100 steg till

2010-12-19T16:12:00.003+01:00

Syns nu på 200 steg till- Alltså mycket mer än här. Fast snyggare.

Säger nej Demoskops opinionsuppgifter - Kjöller får fortsätta deppa

2010-05-06T13:13:00.015+02:00

Kanske är det som Kulturbloggen idag konstaterar att Demoskops väljarbarometer undergräver förtroendet för opinionsundersökningar. För hur ska man som väljare och mediakonsument kunna ta de uppgifter som idag presenteras i Expressen på allvar. Rödgrönt, som i praktiken haft minst en tioprocentig ledning i alla opinionsundersökningar sedan valet 2006, skulle plötsligt att tappat en sådär en uppåt tio procent (justerat efter påpekande i en kommentar) på bara några dagar jämfört med DN/Synovates undersökning och förlora ledningen mot Alliansen. ”För första gången sedan juni förra året leder alliansen över de rödgröna partierna, 49,2 procent mot 47,4.Demoskops väljarbarometer, som genomfördes på uppdrag av Expressen under tiden 28 april till 5 maj, visar att de rödgröna har förlorat 5,0 procentenheter på bara en månad” rapporterar Expressen. Är detta en information som bör få DN:s politiska kommentator Hanne Kjöller att sluta hänga läpp? Vi kunde ju häromdagen se hur Kjöller redan har gett upp valet i september. Eller ska vi lita på att Demoskop har rätta uppgifterna. Jag är tveksam till dem. Och jag är tycker att det är för tidigt att som Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann dra en slutsats om att väljarna tröttnat på Mona Sahlins politik. Hans förklaring är att väljarna nu har lämnat fasen där de kunnat "önskedrömma om de rödgrönas politik". Rödgrön presenterade sin skuggbudget så sent som i måndags. Därmed har inte den påverkat Demoskops undersökningsgrupp. Dessutom har jag svårt att se något annat hos Rödgrön som kunnat medför ett sådant ras. Mot den bakgrunden säger jag bestämt nej till dagens uppgifter om väljarstödet och fortsätter förlita mig till DN/Synovates. Och även om DN:s politiske kolumist Henrik Brors är försiktigt intresserad av Demoskops resultat vill han vänta och se vad större mätningar visar innan han säkert kan säga att det är en omsvängning på gång. Svt:s väljarbarometer, som är en sammanvägning av samtliga undersökningar, bekräftar DN/Synovates siffror. Därför tror jag att Kjöller får deppa ett tag till.

Andra Bloggar: Greger Tidlund Dick Erixon Gulan Avci Svensson

Läs även andra bloggares åsikter om Valet 2010, Demoskop, DN/Synovates, Alliansen, Rödgrönt, Per Schlingmann, Hanne Kjöller, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin

Facebook är det helt överlägsna verktyget för att demokratisera världen

2010-05-04T17:38:00.007+02:00

Min kamrat roade sig idag, medan han förberedde en föreläsning han ska hålla internt inom den koncern han arbetar, med att samköra uppgifter från checkfacebook.com och SCB:s befolkningsstatistik. Han fick därigenom fram helt unika siffror om användandet av facebook. Jag redovisar nedan hur det fördelar sig i Sverige i olika åldergrupper. Och det som är mest förvånande tycker jag är att så få i gruppen 35-44 år är med. Bara 37 procent av gruppen tycker det är mödan värt att nätverka genon detta social medie. Annars hade jag föreställt mig att en stor del av den gruppen faktiskt växt upp med dator som teknik och därmed skulle ha ett naturligt förhållande till nätet. Samtidigt vill jag tydliggöra att facebook är ett överlägset instrument för att demokratisera världen och öka jämställdheten samt undanröja allsköns förtryck. Bara en sådan sak att 34 procent av de Saudiarabiska kvinnorna facebookar visar detta med tydlighet. Så nästa gång ni dissar facebook och kallar användarna för töntar ska ni minnas att inget kommer att bidra till en bättre värld på samma effektiva vis som facebook.com. Mot Sherwoodskogen vet ja!

Ålder Andel
14-17 81 %
18-24 85 %
25-34 65 %
35-44 37 %
45-54 22 %
55-64 10 %
65+ 3 %

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook

Äntligen är alla riksdagspartier sossar - det kan ingen längre förneka

2010-05-04T16:54:00.005+02:00

Hur ska det nu gå för borgerligheten när Dagens Nyheters ledarsida redan gett upp valet 2010? Och vad säger tidningens chefsideolog Peter Wolodarski om annars alltid arga och säkert borgerliga Hanne Kjöllers uppgivenhet. För i sin kolumn i dag konstaterar hon att Rödgrönt vinner valet. Hon slår fast att oppositionen med den skuggbudget man presenterade igår stulit tillbaka sin politik genom att utbringa "vad värre är – för regeringens del – här finns åtskilligt av den egna politiken. Det hade onekligen varit lättare att opponera på en politik som lovat att avskaffa jobbskatteavdraget, som sprängt budgettak och intecknat pengar som ännu inte finns. Och så presenterar de rödgröna ett alternativ som sett till kronor och ören inte avviker nämnvärt från regeringens nuvarande och säkert också kommande alternativ". Om inte ens det liberala husorganet orkar ta kampen kan vi då redan räkna fastighetsskatten som en kostnad igen? Och jag måste erkänna att jag saknade glöden i Fredrik Reinfeldts blick när han stod inför journalisterna och sammanfattade Alliansens kritik mot Rödgrönt. Han såg bara trött ut. Kanske till och med mer än Kjöllers text. Samtidigt bekräftar Kjöller att svensk politik idag inte är roligare än att vi har sju partier i riksdagen och en politik. De älskar alla skatter och välfärd. Äntligen är vi sossar allihopa. Det är bara att erkänna och sluta förneka.

Läs även andra bloggares åsikter om Valet 2010, Skuggbudget, Hanne Kjöller, Peter Wolodarski, Fredrik Reinfeldt

Jobbstopp, Toblerone, rödgrön dumhet, kostnadsslägga - orkar vi fler kvickheter?

2010-05-03T16:10:00.007+02:00

Ordbombandet som Alliansens håller på med är ett nytt inslag i det svenska politiska livet, i alla fall i den bombmatteversion vi nu ser och mot vilken det är omöjligt att skydda sig. Jag minns när Carl Bildt lanserande begreppet rödgrön röra för att beskriva hur han först uppfattade samarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. En kul och fyndig omskrivning, som inte gick att missförstå. Jag skulle vilja säga att utrikesministern visade prov på stor retorisk förmåga. Fast nu undrar jag om det inte går inflation i de retoriska spetsfundigheterna. Åtminstone jag börja tröttna på ordbriljansen. För en tid sedan pratade finansminister Anders Borg om jobbstoppolitik när han vill kritisera Rödgrönts sysselsättningspolitik. Och häromdagen kunde vi höra biträdande finansminister Mats Odell och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin tala om tobleronepolitik när de kommenterade de första läckagen från den skuggbudget som Rödgrönt idag släppte loss. Med detta ville de få sagt att oppositionen behöver ett plastkort med god kredit för att finansiera reformerna. Bakgrunden till bilden är väl känd. Under gårdagens Agenda i Svt2 slog Borg till med kostnadsslägga och idag har vi en rödgrön dumhet, med vilket han vill förklara för svenska folket att skuggbudgeten innebär ett minskat konsumtionsutrymmer för svenska löntagare och därmed kommer att bidra till en ökad arbetslöshet. I nuläget orkar jag nog inte med mer ordvitsighet och är säker på att fler ur den breda allmänheten är med mig i detta. Därför ställer jag mig först i ledet och ropar efter de politiska ekvibrilisterna som likt DN:s balanserade Henrik Brors kan göra politiska sammanfattningar som vi enkelt kan ta till oss. Det behöver inte vara krångligare än att säga att vi som vid valet 2006 i höst har ett val mellan en bidrags- och en jobblinje, som någon annan kanske skulle kalla en mer empatisk linje mot en mindre empatisk. Men det beror på tycke och smak. Fast jag tror vi får fortsätta att värja oss mot kvickheterna, för visst kommer de att hagla över oss fram till 19 september.

Läs även andra bloggares åsikter om Jobbstopp, Kostnadsslägga, Toblerone, Rödgrön dumhet, Anders Borg. Mats Odell, Sven Otto Littorin, Alliansen. Rödgrönt

Svenskans Göran Eriksson behöver inte vara orolig - Sahlin spinner väv fint

2010-05-02T09:00:00.010+02:00

Under rubriken Vinst för Mona Sahlin är en riktig skräll konstaterar Svenska Dagbladets politiska kolumnist Göran Eriksson att Mona Sahlin har ett hygglig chans att vinna valet om hon klarar av sitt alliansbygge. "Alliansbyggande är nämligen också en central del av svensk politik, vilket de borgerliga bevisade i förra valet. Och Mona Sahlin har förändrat en bärande socialdemokratisk princip, den som handlar om att gå till val ensamma och regera ensamma", skriver Göran Eriksson i sin analys av Mona Sahlins förstamajtal Sundbyberg som hon höll igår. Och jag kan på den punkten göra den borgerliga Alliansen fortsatt oroligt. För enligt det politiska skvaller som nått den här bloggarens öron är det just detta som Sahlin är bra på. Jag hörde nämligen på omvägar Vänsterpartiets ordförande mysande beskriva hur bra Sahlin är på att sköta samarbetet i Rödgrön koalition. Och visst visar Sahlin smartness när hon idag lät Peter Eriksson läcka nyheter om att det göra det lättare för småföretagare. Han fick tala för en grupp Miljöpartiet traditionellt värnar om. Mot det bakgrunden tror jag att vi kan känna oss säkra på att det, i alla fall hittills, stora partiet inte i första hand ägnar sig åt politisk kannibalism. Och som Göran Eriksson pekar på att har "sämjan varit god under den senaste veckans presentationer av smakprov ur den rödgröna budgetmotionen. Återstår att se om stämningen är lika god när man på måndag tvingas redovisa finansieringen, och de kompromisser partierna tvingats till". Ja, det är själva nyckelfrågan. Imorgon presenteras oppositionens skuggbudget inför valet. Än så länge tycker jag vi ser prov på god rödgrön synk. Och som sagt, hänger det bara på Sahlins förmåga att nätverka internt kan åtminstone jag lätt tillbakalutat och klappande på magen i skenet av det alltmer övertygande mätningarna av opinionsläge bara säga att det är klart. Hur mycket man än inom det nya arbetarpartiet känner sig säkra på, som jag också hört, att Sahlins impopularitet inom arbetarrörelsen kommer att krossa henne inifrån. LO:s ordförande Vanja Lundby-Wedin verkar koncentrerar sig på att föra fram den inom rödgrönt okontroversiella frågan om att stoppa Lavallagen. Det går inte komma ifrån att Lavalhistorien uppfattas som en elitens projekt för att splittra löntagare. Dessutom är det genialiskt att ur skattehänseende låta bli att röra inkomster under 40.000 kr i månaden. I praktiken tjänar ingen tänkbara rödgrön väljare över den nivån samtidigt som man har en möjlighet att slå in en klassmärkt kil mellan olika grupper. Därmed kan i realiteten ingen säga sig hotas av Sahlin och hennes kamrater. Kan de också få oss att tro att socialförsäkringen kommer att återställas och förfinas utan att sjuka behöver betala förstår jag inte hur Fredrik Reinfeldt och Anders Borg ska kunna knäcka motståndarlaget. Inte kan de vinna på en sådan marginell fråga som priset på bensin, inte nu i den klimatmedvetna tid vi lever i. I den delen regerar Rödgrönts förslag på utbyggd järnväg, särskilt i dessa asktider med ständiga hot om flygstopp.

Andra bloggar: Dick Erixon Bengt Silferstrand Elkers.se Peter Andersson - med rätt att tycka

Läs även andra bloggares åsikter om Första maj, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Alliansen, Rödgrönt, Miljöpartiet, Peter Eriksson, Valet 2010

Bra Birger Schlaug - sätt stopp för den utslätade mellanmjölkspolitiken

2010-05-01T10:44:00.002+02:00

Bäste Birger Schlaug, förre språkröret för Miljöparitet, gör idag på Dagens DN-debatt upp med mellanmjölkspolitiken i svensk riksdag. Han konstaterar att: "Visionerna är begravda i dagens politik och de rödgröna driver i grunden samma politik som de borgerliga. Målet för de båda blocken är evig ekonomisk tillväxt. I stället har det materiellt mogna samhället nu en fantastisk möjlighet att växla över till det socialt och kulturellt goda samhället. Artikeln publiceras enbart på nätet eftersom vi, gudbevars en generell sanning snart, vi idag har en så kallad (morgon)tidningsfritt. Så ni som vill läsa Schlaug sanningar får helt enkelt gå in på DN:s sajt ovan. Artikeln är så att säga bara ett klick från dig. Och det är härligt att läsa om politik, om att någon vill något. För visst gäller den rubriken Makten kan inte vara allt, som då gällde Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, också Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. I grund och botten kvarstår ingen av Miljöpartiets ursprungliga kompromisslösa parlamentariska utpressarpolitik. Nu ser jag bara en längtan efter portföljer och makt, en anpassningspolitik och tillväxtinriktad latteliberalism. Och jag har sagt det förr och säger det igen: Vore jag fundis skulle jag på stört bilda nytt parti. Dessutom ligger Schlaugs skriverier om den menlösa politiken helt i linje med de jag haft på bloggen om hur den inte-ekonomiskt polariserande politiken skapar utrymme för extremismen. Så både utifrån möjligheten att utveckla landet i en positiv riktning och undanhålla den negativa utvecklingen måste vi har politisk mångfald i de politiska församlingarna. Det vi nu håller på med kommer på sikt att döda intresset för politik och bara vara ytterligare ett steg på vägen mot utvecklingen av förvaltningspartier med ledare som söker makt. Mot den bakgrunden är det viktigt att personer med hög politisk status ryter ifrån. Någon gång måste den här politiska utslätningen. Tack Birger Schlaug. Du har min respekt.

Läs även andra bloggares åsikter om Birger Schlaug, Miljöpartiet, Valet 2010, Alliansen, Rödgrönt, Maria Wetterstrand, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin

Rödgrönt nu med egen majoritet - kan vi nu säga att vi slipper brunt

2010-04-30T05:37:00.012+02:00

Idag rapporteras attt Rödgrönt drar ifrån igen efter att under en period ha tappat avståndet gentemot Alliansen under ett tag. Det visar DN/Synovates aprilmätning. Och intressantast av allt är att man idag enligt prognosen har egen majoritet. Blir detta resultatet av valet den 19 september får vi alltså en lugn parlamentarisk situation. Varken Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt behöver med lock och pock söka stöd, eller kanske till och med utöka sin koalition, för att marginalisera Sverigedemokraterna. Och Dagens Nyheter sätter rubriken Historisk spurt krävs av alliansen till artikeln om undersökning. Nuvarande tendens är också stick i stäv med vad jag har hört hur man resonerar internt inom Moderaterna. För där ser man Sahlin som en slagen hök. Ingenting tyder idag på detta. Men då har vi inte sett hur väljarna reagerar på den ekonomiska politik som regeringen officiellt presenterar i nästa vecka, men som det läckt något om. Man säger sig exempelvis vilja höja inkomstskatten för de som tjänar mer än 40.000 kr, göra rejäla bensinskattehöjningar, återinföra förmögenhetsskatten igen samtidigt som Rödgrönt föreslår att taket i a-kassan ska höjas. Reinfeldt har mött förslagen om skattehöjning med kritiken "som ett slag i ansiktet för låginkomsttagarna". Att Alliansen ändå får anses som skakat får veckans tobleroneattack anses visa. Reinfeldts valarbetare Mats Odell och Sven Otto Littorin lyfte i veckan fram den gamla tobleronehistorien igen, bara för att poängtera att hennes politik är ansvarslös och kreditfinansierad. Beskrivningen möttes med ett våldsamt utbrott Thomas Östros sida. Mats Odell har doch inte för avsikt att be om ursäkt. Men jag vill minnas att också Alliansens politik betalas med lånade pengar. Så att peka ut någon enskild oansvarig ur den utgångspunkten låter sig idag knappast göra. Jag tror ändå att vi först i nästa mätningen mer närmare oss sanningen för då vet vi hur väljarna svarar mot de olika ekonomiska förslagen. Ger väljarna då grönt ljus för Rödgrönts ekonomiska politik eller vill man se mer av Reinfeldts och Borgs hårdare jobblinje? Hur som kommer vi med all sannolik att behöva huka oss för alla erbjudanden. Makten är populär och de gamla värdena ur led. Och en viktig fråga är om Alliansen nu lyckats misskreditera Sahlin i sådan grad genom att påminna oss om tableroneaffären att hon är omöjlig som statsminister. Det återstår att se. Fast visst har det fäst nu, vilket självklart Svenska Dagbaldets ledarskribent Per Gudmundson passar på att konstaterar i sin ledarblogg. Mitt huvudintresse ligger ändå enbart i att något av blocken får egen majoritet eller på annat sett ser till att Sverigedemokraterna inte kan agerar i riksdagen om partiet väljs in i höst. Tendensen pekar också mot detta. För efter att ha legat under riksdagsspärren i DN/Synovates undersökningar är man nu precis i nivå med den. Så för mig är det sak samma med rödgrönt eller barndgult bara jag slipper brunt.

Andrag bloggar Kent Persson (m) blogg Mats Engström Kulturbloggen Makthavare Rasmus Lenefors Thomas Hartman - In The Pendent

Läs även andra bloggares åsikter om Valet 2010, Alliansen, Rödgrönt, Toblerone, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Sverigedemokraterna

President Barack Obamas auktoritet brister - senaten gör tummen ner för finansförslag

2010-04-27T08:23:00.006+02:00

Republikanerna i senaten har fått ihop tillräckligt med röster för att stoppa president Barack Obamas förslag om hårdare regler mot finanssektorn. Det var i förra veckan som han i ett tal anklagade de som arbetar i sektorn för att inte ha förändrat det beteende som han menar orsakade den senaste finanskrisen. "I slutändan finns det inte någon gräns mellan Main Street och Wall Street. ”Vi lyfter eller faller tillsammans som en nation. Så jag uppmanar er att förena er med mig", sa Barack Obama. Nu verkar det alltså som om inte tillräckligt många vill förhindra det gemensamma fallet, trots presidentens förmaningar. Vi ser fler tecken på att hans auktoritet brister. Men hand har en vår och sommar på sig att visa styrka och peka ut den fortsatta gemensamma riktningen för USA. Och tur är det för honom och demokraterna att republikanerna har svårt att skaka fram ett vettigt alternativ, för ingen - ens högern, vid sidan av den yttersta, kan väl ta karaktärer som Sarah Palin eller mormonen Glenn Beck på allvar. Och inte ska heller den vita mansrörelsen Tea Party kunna vara ett realistiskt hot mot förståndet. Vi får se i november vid kongressvalet om Obama försvagas ytterligare och vilket pris han fått betala för genomförandet av den statliga allmänna sjukförsäkringen.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama

Måste vi införa dödsnämnder nu för att skydda läkarna från åklagarna?

2010-04-26T16:02:00.008+02:00

Under våren kom plötsligt frågan om dödshjälp på tapeten. Det orsakades av att en kvinna önskade dö, utan att få det. Läkarna sa sig vilja hjälpa henne. Läkaresällskapets etiska delegation anser att hon har rätt att besluta om att vården ska avbrytas och hade skrivit till Socialstyrelsen för att få ett klarläggande. Också folkrörelsen ställde sig bakom kvinnans önskan. Gunnar Hagberg, ordförande för föreningen Rätten till en värdig död, anser att det är självklart att kvinnans önskemål ska uppfyllas. Socialstyrelsen uppträdde osäkert. Frågan poppar upp då och då, alltid i samband med ett ömmande fall som väcker allmänhetens känslor. Och varje gång blir expertis och beslutsfattare, om inte handlingsförlamade så i all fall oense. I botten ligger både allmänmoraliska och medicinetiska överväganden. Frågan är naturligtvis med vilket allvar man kan ta på en persons önskan att dö och i vilka fall det skulle vara möjligt att få döden verkställd. Nu har i alla fall Socialstyrelsen lyckats med konststycket att samtidigt slå fast att aktiv dödshjälp ska vara fortsatt förbjuden och tillåta den. Enligt myndigheten ska den person som vill avbryta sin livsuppehållande behandling ha rätt att göra det. Förutsättningen är att han eller hon förstår den information som läkarna ger och konsekvensen av sitt beslut. Prövning får ske utefter individuella omständigheter. Och då undrar jag man ska lösa den fortsatta risken varje läkare står inför att bli åtalad enligt brottsbalkens regler. Måste vi ändå inte inrätta en dödsnämnd som skydda skydda läkarna, för någon absolut rätt att bli dödad föreligger uppenbarligen inte. Och som ni kanske förstår är jag inte imponerad av ropen efter dödshjälp. Jag tycker, som den ateist och modernist jag är, att det är omöjligt att avgöra vem som ska få dö. Att människor lider är en sak som hälso- och sjukvården behöver bli bättre på att ta hand om. Men att lösa det genom att öppet tala om rätten till att dö är förkastligt. Det skulle heller inte förvåna mig om vi inte snart har en kö utanför Socialstyrelsen av dödslängtande människor. Och det som gör mig mest förvånad är att Kristdemokraternas Göran Hägglund tycker att det är bra att vi får en ordning på dödandet. ”En beslutskapabel patient som har information om konsekvenser och alternativa behandlingar ska själv avgöra om behandlingen ska avslutas eller inte” säger Hägglund till Svenska Dagbladet. Och hur vet man att beslutskapaliteten inte bygger på en yttre press eller allmän förvirring. Jag vill avslutningsvis påminna om hur många vittnat om att de är glada över sina misslyckade självmordsförsök.

Läs även andra bloggares åsikter om Aktiv dödshjälp, Göran Hägglund, Socialstyrelsen

Blir president Barack Obama en lame duck efter hösten omval i kongressen?

2010-04-25T19:28:00.006+02:00

Under rubriken Washington: Förtroendet i botten beskrev ledarskribenten Johannes Åman i Dagens Nyheter häromdagen att missnöjet i landet pyr. En stor studie från Pew Research Center visar att missnöjet med hur landet styrs är bredare och djupare än på mycket länge. Närmast påminner situationen om den som rådde 1994 under Bill Clintons första mandatperiod. "Bara 19 procent av amerikanerna säger sig nu vara i stort sett nöjda med hur politiken sköts på den federala nivån. 56 procent uppger sig vara frustrerade och hela 21 procent arga". Det står alltmer klart att president Barack Obama arbete att baxa sjukvårdsreformen igenom
senaten kommer att kosta honom majoriteten i kongressen. Först förlorade demokraterna flera viktiga lokala val till republikanerna, sedan vann konservative Scott Brown fyllnadsvalet i Massachussets till senaten efter avlidna Ted Kennedy varpå demokratiske senatorn Evan Bayh deklarerade att han har för avsikt att lämna sitt säkra mandat när hans plats är föremål för val. Han är bara en av flera demokrater som tycker att det politiska arbetet på riksnivå är meningslöst. Idag skriver också New York Times att det demokratiska partiet står inte för allvarlig utmaning under höstens val till kamrarna i kongressen. Sannolikt förlorar partiet sin majoritet. Vad som händer sen står skrivet i stjärnorna, men kan Obama komma att redan då börja att betraktas som en lame duck. I startgroparna står redan Tea Party-rörelsen och väntar som gamar. Det skulle vara olyckligt om Obama inte blir omvald till en andra presidentperiod. Men han har ändå hittills överraskat. Kanske ger inte de brösttoner som nu förs fram honom annat än småskavanker. Vi får se med vilken kraft Obama kan gå fram när det om ett år drar ihop sig till valkamp, om han hunnit kurera sig.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Health Care

Att Internet är galet får vi alltflera bevis på - win win i att lägga ner vansinnet

2010-04-25T09:06:00.009+02:00

Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman skriver idag om den valbloggande gräsroten som ett problem för moderpartiet. När så kallat vanligt folk på allvar släpps in i mediabruset höjs brösttonerna och kvalitéten sänks. "Skvallriga reportrar och kampanjande bloggar kommer att göra allt de kan i valrörelsen för att gräva fram enstaka dumheter och utbrott som ingen annars hade läst. Om och om igen kommer en argsint partimedlem i Klippan eller en frispråkig suppleant i Sunne att göras till representant för ett helt parti. Om och om igen kommer partierna att tvingas ta avstånd från perifera personer de knappt visste fanns, från mossan i de välansade mattorna av 'gräsrötter'. De sociala medierna går från pratglad ankdamm till brett massmedium. Det har såklart även goda sidor, men det innebär oundvikligen att vi går från det initierade och spretiga till något bredare och plattare. Förhoppningsvis avtar det mot slutet av september, ty det är olidligt tråkigt." Vad jag förstår menar Rayman att bloggosfärens inträde på arenan leder till att vi får mindre av politiks diskussion och mer av rent stolleri. Och jag lägger detta till min samlingen av skäl till varför Internet mest är ett problem, i alla fall när det kokar ner till något annat än exempelvis lättillgänglig press och en väloljad infrastruktur. Vid sidan av att Internet på hobbynivå mest är ett verktyg för illegal nedladdning, nätmobbning och för terrorister och allsköns extremism är ett gränslöst rum använder bloggfolket i allmänhet, alltså sådana som jag, för mycket tid till att formulera galna ståndpunkter som i liten omfattning har litet om ens något med verkligheten att göra. Det vore bättre om jag och många andra istället tog hand om våra liv i den verkliga världen. Det finns helt klart ett win win i att var och en gör vad de är bra på, sköta våra jobb och familjer. Och jag hoppas ingen läser den här bloggen för den är mest mitt lilla tankeprojekt och inte tillyxad som ett försök att påverka något. Och den här bloggaren skulle verkligen behöva göra annat än att gödsla världen med mer dynga.

Andra bloggar: Moderata perpektiv Kent Persson (m) blogg Seved Monke Julia Skott Mina Moderata Karameller Johan Westerholm Esbatis kommentarer

Läs även andra bloggares åsikter om Sanna Rayman, Bloggosfären, Valet 2010

Makten kan inte vara allt - eller hur Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt

2010-04-23T11:14:00.007+02:00

Tillhör du den grupp som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin ägnar djupa studier åt - den femtedel av väljarkåren som kan korsa blockgränserna i höstens val? Sifo presenterar du uppgifter om vilka som kan komma att avgöra valet. Tio procent att de borgliga väljarna säger sig kunna rösta på Socialdemokraterna och nio på Miljöpartiet. Lika många av de rödgröna väljarna skulle kunna tänka sig att rösta på moderaterna. Vi kan alltså utmönstra en relativt stor grupp som det inte spelar så stor roll för vilket parti som har regeringsmakten, så till den grad att den alltså kan avgöra valet. Och mycket försiktigt går man nu fram i de olika lägren. "Valspurten betyder allt", säger valanalytikern och professorn Sören Holmberg till Svenska Dagblandet. Man testar olika budskap i fokusgrupper, antingen bestående av övertygade anhängare eller tänkbara blocköverskridare. Och för Moderaterna framstår det som än viktigare att släta ut sin politik och få den att se ut som om den gäller alla. ”Vi ska betona vikten av ett samhälle som håller ihop”, säger Moderaternas partistrateg Per Schlingmann. Likaså anstränger sig Miljöpartiet för att locka till sig nya genom att bli bredare. ”Det är vår avsikt att lyfta frågor som kan intressera blockbytarna”, säger Miljöpartiets partisekreterare Agneta Börjesson. Men jag undrar i mitt stilla sinne om det är så självklart att för det rödgröna och det blåa laget att det övertygade väljarna blir kvar. I vart falla tror jag att Reinfeldt, Borg och Schlingmann lever farligt. Hur mycket sossar kan de bli utan att kärngrupperna på allvara börjar att ifrågasätta det politiska avkönandet. Hos det rödgröna laget finns det ändå ett rejält rött alternativ hos Ohly, även om det gröna partiet lever farligt ju längre ifrån man kommer sin fundamentala gröna konfliktpolitik för att istället utvecklas till ett förvaltande tillväxtparti. Händer det tvingas Alliansen och den rödgröna oppositionen skruva till sin politik, för utan de fundamentala väljarna finns väl knappast en grund för partierna. Så kanske pendeln snart slår över och vi ändå får en ekonomiskt politisk polarisering i riksdagen, precis som professorerna Stefan Svallfors och Bo Rothstein efterfrågar. För så här slött kan vi inte ha det länge till. Vem vill egentligen ha sju partier och en politik bara för att samtliga eftersträvar makten, särskilt som den ambitionen riskerar att medföra att vi får in ett åttonde brunt parti. Hua! Bevare oss för stollerierna och galenskapen. Ge oss en riktig politiskt polariserad riksdag. Makten i sig kan ju inte vara allt.

Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Per Schlingmann, Alliansen, Rödgrönt, Valet 2010, Agneta Börjesson, Miljöpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna

Också Dagens DN:s Henrik Brors ifrågasätter värdet folkomröstningar

2010-04-22T09:09:00.003+02:00

Också Dagens Nyheters politiske kolumnist Henrik Bors sällar sig till bloggen och Olof Ruin när han idag konstaterar att ”erfarenheterna från folkomröstningar är dystra för demokratin”. Det är med anledning av att den rödgröna oppositionen i Stockholms stadshus, läs Miljöpartiet, tänker tvinga fram en folkomröstning om Förbifart Stockholm som han konstaterar att just folkomröstningar enbart medför stora och långa politiska tvister. Och det var väl något sådant jag tänkte då jag på mitt Twitter igår skrev att Miljöpartiet kommer att dränka Förbifart Stockholm i politik och att vi därför får fortsätta hålla oss med Genomfart Stockholm. Det var dessutom säkert i linje med Brors tankar som Ruin igår påpekade att frågeställningar som lyfts för folkomröstningar nästan alltid är tagna ur sitt sammanhang och därför gör resultatet otillämpligt. Detta tillsammans med att frågorna nästan alltid ställts utan ett tydligt ja- eller nejalternativ gör valutgångarna än meningslösare. Men som jag skrev på bloggen igår utgör den typen av parlamentarism kärnan hos Miljöpartiet. I deras värld avgörs frågor bäst under stormöten. Jag har också uppmärksammat att många yngre människor ifrågasätter den traditionella representativa parlamentarismen, åtminstone har många svårt att acceptera att riksdagsspärren är så hög som fyra procent. Det anses som odemokratiskt. Och inte minst mot den bakgrunden tror jag att vi står inför ett parlamentariskt paradigmskifte. Fler kommer att kräva en parlamentarism som i mindre utsträckning är representativ och är mer direkt. Så det är bara att tugga i sig rödgrönas krav på folkomröstning om Förbifart Stockholm. Det kommer att blir mer av sådan direktdemokrati i framtiden, också genom att fler särintressen är representerade i riksdagen. Tyvärr är det begränsade till 349 stycken. Men vi kan nog bygga ut riksdagen så att den mer liknar sovjetiska duman - ju fler olika i riksdagen desto mer demokrati.

Läs även andra bloggares åsikter om Förbifart Stockholm, Folkomröstning, Henrik Brors

Miljöpartiet vill närdemokratibomba landet till en ineffektiv tomtebolyck

2010-04-21T15:55:00.014+02:00

På den här bloggen står vi helt eniga med professor Olof Ruin om att institutet folkomröstningar på inget sätt självklart utgör en bättre garant för demokratin. Vi har tidigare idoliserat Ruin när han tagit loven av stollerierna om att det skulle vara bra att ha många partier i riksdagen. Liksom vi och Gunnar Wetterberg undrar han akademiskt försiktigt om inte tiden är mogen för en konstitutionell ändring (grundlagsändring) som innebär att det blir lättare att få politiska majoriteter i riksdagen. När det gäller folkomröstningar säger han till Dagens Nyheter att vid” folkomröstning, bryter man ut den ur ett större sammanhang. Ofta är ju politikens uppgift är att binda samman eller att ha en överblick av hur olika frågor hänger ihop”. Dessutom pekar han på att förre röstar än vid allmänna val. Och visst har han rätt i att den rödgröna oppositionens förslag om att låta frågan om Förbifart Stockholm avgöras genom en folkomröstning motiveras av att Stockholms rödgröna koalition inte kommer överens och att sättet att avgöra frågor på ligger ideologiskt nära till hands för Miljöpartiet och dess medlemmar. Men vi på bloggen tycker i praktiken illa om ofoget att överutnyttja av detta närdemokratiska instrument. Det kanske inte finns anledning att gå så långt som Centerpartiets Claes Västerteg och säga att det är “ett desperat försök att måla upp en bild av enighet” bland oppositionspartierna eller Ewa Samuelsson (KD) som kallar förslaget ”för fegt”. Istället tycker måste det slås fast att det är modigt av Miljöpartiet att driva frågan dithän, för troligen kommer man att förlora i popularitet. Stockholmsväljarna, som vill bort från genomfart Stockholm, kommer att inse att Miljöpartiet inte är lattemysiga schablonaktiga Maria Wetterstrand, utan ett militant grönt parti som tycker genuint illa om representativa demokrati och istället vill stormöten om allt möjligt. Alltså, på sätt och vis bomba oss tillbaka till stenåldern, men inte med skarpa vapen utan med vass byråkrati. Man står både i teorin och praktiken för en modell som går på tvärs mot modernismens effektivitet och storskalighet. Hos partiets kärna finns en längtan efter en trögare tomtebolycka. Hur vis ska ha det? Ja, det är bara att välja. Fram till dess får expertisen grunna på om rödgrönas beslut att tvinga Stockholmarna till folkomröstning är förenlig med lagen. Mona Sahlin säger att så är fallet. Men professor Folke Johansson är tveksam.

Andra bloggare: Dyana Jadarian Dick Erixon Jinges web Bloggledaren Svd.se ledarredaktionens blogg

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Förbifart Stockholm, Mona Sahlin, Olof Ruin, Gunnar Wetterberg, Folkomröstning, Närdemokrati, Rödgrönt

Inte kommer Cameron undan med sin rika farsa - som Clegg gör

2010-04-19T21:32:00.015+02:00

Det är inte bara vi i Sverige som i år står inför parlamentariskt trubbel. Också England riskerar att vara utan ett regeringsdugligt alternativ, för sedan Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg i förra veckan med dunder och brak gick igenom de brittiska teve-rutorna i den teve-sända valdebatten verkar det som om varken regerande labourledaren Gordon Brown eller den utmanande konservative toryledaren David Cameron kommer att kunna bilda egen majoritetsregering - även om det idag rapporteras att Cameron drar ifrån Brown. Snackisen i UK är ändå Clegg. Utgångsläget är alltså detsamma för de engelska toppolitikerna som det är för Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, fast med en något annan touch. Väljarna på den gröna ön behöver inte oroa sig övar att tvingas kompromissa med intoleransens representanter. Brown eller Cameron kommer att få försöka lirka med liberala och demokratiska Clegg för att söka stöd för sin regering. I dagens Studio Ett diskuterades det politiska läget med Clegg som vågmästare. Londonkorrespondenten Johan Prane kunde inte säkert värdera Liberaldemokraterna utifrån en höger- vänsterskala. Traditionellt har partiet ansetts ligga till vänster, till och med om Labour. Fast om detta är idag osäkert, för Prane upplyste oss om att Clegg har en rikare pappa än Cameron. Så hur Clegg står får vi vänta något med att få klarhet i. Men det måste hur som helst vara som en kall bitter ale i Camerons engelskt konservativa strupe att meningsmotståndaren kommer undan med att vara en rikemanspojk nu när han själv utsätts för spott och spe med hänvisning till att han är född med silversked i mun. Klart är ändå att det blir spännande att följa valet i England. Från att det länge sett ut att bli en promenadseger för de tory är de plötsligt tre om det. Och den specialintresserade kan roa sig med att titta på sajten My David Cameron och se hur de roliga britterna driver gäck med sin eventuelle nya premiärminister. Om ett par veckor vet vi säkert hur det gick.

Andra bloggare Aftonbladet ledarblogg Liberal bloggare Scaber Nestor Runos blogg Dick Erixon Karl Hellberg - liberal kandidat 2010

Läs även andra bloggares åsikter om Nick Clegg, David Cameron, Gordon Brown, Labour, Tory, Liberaldemokraterna, Liberal Democrats

Men visst får vi en majoritetsregering med blågrönt eller nyval efter valet

2010-04-18T16:06:00.009+02:00

Inget av blocken får egen majoritet och Sverigedemokraterna ges en vågmästarroll efter valet i höst. Det är den senaste prognosen enligt Sifos senaste väljarbarometer som bland andra Ekot presenterade idag. Och även om Rödgrönt fortfarande leder så knappar Alliansen in. Idag kan Mona Sahlins koalition räkna in 48, 5 procent av rösterna medan Fredrik Reinfeldts får 45 procent. Med det har oppositionen tappat nära två procent till regeringspartierna. Partiernas siffror i procent med förändringen sedan februari i procentenheter inom parentes: Socialdemokraterna 34,1 (+0,1), Vänsterpartiet 5,4 (-0,2), Miljöpartiet 9,0 (-1,6), Moderaterna 29,8 (-1,0), Centern 4,9 (+0,2), Folkpartiet 6,2 (+0,3), Kristdemokraterna 4,1 (+0,3), Sverigedemokraterna 4,9 (+1,1) och övriga 1,6 (+0,7. Och jag tror att detta resultat väl representerar det vi kommer att ha i när alla lapparna räknas den 17 september. Det innebär att vi kommer att antingen ha en minoritetsregering utan Sverigedemokraterna eller en majoritetsregering utan Sverigedemokraterna. För jag tror inte varken det rödgröna eller blåa laget kommer att ställa upp på allt vad det innebär att inte ifrågasätta den ledande minoriteten bara för att undanhålla det oönskade Sverigedemokraterna från inflytande. Det har inte minst Mona Sahlin satt stopp för. Hon har förklarat att en minoritetsregering skulle innebära politisk kaos. Då återstår att fundera över om något av de båda grupperingarna kan bilda majoritet. För mig har det länge stått klart att Miljöpartiet är nyckeln. MP har inte bara blivit populärare bland väljarna. Partiets vänster-borgliga framtoning gör att man relativt smidigt kan välja mellan röt och blått. Reinfeldt har dessutom redan skickat ut spejare Jan Björklund för att sondera terrängen. Och jag kan inte riktigt se det som realistiskt att ett av Alliansens partier springer över till rödgrön, så istället menar jag att vi kommer att se en blågrön regering efter valet om inte nyval. Allt under förutsättning att brunt kommer in som vägmästare. Detta är det parlamentariska läget. Hur vill du ha det. Jag vill, som jag tidigare redogjort, göra det svårare för partier att komma in i riksdagen. Hur gärna man än vill värna alla enskildas rätt att göra sin röst hörd finns det en parlamentarisk gräns för vad man kan stå ut med. Landet måste kunna styras - eller hur Gunnar Wetterberg och Olof Ruin.

Andra bloggar: Signerat Kjellberg Makthavare.se Kent Persson (m) blogg Peter Andersson med rätt att tycka Per Wirtén I huvudet på fröken Fransson

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Alliansen, Rödgrönt, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Miljöpartiet, Gunnar Wetterberg, Olof Ruin, Valet 2010

Spelar inte så stor roll hur du röstar i rikdagsvalet bara du röstar rätt

2010-04-17T10:06:00.005+02:00

Moderaterna fortsätter sin socialdemokratisering. Under gårdagens inledningstal på partiets konferens i Göteborg kläckte M-strategen Per Schlingmann ny folkhemska ideom, som exempelvis: Det är viktigt med en stark offentlig sektor! Vi måste värna full sysselsättning! Efter att på fjorårets stämma i Strängnäs överraskande pekat ut S-ikonon Tage Erlander som läromästaren och den politiska mentorn går man alltså vidare på trygghetens väg. Och visst blir det alltmer tydligt att Sverige är färdigreformerat och bara står till förfogande som objekt för förvaltning för hugande spekulanter. Jag har sagt det förr men upprepar tanken om att vi kanske inte på väg mot en tvåpartistat - utan mot en enpartistat. Alltså, välfärdsfrågorna att argumentera om finns inte kvar. Alla riksdagspartier älskar höga skatter och välfärd. Och det är ju där själva problemet ligger, för precis som bland andra professorerna Stefan Svallfors och Bo Rothstein påpekat medför frånvaron av ekonomisk politisk polarisering breddar väggen för extremism. Något som också visar sig i empirin genom att Sverigedemokraterna i Skops senaste väljarundersökning ligger stadigt på statistiskt säkerställda fem procent. Jag hävdra dessutom att Schlingmann är särskilt kontroversiell när han å Alliansens vägnar hävdar att "vår syn på välfärden har ändrats, sa Per Schlingmann. Nu ligger fokus på kvalitet och tillgänglighet, inte på vem som driver verksamheten (privata aktörer eller landstingen)". Den diskussionen finns också inom den rödgröna oppositionen. Så mitt budskap till dig är att det, åtminstone på pappret, inte spelar så stor roll hur du väljer i höst bara du väljer rätt. Håll det bruna borta.

Andra bloggar: Världens Eko

Läs även andra bloggares åsikter om Per Schlingmann, Nya arbetarpartiet, Moderaterna, Tage Erlander, Sverigedemokraterna, Alliansen, Rödgrön, Valet 2010

Alliansens Danielsson förklarar parlamentarismen för alliansens Sundin

2010-04-16T15:44:00.010+02:00

Centerpartistiske riksdagsmannen Staffan Danielsson frågar idag sin folkpartistiske riksdags- och allianskollega Mathias Sundin om han nu önskar att den av regeringspartierna surt framförhandlade energiöverenskommelsen röstas ner i juni, bara för att en M-vilde och några samvetskännande Centerpartister ska kunna utöva sin rätt att göra en bedömning av vad som är rätt politik för deras parti. Frågan ställs med anledning av att Mathias Sundin här om dagen på Svenska Dagbladets Brännpunkt hävdade att självständiga riksdagsmän stärker alliansen. Danielsson pekar på att ”innan den borgerliga regeringen enas om förslag till riksdagen sker en nära dialog med riksdagsledamöter och riksdagsgrupper. Denna process kan vara mycket laddad och tuff och påverkar självfallet resultatet. När sedan en enig regering - förankrad i sina riksdagsgrupper - lägger sina förslag till riksdagen har jag deklarerat att det ska väldigt mycket till för att gå emot sin egen regering. I det läget vill Mathias Sundin tillåta sig själva och många andra att ställa ultimativa krav och börja förhandla på nytt med hot om att annars stödja de rödgröna. Ett sådant bristande förtroende för regeringen skulle givetvis försvaga den och kunna leda till dess fall”. Och jag vill tillägga att Sundin inte respekterar utgångspunkterna för den demokratiska parlamentarismen. Vem avgör när intresset är tillräckligt stort för att gå emot en majoritet. Enligt Sundin har varje enskild riskdagsledamot. Och i fallet Göran Thingwall vet vi att det ligger mer bakom frifräseriet än bara vad som är rätt politik för Moderaterna - eller så inte. Idag är det ju svårt att veta vad som är moderat politik. Kanske är det ändå Thingwall som har rätt M-känslan. Då måste han tillåta sig att gå emot sina egna. Dn.se har från igår öppnar en butik för frifräsare. Där hittar du vem som driver dina hjärtefrågor. Seden så har vi snart full kalabalik i riksdagen - eller en polskt en som en del säger.

Senare under dagen gick Göran Tingwall ut med att han nu avser att rösta med regeringen vad gäller energiöverenskommelsen. Piskan kan nu läggas undan för Alliansen har nu det antal röster man behöver för att propositionen ska gå igenom.

20100504 Ekot meddelar idag att Göran Thingwall nu till och med på papper skrivit under på att rösta för energiöverenskommelsen. Ett klart udda inslag i det parlamentariska livet. Men kanske något vi fårvänja oss vid ju fler frifräsare vi får i riksdagen. Alla sätt att förankra en reform kan bli nödvändiga att överväga i den framtida politiska djungeln. I utbyte mot sin underskrift rapporteras att Thingwall ska få träffa Fredrik Reinfeldts statssekreterare för att ge sin version av privatläkarnas bekymmer.

Andar bloggar: Makthavare.se

Läs även andra bloggares åsikter om Staffan Danielsson, Mathias Sundin, Göran Thingwall, Energiöverenskommelsen, Valet 2010, Alliansen, Frifräsare, Solvig Ternström

Tea Party behöver Sarah Palin för kvinnorna - men vem lockar Karl-Oskar

2010-04-15T10:15:00.017+02:00

I morse när jag lyssnade på P1 morgons inslag om Tea Party-rörelsen kom jag att tänka på en nyckelscen ur Vilhelm Mobergs utvandrarepos – då det går upp för Karl-Oskar att överheten följt honom över havet. Det är när en kyrka kräver resurser för att bygga en kyrka. Det var ju ok och påpud av sådana slag han flydde från. Han hade lämnat det gamla världen för att i den nya själv få bestämma över sitt liv. Tea Party rörelsen har slagit igenom stort. Den bildades i våras och hade då sitt första stora konvent, som hölls i cowboymusikens högborg Nashville. Mötet stora dragplatser var förra vicepresidentkandidaten Sarah Palin, ett självklart val kan tyckas med tanke på hennes konservativa linje. Samtycket fortsätter då Palin igår besökte gruppens lokala avdelning i Boston. Och från att ha betraktas som en marginell rörelse, mest för medlemmar i den tokigaste kristna högern, behandlas nu rörelsen med respekt - åtminstone av den moderata tokhögern inom inom GOP. Nyligen beskrev förre talmannen i senaten Newt Gingrich under ett tal på sydstatsrepublikanernas ledarskaps konvent i New Orleans, Louisiana, Palin som en av GOP:s viktigaste politiker och en av dem som kommer att leda partiet i nästa presidentval. Tea Party bildades som en motrörelse till president Barack Obamas förslag om statlig allmän sjukvårdsförsäkring och som han i dagsläget ser ut att baxa hela vägen genom senaten fram till ett färdigt lagförslag. Och priset kan visa sig bli högt för demokraterna, för det var länge sedan det konservativa USA hade en fråga som kunde ena dem. Många är rädda för den överstatlighet som sjukvårdsrefromen innebär och anser den som oamerikansk. Inte sedan Ronald Reagan utsåg dåvarande Sovjetunionen till Ondskans imperium har funnits en fråga med magnetisk kraft att dra till sig republikaner ur olika falangar. Och till hösten har nyval till kongressens båda kamrer. Det är då vi får veta hur det amerikanska folket tagit emot Obamas sjukvårdsreform. En försmak av hur det kan gå fick vi i fyllandsvallet efter Ted Kennedy, det så kallade chockvaltet, i annars traditionellt demokratiska Massachussets. Det kan bli så att demokraterna står inte bara har förlorat sin supermajoritet, utan också befinner sig i minoritet. En sådan utveckling hade aldrig varit möjlig utan dels en fråga som är så kontroversiell nog att bära en hel rörelse. Men för att lite sätta perspektiv på saken måste jag hänvisa till den undersökning New York Times idag redovisar om att lejonparten av de arton procent av amerikaner som identifierar sig med Tea Party är välutbildade vita gifta republikanska män. De till är också rädda för att förlora sin sociala position och göra en resa neråt i klasserna. Så helt i överensstämmelse är inte P1:s beskrivning av Tea Party som en gräsrotsrörelse bland republikaner i allmänhet. Men för att lösa den saken kanske Sarah Palin kan lösa när det är läge att osäkra - hon kan alla gånger se till att också de republikanska kvinnorna mobiliseras. Räcker det, för att knäcka Obama. Vet inte och hoppas inte för världens skull. Fast hur hade Karl Oskar röstat. Mot överhet var han, om än inte välutbildad. Kanske är det ändå han som kommer att avgöra 2013. Fast visst är Sarha Palin för tokig också för USA. Så jag känner mig ganska lugn över att det inte i vart fall blir hon som klår Obama.

Andra bloggar om Tea Party: USAval.se

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Tea Party Movement, Sarah Palin, Helth Care, Newt Gingrich

Riksdagsledamöter - jag vill inte veta av självständighetsförklaringar

2010-04-13T20:57:00.010+02:00

Under rubriken Självständiga riksdagsmän stärker alliansen lyfte folkpartistiske Mathias riksdagsmannen fram sin just sin favoritfråga att söndra regeringskoalitionen med. På Svenska Dagbladets Brännpunkt skrev han igår om hur viktig integriteten på nätet är just för honom. "Datalagringsdirektivet är ett klockrent exempel på när man inte ska lyda partipiskan. Det går mot min och Folkpartiets grundläggande liberala ideologi". Under våren har vi också kunnat se den Moderate riksdagsmannen Göran Thingwall brinna för privatläkarnas ekonomiska intressen. För honom måste har rätten att kunna tjäna maximalt med pengar vid en försäljning av sin verksamhet vara en grundläggande moderat politik. Jag menar, innan vi lärde känna Moderaternas som det Nya Arbetarpartiet brukade partiet ständigt arbeta för att staten inte ska lägga sig villkoren för det privat näringslivet. Likaså måste det framstå som självklart för Solvig Ternström att hennes Centerpartiet är emot kärnkraft. För Ternström och hennes partikamrater Eva Selin Lindgren och Sven Bergström är det därför antagligen okontroversiellt att gå emot den av allianspartierna framförhandlade energiöverenskommelsen, som de hotar att göra tillsammans med just Göran Thingwall. I söndagens Agenda berättade flera politiker, bland andra före detta riksdagskvinnan Cecilia Wikström (FP), om hur man centralt försökt piska in dem i partifållan inför viktiga voteringar i riksdagen. Och listan med enskilda riksdagsmäns olika hjärtefrågor kan säkert göras lika lång i meter som antalet ledamöter. Samtliga 349 delegater skulle nog någon gång gärna hänvisa till Mathias Sundins självständighetsförklaring om att det "borde vara riksdagens uppgift att vakta mot den sortens förslag. Det som står i grundlagen, att riksdagen är folkets främsta företrädare och att regeringen är ansvarig inför riksdagen tycks ha fallit i glömska. Lite elakt, men bara lite, kan man säga att riksdagsuppdraget handlar om att trycka på rätt knapp. Vilket som är rätt knapp avgör partiledningen", att åtminstone en dag slippa vara ett rundningsmärke eller en del av ett transportkompani. Men hurruni, det tycker inte jag. För mig består riksdagen av ett antal partier, samtliga invalda på ett partimandat. Jag är inte intresserad av vad olika riksdagsmän har för agenda. Mitt fokus ligger på att vi har en långsam stabil politisk social och ekonomisk utveckling. En del förslag gillar jag bättre än andra. Några inte alls. Men jag accepterar dem alla som ett utslag av den folkvilja som partierna representerar. Jag vill absolut inte ha polsk riksdag, som till och med moderata Anne-Marie Pålsson värjde sig emot i Agenda. Så ni i riksdagen, lägg ner alla tankar på självständighetsdeklarationer och ställ in er i ledet.

20100415 Centerpartisten Sven Bergström lämnade under onsdagen in sin motion med anledning av Alliansens enegiöverenskommelse. Han meddelar att han röstar emot förlaget under riksdagsbehandlingen den 17 juni om man inte tillgodoser hans krav. Det räcker med att fyra ledamöter röstar emot för att fälla överenskommelsen. Så många har idag också deklarerat att de överväger att rösta emot. Vi kan troligen se fram emot en het debatt och en vinande partipiska.

Läs även andra bloggares åsikter om Mathias Sundin, Riksdagen, Valet 2010, Göran Thingwall, Datalagringsdirektivet, Kärnkraft, Solvig Ternström

USA sätter hårt mot EU i Acta-förhandlingarna - snart har alla en Hadopi

2010-04-12T16:48:00.010+02:00

Apropå gårdagens bloggpost om hur vad vi ska göra med det galna nätet vill jag idag också lyfta fram att det pågår Acta-förhandlingarna på Nya Zeeland om nätets framtid. Dessa handlar i huvudsak om hur den illegala fildelningen ska stoppas. Förhandlingarna går i praktiken till så att USA dikterar villkoren för Japan, EU med flera länder. För USA ligger det en stor pott pengar i att kunna häva gratiskulturen. Och många menar nu att den kompromiss EU-kommissionen och EU-parlamentet träffade om Telekompaketet, vilket Ipred är en del av, sannolikt får stryka på foten. USA trycker på för att leverantörerna ska göras skyldig att kontrollera sina abonnenter och vid brott mot upphovsrätten stänga av sin kund från tjänsten. Detta kommer snart också att vara en verklighet. Inget land, eller ens en sammanslutning av EU:s dignitet, kan stå emot USA. Och många enskilda länder står reda vid perrongen och en del har redan en platsbiljett, som exempelvis Frankrike som infört sådan regler genom antipiratlagen Hadopi. Men om utvecklingen får vi nästan inget säkert veta, eftersom Acta- diskussionerna Wellington förs under strikt sekretess. Och då spelar det ingen roll att EU-parlamentet vann striden mot EU-kommissionens om att kräva en större öppenheten. USA fortsätter att sätta dagordningen och bestämma taketen - och locket är på.

20100417 Idag meddelar parterna i Acta-förhandlingarna att förhandlingarna ska bli offentliga.

20100421 Nu har Acta-förhandlingarna offentliggörs. Och det står klart att man inte tar sikte på att kunna stänga av enskilda Internetanvändare. "Dokumentet tar sikte på mer omfattande intrång. Acta tar inte specifikt sikte på fildelning utan på fysiska produkter. Däremot kan man inte bortse från de intrång som begås på internet, det kan vara förfalskade klädmärken eller mediciner som säljs via nätsidor, säger Stefan Johansson, vid justitiedepartementet. Det ska bli intressant att följa förhandlingarna och se hur man kommer att lösa ett makroproblem genom att undvika åtgärder på mikronivå.

Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Acta, Gratiskulturen, Ipred, Telekompaketet

Så vad ska vi göra åt det galna och intoleranta Internetet - för som nu kan det inte va

2010-04-11T20:25:00.005+02:00

Jag har tidigare undrat över vad nätet ska göra med oss och vart det ska ta oss. Kan vi hantera den frihet och det ansvar som mer av en slump lagt oss i händerna? Det finns de som inte tycker det. Under förra året rasade en het debatt om de restrektioner EU vill införa genom Telekompaketet. Man har arbetet bland annat för att göra leverantörerna av Internettjänster. Det handlar om att skydda den upphovsrättsliga industrin mot illegal fildelning. En fråga som inte slutligen löst till fullo än. Men Internet medför även andra problem. Och i USA överväger man därför på visa håll att ta fram en knappen knappen som president Barack Obama skulle kunna stänga av nätet med. Framförallt vill man göra det mindre enkelt för destruktiva krafter att samordna sig via nätet, som exempelvis terrorister. Erfarenheterna kring World Trade Center-attentatet samt London- och Madridbomberna visar att det idag är nästan omöjligt att hitta de som vill förstöra. Även intoleransen frodas genom nätet. Dagens Nyheter beskrev häromdagen att Internet innebär ett uppsving för ultrahögern. "Det fanns en tid då högerextrema grupper spred sitt budskap på papper. De tryckte tidningar och delade ut flygblad. På den tiden hade de här grupperna en liten möjlighet att bedriva lobbyverksamhet. De fick väldigt lite utrymme i det offentliga rummet. En del försökte med vit makt-musik eller besökte skolor, men den typen av aktiviteter kräver organisering och mycket folk. Det var lätt att stänga de här grupperna ute, säger Mikael Hjerm som forskar om nationalism och främlingsfientlighet vid Umeå universitet. Den tiden är förbi. I dag florerar extremhögern istället på nätet. De rekryterar nya anhängare på sociala medier som Facebook och Myspace, på Youtube, bloggar och privata hemsidor. Under fingerade namn, eller anonymt, uttrycker de åsikter på ett sätt som många gånger bryter mot lagen. Misstänkta förövare med invandrarbakgrund hängs ut med namn, personnummer och bild". Så det är alltså inte bara det offentliga Sverige som har svårt att hantera den bruna flocken genom att misslyckas ta debatten med dem. När vi sen också kan se hur hatet flöda på nätet i de två aktuella fallen i Bjästa och Landskrona blir jag rädde för mig själv och er andra. I det förra fallet sattes först mobben via nätet upp mot ett brottsoffer för att sedan vändas mot förövaren - båda har tvingats lämna sin hemort och båda är barn. I det senare hängs nu en misstänkt ut på nätet, inte i första hand enbart för att han är misstänkt för ett brott utan också för att han är invandrare. Och även om nynazisterna försök att idag på Landskronas gator följa upp detta misslyckades fortgår jakten på han på nätet. Detta är en del av de företeelser som gör mig till nätskeptiker. Fast det går inte att bortse från den stora betydelse som ett fritt Internet har för demokratins globala utveckling. Världens tyranner har ett självklart intresse av att stoppa informationsflödet, för hur ska de annars kunna fortsätta plåga sina folk. Vi ser också hur exempelvis Kinas totalitära styre försöker kväsa Google. Samtidigt ger Internet en hittills oöverträffad möjlighet till förströelse och kunskapsinhämtande. Så mot den bakgrunden kan jag idag inte tänka mig ett liv utan Internet, men visst måste vi hitta ett sätt att hindra den trista destruktivitet som frodas på nätet i skyddet av den dunkla anonymiteten. Och bäva för dagen när terroristerna får tag i kärnvapen, såsom president Barack Obamaa nu hävdar att man försöker med. Och är det nödvändigt för yttrandefriehtens skull att det får finnas informationssidor på nätet exempelvis om hur man gör självmord eller svälter sig själv?

Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Telekompaketet, Bjästa, Landskrona

Fredrik Reinfeldt, rår du den parlamentariska M-vilden Göran Thingwall

2010-04-08T19:44:00.012+02:00

Igår skrev jag om den moderata riksdagsledamoten Göran Thingwall under rubriken Bevara oss från den politiska vilden och det personliga politiska mandatet. Han har hoppat av sin riksdagsgrupp och hotar att fälla Alliansens energiöverenskommelse enbart för att regeringen vägrar att ändra reglerna för försäljning av privatläkares kliniker. Hans partiordförande Fredrik Reinfeldt säger att Thingwall, som är privatläkare med egen klinik, enbart handlar i egen sak. Dagens Nyheters Henrik bror konstaterar i dagen papperstidning att det är tveksamt om väljarna vill ha solokörande politiker. "Göran Thingwalls utpressningsförsök mot regeringen för att tjäna miljoner på sin läkarpraktik har alla som hyllar självständiga riksdagsledamöter att sätta kaffet i vrångstrupen", förklarar Brors. (något som ju aldrig hyllats på den här bloggen) Samtidigt skriver Hans Olsson under rubriken Visst är det omoraliskt att Thingwall egentligen är en kärnkraftsanhängare. Man beskriver den ändring i lagen som upprör honom. Riksdagen antog i mars 2009 en ändring i lagen om ersättningsetablering inom sjukvården. Den upphävde S-regeringens tidigare stopplag och gav cirka tusen läkare som har egna mottagare och får ersättning genom den offentliga nationella taxan möjlighet att sälja sin privatkliniker. Men i lagen finns begränsningen att den som köper måste gå över till det vårdsystem och ersättningar som landstinget infört. Thingwall röstade emot regeringens proposition eftersom begränsningarna enligt hans bedömning medför att priset på hans privatklinik sjunker med flera miljoner kronor. Där har vi det egenintresse som hans partiordförande Fredrik Reinfeldt kallar egenintresse. Vi kan nu se att pressen ökar. Snart får vi veta vilket material Thingwall är gjort av - soft bomull eller av kallt stål. Hittills har han i alla fall inte gett uttryck för att vilja vara ett rundningsmärke. Han gick inte emot sin partilinje när uranfrågan nyligen var uppe till omröstning, men det kan ha berott på att hans röst då inte var avgörande. Som sagt, den 217 juni vet vi mer.

20100416 Göran Tingwall ut med att han nu avser att rösta med regeringen vad gäller energiöverenskommelsen. Piskan kan nu läggas undan för Alliansen har nu det antal röster man behöver för att propositionen ska gå igenom.

20100504 Ekot meddelar idag att Göran Thingwall nu till och med på papper skrivit under på att rösta för energiöverenskommelsen. Ett klart udda inslag i det parlamentariska livet. Men kanske något vi fårvänja oss vid ju fler frifräsare vi får i riksdagen. Alla sätt att förankra en reform kan bli nödvändiga att överväga i den framtida politiska djungeln. I utbyte mot sin underskrift rapporteras att Thingwall ska få träffa Fredrik Reinfeldts statssekreterare för att ge sin version av privatläkarnas bekymmer.

Andra bloggar: Makthavare.se

Läs även andra bloggares åsikter om Henrik Brors, Göran Thingwall, Fredrik Reinfeldt, Energiöverenskommelsen, Kärnkraft, Valet 2010

Bevara oss från den politiska vilden och det personliga politiska mandatet

2010-04-07T20:26:00.008+02:00

Många tycker att grundlagsberedningens förslag att sänka riksdagsspärren vid personval från åtta till fem procent är i minsta laget. De anser att det ska vara än lättar att ta sig in i riksdagen av egen kraft. Men när jag beskådar turerna kring Göran Thingwall undrar jag om de missnöjda tänkt igenom sin sak. Thingwall är riksdagsmannen på Värmlandsbänken som valdes in på ett moderat mandat men som i januari hoppade av den moderata partigruppen för att bli politisk vilde. Orsaken var att Alliansens politik ifråga om privatpraktiserande läkares villkor vid försäljning av sina kliniker inte passade. Alltså en fråga som personligen rörde den till vardags privatpraktiserande läkaren Thingwall. För att straffa regeringen hotar Göran Thingwall med att fälla energiöverenskommelsen, den som bland annat innebär en nysatsning på kärnkraft. Det är därför inte med ideella utgångspunkter Thingwall sällar sig till den miljöpolitiskt övertygade centerpartistiska minoriteten som planerar att rösta emot propositionen den 17 juni. Thingwall har enbart skäl som kan kopplas till politisk utpressning, eller för att använda en mindre laddad beteckning för att bjuda in till politisk kohandel. Frågan är bara vad hans före detta partiordförande Fredrik Reinfeldt, som i Ekots lördagsintervju härom veckan klargjorde att Thingwall nu bara är i riksdagen för egen vinnings skull, kan tänkas vilja byta bort för att öka privatläkarnas möjlighet att berika sig. För dagen inget. Reinfeldt vägrar att ställa upp på någon som helst förhandling med Thingwall. Därmed verkar det som om vi har ett politiskt dödläge, för med Thingwalls röst emot överenskommelsen faller förslaget. En av Alliansen, under stor svett och möda, framtagen överenskommelse, med stor betydelse för landet, kan under sådana förhållanden inte klubbas innan valet i höst. Vi riskerar alltså att hamna i ett energipolitiskt limbo. Det saknas nämligen alternativ energipolitik. Den här typen av grundläggande politik förhandlas fram med utgångspunkten att varje partiföreträdare har ett partipolitiskt mandat. Detta har också fått det parti han nu lierat sig med att få kalla fötter, för Sveriges Pensionärers Riksparti (SPI) stöder energiöverenskommelsen. I Sverige röstar vi fortfarande på partier och deras partiprogram. Syftet är att få fram stabila majoriteter eller partipolitiska koalitioner. Ett utökat inslag av personliga mandat undanröjer på sikt denna parlamentariska struktur. I takt med att riksdagsledamöter väljs in i riksdagen på egna mandat minskar förutsägbarheten i politiken. Under sådana förutsättningar är det omöjligt att veta hur en proposition kommer att tas emot i riksdagen. Alltid känner sig någon riksdagsledamot orättvist behandlad. Tillsammans med ett ökat antal småpartier i riskdagen riskerar en personliga mandatet att helt lamslå det parlamentariska arbetet. Det är inte en utveckling jag vill se. Därför hoppas jag att vi besinnar oss och fortsätter att styra det här landet med en partipolitisk representativitet metod. Jag alltså heller inget till övers för riksdagsmän som gråter över att enbart tillhöra riksdagens transportkompani. För att samhället ska kunna fortsätta att administreras effektivt måste några vara rundningsmärken. Missnöje med sittande regering visas i god parlamentariskt ande var fjärde år. Så bevara oss från den politiske vilden och det personliga politiska mandatet.

20100416 Göran Tingwall ut med att han nu avser att rösta med regeringen vad gäller energiöverenskommelsen. Piskan kan nu läggas undan för Alliansen har nu det antal röster man behöver för att propositionen ska gå igenom.

Läs även andra bloggares åsikter om Göran Thingwall, Fredrik Reinfeldt, Energiöverenskommelsen, Kärnkraft, Valet 2010

Okej - hur har vi det med eliten idag då (vad snackar man om)?

2010-04-03T10:04:00.008+02:00

Minns ni Alexander Bards Elit. Den mejl-lista han satte ihop för att hålla en sluten diskussion med top of the cream av samhällstoppen - bara de smartaste och mest framstående i Sverige sattes upp. Det handlar alltså om den elektroblippande musikern (han i skägg) och ultraliberala debattören som som ofta framhäver sin egen förträfflighet som ville samla sina likar under ett tak. Men inte är jag imponerade av listan. Med var enligt wikipedia år 2006 bland andra skjutjärn som Adam Alsing, Jonna Berg, Torbjörn Elensky, David Erixon, Christian Gergils, Johanne Hildebrandt, Erik Hörnfeldt, Anna Kinberg Batra, Stig-Björn Ljunggren, Stefan Malmqvist, Svante Nygren, Per Sinding-Larsen, Oscar Swartz, Jan Söderqvist, Mikael Tornving, Jesper Versfeld, Erik Videgård, Fredrik Virtanen och Olle Wästberg. Ett skojigt gäng tycker jag, men kanske inte begåvningsreserven eller de mest framträdande makthavarna. Kan tänka mig att varje lokalt Odd Fellow får ihop mer maktigare personer än Bard. Och jag blir än mer fundersam över listan när jag tänker tillbaka på det tema för diskussion som lyftes fram när journalisten Mustafa Can avslöjade Elit i en artikel i Dagens Nyheter under rubriken Übermobbning på nätet. Svenska Dagbladets filmrecensent Jan Söderqvist passade på att använda forumet för att förklena DN:s ledarskribent Hanne Kjöller för hennes övervikt, allt med anledning av hon kritiserat en artikel han låtit publicera i den konservativa tidskriften NEO. Han talade om hennes "majestätiska fläskighet", att hon är "en dum jävla tjockis". Om Kjöllers kommande bok om övervikt skrev han: "Skratta åt den i stället. Jan S, trött på dumma tjockisar för tillfället." Något som fick Expressens sexrådgivare Katerina Janoucha att undra om inte Kjöllers bildbyline var photoshopad. En arg Bard utlät all sin ilska över den som läckt mejlkonversationen, som minsann skulle letas upp och, om inte hudflängas så, skandaliseras. Kanske tänkte han sig att radioprataren Adam Alsing skulle få i uppdrag att berätta för oss alla om vilken eländig personlighet vi nu hade haft att göra med som skvallrat om den stora sammanslutningen. Jag fortsätter att undra om Elit finns kvar.'

Läs även andra bloggares åsikter om Alexander Bard

Ohlyiska sanningen och det parlamentariska kryphålet - allt för att vinna

2010-03-31T16:26:00.004+02:00

Jag har under en längre tid påstått att Miljöpartiets uppgång i olika opinionsundersökningar under det senaste året enbart ska knytas till språkröret Maria Wetterstrand. Att hennes popularitet dragit med sig partiet. I en diskussion i en postning nedan har en kommentatör i motsats till det hävdat att det i första hand är partiets kursändringar i olika politiska frågor som orsakat att partiet på kort tid gått från att vara en femprocentig lilleplutt till att tvåsiffrig jätte – nu tredje största parti i riksdagen om man får tro undersökningsföretagen. Framförallt skulle det vara partiets omsvängning i fråga om Europeiska Unionen som påverkat opinionsläget. Miljöpartiet har numera slopat kravet på utträde EU. Även den mjukare inställningen till kärnkraften kan ha gjort Miljöpartiet valbart i bredare grupper. Alltså skulle det vara sakpolitiken och inte Wetterstrands person som är av betydelse. Och jag fick idag anledning att överväga saken ytterligare sedan Dagens Nyheter presenterar uppgifter om att den popularitet som vänsterpartiledaren Lars Ohly numera röner inte smittar av sig på hans parti. Både Maria Wetterstrand och Lars Ohly har alltså personliga framgångar men deras partier är olika framgångsrika. Jag kan också se en skillnad i deras sätt att agera. Medan Ohly pratar om den politik partiet faktiskt går till val på har Wetterstrand getts en profil, vilket också Sofia Nerbrand nyligen påpekade på Brännpunk i Svenska Dagbladet, att förespråka en annan politik än den Rödgrönt skjutit fram. I Wetterstrands person speglas ingen återställarpolitik, utan hon framställs som liberal. Frågan blir då om vi ska se Miljöpartiet som ett närmast anarkosyndikalistiskt frihetligt alternativ med grön vinkel som hyllar individens fri- och rättigheter framför kollektivet eller som ett rödgrönt parti som vill ha högre skatter och offentligt utförande av välfärdstjänster för att vinna stordriftseffekter? Det är det svårt att säga något säkert om. Men Expressen konstaterar idag att Miljöpartiet nog gör bäst i att inte avslöja sin politik. Tidningen syftar på bland de latmaskförslag om arbetstidsförkortning och friår som den strävsamma och moraliska medelklassen inte i första taget applåderar. Så då konstaterar jag att hon bör fortsätta lansera sin latteliberalism och tala mindre om partiets och den rödgröna koalitionens politiska plattform för regeringsbildning - i alla fall om MP vill vara stort och starkt. Annars riskerar hon att råka ut för den Ohlyska sanningen – att båda vara poppis och klarspråkig angående impopulär politik är ingen vinnande formel. Leveransen då? Det löser Wetterström på sedvanligt vis genom att hänvisa till det parlamentariska kryphålet - det vill säga att man inte fick kollektivt gehör för latteliberalismen.

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Lars Ohly, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Valet 2010, Parlamentariska kryphålet, Ohlyiska sanningen

Ska högern eller vänstern ta sitt ansvar och mota extremismen i grind?

2010-03-29T13:47:00.006+02:00

Nu förklarar också Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att riksdagspartiernas gemensamma orientering mot den politiska mittens rike medför att dörren gläntas för högerextremismen. Jag har tidigare beskrivit hur även professor Stefan Svallfors varnat för just för anhopningen i mittfåran gynnar extremismen. Han har beskrivit att det är ett problem att den svenska högern idag värnar en välfärdspolitik med bland annat höga skatter, socialt engagemang och anställningstrygget och därför i mycket liten grad skiljer sig i dessa frågor från vänsterblocket. Avsaknaden av ekonomisk politisk polarisering mellan Alliansen och Rödgrönt gör att frågeställning kring om moral, kultur och livsstilar istället blir viktigare. Och det är detta tomrum som missnöjes partier fyller ut. Åsa Linderborg säger nu i samma sak fast med en vänstervinkel. Enligt hennes mening måste svenska vänster börja driva en mer traditionell vänsterpolitik för att hindra att högerextremismen tar plats i riksdagen i form av Sverigedemokraterna. Kommer SD inte in i år spår Linderborg att det helt klart gör det vid nästa val 2014, om riksdagspartiernas positionering inte förändras. "Det är bara arbetarrörelsen som kan stoppa de främlingsfientliga idéerna. För det krävs att man vågar föra vänsterpolitik" slår Linderborg fast. Frågan är vilket block som nu ska ta sitt ansvar och ge upp den så hett eftertraktade medelklassen och därmed sannolikt säga hejdå till makten. Ska Moderatledare Reinfeldt släppa in gammelmoderaterna eller ska Mona Sahlin låta Lars Ohly diktera villkoren för de rödgröna? Vi på den här bloggen bedömer att varken Reinfeldt eller Sahlin frivilligt ger bort vunnen central mark. Och antagligen sitter vi snart med ett brunt inslag i riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Alliansen, Rödgrönt, Valet 2010, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Lars Ohly, SD, Gammelmoderaterna

Sverigedemokraterna är inte ett riksdagsparti och ska behandlas så

2010-03-26T08:26:00.013+01:00

På den här bloggen har det under det senaste året drivits en linje om att Sverigedemokraterna bör osynliggöras, i alla fall av oss som inte vill ha in partiet i riksdagen i samband med valet i höst. Eller i vart fall på formella grunder behandlas som ett parti bland andra som inte har plats i riskdagen. Det fanns det som tyckte annorlunda. Men att ta-debatten-med-Sverigedemokraterna fungerade inte som motgift. Det stod klart sedan tredje statsmakten gav partiet stor plats förra hösten. Aftonbladet lät partiledaren Jimmie Åkesson skriva en debattartikel varpå partiet och dess huvudrrågor diskuterades i alla medier under en period. Följden blev att de växte i opinionen så det knaka. Kort därpå redovisade ett undersökningsinstitut opinionssiffran för partiet på 7,2 procent. Fast så snart de föll i mediaskugga tappade väljarna intresset för partiet. Tendensen har också fortsatt. Idag redovisar också Dagens Nyheter, under rubriken Väljarna vänder SD ryggen, att Sverigepartiet ligger under riksdagsspärren. Nu på 3,6 procent. Avslaget för dem. Framför allt är det bland unga män, som är partiets starkaste väljargrupp, som stödet minskar. Tidningens Henrik Brors konstaterar också att detta "är en logisk utveckling för ett enfrågeparti som SD. Partiets stöd har växt under perioder av intensiv debatt om flykting- och integrationsfrågor. I dag är det ingen het politisk fråga bland väljarna. Om det inte blir en kraftig omsvängning bland valfrågorna eller stora medier väljer att ge Sverigedemokraterna stort utrymme i sin rapportering kan det här vara början på en nedgång för partiet." Och vikten av ekonomisk polarisering mellen blocken blir allt viktigare. "Den politiska debatten fokuseras i stället i allt högre utsträckning på skillnaden mellan de två politiska blocken och deras inbördes förhandlingar om vilken politik de vill bilda regering på efter valet", förklarar Brors. I helgen håller Sverigedemokraterna årskonferens i Stockholm för att lägga fast linjen inför valet. Vi får se hur mycket utrymme som ges åt partiet med anledning av det. Och jag tycker inte att det finns anledning att ge dem en iögonfallande plats. Partiet står ändå utanför riksdagen. Och låt bli att som Sveriges radio rida på spekulativt gjorde häromdagen när de lät partiledaren Jimmie Åkesson prata i radion som om han är någon av betydelse. För om vi ska ge honom plats måste också andra potentiella riksdagspartier mötas på samma villkor. Orkar vi det. nej, inte jag i alla fall. (Svenska Dagbladet skriver också om dessa opinonssiffror).

20100331 Enligt Politikerbarometern så handlar nu bara två procent av det material som publiceras om riksdagsparterierna om Sverigedemokraterna.

Andra bloggar: Kulturbloggen Röda Malmö

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, SD, Valet 2010

Maria Wetterstrands person och inte hennes politik bär Miljöpartiet

2010-03-23T08:44:00.006+01:00

Idag fick jag indirekt medhåll av Svenska Dagbladets Sofia Nerbrand om att det inte är Maria Wetterstrands politik utan hennes person som gör henne och Miljöpartiet stort. Likt jag antydde igår, i samband med postningen om att det nu är officiellt att Miljöpartiet laddar skarpt genom att aktivera populäre Gustav Fridolin, beskriver Nerbrand att det "kostar ingenting att i intervjuer flörta med latteliberaler i Stockholm, som är besvikna på Alliansregeringens beslut om FRA eller Jan Björklunds centralistiska utbildningspolitik". I realiteten samarbetar Wetterstarand inte med liberaler, utan med partier som går till val på en återställarpolitik långt ifrån liberala värderingar. Men kanske får vi möjlighet att jämföra dagens förtroendesiffror för vallokomotivet Maria Wetterstrand med de som gäller ett år efter i regeringsställning. Att sitta i opposition är en sak och att leverera realpolitik en annan. Och ska vi se till den retorik rödgröna för riskerar hennes leverans inte att ens ligga en bit från vad som utlovas i offerten. (Som bonusläsning rekommenderar jag de underhållande exempel på lokala MP-förslag som Nerbrand listar i artikeln.)

20100328 Svenska Dagbladets PJ Anders Linder skriver idag om Miljöpartiet som ett enfårgeparti utan fråga. Linder hänvisar från undersökningar som Ekot och SCB gjort om som redovisat i veckan om vilka frågor väljarna tycker är viktiga. "MP klarar sig mycket bra i genren miljö och klimat, men i de fyra andra tunga disciplinerna kammar partiet noll. I var och en av frågorna sysselsättning, skola, äldrevård och sjukvård är det bara två procent av väljarna som tycker att MP är bäst. Det opinionsmässigt hälften så stora Vänsterpartiet klarar sig bättre på alla fyra punkterna. Inte ens de som sympatiserar med MP tycker att partiet är vassast när det handlar om annat än miljö utan föredrar Socialdemokraterna. I skolfrågor är MP de miljöpartistiska sympatisörernas tredjehandsval efter S och FP /.../ MP klarar sig mycket bra i genren miljö och klimat, men i de fyra andra tunga disciplinerna kammar partiet noll. I var och en av frågorna sysselsättning, skola, äldrevård och sjukvård är det bara två procent av väljarna som tycker att MP är bäst. Det opinionsmässigt hälften så stora Vänsterpartiet klarar sig bättre på alla fyra punkterna".

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Valet 2010, Latteleberalerna, Gustav Fridolin

Med Gustav Fridolin vid rodret är halva jobbet gjort - men resten då?

2010-03-22T23:24:00.004+01:00

Jag har tidigare utnämnt Gustav Fridolin till näste manlige språkrör när Miljöpartiet 2011 ska erätta den lite trötte Peter Eriksson och populära Maria Wetterstrand. Och det har länge talats om att Fridolins comeback i riksdagen vid valet i höst. Därför känns dagens besked om att Fridolin tar plats i Miljöpartiets partistyrelse naturligt. Han lyfts fram som en kandidat för att röstas in i styrelsen vid kommande partikongress i maj. Dagens Nyheter beskriver också att "skåningen har ett mycket starkt stöd inom partiet och spekulationer om att han finns med som tänkbar kandidat till en av språkrörsposterna hörs allt oftare. Mer näraliggnde är att han i höst med stor sannolikhet kommer att väljas in i riksdagen". Men Fridolin gör vad han kan för att hålla förväntningarna ner genom att svarar att han enbart "hoppas bli invald nu. Jag bedömer dessutom att just Fridolin kan vara den person som kan fortsätta hålla kvar partiet på samma höga nivå och till och med utveckla det vidare. Han har en tydlig potential att bli lika framgångsrik som Wetterstrand. Fridolin är ung, signalerar ett starkt och för tiden rätt patos och inger respekt i olika läger. Med Fridolin istället för Eriksson vid rodret tror jag alltså att Miljöpartiets ledarskap, åtminstone utåt, stärks. Men gör det inte mindre nödvändigt för partiet att grubbla över vem som ska vara språkrör i Wetterstrands ställe. För det saknas kvinnliga resurser av liknande dignitet och med samma fräschhet. Och även om PR-konsulten Paul Ronge tror att det kommer att gå lätt för någon annan ta över efter Wetterstrand - att hon för tillfället har sina femton minuter av berömmelse - betraktar jag henne som unik. Det är hon ensam som fått en, vilket de samlade opinionsundersökningarna visar, majoritet av storstädernas kvinnor att välja Miljöpartiet. En tendens som nu sakta med säkert sprider sig över landet. Jag tror nämligen inte att det i första hand är politiken som ligger bakom MP:s starka position i bland väljarna. Maria Wetterstrand lyser med sitt stora självförtroende. Många med mig väntar därför med spänning på vem Miljöpartiet vill ska vara i radarpar med Fridolin. För även om dagens tillkännagivande om Fridolin är positivt är än bara halva jobbet gjort. Och imorgon ska jag försöka komma på vad hon heter den före detta riksdagsledamoten som jag tänker mig som ett prefekt andra språkrör. Hon hoppade av riksdagen i slutet av 1990-talet, samtidigt som Vänsterpartiets Hanna Zetterberg, som ju i sig skulle vara ett annat bra val. Återkommer dock snart med namnet på den jag har i skallen.

Andra bloggar: Signerat Kjellberg Världens Eko Johan Lundberg

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Gustav Fridolin, Maria Wetterstand, Peter Eriksson, Valet 2010

"En seger för det amerikanska folket och för förnuftet"

2010-03-22T07:09:00.015+01:00

Många har stegen varit i färden mot Obamacare. Och kanske är det bara ett kvar nu, sedan representanthuset i USA - trots omfattande protester - för andra gången röstat för president Barack Obamas förslag om att införa en statlig allmän sjukvårdsförsäkring. Demokraterna var också segervissa inför dagens omröstning. Obama hade tydligt inför omröstningen för ledamöterna i representanthuset förklarat och det var dags att införa en vårdreform för Amerika. Han beskrev målande, som Aftonbladet skriver, att ingen, likt han, ska behöva se sin mamma på sin dödsbädd tvingas tampas med okänsliga försäkringsbolag. Tidningen redogör också hur Obama växt upp i områden där i praktiken ingen haft råd att ta sjukvårdsförsäkringar och att det är därför han satsat hela sin politiska prestige på att få igenom sjukvårdsreformen. Efter representanthuset beslut sa Obama följdenligt att det var en seger för det amerikanska folket och för förnuftet. Nu fick han alltså ihop minst de nödvändiga 216 (219) av Demokraternas för närvarande 253 ledamöter i representanthuset för att få igenom den senaste kompromissvarianten. Ingen republikan röstade för. Hela 34 demokrater röstade emot, dock fem färre än sist. Och kanske var det Obamas teve-sända nu-eller-aldrig-seminarium som vände ett länge till synes hopplöst läge, för flera av de mest motsträviga partikamraterna rättade sig till slut in sig i ledet. Sannolik är det dessutom som Svenska Dagbladet konstaterar nu eller aldrig som Obama kan genomföra den av honom i presidentvalet utlovade sjukvårdsförsäkring, som ska garantera att åtminstone 94 procent av befolkningen får tillgång till annat än akutsjukvård, jämfört med dagens 80 procent. Dagens Nyheter förklarar att "grundidén är att större delen av de 40-50 miljoner amerikaner (av en befolkning på 300 miljoner) som saknar sjukförsäkring ska få det. Det liggande förslaget ska ge 32 miljoner av dem försäkringsskydd, så att de ska ha råd att gå till doktorn och inte antingen avvisas av sjukhus eller tvingas köa på akutmottagningar (där de inte avvisas)". En anledning till att tidigare motsträviga demokrater svängt rör dock inte omfattningen av reformen, utan det faktum att det aldrig blev ett helstatligt ”single payer”-system som i Kanada eller Storbritannien. Jag har tidigare beskrivet det under benämningen public option-alternativet. En statlig organisation, likt vårt bolåneinstitut SBAB, för att hålla nere kostnadsläget. Det skulle begränsat försäkringsbolagens möjlighet att prissätta sina produkter. Detta system har av många betraktas närmast som socialistiskt och omöjligt att få igenom. Och efter vad jag förstår ligger det förbud om att använda statliga medel till abort kvar i det förslag som man idag röstade om, och som konservativa demokrater tvingade fram för att stödja det. Och som sagt, nu återstår två omröstning i senaten. Enligt bedömningarna ska de vara en formsak. Men presidenten vill ändå genomföra dem så snart som möjligt. Vi har ju sett att demokraterna tappar folk i senaten. Senast valde Evan Bayh att inte ställa upp för omval. Troligen tappar man platsen till en republikan. Och även om senaten i nästa steg tar Obamas förslag utgår republikanerna från att förslaget är så kontroversiellt och impopulärt att Demokraterna förlorar sin majoritet i kongressen vid nästa val i november. Då kommer republikanerna att sett på att försöka riva upp beslutet. Men idag är Obama en Yes we can-president, trots alla hinder på vägen. Och idag glömmer vi att det kanske inte blev en reform med det innehåll som Obama tänkt sig, men sådan är också politiken - som inte inte är att vilja utan att kompromissa. Han har med nattens omröstning säkrat en plats bland de, ur ett positivt perspektiv, historiskt viktiga presidenteterna. Det är inte minst USA-experten Erik Åsard övertygad om. Fast att känslorna är blandade hos väljarna visar inte minst Expressen enkla enkät.

Andra bloggar: Peter Andersson - med rätt att tycka Kulturbloggen Ledarbloggen Röda Malmö Madonnanan Björn Andersson Mad World Svensson Politikerbloggen USA-val.se

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, USA, Sjukvårdsreformen, Obamacare, Representanthuset, US health care, Health care, Helthcare

I danska staten någonting är ruttet - hur håller vi det skämda borta?

2010-03-16T23:02:00.008+01:00

DN rapporterar att Danmark stramar åt för utlänningar. Det handlar bland annat om skärpta regler för familjeåterförening. I dag får äkta makar inte ha tagit emot socialbidrag på ett år för att en familjeåterförening ska kunna bli aktuell. Den tidsfristen vill regeringen med Dansk folkepartis (partiledaren Pia Kjärsgaard bilden) hjälp förlänga till tre år. Man kommer också att ställa än högre krav på kunskaper om språket och dansk kultur. Invandrare ska tvingas till att få hundra poäng på ett prov. Svt:s Rapport beskriver idag dessutom att de invandrare som åker på semester till det land han eller hon kommer ifrån ska kunna bli av med sitt uppehållstillstånd. Och i P1:s Studio Ett förklarar professor Lars Dencik, vid Roskilde universitet, att det är det annalkande danska valet till Folketinget som är orsak till utspelet. Eftersom blocken är nästan omöjliga att skilja åt ifråga om den ekonomiska politiken väljer regeringen och Dansk folkparti att igen lyfta fram invandrarfrågan att ragga röster med. Vi ser alltså ett exempel från verkligheten på hur bristen på politisk ekonomisk polarisering mellan de oextrema ger spelrum för de extrema. Något som också professor Stefan Svallfors, vid Umeå universitet, varnade för i somras i tidskriften Axess. Svallfors landade i att Alliansen måste upphöra med sin vägvinnande politik för att fientligheten mot det avvikande inte fortsätter att frodas, dvs. intoleransen och hatet. Det beror på att alla riksdagspartier nu tampas i den politiska mittfåran och att samtliga värnar en välfärdspolitik med bland annat höga skatter, socialt engagemang och anställningstrygget. Svensk politik domineras inte längre av fördelningsfrågan, utan istället blir frågor om moral, kultur och livsstilar viktigare. "För väljarna blir det därför allt svårare att skilja på partierna utifrån deras position i den socio-ekonomiska dimensionen", menar Svallfors. Och i dagen Svenska Dagbladet konstaterar statsvetaren Peter Esaiasson att Moderaternas förnyelse skapar det tomrum till höger i politiken som kan ge Sverigedemokraterna utrymme. Och att Sverigedemokraterna är på väg mot en riksdagsplats ligger inom farans riktning, för även om det för demokratins räkning såg mer positivt ut i senaste Sifo-undersökningen, då partiet bara fick 2.7 procent, har man under en längre tid legat klart över riksdagsspärren. Inte är det heller något som talar för att de nu etablerade riksdagspartierna kommer att avvika annat än på marginalen när det gäller den socio-ekonomiska dimensionen. Och ju mindre polarisering vi har mellan det blåa (oranga) laget och det rödgröna desto större är risken att Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen efter valet i höst. Det visar inte minst det danska exemplet. Vi är dessutom många som undrar vad de håller på med där i landet på andra sidan sundet - i danska staten någonting är ruttet. Måtte vi kunna hålla det skämda borta. Men hur det ska gå till vet inte jag. Ta debatten med dem verka i alla fall inte vara modellen. Kanske är det bara gammelmoderaterna som kan rädda oss.

Andra bloggare: HBT-sossen

Läs även andra bloggares åsikter om Valet 2010, Alliansen, Rödgrönt, Sverigedemokraterna, Moderaterna, Stefan Svallfors, Peter Esaiasson, Lars Dencik, Dansk folkeparti, Folketinget

Nästa alla vill betala för grejerna på nätet säger Kulturskaparna

2010-03-10T10:43:00.010+01:00

Och nu beskriver det nybildade nätverket Kulturskaparna att svenska folket är för upphovsrätt på nätet. Kulturskaparna skriver på Svenska Dagbladets Brännpunkt de tror förklaringen delvis ligger i en rättviseuppfattning. Att de flesta tycker att "den som skapat något ska få betalt för det. Men det viktigaste argumentet handlar om den självklara insikten att det blir mer och bättre kultur om det går att få betalt för jobbet. De inkomster som upphovsrätten ger våra medlemmar innebär i många fall skillnaden mellan att kunna utöva ett konstnärligt yrke och att istället göra något helt annat". Den diskussionen var högst aktuell i samband med rättegången mot The Pirate Bay. Debattörer hade olika uppfattningar om detta. Men Dagens nyheter redovisar idag att flertalet anser att betalningen ska gå via bredbandsleverantörerna. Nya typer av abonnemang efterfrågas så att man betalar för skyddat material som film, musik och litteratur. Jag undrar lite hur de ska gå till. Det föresätter en omfattande administration. Och systemet kräver att användare registreras. Det brukar inte uppfattas som positivt, utan som integritetskränkande. Det är ju som jag tidigare beskrivit mycket bråk om sådana försök, nu senast angående EU:s datalagringsdirektiv. Rätten att få vara anonym på nätet uppfattas som viktig av många nätpolitiker. Dessutom pågår Acta-förhandlingarna som bäst, under stor sekretess. Det gäller diskussioner mellan EU:s medlemssstater, USA och Japan som ska leda fram till en internationell överenskommelse om gemensamma åtgärder mot varuförfalskningar och piratkopiering. Läget är spänt mellan EU-parlamentet, som vill ha garantier för insyn i förhandlaingarna, och kommissionen. Idag har dessutom parlamentet röstat för en resolution om detta. Det skulle förvåna mig mycket om vi inte snart har en lösning av problemen som innefattar en betaltjänst. Utvecklingen på Internet har gått för långt för att bromsa detta. Kultur handlas bäst på nätet. Det har vi vant oss oss vid. Frågan är bara hur den ska se ut. Jag kan inte riktigt se framför mig hur det ska gå till att fördela ersättningar till alla som äger en upphovsrätt.

Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Piratpartiet, Datalagringsdirektivet, Dld, Acta, Nätet, PP, Kulturskaparna

Snart så är rätten till webben en bland andra mänskliga rättigheter

2010-03-09T23:50:00.003+01:00

Jag har ju ojat mig en hel del över mångas starka engagemang för nätet. Inte minst har jag raljerat över den kompromisslösa hållning man har till regeringars olika försök att begränsa möjligheterna att illegalt ladda ner upp upphovsrättsskyddat material. Upprördheten har varit stor. Och nu rapporterar den engelsk nättidskriften techradar.com att fyra av fem, hör och häpna, vuxna betraktar tillgängligheten till nätet som en mänsklig rättighet. Man har frågat 27.000 personer i 26 länder. Dr Hamadoun Toure, generalsekreterare International Telecommunication Union (ITU), säger nu att världen regeringar måste göra allt för att säkra infrastrukturen kring Internet på samma sätt som man gör ifråga om exempelvis vatten, vägar och avfall. Tidskriften skriver också att Finland och Estland redan gjort tillgången till webben till en mänsklig rättighet, samtidigt som FN ligger på övriga länder i världssamfundet att göra detsamma. Och just nu pågår igen mycket nätpolitisk aktivitet efter att det varit ganska lugnt sedan EU-valet förra sommaren. Både EU:s datalagringsdirektiv och förhandlingarna om Acta står högt på den internationella dagordningen. Omfattande protester har hörts. Och hur vi vrider och vänder på oss är inom en snart framtid med all sannolikhet rätten till ett aldrig sinande informationsflöde i form av ettor och nollor vara den största frågan vi har att handskas med. Det är via nätet vi kommer att kommunicera och lösa de stora frågorna. Inte blir det något av mina löjliga spekulationer jag hade häromveckan gällande maktens vilja att kunna begränsa informationen eller till och med stänga av den. Man har redan släppt Internet för lång. Det är lätt att föreställa vilka massiva protester som skulle uppstå om det skedde. Stormningen av bastiljen under Franska revolutionen skulle i skenet av dessa kännas som en västanvind. Inte ens en totalitär stat som Kina vågar sätta sin regim på spel genom en sådan åtgärd. Så alldeles snart är nog just rätten till webben en av de universella mänskliga rättigheterna.

Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Piratpartiet, Datalagringsdirektivet, Dld, Acta, Nätet, PP, Mänskliga rättigheter

Reinfeldt håller ställningarna - bär han hela alliansen hela vägen?

2010-03-07T22:36:00.009+01:00

Moderaterna fortsätter att dominera i storstäderna. Det framgår av partiernas egna undersökningar som TT fått ta del av, som också är tillförlitliga. Dagens nyheter och Svenska Dagbladet skriver att "mätningarna grundar sig på ett betydligt större underlag än övriga opinionsmätningar. Därför kan de brytas ner i mindre enheter, yrken, åldersgrupper, olika landsändar och flöden mellan partierna". Och kritiken mot rehabiliteringskedjans utformning har inte påverkat Moderaterna negativt. Mätningen sträcker sig nämligen "in i halva februari och täcker den tid som debatten om de nya reglerna i sjukförsäkringen var som intensivast". Så även om undersökningen visar att oppositionen ännu har ledningen håller partiledaren Fredrik Reinfeldt sitt parti uppe. Igår redovisade också Expressen Demoskops resultat som visar att rödgrönt ledar med drygt fem procent före alliansen. Men vi som är bekanta med biografin Reinfeldt: ensamvargen vet att han inte viker ner sig i första taget. För den som en gång blivit så utmobbad som Reinfeldt blev av dåvarande partiledaren Carl Bildt och ändå kan komma tillbaka till politiken och dessutom klara att nå den absoluta toppen visar på en unik vinnande viljestyrka. Därför ska vi inte räkna bort alliansen för tidigt. Valet är först den 19 september. Mycket hinner hända till dess. Och hittills har inget bitit på alliansen. Försprånget får närmast tillskrivas själva det faktum att oppositioner brukar vara populärare än regeringen. Och vi får till att börja med se om senaste veckans rut- och rot-diskussion ändrar positionerna. Oppositionen, kanske utom Miljöparitet, vill ta bort möjligheten att göra skatteavdrag för hushållsnära tjänster, medan allianspartierna vill behålla det. Och ska vi lita till Svenskt Näringsliv så gillar väljarna rut. Så vi får se om Sahlin, Wetterstrand/Eriksson och Ohly orkar hålla emot framöver. De har en jättekamp framför sig mot en man som aldrig ger sig. Ska han bära också Olofsson, Björklund och Hägglund på sina axlar hela vägen över valet? Jag blir inte förvånad ifall han gör det.

Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Alliansen, Rödgrönt, Moderaterna, Valet 2010

EU:s Datalagringsdirektiv Osynliga Piratpartiets väg in i finrummet

2010-03-06T19:43:00.008+01:00

Piratpartiet, finns det? Det var ett tag sedan man såg till piratpartisterna. Man kan undra var de är, för Piratpartiet har i det närmaste varit utraderat sedan dess makalösa framgång i förra sommarens EU-val. I samtliga opinionsundersökningar har partiet sorterats in bland andra micropartier, som tillsammans inte ens skrapat ihop en procent av väljarunderlaget. I dagens Expressen nämns följdenligt exempelvis heller inte Piratpartiet när tidningen redovisar sin senaste väljarbarometer. Piratpartiet är osynligt bland den andra osynlig i kategorin övriga (se grafen). Men frågan är nu om Piratpartiet ändå är på väg att återta en ledande roll i frågan om enskilda personers rätt till integritet på nätet och därmed igen få en reell politisk betydelse. Under senaste veckan har det lilla partiets enda fråga medfört så mycket oreda att de etablerade riksdagspartierna skakats om. Oredan orsakades av Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson sedan han darrat på manschetten i Ekots lördagsintervju ifråga om hans partis inställning till EU:s datalagringsdirektiv. Peter Eriksson kunde inte entydigt ta avstånd från direktiv. Istället förklarade han krampaktigt, och helt riktigt, att Sverige som en av medlemsstaterna i EU måste implementera direktivet i svensk lag. Enligt direktivet ska medlemsländerna lagra trafikuppgifter om all elektronisk kommunikation medborgare emellan och hållas tillgänglig för polis i åtminstone sex månader. Reportern i Ekot påpekade att Miljöpartiet på olika sätt, bland annat genom dess europaparlamentariker Carl Schlyter, tagit avstånd från datalagringsdirektivet. Peter Erikssons osäkerhet öppnade för en storm i sociala medierna, som på Twitter och i bloggosfären. Man pekade exempelvis på att tyska jurister i författningsdomstolen förklarat att de regler tyska parlamentet vill implementeras i tysk lag strider mot tysk grundlag. Detta har lett till att flera svenska partier rykt ut till nätintegritetens försvar. Antagligen vill man hindra att saken urartar så som gjorde ifråga om FRA. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet har nu deklarera sitt motstånd. Men även om tonläget är högt är det hittills inget av partierna som gått så långt att man vägrar implementera direktivet. Man garanterar enbart att arbeta för att förändra reglerna. Längst går Cecilia Malmström, tidigare riksdagskvinna för Folkpartiet, när hon säger att direktivet måste bli frivilligt. Malmström skriver dessutom i sin blogg att det tyska lagförslaget inte ansågs strida mot tysk lag utan att det sättet man ville införa direktivet på var felaktigt. Hon beskriver också att man nu analyserar effekterna av det misslyckade försöket. Och jag konstaterar att frågan om allas rätt till integritet på nätet lever. Men räcker intresset till att skaka liv i Piratpartiet eller kommer de att fortsätta få fungera som det elaka troll nätintegritetsfolket skrämmer politiker med då de inte går i önskad riktning. Det ska hur som helst bli intressant att se om Piratpartiet greppar detta halmstrå som datalagringsdirektivet är för dem och hivar sig upp för att igen bli en seriös spelare på den politiska arenan. Jag trodde den finniga piratpartisten var utdöd. Har jag fel?

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Cecilia Malmström, Datalagringsdirektivet, dld, Valet 2010, Integritet, Nätintegritet

Nu eller aldrig för president Barack Obama när han kräver sjukvårdsbeslut

2010-03-04T23:42:00.007+01:00

Efter att president Barack Obama haft sitt offentliga seminarium mellan senatens senatorer om en statlig allmän sjukförsäkring är han beredd att satsa allt på ett kort. Syfte med seminariet var att lyfta fram möjligheterna istället för omöjligheterna. Och nu synar Barack Obama till slut motståndarna till sjukvårdsreformen. Dagens nyheter refererar ett tal från i natt i vilket han förklarade "att USA:s kongress är skyldig det amerikanska folket en slutlig omröstning om hälsovårdsreformen. Att de har debatterat denna fråga grundligt - inte bara det gångna året - utan i decennier. Att de nu skulle låta se till att få det gjort". Jag skulle inte vara för säker på att han vinner gehör från någon av republikanerna eller ens från alla sina egna. Eftersom motståndet är relativt brett finns all anledning för hans partikamrater att noga överväga sitt ställningstagande. Det är inte bara de traditionellt konservativa väljare som gör tummen ner. Det visar inte minst resultatet i chockvalet i Massaschussets, en traditionelll sett vänsterstat. Förlusten för demokraterna i den statden innebar att partiet tappade sin kvalificerade majoritet i senaten, supermajoritet. Men också före den ur demokraternas perspektiv katastrofala valutgången hade vi sett ytterligare tendenser till att väljare nu vänder Obama ryggen, bland annat genom att demokrater förlorat flera val. Och jag är inte kunnig nog i detaljerna om den amerikansk konstitution för att reda ut Obamas chanser att få igenom reformen med enkel majoritet, enligt det förfarande som kallas atommajoritet. Men då för att överhuvudtaget ha någon chans verkar det nu som det gäller att ligga i, för demokratiska senatorer lämna nu skeppet i en strid ström. Många har tröttnat på den destruktiva politiska situationen som råder genom att det är nästan omöjligt att få igenom ny lagstiftning. Därför kanske demokraterna snart tappat makten. Sannolikt är det också skälet till att Obama visar otålighet genom att skynda på processen. En politisk handling som kommer att få stor betydelse för Obamas framtid. En förlorad votering innebär troligen att han får svårt att vinna nästa val. Han kommer att lida en trovärdighetskris, inte minst mot bakgrund av att han inte ens är nära att uppfylla vallöftena om att stoppa krigen i Irak och Afghanistan eller att stänga Guantanamofängelset. Det är alltså nu eller aldrig för Mr President.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Senaten, Statlig allmän sjukförsäkring, House of Senates, Congress, Kongressen

Moderata avhopparen Pålsson har rätt: politik är inte bara att vilja

2010-03-01T20:00:00.015+01:00

Under rubriken ”Riksdagen har tömts på hela makten” rapporterar Dagens Nyheter att moderata riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson inte ställer upp för omval till riksdagen. Hon står inte ut med att, som hon tidigare framfört, enbart betraktas som en del av ett transportkompani, ett rundningsmärke eller att vara röstboskap - en bland många andra riksdagsmän vars existens i riksdagen bara motiveras av att några måste trycka på knappen vid voteringar om de beslut som förhandlats fram i slutna rum av de i partiernas toppar utan att parlamentets fotfolk varit delaktiga i processen. Pålsson tycker att riksdagen borde kunna säga nej, skicka tillbaka ett förslag, utan att det betraktas som konstigt. Men framför allt vill hon ha en mer öppen process, dialog och voteringar i den egna riksdagsgruppen. Hennes ställningstagande är också särskilt intressant utifrån den diskussion som nu pågår om den amerikanska senatens oförmåga att fatta beslut. Framförallt senatorer på den demokratiska vänsterkanten har tröttnat på den tröga demokratiska processen. Evan Bayh, som skulle bli omvald, hoppar av senaten. Han har tröttat på den otrohet gentemot partiets kärna som köp och sälj systemet medför och på de närmast obegränsade möjligheterna enskilda senatorer har att bromsa och sacka lagstiftningsarbetet. Detta har också lett till att president Barack Obama nu ser ut att misslyckas med att genomföra sin i valkampanjen utlovade allmänna statliga sjukvårdsförsäkring. Det har medfört att alla högersossars (självklart inklusive mig) idol Paul Krugman vädrat viss systemkritisk gentemot nuvarande demokratiska process. Också Dagens Nyheter undrar om det inte är dags att ändra reglerna för att kolossen ska kunna styras i rätt riktning. Fast Pålsson tycker alltså annorlunda. Hon jämför med USA och tycker det är fullt naturligt med en diskussion om att Barack Obama kanske inte får igenom sina förslag i kongressen. "Riksdagen är hjärtat i den svenska demokratin men fungerar inte bra. Den har tömts på hela makten", säger hon. Ja vad ska man säga? Å ena sidan vill vi ha ett system som gynnar flexibilitet och anpasslighet så att det snabbt ska gå att fatta beslut om att rädda världen, ungefär som Bo Ekman från Tällberg Foundation häromdagen efterlyste, medan vi å andra sidan måste ha en tröghet i systemet för att garantera de demokratiska värdena. Efter en sådan avvägning är jag ändå, trots att jag tidigare raljerat över hennes besvikelse, beredd att ge Pålsson rätt. Politik är inte bara att vilja - man måste ha mandat för den.

20100307 Anne-Marie Pålsson intervjuas i P1:s Godmorgon världen om att riksdagen inte ha något reellt inflytande över den politiska processen. Förre statsvetarprofessorn Olof Ruin konstaterar att det är svårare att förankra politik på golvet när olika partier arbetar i en koalition. Man behöver förhandla och formulera politiken på högsta nivå för att ens hitta någon gemensam position.

Läs även andra bloggares åsikter om Ann-Marie Pålsson, Paul Krugman, Riksdagen, Barack Obama, Evan Bayh, Sjukvårdsförsäkring, Demokrati

Bara för att Obama inte får som han vill måste inte demokratin undanröjas

2010-02-28T01:53:00.006+01:00

Många som funderar över det demokratiska systemet. Delar av samhällstoppen tycker exempelvis att FN:s misslyckande med klimatkonferensen i Köpenhamn i slutet av förra året motiverar anti-demokratiska åtgärder. Det anses som ett problem att länder är suveräna, att även små och underutvecklade länder kan göra sin röst hörd. Man får förstå tanken så att det skulle vara bättre om någon hade mandat att peka med hela handen, enligt principen en värld och en lag - med en övervakare. Med en sådan ordning skulle de enligt rådande hegemoni rätta åtgärderna enkelt kunna genomföras utan att något enskilt land eller någon person i strid mot den har möjlighet att hävda sina intressen och på så vis stoppa upp en önskvärt process. Därpå har vi också kunnat läsa om strömhopp från amerikanska senaten av skäl som påminner om detta. Flera demokratiska senatorer har nämligen tröttat på att enskilda senatorer har makt att fördröja och till och med stoppa förslag till reformen på grumliga skäl. Många gånger är de direkt hänförliga till något obskyrt egenintresse. Demokraten Evan Byah pekar på att senator Ben Nelson från Nebraska, och därför med ett förhållandevis litet väljarunderstöd, kan blockera en lagstiftningsprocess och tvinga fram kompromisser, som han gjort med Obamas förslag om sjukvårdsförsäkring. Byah tycker att situationen är så illa att han, liksom flera kollegor, inte vill fortsätta arbeta politiskt på den högsta nivån. Och nu ger sig även Dagens Nyheter på USA:s politiska system genom att kategorisera det som en svårstyrd jätte. "Misslyckandet med sjukvårdsreformen har gett upphov till debatt i USA om landets politiska system. En rad kommentatorer och debattörer har börjat tala om att USA är politiskt dysfunktionellt. Paul Krugman (bilden), Nobelprisbelönad amerikansk ekonom, har jämfört USA med sjuttonhundratalets Polen med sin ineffektiva adelsriksdag där varje representant hade vetorätt", skriver tidningen på ledarplats. Jag skulle, som tidningen också gör, snarare konstatera att trögheten hänger samman med den stolta demokratiska tradition av maktdelning som utgör den konstitutionella grund som USA vilar på. USA tillämpar en maktdelningsprincip som bygger på idén om att makten delas mellan olika institutioner som kontrollerar varandra. Och kanske är det så att den tröga demokratiska processen inte passar vår tid. Med de snabba kast vi lever och med de stora frågar vi har att brottas kanske vi måste ha en annan modell för styrning. Fast vad skulle det vara? Utmärkande för demokratin är just trögheten i systemet. Det är så vi garanterar inflytande för medborgarna. Ett företag drivs självklart mer effektivt. Man kan utan större krångel snabbt byta färdriktning för att ny kunskap eller omvärlden kräver det. Beslutsvägarna för detta är korta. Men när jag hör kritik mot det demokratiska systemet som syftar på att det är svårt att genomföra politiska reformer drar jag öronen åt mig. En stat, eller ens en värld, kan inte skötas som ett vilket företag som helst. Jag känner mig också alldeles säker på att vi skulle ångra oss om vi gjorde det. Politiska beslut måste vara väl avvägda. Utifrån det perspektivet är det också bra att reformer är svåra att genomföra. Och hade det funnits ett samförstånd i den fråga som i USA väckt denna debatt skulle reformen naturligtvis inte möta motstånd i senaten. Men att ändra det politiska systemet för att en gruppering inte får sin vilja igenom är stolligt - och ja, odemokratiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Maktdelning, Barack Obama, Ben Nelson, Sjukvårdsförsäkring, Evan Byah, Paul Krugman

Obama hoppas att teve-seminarium övertygar folket och på sjukvårdsjubel

2010-02-25T21:10:00.010+01:00

Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter har idag i sina pappersupplagor artiklar om amerikanske presidenten Barack Obamas sjukförsäkring. Arbetet med genomförandet går nu in i ett slutskede. Under rubriken Teve-råd ska rädda Obamas reform skriver svenskans Karin Henriksson om att det under dagens ska hållas ett teve-sänt seminarium. Enligt New York Times ska fokus ligga på vad demokrater och republikaner är överens om i frågan, inte om motsättningarna. Henriksson förklarar också att Obama, sedan han förlorade sin supermajoritet (kvalificerad majoritet) i senaten, måste förlita sig på "atomvapnet" - att han ska försöka få igenom reformen genom enkel majoritet. Ett förfarande som brukar tillämpas ifråga om budgeten. Också Ekot har idag ett inslag om teve-sändningen som till slut ska få amerikanarna att, för man förstå Vita husets administrations syfte, ta sitt förnuft till många. DN:s Michael Winiarski har däremot träffat ett par som representerar det USA som är nöjt med nuvarande sjukvårdssystem. De tillhör därmed den stora grupp av medborgare som förlorar på en sjukvårdsreform enligt de nu gällande planerna. Marianne och Claes Ryn, som båda har svensk bakgrund, förklarar att de betalar 75 dollar per månad för en försäkring som också omfattar tandvård, ögon och läkemedel. Resten betalar deras arbetsgivare. De är medvetna om att den sammantagna kostnaden för sjukvården är hög. Men de menar att det beror på advokatväldet. "Det behövs en reform som minskar de lagliga möjligheterna till skyhöga skadestånd vid felbehandlingar. Läkarna överbehandlar för att skydda sig mot processer /.../ En läkare sa till mig att 80 procent av alla kontroller utförs för att hålla ryggen fri från att bli stämd", förklarar Claes Ryn. Jag har nu skrivit en mängd poster om Obamas sjukvårdsplaner. Första i höstas. Under den tiden har situationen ständigt förändrats från att ha talat för en reform till att hota hela hans politiska framtid. Jag tror ändå att jag var rätt ute i första postningen när jag skrev att balansen ifråga om inrikespolitiken snart är återställd. Och som jag skrivit tidigare är det överstatligheten många har svårt att leva med. Och Scott Browns, chockvalvinnarens, hemstat Massachussets har en allmän sjukvårdsförsäkring. Så när det kompromissats klart och alla andra fått sitt kanske Obama till slut har baxat igenom sin reform, fast då inte en statlig sjukförsäkringsreform utan delstatlig.

20100226 Ekot rapporterar att mötet var resultatlöst och att det ibland uppstod hårda ordväxlingar.

Andra bloggar: Det progressiva USA

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Sjukvårdsreform, Advokatvälde, Vita Huset, Scott Brown, Sjukvårdskostnader, Sjukförsäkring

Strömhopp från senaten efter hopplös politisk situation stör Obamaplaner

2010-02-22T19:12:00.009+01:00

Nu är goda råd dyra för USA:s president Barack Obama. Och sedan Obama förlorade sin supermajoritet i senaten i chockvalet verkar det som om hans egen Josh Lyman kommit med nya idéer om hur sjukvårdsreformen ska baxas igenom senaten. Ekot meddelar nämligen idag att Obama ändrar taktik om sjukvårdsreformen. Istället för att låta senaten besluta om ramarna för reformen har Vita huset nu presenterat den mer i detalj. Man hoppas därmed slippa utdragna och upprörda diskussioner och få till ett mer konkret arbete som bidra till att driva arbetet framåt. På Vita Husets webbsida lägger Obama nu fram förslag för hur ytterligare 31 miljoner amerikaner (sammanlagt 94 procent mot dagen 80) ska kunna omfattas av en sjukvårdsförsäkring, utan att statens budgetunderskott ökar. Det ska ske genom att arbetsgivare tvingas skaffa försäkring åt sina anställda. Det här blir en lösning som fungerar både för folk, företag och för staten, sade Obama och förklarar att de "tagit upp frågan om en bättre hälso- och sjukvård som fungerar för medborgarnas, våra företag och för våra myndigheter". Obamas förslag är en kompromiss mellan de förslag som redan antagits av senaten och representanthuset. Presidenten har lämnat den kraftigt kritiserade idén om att staten ska gå in på försäkringsmarknaden med ett statligt försäkringsalternativ, en så kallad public options liknande den principen som gäller för exempelvis vårt SBAB på lånemarknaden som har i uppgift att pressa ner kostnadsnivåerna för enskilda. Men det kommer att leda till kritik från hans egna partikamrater på vänsterkanten. Fast det än hög tid att presidenten och hans administration är kreativa, för missnöjet över trögheten i senaten gror bland de mer moderata och resultatinriktade demokraterna. Häromdagen kunde vi läsa om hur flera demokrater väljer att inte ställa upp för omval till senaten, bland andra senator Evan Bayh. Idag beskriver Svenska Dagbladet hur han tycker arbetet i senaten är meningslöst. För mycket utrymme ges åt destruktiva krafter, åt de som vill förstöra det politiska arbetet genom ändlösa blockeringar av olika slag. "En enda senator kan stoppa mödosamt hopkomna förslag och vänsterdemokrater pekar särskilt på Ben Nelson från Nebraska som endast representerar en bråkdel av befolkningen men krävde att abortrestriktioner skulle vara med i vårdförslaget" skriver tidningen. Och det är så som köp-och-sälj-politiken verkar fungera i USA - förstår vi nu och har vi sett tidigare i teve-serien Vita huset. Fortsättning följer nu i det spännande dramat om en amerikansk statlig allmän sjukförsäkring.

20100223 Washington Post skriver också nu om att Obama närmare beskriver hur sjukvårdsförsäkringen är tänkt att se ut. tidningen förklarar också att presidentens ambitioner inte har sänkts.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Evan Bayh, Ben Nelson, Senaten, Statlig allmän sjukförsäkring, House of Senates, Congress, Kongressen

Magert klimatresultatet i Köpenhamn motiverar inte anti-demokratiska lösningar

2010-02-21T19:22:00.005+01:00

På dagens DN-debatt oroar sig Bo Ekman över de svårigheter världens ledare har att komma överens om klimatåtgärder. Under rubriken Ny världsordning ett måste efter debaclet i Köpenhamn beskriver han hur vi har en världsordning som inte är utformad för att möta dagens problem. Han menar snarare att världen missköts genom nationernas ständiga kamp att hävda sina intressen. Som intäkt för sitt påstående tar han misslyckandet under FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i slutet av förra året (COP15). Världens ledare lyckades inte ena sig om egentligen någonting. Och absolut inte om ett juridiskt bindande dokument för att hindra en global uppvärmning. Framförallt vände sig fattiga länder och länder i kraftig industriell utveckling, som exempelvis Kina och Indien, mot krav från rikare länder med en industriell utvecklig bakom sig. De upplevde villkoren som ensidiga. I realiteten stod klass och klimat emot varandra. Den demokratiska synen på hur frågor inom FN behandlas gjorde att konferensen inte slutade enligt de mål man satt upp inför den. Och Ekman kritiserar nu just den omständigheten. Han konstaterar följdenligt att "makten fortfarande är organiserad styckevis och helt i enskilda nationer, som tillkommit genom historiska tillfälligheter och politiska skeenden. /.../ Ingen nation, ingen institution äger legitimitet att sköta helheten /.../ Den nuvarande ordningen /.../ har visat sig ineffektiv när globaliseringen flyttat en del av lösningsbehoven också till överstatlig nivå". Bo Ekman underteckna artikeln som grundare och ordförande av Tällberg Foundation. På deras sajt står att läsa det organisationen funnits i tre decennier och att den fördjupar sig i frågor relaterade till förändringar i business och samhället. Organisationens fokus är att föra samman världens ledare för diskussioner och reflektioner. Man menar dessutom att vi nu står inför en historisk utmaning där business-as-usual inte är bra nog. Det riktas en kritik mot det behov av fossila bränslen världen är uppbyggd kring och att det saknas en förändringsvilja. Man slår fast att världen därför behöver en ny kreativ lösning grundad på ett ömsesidigt beroende och ett ledarskap byggt på mod och integritet. Tällberg flaggar också för det möte de ordnar i juni i Leksand mellan entreprenörer, opinionsbildare, lokala och internationella ledare inom politiken och det civila samhället samt inom business för att "Rework the world". Men är det realistiskt att tala om att upphäva länders rätt att vara självständiga? Hur gör man det? Går det att tänka sig en världsregering som enbart står för det goda. Jag är tveksam. Maktdelning på lokal och internationell nivå måste vara en förutsättning för en gynnsam utveckling. Anti-demokratiska lösningar är aldrig ett alternativ, hur goda än avsikterna är. Jag tror man kommer längre med att skapa ekonomiska incitament som skapar en förändringsvilja. Det är ju ändå sin överlevnad, om än något kortsiktig, som man slås emot internationella klimatavtal. Man skulle kunna säga att det är ett annat sätt att se på saken än det neokonservativa som Ekman och Tällberg Foundation står för.

Läs även andra bloggares åsikter om Tällberg Foundation, Demokrati, COP15, FN:s klimatkonferens, Global uppvärmning, FN

Statsvetarprofessorn Möller prickar in valfrågorna kärnkraft och jämställdhet

2010-02-18T18:55:00.013+01:00

DN.se konstaterar att experterna ser jobb och skatter i kristallkulan. Dessa frågor förutses dominera det kommande riksdagsvalet. Visst kan det vara så. Jobb och skatter tar alltid upp stor del av politikernas tid. Men bara statsvetarprofessorn Tommy Möller prickade in, de tills nu otippad, kioskvältarna kärnkraft och jämställdhet. Dessa frågor har seglat upp som heta. Idag presenterade också miljöminister Andreas Carlgren för riksdagen regeringens förslag om att upphäva förbudet mot att bygga nya kärnkraftverk. Det handlar om alliansens energiöverenskommelse, som centerpartisterna Solvig Ternström, Eva Selin Lindgren och Sven Bergström samt M-vilden Göran Thingwall hotat fälla. Så rödgrönt kommer inte att behöva anstränga sig för att få upp kärnkraftsfrågan på dagordningen. Många är vi också som har starka åsikter om den. Men varför skulle kärnkraften betraktas som kontroversiell? Skrapar vi på ytan är det i realiteten svårt att hitta ett riksdagsparti som är emot den. Inte ens Miljöpartiet säger tvärsäkert nej. Därför borde det inte vara något problem att uppnå samförstånd om kärnkraften. Detsamma bör gälla jämställdheten nu sedan Moderaterna plötsligt pratar om könsmaktordning. "Vi politiker måste göra mer för att förbättra jämställdheten. Både som lagstiftare och som arbetsgivare i välfärdssektorn”, låter det i ett nytt jämställdhetsprogram. Strax därpå berättade Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann om den tidigare M-förbjudna kvoteringstanken. "Vår utgångspunkt är att vi har ett stort problem med att man inte tar till vara all kompetens som finns. Mindre än 20 procent av ledamöterna i bolagsstyrelsen är kvinnor. Vi vill förbättra jämställdheten. Detta är en fråga som är en del av vår jämställdhetsplattform som handlar om att kvinnor ska stärkas på arbetsmarknaden", säger han. Och jag tror att frågorna om kärnkraft och jämställdhet är här för att stanna. Folkpartiet har i alla fall ambitionen att fortsätta bevaka kärnkraften. De tar naturligtvis varje chans att synas. Samtidigt menar jag att den våldsamma uppmärksamhet som jämställdhetsfrågan fick i samband med Ekots avslöjande av kränkningarna mot kvinnor på landets teatrar visar att frågan är hetare än på många år. Moderaterna kunde alltså inte ha tajmat utspelet bättre. Ska det bli så att det Nya arbetarpartiet också kapar F!? Ser inte annat ut. De är smarta Reinfeldt, Borg och Schlingmann.

Andra bloggare Stefan Tornberg Världens Eko Mina Moderata Karameller Henrik Oscarsson

Läs även andra bloggares åsikter om Kärnkraft, Jämställdhet, Folkpartiet, Moderaterna, Per Schlingmann, Kvotering, Alliansen, F!

Efter Scott Browns seger i chockvalet väntar fler valförluster för Obama

2010-02-16T19:22:00.025+01:00

Sedan Barack Obama vann presidentvalet 2008 har USA högervridits kraftigt. Det står klart att amerikanerna snabbt glömt den republikanske katastrofen Bush som Obama ersatte, för redan i september 2009 syntes det stora Obamaraset. Han hade fallit från ett 70-procentig förtroende bland väljarna till ett 50-procentigt. Bara lite senare förlorade demokraterna följdenligt viktiga positioner vid guvernörsval i Virginia och New Jersey. Mycket lite talade då för att Obama skulle kunna få igenom den från presidentvalet utlovade sjukförsäkringsreformen, som är tänkt att medföra att 94 procent av landets befolkning, mot nuvarnde 80 procent, får tillgång till en allmän sjukförsäkring. Det spelade ingen roll att Obama, genom att demokraterna besatt 60 av de hundra senatsplatserna, precis hade så många röster i senaten för att ha supermajoritet. Flera av hans partikamrater var nämligen tveksamma eller rent negativa till förslaget. Fast i slutet av förra året såg det ändå ut som om reformen, om än i en urvattnad form, skulle kunna bli en realitet. Senatens samtliga demokrater, även om det i några fall krävde viss kohandel, röstade till slut för att fortsätta arbetet med sjukvårdsreformen. Men det var innan chockvalet i Massachussets. Republikanen Scott Brown vann fyllnadsvalet efter avlidne demokraten Ted Kennedy, i en stat som betraktas tillhöra demokraterna. Brown kampanjade dessutom mot Obamas sjukvårdsreform och stöddes inte minst av den nya och mycket aktiva konservativa Tea Party-rörelsen. Resultatet uppfattas som en tydlig signal från folket om att man är skeptisk till reformen. Som om detta inte är nog med motgångar tappar Obama nu ytterligare politiska vänner i senaten. Den demokratiske senatorn Evan Bayh har meddelat att han inte ställer upp för omval. DN.se rapportera att Bayh är "den fjärde sittande demokratiska senatorn som väljer att hoppa av - vilket innebär ett gyllene tillfälle för republikanernas kandidater att vinna senatsvalen i delstaterna Indiana, Illinois, North Dakota och Connecticut. Enligt analytiker befinner sig ytterligare sex av demokraternas platser i riskzonen i kongressvalet i november". Frågan är om inte balansen nu är återställd. Obama kommer sannolikt att kunna presentera en kompromissad sjukvårdsreform. Något han måste kämpa kämpa hårt för, inte minst för att slippa framstå som den do nothing president man nu talar om. Och för att få möjligheten att regera ytterligare en mandatperiod tvingas han att samla upp de smulor som kastas åt honom. Det finns också en diskussion om att göra den allmänna sjukvårdsförsäkringen till en delstatlig angelägenhet. Möjligen kan också republikanerna acceptera en sådan icke-federal lösning. I dagsläget är det uppenbart att inte tillräckligt många vill ha en överstatlig sjukvårdsförsäkring. Att man har världens mest ineffektiva sjukvård och är enda större demokratin utan en allmän sjukvårdsförsäkring räcker inte som argument. För många har att förlora på att det blir bättre för fler. Där har ni incitamentet.

Läs även andra bloggares åsikter om Scott Brown, Ted Kennedy, Barack Obama, Sjukvårdsreformen, Tea Party, Evan Bayh

Miljöpartiet får fortsätta grubbla över Maria Wetterstrands popularitet

2010-02-15T14:44:00.013+01:00

Samtidigt med dagens stora inrikespolitiska nyhet om att statsminister Fredrik Reinfeldt nu är landets viktigaste opinionsbildare meddelas att Maria Wetterstrand vuxit ytterligare som makthavare. Miljöpartiets ena språkrör kliver med lätta steg fram som den tredje viktigaste opinionsbildaren. DN.se skriver att "bara Wetterstrand kommer i närheten av toppduon (finansminister Anders Borg är omsprungen tvåa). Hon klättrar från tionde plats och glider upp på den våg av positiv publicitet som hon fått i medierna under hösten". Det gör inte pågående diskussion inom Miljöpartiet om livet efter Maria Wetterstrand mindre aktuell. Vad kommer att hända med partiet när hon ersatts som språkrör 2011? Och hur ska de nya språkrören kunna fungera i sin roll om hon, och språkrörskamraten Peter Eriksson, sitter i regeringen? Det riskerar att bli stor förvirring om vem som för partiets talan. Och visst är det självklart att ett parti i regeringsställning har sina företrädare i regeringen. Frågan är då om den extraordinära situationen också kräver extraordinära insatser, som en stadgeändring för att göra det möjligt för nuvarande språkrör att sitta kvar. Idag verkar det otroligt, närmast som ett svek mot de mest grundläggande idealen - fast visst har märkligare saker inträffat. Så snart kanske Miljöpartiet ändå är ett alldeles vanligt parti med riktig politik och riktiga partiledare - som de andra partierna i riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Valet 2010, Viktigaste opinionsbildare

Fredrik Reinfeldt som får humlan att flyga eller frånvaron av motpolitik?

2010-02-14T15:24:00.016+01:00

Att Moderaterna tjänar på att visa upp sin partiledare Fredrik Reinfeldt står nu klart. Trots att partiet under vintern schabblat med sjukförsäkringen och närmast löpt gatlopp i medierna redovisar Sifo att det opinionsmässigt går som tåget. Under rubriken Superveckan beskriver Svenska Dagbladet att Alliansen sen partiledardebatten i Agenda den 1 februari knappat in sju procent. Och det är i huvudsak Moderaterna som står för framgången. De har ökat med nära fyra procent och på grund av Socialdemokraternas tapp under samma period skiljer det nu bara 3,4 procent mellan blocken - mot över tio procent enligt januarimätningen. Det saknar betydelse att moderater, till följd av att deras Christina Husmark Pehrsson är socialförsäkringsminister, utpekades som oempatiska i diskussionen kring sjukförsäkringen. Inte ens rapporter i medierna om att Husmark Pehrsson tvingar svårt cancersjuka att söka arbete har bitit. Oppositionens kritik om att alliansen orättvist försämrat tryggheten genom exempelvis att sänka skatterna och höja a-kasseavgifter har heller inte fäst. Och kanske är det så att väljare också i Sverige nu i allt högre utsträckning väljer parti efter det förtroende man har för partiledaren. På annat sätt kan jag inte förklara att den negativa rapportering mot Moderaterna inte ger motsvarande utslag i opinionen. Reinfeldt har också länge haft överlägset störst förtroende bland väljarna. Man skiljer på politik och person. I det perspektivet ser Socialdemokraten och partisekreteraren Ibrahim Baylans försök att gjuta mod i sina styrkor med beskedet om att man nu har fullt fokus på valet mest ut som en papperstiger. För hittills har S-ledaren Mona Sahlin bara haft motgångar. Socialdemokraterna är nu nere på samma siffror som i valet 2006. Sahlin har dessutom lågt förtroende bland väljarna. Så kanske har ändå Moderaterna en superhöst förför sig, i alla fall så länge Reinfeldt kan leverera ett positivt personligt kapital. Fast väljarnas reaktion kan ju även orsakas av att det saknas ett trovärdig rödgrönt alternativ till alliansen och deras politik. Ja inte vet jag. Men intressant är det att Moderaterna går bra. Faktiskt lite av samma mysterium som ligger i att humlan kan flyga. Eller så är det Nya arbetarpartiet helt enkelt de bästa sossarna - oslagbara. Detta är vad strategerna Per Schlingmann (M) och Ibrahim Baylan har att fundera över inför avgörandet i september.

Andra bloggar: Signerat Kjellberg Rasmus liberal Mr D Frihetsblogg Roger Jönsson Viktor Tullgren Annarkia Nils Erik Lindblom Bengt Silferstrand Kent Persson (m) blogg

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Rödgrön, Valet 2010, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Ibrahim Baylan, Per Schlingmann

Musik har mist exklusiviteten - få beredda att betala för gratisprodukten

2010-02-12T22:26:00.006+01:00

För ganska precis ett år sedan hade jag en postning med rubriken Spotify kört, klart artisterna vill ha betalt - vem hade trott annat?. Det handlade om att internationella artister invände mot att deras skivbolag licensierat deras musik till streamingsajten och därmed i praktiken tillgängliggjort musiken gratis för hela världen, i alla fall för de som står ut med reklamavbrott och därför inte köper ett abonnemang. Snart gnölades det också här. Artister som Petter och Magnus Uggla protesterade. Men även Per Gessle och Doktor Kosmos har klagat. Uggla beskrev att han "hellre blir våldtagen av Pirate Bay än rövknullad av /.../ Sony Music". Han syftar på att skivbolaget till följd av sin ägarandel i Spotify tjänar stora pengar på tjänsten medan upphovsmännen får nöja sig med småpengar, trots ett stort antal klick. Uggla förklarade att Spotify gett honom lika mycket på sex månader som en halvdan gatumusiker drar in på en dag. Även om fler abonnerar på tjänsten nu, bland annat för att gratistjänsten inte går att nå exempelvis via iPhone, anser skivjättarna att utvecklingen går för långsamt. Häromdagen förklarade också Warner att man ifrågasätter sitt deltagande i Spotify. Och Svenska Dagbladet skriver idag att Spotify måste betala ut mer ersättning till artisterna. "Den här sortens annonsfinansierade gratislösningar är ohållbara i längden. Vi måste eftersträva att öka antalet betalande användare", säger James Steven, presschef i England. Samma kritik finns här också bland de mindre bolagen. "Det är klart att jag vill att artisterna ska få skälig betalning. Det kan jag inte påstå att jag tycker att de får på Spotify idag", säger Hugo Scherman Razzia, med artister som Hello Saferide, Timo Räisänen och Maia Hirasawa, Scherman tycker att en artist som har en jättesuccé ska kunna leva på den. Men han pekar på att de större skivbolagen måste trycka på för att Spotify ska leverera högre ersättningar. Det är särskilt intressant att se hur branschen är kritisk men att ingen kräver att tjänsten ska läggas ned. Fokus är istället på hur man ska kunna ta betalt. Och idag blev det uppenbart för mig att vi har ändrat våra lyssningsvanor när jag frågade en kamrat om hon för tillfället lyssnar på någon musik. Hon svarade att hon än inte installerat Spotify. Det var något strul med hennes gratisinvits. För mig, som kopplar musik till en produkt som går att fysiskt ta på, kändes det omskakande. Musik har mist sin exklusivitet. Lika lite som människor tummar på ett konvolut, ens i CD-format, betraktas det som nödvändigt att behöva begränsa sitt lyssnade genom att väljer ut det speciella. Musik anses idag vara något som ska finnas tillgängligt när jag vill ha det. Frågan är om branschen kan få oss att vilja betala för den. Tveksamt. I så fall mycket lite. Och hittills har detta inte kunnat kompenseras genom reklam. Frågan blir då hur musikindustrin kommer att se ut om tio år. Finns det några jättar som roffar åt sig hela kakan och småfolk som reser runt likt ett teatersällskap för sin försörjnings skull. Lite som det var innan musiker fick rätten till sin egen musik. Då tillhörde majoriteten av upphovsmännen trasproletariatet.

Läs även andra bloggares åsikter om Spotify, Upphovsrätt, Warner, Gratiskulturen, Fildelning, Pirate Bay, TPB

Österberg, Brink och Holm har ett finare sätt att säga det fula på

2010-02-10T23:45:00.007+01:00

Under rubriken Vi är redo att riva upp Lavallagen går rödgrönt till angrepp mot alliansen förslag till lagändring för att anpassa svensk lag till EU-rätten ifråga om utländska arbetares rättigheter på svenska arbetsmarknad. Sven-Erik Österberg (S), Josefin Brink (V) och Ulf Holm (MP) protesterar på Svenska Dagbladets Brännpunkt mot att facken inte längre ska tillåtas vidta stridsåtgärder mot utländska arbetare på den grunden att de inte har ett svenskt kollektivavtal. Ändringen motiveras av den blockad Byggnads och Elektrikerbundet utsatte det lettiska företaget Laval för 2004 och som senare underkändes och betraktades som olaglig. Laval skulle utföra ett uppdrag åt en svenska byggherre i Waxholm. Man anställde lettiska arbetare med lettiskt kollektivavtal. Uppdraget kunde aldrig slutföras. Istället fick vi ett flerårigt rättsligt efterspel som alltså verkar pågå i det oändliga. Efter att EG-domstolen kritiserat svenska regler som ger facken rätt att tränga ut utländska kollektivavtal till förmån för svenska, oavsett innehåll (lex Britannia-bestämmelserna) konstaterade Arbetsdomstolen att aktuell stridsåtgärd stred mot EG-rätten. Därför dömdes fackföreningarna att betala skadestånd till Laval, som vid den tidpunkten, till följd av de fackliga åtgärderna, gått i konkurs. Efter en utredning har regeringen lagt ett förslag där fackens rätt till stridsåtgärder begränsas mot utländska företag med tillfällig personal i Sverige, för att harmonisera svensk rätt gentemot EG-rätten. Österberg, Brink och Holm menar dock att regeringen "öppnar för lönedumpning och illojal konkurrens". Vidare skriver trion att det "rödgröna kommer /.../ att garantera att den svenska modellen där fack och arbetsgivare förhandlar om löner och villkor och tecknar kollektivavtal även ska kunna tillämpas fullt ut på utländska företag som bedriver verksamhet i Sverige". För mig innebär utgångspunkten enbart ett mer politiskt korrekt sätt att uttrycka det som blockadvakterna skanderande den där morgonen. De har kritiserats hårt för att de skrek Go home åt letterna, vilket också aktuella fack i efterhand bett om ursäkt för. Men ett stopp för andra kollektivaavtal än svenska syftar i första hand till att skydda svenska arbetare. Det är inte tu tal om den saken. Detta är heller inte ett märkvärdigt ställningstagande av en politisk rörelse som står nära svensk arbetarrörelse. Det är dock juridisk omöjlig. Vi kan helt enkelt inte gå emot EU-rätten på denna punkt. Det skulle uppfattas som ett förbjudet handelshinder. Fast vi har också att ta hänsyn till olika moraliska dilemman. Med vilken rätt stänger vi i praktiken arbetsmarknaden för alla utom den svenska arbetarna. Ingen alls. Så både på formella och informella grunder måste vi acceptera att vi lever i en globaliserad värld. Det betyder att vi inte kan vakta jobben så som vi gjort medan gränserna var stängda. Hur vi ska rädda de svenska arbetstagarna är jag inte man att lösa. Och självklart är de svenska arbetstagarna de stora förlorarna i det gigantiska maktspel som nu pågår över en långt större spelplan än tidigare. Men är verkligen det enda alternativet att bygga nya murar. Bättre kan ni Östberg, Brink och Holm.

Läs även andra bloggares åsikter om Laval, Waxholmsmålet, Lex Britannia, Utstationeringsdirektivet, Globalisering, EU-rätt, Valet 2010

Göran Hägglunds patientsäkerhetsreform riskerar att bli kontraproduktiv

2010-02-09T09:10:00.008+01:00

Socialminister Göran Hägglund har idag ut slagit på trumman för ett stärkt patientskydd. Han presenterade regeringens förslag till ny lag om detta. Åtgärden motiveras av att cirka 100.000 patienter årligen drabbas av en undvikbar vårdskada och cirka 3.000 avlider till följd av vårdskador. Detta leder till cirka 630.000 extra vårddygn, vilket motsvarar omkring 5,7 miljarder kr. Socialstyrelsen har konstaterat att vårdskador huvudsakligen beror på brister i struktur och arbetsrutiner". Olika frågor aktualiseras inför detta. Först den om hur man tänker rätta till bristerna? Det står helt klart att struktur och arbetsrutiner ska piskas fram, genom övervakning av Socialstyrelsen. Men mot vad ska piskan vina? Man skulle kunna tänka sig åtminstone två alternativ, den strukturella eller individuella nivån. Vad som står på spel klargörs tydligt i kommentatorsfältet till Ekots nyhetsrapportering. Medan signaturen Maria sjuksköterska "blir arg av att regeringen kommer med oigenomtänkta förslag /.../ där personal kan förlora sin legitimation när majoriteten av de fel som begås inom vården i själva verket är grundade i systemfel", menar signaturen syrran att förslaget innebär ett bättre skydd för sjukvårdspersonalen eftersom patienten får rapportera vad som har hänt, inte bara vem som har gjort fel. Syrran påpekar också att Socialstyrelsen, till skillnad från hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), redan har ett fokus mot systemfel. Fast Hägglund var tydlig om att piskan ska riktas sjukvårdspersonal, det vill säga främst mot sjuksköterskor och läkare. Förslagen syftar bland annat till att göra det lättare att sparka och tillämpa andra disciplinåtgärder mot personal. En förutsättning för genomförandet för en sådan reform borde vara att man samtidigt stärker upp riktlinjerna för vad var och en förvänts göra i olika situationer. Men det låter sig inte göras eftersom den huvudsakliga sjukvården är beroende av att personalen ständigt tar egna beslut anpassade efter varje individuellt fall. All sjukvård är i grund och botten en ad hoc-verksamhet. Det visar inte minst fallet med barnläkaren på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Hon har åtalats för det uppsåtliga brottet dråp sedan ett nyfött barn, utan att någon vet hur, fått en dödlig dos smärtlindring. Behandlingen uppfattades inte som anmärkningsvärd förrän det allmänna rättsväsendet reagerade genom att en åklagare ingrep. Tidigare har det också visat sig att man inom sjukvården saknar checklistor. Varje sjukhus och avdelning har nästan uteslutanden egna rutiner. Tvärtemot vad de flesta tror är sjukvården alltså inte reglerad. Mot den bakgrunden ifrågasätter jag den närmast ingenjörsaktiga teknokratiska grund som regeringens förslag om stärkt patientsäkerhet vilar på. Sjukvårdspersonalens rättssäkerhet eftersätts för att göra bredare politiska poänger. Men jag menar att reformen istället kommer att få den effekten att sjukvårdspersonal i allt större grad vägrar att göra riskfyllda ingrepp. På sikt kan vi få en amerikansk situation som medför att sjukvårdspersonal behöver gardera sig på olika sätt för att inte göra misstag eller för att inte täcka upp kostnadsbortfall till följd av händelser i arbetet. Därför ska det bli intressant att följa den sjukvårdsekonomiska och fackliga diskussionen kring det paradigmskifte som nu eventuellt införs gällande tillsynen av svensk sjukvård. Frågan är då hur mycket vi sparat. Detta juridifierande av hälso- och sjukvården, som på allvar börjat i och med åklagarns attack mot barnläkaren och i vars anda Hägglund fortsätter i, kan få långt nu oanda och inte önskvärda effekter. Också Expressen problematiserar om patientmakten. Tidningen varnar för att personal nu i större utsträckning kan komma att mörka misstag.

Läs även andra bloggares åsikter om Göran Hägglund, Patientsäkerhet, HSAN, Socialstyrelsen, Sjukvårdspersonal, Barnläkaren

Rockefeller fixar knappen knapp åt Obama så han kan fimpa Internet?

2010-02-07T22:41:00.018+01:00

På den här bloggen har vid något tillfälle frågan ställts om varför Internet tillåts finnas i nuvarande oreglerade form. För de flesta är det uppenbart att det fria flödet av information på nätet inte enbart är positivt, som den är för exempelvis den globala demokratiska utvecklingen. Tillgängligheten ger också stora fördelar för terrorister. De erbjuds en möjlighet att näst intill utan begränsningar i tid, och med enkla tekniska medel, kunna kommunicera samt konspirera och intrigera mot samhällen. Vad det kan innebära finns det flera exempel på. De mest kända är Attentatet mot World Trade Center, Madrid- och Londonbomberna. Totalitära stater, som exempelvis Iran och Kina, har dessutom svårt att hindra medborgare att ta del av kunskap från oberoende källor. Ayatollor och kommunistledare gör vad de kan för att lokalt stänga av Internet. Det går naturligtvis inte. Internetanvändarna bryter snabbt igenom ceybermurarna. Vid sidan av dessa hot finns fildelningsdiskussionen. Underhållningsindustrin menar att den illegala nedladdningen på nätet är så omfattande att den förstör möjligheterna att tjäna pengar, och att investeringsviljan därför minska i motsvarande takt. Och vi står samtidigt inför en global tidningsdöd. Få vill längre betala för nyheter. Exemplen är alltså många på att gratiskulturen är här. I detta perspektiv ser den anonyma friheten på nätet, som av många närmast betraktas som en mänsklig rättighet, mest ut som en kraft som makthavare i desperat machiavellianda måste stoppa. Och i skenet av detta tycker nog många att de demokratiska landvinningar som följt i kölvattnet med det fria nätet står sig slätt mot behovet av förändringar för att garantera ekonomisk och politisk stabilitet. Nätet måste med hänsyn till detta idag för vissa makthavare representera en nihilism och anarkism som vi kanske inte sett sedan de röda rörelserna formerade sig i Ryssland under det tidiga 1900-talet. Ska vi acceptera att multinationella företag dokumenterar våra liv och lägger ut dem på nätet som Google genom tjänsten Maps. Vi har ju också vår egna hitta.se, som till skillnad för Google inte maskerar ansikten. Visst är det att kränka enskildas integritet. Och visst finns det tankar om att stoppa kaoset på nätet. I USA funderar man nu på att införa knappen knapp. En switch för att stänga av nätet. Aftonbladets Wolfgang Hansson rapporterade redan i somras om att senator Jay Rockefeller - barnbarn till den kände oljemagnaten John D Rockefeller - jobbar på att ta fram ett sådant lagförslag. Formuleringarna är allmänt hållna och skulle ge presidenten stora befogenheter att själv avgöra när en "cyberkatastrofläge" föreligger, även om det i praktiken handlar mer om att stänga av enskilda servrar än hela Internet. Jay Rockefeller har hela tiden varit starkt kritisk till ett fritt Internet och betecknat det som "ett digitalt Pearl Harbor”. Jag kan inte meddela hur det gått med förslaget. Locket verkar ha lagts på. Men jag tvivlar inte på att det fria Internet inom en snar framtid är historia. Så som vi har det nu med information är helt enkelt för bra för att var sant, både utifrån utgångspunkterna tillåtet och gratis. Och ser vi inget stopp på politiska eller samhällsekonomiska grunder tar det slut på kommersiella. New York Times gick nyligen ut med att tidningen snart stänger gratiswebben. Jag heller inget konstigt i det, för aldrig tidigare har information varit till fritt förfogande för alla. Information och kunskap är som vilken immaterialrätt som helst, ord som metall eller uppfinning. Fler kommer att dra åt kranarna. Därför rekommenderar jag er bloggenläsare att passa på and eat or smoke the banan - för snart är den inte kvar.

20100216 Victor Galaz, fil dr i statsvtenskap vid Stockholms universitet, hänvisar i en understreckar i Svenska Dabladet under rubriken Har de sociala medierna öppnat Pandoras Ask, till Clay Shirky (författare till den cyberoptimistiska klassikern ”Here Comes Everybody”) som bland annat sagt följande i debatten om Googles nya hållning gentemot Kina. "I ett land där medborgare fritt kan dela med sig av information och skapa reformvänlig opinion i utlandet, är det svårt att i ett längre perspektiv upprätthålla en auktoritär regim". Även om politisk mobilisering sällan enbart drivs av teknologisk förändring, menar Shirky, i en artikel i den brittiska tidskriften Prospect, att exemplet Iran visar att mobiltelefoner och sociala medier spelar reformvänliga krafter i händerna (”The Twitter Revolution”, Prospect, 6/1 2010). Detta är självklart bra för världen men sämre för förtryckare och andra anti-domokrater.

Andra bloggar Bloggen Omvärldsbevakning

Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Cyberkatastrof, Jay Rockefeller, Barack Obama, Terrorism, Fildelning, New York Times, Tidningsdöden, Google Maps

Centerpartiets Maud Olofsson satsar hellre på sig själv än alliansenprojekt

2010-02-04T18:01:00.018+01:00

Centerpartiet samlar nu sina trupper i dagarna två för att hålla kommundagar i Göteborg. Men inte med de bästa förutsättningarna. Det är kris. Partiet ser i opinionsundersökningar ut att närmast ha halverat sitt väljarstöd sedan valet 2006. I dagsläget är det inte ens säkert att Centerpartiet klarar riksdagsspärren på fyra procent vid valet i september. Nyligen förklarade partiledaren Maud Olofsson kräftgången med att hon som kvinna fått utstå mer kritik med anledning av skandalen kring Vattenfall och krisen i fordonsindustrin än om hon varit man och att detta gett ett negativt utslag i opinionen. Idag säger hon istället till Dagens Nyheter att Centerpartiet varit för dåliga på att sälja det man åstadkommit i regeringsarbetet. Men det har också framförts intern kritik mot att partiet inte varit tillräckligt ideologiskt liberalt, eller frihetligt. Något Olofsson tänker råda bot på, för idag gick hon till angrepp mot Las. Olofsson vill göra arbetsrätten till valfråga. På partiets hemsida står att Centerpartiet kommer att "ta tydliga steg för att skapa ytterligare flexibilitet och öppenhet på arbetsmarknaden". Hon tror heller inte att bara Centerpartiet går i sådana tankar. "Folkpartiet har närmat sig oss och Kristdemokraterna har också öppnat för det. Och jag vet att det finns en diskussion även inom Moderaterna", säger hon till TT. Jag är tveksam till genomförbarheten. Det är som att välja mellan pest eller himlen. För en polarisering om arbetsrätten rubbar grundvalarna för regeringsmakten. Det vet Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann - den moderata trojka som gjort upp med gammelmoderaterna och planlagt Nya arbetarpartiet. Trion drog dessutom projektet ett varv till i höstas då man under moderatstämma i Strängnäs hyllade S-ikonen Tage Erlander och folkhemsbygget. Inför valet 2006 lade man helt enkelt om kursen i många principiella frågor för att ta udden av kritik från vänster och bli statsmannamässigt. Borgerliga käpphästar stoppades långt in i garderoben. Man tycker numera exempelvis att arbetsrätten utgör en viktig del av trygghetssystemet. Detta var också alldeles säkert en förutsättning för 2006 års valseger. Och en kil i detta kan säkert ge en och annan allmänborgerlig röst till krisande småpartier inom alliansen. Men i motsvarande grad öppnas flanken mot arbetarrörelsen. Den striden kan Reinfeldt inte vinna. Därför kommer också Maud Olofsson att övertygas om att inte profilera sig i denna fråga. Ett pris hon och Centerpartiet får betala för makten, med risk för att åka ur riksdagen. Alternativt raser hela alliansprojektet.

Andra bloggar: Jinges Tianmin.info Dick Erixon Världens Eko Rasmus Lenefors Annie Johansson Stockholm enligt Ankarsjö Kent Persson

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Centerpartiet, Nya arbetarpartiet, Maud Olofson, Valet 2010, CP, Las, Arbetsrätt, Fredrik Reinfeldt, Gammelmoderater

Miljöpartiet ger upp idén om att vara ett litet oppositionsparti - eller?

2010-02-03T18:14:00.010+01:00

Vad är motsatsen till ett litet oppositionsparti? Ett stort förvaltande parti, skulle jag säga. Det tydligaste exemplet är Socialdemokraterna. Men också Moderaterna har genom sitt projekt Nya arbetarpartiet visat statsbärande ambitioner. Och är det den utvecklingen Miljöpartiet ser framför sig nu när man gör sig redo för att möta höstens väntade succéval. Enligt Aftonbladet håller Miljöpartiet som bäst på att anpassa sin kostym för tolv procent. Det tror jag är en rimlig utgångspunkt. Förhandstipsen är nu att MP kan få var femte röst i Stockholm. Det innebär bland annat att man mentalt ger upp synen på sig själv som just ett litet oppositionsparti. Partiet avser därmed att inte göra samma misstag som Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet i valen 1998 och 2002. Alla tre ökade plötsligt stort från ett val till ett annat, men lyckades sedan inte upprepa bedriften. "De misslyckades för att de fick in många som inte visste vad uppdraget innebar, då förvaltar man inte väljarnas förtroende", säger Magnus Johansson från partistyrelsen. Det handlar alltså inte bara om att lära upp fler funktionärer, utan också om att lära nya som gamla att de har makt och mandat. En klok och ansvarsfull strategi, fast långt ifrån den miljöpartiets grundare Per Gahrton bara för några veckor presenterade som partiets. Gahrton förklarade att man inte alls har bundit sig för en rödgrön koalition. Nuvarande samarbete ska utvärderas till valet 2014. Och det kan leda till att man väljer att samarbeta med de borgerliga partierna. Ställningstagandet hänger på vilka miljöpolitiska fördelar man kan vinna. Men så brukar inte ett statsbärande parti resonera. Just den katogorin partier vill man veta var man har på den politiska skalan. Om det tills slut är Gahrtons miljöanarkism eller partistyrelsens statsbärarlinje som kommer att gälla återstår att se. Det finns nog fundisar som vill ha ett ord med i saken. Men ska vi kunna ta partiet på allvar får de lämnas vid vägkanten och Maria Wetterstrand inrättas som en riktig partiledare. Det är i alla fall mitt råd.

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Magnus Johansson, Rödgrönt, Valet 2010, Per Gahrton

Vem är Barack Obamas Josh Lyman nu när han så väl behöver en?

2010-02-02T19:29:00.009+01:00

Okej, jag följer upp president Barack Obamas vedermödor inför den avslutanden bataljen om införandet av en statlig allmän sjukvårdsförsäkring. På något vis ska presidenten baxa reformen hela vägen genom senaten. Det har han lovat det amerikanska folket. Men hittills har amerikanarna kastats mellan hopp och förtvivlan. Och det gäller både de som är för och emot. Från att i valrörelsen inför presidentvalet, under parollen yes we can, fått väljarna att tro att de själva kan förändra sin situation har reformarbete stött på olika hinder. Kompromissviljan har dock inte saknats. Obama har för att få över de mest konservativa demokraterna accepterat att den statlig ersättning inte får omfatta aborter. En överenskommelse som av partiets radikala flank kallats en undfallenhet. I början av december såg det mot den bakgrunden ut som om en reform med den konstruktionen omöjligen skulle passera senaten. Men så på självaste julaftonen gav senaten klartecken för fortsatt arbete, även om det var med minst möjliga marginal. Obama räknade in de absolut nödvändiga sextio senatsrösterna av sammanlagt hundra. Alla demokrater röstade för. Då hade demokraterna en så kallad supermajoriet i senaten. Fast det var en månad före "Chockvalet i USA". Fyllnadsvalet i Massachusetts efter den avlidne demokraten, och förespråkaren av sjukvårdsreformen, Ted Kennedy vann, till mångas förskräckelse och förvåning, republikanen Scott Brown. Detta i en traditionellt demokratisk stat. Brown hade dessutom gjort nej till sjukvårdsreformen som sin huvudfråga. Och i ljuset av att Obama vid presidentvalet vann staten med tjugosex procent är resultatet än mer märkvärdig. Den självklara kommentaren i USA är att valutgången är ett underkännande av Obamas förslag till sjukvårdsreform. Bakslaget kan, som Aftonbladets Wolfgang Hansson konstaterat, också sätta krokben för hela reformen. Presidenten har ju inte längre supermajoritet. Därför är Obama, som Hansson vidare skriver, i största behov av en nystart som innebär att han hittar tillbaka till mittenväljarna. Men idag är det oklart vilken strategi Obama har. Han borde avgjort frågan innan fyllnadsvalet. Och vi vet inte när frågan igen ska behandlas av senaten. Antagligen pågår tuffa förhandlingar. Och vi som sett teve-serien Vita huset vet hur dessa går till. En Josh Lyman syr ihop en politisk deal. Lee Atwater och Karl Rove är ett par exempel på tidigare hårdföra förhandlare och strateger i Vita huset som banat vägen för bland annat Reagan och Bush:arna. Så då kan man undra vad som pågår och vilka republikan som bearbetas av Obamas folk och till vilket pris de kan övertygas - om det ens är möjligt. En insats också för att Barack Obama ska ha en chans att sitta en andra mandatperiod. Det är viktigt att Obama leverera i sjukvårdsfrågan Han har inte råd att missa.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Sjukvårdsreformen, USA, Scott Brown, Ted Kennedy, Vita huset, Josh Lyman

Partierna håller ihop - men i betongblock och med än mindre skillnader

2010-02-01T22:26:00.009+01:00

Under rubriken Håller de ihop resonerar svenskans Göran Eriksson om riksdagens småpartiers verklighet. Frågan är om Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet inom Alliansen samt Miljöpartiet och Vänsterpartiet inom rödgrönt tvingas osynliggöra sin profil för kollektivets skull. Och visst vill vi helst veta vad Socialdemokraternas Mona Sahlin och Moderaternas Fredrik Reinfeldt tycker. De står för alternativen - det borgerliga mot socialistiska. Först får de förklara hur välfärdsfrågorna ska lösas, till exempel socialförsäkringen och jobben. Och i skenet av detta tycker jag Göran Hägglund, Maud Olofsson, Jan Björklund, Peter Eriksson (i gårdagens partiledardebatt i Svt:s Agenda) och Lars Ohly liknar småkraxande kråkungar, som ingen riktigt är intresserad av. I skarpt läge vill vi ändå höra de vuxna tala. Och då riktas intresset mot Sahlin och Reinfeldt. På sikt tror jag det är en ohållbar situation. Men inte att det leder till att blocken upplöses. Istället stärkas de i takt med att småpartierna förminskas. Partierna måste helt enkelt närmare sig varandra än mer. Småpartierna för att inte utraderas och de stora för att de inte kan vinna utan stöd. Det ligger därmed i samtliga partiers intresse att alla är med. Effekten blir att det så småningom utmönstrats två alternativ, ett blått och ett rött med varsin politik. Vi kommer då i huvudsak höra de stora tala utifrån två tydliga paraplyer, som i ett rent tvåpartisystem - i betongblock. Detta har jag också skrivit om både en och flera gånger. Men alltfler tror att vi är på väg mot ett tvåpartisystem, låt vara på informella grunder. De konstitutionella förändringarna dröjer, även om de efterfrågats av både historikern Gunnar Wetterberg och statsvetaren Olof Ruin. Men med två starka block som representerar två linjer finns hyggliga garantier för att vi får fram en stabil regeringsmajoritet. Mardrömmen är ju att det inte ska vara möjligt att bilda regeringen utan stöd för extremister. En sådan parlamentarisk situation vill få ha. Därför kommer nuvarande riksdagspartier håller ihop.

Läs även andra bloggares åsikter om Tvåpartisystem, Socialdemokrater, Moderater, Alliansen, Rödgrönt, Valet 2010

Drinken Brittish Unretuscherad

2010-01-31T19:45:00.002+01:00

På den här vänsterbloggen gör vi vad den kan för att hjälpa olyckan Gordon Brown, som bäst mest jobbar för att sänka New Labour. Ingen i hela världen, inte ens katten hans - om nu någon sådan bor i 10 Downing Street, tror att Brown kan spöa torys i vår. Kul då ändå att Englands nuvarande gulleponke David Cameron gjort sig åtlöje på de brittiska öarna. Den äppelkindade partiledaren verkar önska en mer Clooneylik framtoning än något annat. För på valaffischerna framstår odjuret som rena skönheten. Med lite fotoshop kan ju både det mesta och bästa hända. Men, som sagt, hela vägen räcker nog inte detta hökklavertramp för Brown. Inte ens att vi försöker hjälpa stjälpa hotet. Till syvende och sist gäller trots allt politiken och retoriken, eller? Hur som helst. Med vårsolen glömmer nog väljarna också detta. Kul ändå. Så lär av detta bloggenläsare: om du är rund försök inte att vara annat - i vart fall om du kandiderar till ett politiskt uppdrag. Drinken då. Ja, det får bli den naturliga ginbaserade rittish unretuscherad. Fram med ispackade väl kylda highballglas. I med en sexa gin och lika mycket färskpressad äppeljuice. Resten av glaset fyller du upp med den goda ginger alen. En liten apelsinskiva kan snyggt simma halvfull på ytan. Topp - alles!

Också Maud Olofssons transportkompani vägar vara rundningsmärken

2010-01-30T09:13:00.011+01:00

I våras gnällde den moderata riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson över att hon reducerats till ett rundningsmärke. Hon kritiserade att politiken ofta görs upp av få inom partiernas toppskikt och att folkets 349 representanter i riksdagen just bara uppfattas som knapptryckande röstboskap med den huvudsakliga uppgiften att transportera beslut genom kammaren. Jag konstaterade att Pålssons motstånd är fel, i varje fall om vi vill ha ett samhälle med hygglig stabilitet och förutsägbarhet. Det är svårt att driva runt projektet Sverige om vi ska behöva oroa oss för enskilda riksdagsmäns nycker, som kanske hänger samman med en så pass rationella tanke som att vilja bli omvald. Dessutom ifrågasatte jag om Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann skulle ha lyckats med sin idé om att göra om Moderaterna till Nya arbetarpartiet med en trilskandes moderat riksdagsgrupp, även om det mer är en partipolitisk intern fråga. Men vill vi ha politiska förändringar måste vi nog i någon mån acceptera att diskussioner förs över de många riksdagsmännens huvuden, både när det gäller interna och externa reformer. Men nu har också näringsminister Maud Olofsson ställts mot väggen av några i hennes parti som inte ser sig som ett transportkompani. Varken Solveig Ternström, Sven Bergström och Eva Selin Lindgren avser att rösta igenom alliansens energiöverenskommelse som bland annat innebär att vi fortsätter att ha kärnkraft. Centerpartisten Sven Bergström säger till Ekot att "han inte tror att han har förmåga att trycka på en ja-knapp, om det innebär tillåtelse till mer kärnkraft". Hu säger jag om det faktum att rundningsmärkena inte vill vara rundningsmärken. Hur ska det gå med besluten nu när fler vill ha en röst med i laget. Ska det stjälpa hela alliansens energiöverenskommelse? Har de 349 inte förstått den formella gången.

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Maud Olofsson, Centerpartiet, Energiöverenskommelsen, Kärnkraft, Solveig Ternström

Ny mediestrategi om att tiga ihjäl Sverigedemokraterna?

2010-01-29T20:17:00.008+01:00

Det var spännande att idag läsa DN:s artikel om opinionsläget i riksdagen med DN/Synovates analys av januarimätningen. Hur jag än sökte i texten gick det inte att finna siffran för Sverigedemokraterna. Men, vad nu? Har de hamnat under riksdagsspärren? Och i så fall, varför har man inte dragit på den nyheten? Men i grafiken går det att se att SD balanserar på fyraprocentgränsen med plus en tiondel. Okej, här har vi kanske en ny taktik för att möta SD. För det visade sig att det var ett dåligt grepp att ta debatten med Sverigedemokraterna. Sedan Aftonbladet bestämde sig för att ge partiledaren Jimmie Åkesson utrymme på en central plats i tidningen, med en förväntan om ett politiskt självmål magplaskkaraktär och folkets dom, har Sverigedemokraterna matchats av väljarna som tåget av rälsen. Som mest kunde Sverigedemokraterna kunnat räkna in 7,2 procent av valmanskåren. Därför undrar jag om vi nu såg en medial linje som går ut på att tiga ihjäl dem? Den enligt mig enda vägen för att slippa se dem i riksdagen till hösten.

20100214 Statsvetarprofessorn Sören Holmberg beskriver att treden med fallande opinionssiffror för Sverigedemokraterna fortsätter. Han knyter detta till att partiet nu är mindre i fokus.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Valet 2010

Över nu för de Nya Moderaterna - gammelmoderaterna på ingång?

2010-01-04T00:16:00.005+01:00

Nu höjer statsminister Fredrik Reinfeldt temperaturen i valkampen genom att sätt hårt mot hårt. Aktuellt meddelar nämligen ikväll att bland andra Anders Borg enligt uppgift inte ställer upp i riksdagsvalet. Statsministern bedöms därmed signalera att toppolitikern Borg bara är med i det fortsatta politiska arbetet om partiet och alliansen vinner valet. Man ställer ett tydligt ultimatum. Då är det lätt att räkna ut vad som händer med svensk politik om alliansen inte vinner. Det är slutet för de Nya Moderaterna och vi får tillbaka gammelmoderaterna samt den polarisering i svenskt politik som efterfrågats av både professor Svallfors, vid Umeå universitet, och professor Bo Rothstein, vid Göteborgs universitet. Och under denna förutsättning blir den gårdagens blogg om majoriteter mindre intressant. Med en vetskap bland väljarna om att de riktiga Moderaterna lurar i vassen tror jag inte att blått kan hota en absolut majoritet för den rödgröna oppositionen, inte minst mot bakgrund av dess redan stora försprång. En förutsättning för Moderaternas och alliansens ledarskap har trots allt varit att de i mindre utsträckning av väljarna uppfattats vara ett hot den svenska modellen. Kvällens besked krossar den överenskommelsen. Och tillsammans med det sjukförsäkringsschabbel socialförsäkringsministern Christina Husmark Pehrson gjort sig skyldig till är detta troligen spiken i kistan för alliansprojektet och hela tanken på den Nya Moderaterna. Väljarna vet nu att de Nya Moderaterna bara finns så länge de kan leverera makt. När den förmågan upphör finns andra Moderater som gärna tar över.

Alliansen, Rödgrönt, Fredrik Reinfeldt, Valet 2010

Med Sverigedemokraterna som vågmästare kan vad som helst hända

2010-01-03T15:04:00.009+01:00

Det är inte bara OS- och VM-år 2010. Nej för oss sport- och politiknördar är det full pott. Precis som det var 2006 och kommer att bli 2014 är det i år Valår i Sverige. I september förväntas vi alla röstberättigade att lägga våra röster på vår favorit. Och som de stora medierna tänker jag göra en sammanfattning av det inhemska politiska läget. På riksplanet har vi alltså en alliansregering, eller koalitionsregering som det heter på politikerspråket, bestående av Nya Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet Liberalerna och Kristdemokraterna. I opposition sitter Rödgrönt samarbete med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vi har därmed en tydlig tvådelad indelad riksdag. Något förenklat kan man säga att den vi har en höger- och en vänsterfalang. Den som följer diskussionerna inför valet kan dessutom se att analytikerna i allt mindre utsträckning talar om partier. Istället fokuseras det tvåpartisystem som vi i praktiken har. Det hänger inte minst samman med Sverigedemokraternas framgångar i slutat av 2009. Båda alliansen och rödgrön har sagt sig komma att vägra samarbeta med SD. Mitt avstamp inför valåret blir därför att lyfta fram den särskilda frågan om vilken betydelse det har för kommande regeringsbildning att Sverigedemokraterna troligen tar plats i riksdagen, som jag menar i nuläget är valets viktigaste. För även om Sverigedemokraterna i en undersökning nyligen fått opinionssiffror som ligger under riksdagsspärren har partiet under en lång tid haft stabilt väljarstöd som klart överstiger fyra procent. Och så sent som för en vecka sedan ställde sig en väljare av åtta sig positiv till SD-koalition. Under alla omständigheter får vi ställa in oss på ett liv med Sverigedemokraterna i riksdagen. Hur det går med bildandet av regering är högst oklart. Vi får trots allt räkna med att inget av blocken när ända fram. För även om SvD idag redovisar Sifo-siffror som ger rödgrön egen majoritet visade Skops mätningar i DN bara häromdagen, att ingen av grupperingarna vinner absolut majoritet. Mot bakgrund av att ingen kommer att vilja samarbeta med partiet har vi med detta valutfall en politisk kris. Mona Sahlin har nämligen nyligen bekräftat att Socialdemokraterna inte eftersträvar en situation med minoritetsregering. Och med det besked som alliansen tidigare gett om kan vi ha en situation där det inte går att bilda regering. Och då tror jag att bara Miljöpartiet kan rädda situationen. Det mot bakgrund av att de både Folkpartiet och Centerpartiet, som Sahlin sagt sig kunna samarbeta med, är mindre lierad i sin koalition än Miljöparitet. Det har också MP:s grundare Per Gahrton nyligen strukit under. Han förklarade till och med att det gröna inslaget i rödgrönt är ett experiment som ska utvärderas till nästa val. Jag tror att den kan komma att ske tidigare om vi får ett parlamentariskt läge med SD som vågmästare. I så fall tvingas Miljöpartiet ställa upp för Sveriges skulle genom att bilda en beslutsför regering av blågrönt slag. Och så stor skillnad är det inte mellan alliansens grundvärderingar och MP:s. Så sammanfattningsvis handlar kommande val i första hand om SD kommer in och i så fall om det sker på bekostnad av att något av nuvarande block når egen majoritet.

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Rödgrönt, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Sverigedemokraterna, SD, Vågmästare, Valet 2010, Tvåpartisystem, Nyval

Lite av yes we can och mer av kohandel när Obama gör sjukvårdspolitik

2009-12-29T21:21:00.009+01:00

Det amerikanska folket fick sin julklapp av president Barack Obama när han på julaftonen fick igenom en lag i senaten som kan göra att ytterligare tiotals miljoner amerikaner får tillgång till sjukvård, 94 procent mot dagens 80. Men det var med minsta möjliga marginal senaten röstade för att fortsätta arbeta för ett genomförande av en statliga allmän sjukvårdsreform. Obama fick nödvändiga sextio av sammanlagt hundra senatsröster. Han har dock jobbat hårt för att övertyga konservativa demokratiska motståndarna som Mary Landrieu, från Louisiana, och Blanche Lincoln, från Arkansas. Och jag tycker inte att arbetet omgetts med en yes we can-aura. Snarare tycker jag att det från Vita husets sida handlat om kallhamrad politisk kohandel. De som i grund och botten är emot en statlig allmän sjukvårdsförsäkring vill självklart ha något i gengäld för att tumma på sin övertygelse. De konservativa såg därmed sin chans att ruska liv i den för tillfället avsomnade abortfrågan. Obama har nu dyrt och helig fått lova att några allmänna medel inte ska användas till aborter. Fast den frågan har varit föremål för en hetsig debatt i USA, som inte märkts av här hemma i någon större utsträckning. Och det var nära att sjukvårdsreformen mot den bakgrunden stannade vid en vision. USA-bloggen har, som jag tidigare nämnt, rapporterat om en gräsrotsrevolt mot demokraternas undfallenhet mot högern. Nu ser det alltså ändå ut att gå vägen för Obama och det amerikanska folket. USA får som det sista stora demokratiska landet en allmänt finansierad sjukvård. Och presidentens framgång på denna front kommer, precis som DN konstaterar, att få en vidare politisk betydelse för hans trovärdighet och politiska mandat. I själva verket skulle Obama troligen varit förlorad som politisk ledare om han inte baxat igenom reformen. Mot den bakgrunden är det också lättare att förstå det höga pris han varit villig att betala. Men sådan är den polititiska realiteten - ju mer man vill desto dyrare blir det. I dessa fall handlar politik väldigt lite om efterfrågan mer om hur dyrt det ska bli.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Sjukvårdsreformen, Yes we can, Politisk kohandel, Abort, Fri abort

Miljöpartiet oroas av Maria Wetterstrand popularitetssiffror

2009-12-27T10:18:00.010+01:00

Igår lyfte jag fram uppgiften om Miljöpartiets språkrörs Maria Wetterstrands personliga framgångar när där det gäller förtroendet bland väljarna. Bara statsminister Fredrik Reinfeldt har nu större förtroende. Min fråga var om Miljöpartiet har råd att offra sitt populära språkrör, vilket enligt stadgarna ska ske 2011. Miljöpartiet väljer nämligen nya språkrör vart nionde år. Aftonbladet skriver också idag att frågan om en förlängning av språkrören Peter Erikssons och framförallt Maria Wetterstrands mandat över 2011 diskuteras inom partiledningen. Internt är många oroliga över hur det ska gå för partiet utan den politiska supersstjärnan Wetterstrand. Och som statsvetaren Jenny Madestam konstaterar måste nuvarande språkrörspar bort från offentligheten för att det nya paret ska få utrymme och möjlighet att etablera sig som en trovärdig ledarduo. Och hur ska man undvika en opinionsmässig genomklappning under en sådan etableringsperiod? Men kanske oroar de sig ändå i onödan. Den bedömning gör PR-konsulten Paul Ronge. Han tror att glansen kring Wetterstrand falnar ju närmare valet vi kommer. "Det här är hennes 15 minuter av fame", spår Ronge. Mycket av hur det blir med den saken hänger på hur det går i nästa års val. Enligt min mening blir det närmast omöjligt för nästa par att marknadsföra sig själva om Peter Eriksson och Maria Wetterström sitter i en regering. Det skulle till och med vara löjligt att inte låta nuvarande språkrör dominera Miljöpartiet under sådana omständigheter. Hur det nu är är med denna sak tror jag inte MP hinner bilda opinion inom partiet till 2011 för att ändra dagens situation. Så snart har vi facit. Och då kan vi bedöma om ett rotationssystem för ledningsfunktionen fungerar också i framgång eller om det är en utopisk syn på ledarskap.

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Valet 2010

Maria Wetterstrand klättrar vidare - gör Miljöpartiet det utan henne?

2009-12-26T18:33:00.007+01:00

Jag har ju funderat en del över vad Miljöpartiet ska göra med Maria Wetterstrand när hon stadgeenligt avgår som språkrör 2011. I flera bloggposter har jag också beskrivit den oro som finns bland Miljöpartiets medlemmar om vad som ska hända med partiet när hon inte leder det längre nu när det går så bra med henne i toppen. Maria Wetterstrand kunde nämligen i år gå på julledigt som ledare för ett parti med imponerande 9,8 procent av väljarunderlaget. Hon har tillsammans med Peter Eriksson, i det närmaste fördubblat väljarstödet sedan valet 2006. Inte blir det lättare för partiets nästa språkrörspar om Wetterstrand fortsätter den popularitetstrend hon är inne i nu. Aftonbladet meddelar nämligen att Wetterstrand igen ökat sina siffror för förtroende. Nu har hela 52 procent av väljarna har förtroende för henne. Hon har därmed ökat med exempellösa 16 procent sedan mätningen förra året. Idag har bara statsminister Fredrik Reinfeldt, med sina 63 procent, emn högre förtroendesiffra. Men som Aftonbladet skriver så får Peter Eriksson ursäkta, det är Miljöpartiets superstar Maria Wetterstrand som drar upp siffrorna för Miljöpartiet. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att MP är på väg att bli landets tredje största riksdagsparti frågar jag igen om det inte snart är dags att göra om Miljöpartiet till ett vanligt riksdagsparti med en alldeles vanligt partiledare. Eller ska man fortsätta att vara det alternativa riksdagspartiet som inte är troget andra ideal än de miljöpolitiska?

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Valet 2010

Får det amerikanska folket sin sjukvårdsjulklapp av Barack Obama?

2009-12-20T09:30:00.015+01:00

I morgonens Ekosändningar rapporterades att Barack Obamas tal till nationen i natt inte innehöll ett ord om den igår avslutade och misslyckade klimatkonferensen i Köpenhamn COP15. Istället stod den för Obama viktiga visionen om en statliga allmänna sjukvårdsreformen i centrum. Det återstår nu ett hårt och häktiskt politiskt arbete för att den inte enbart ska stanna vid just en vision. Obama har också för den skull till och med gjort en kompromiss som innebär att de statliga sjukvårdsmedlen inte får användas för aborter. Därmed fick han över de konservativa demokrater som dittills vägrat gå med på reformförslaget och en tillräckligt stor majortet så att det kunde godkännas av senatorerna i representanthuset. Men än är det inte färdigt. Obama måste få minst 60 av senatens 100 senatorer på sin sida för att säkra genomförandet i den slutliga röstningsomgången. Och nu är goda råd dyra för samtidigt som DN.se beskriver att Obama fått en viktig röst för sjukvårdsreformen genom senatorn Ben Nelson från Nebraska, som tidigare motsatt sig abortskrivningarna, skriver bloggen Det progressiva USA att det pågår en gräsrotsrevolt mot Obamas underlåtenhet gentemot högern. "I sjukvårdsfrågan, som skulle ha blivit Obamas stora inrikespolitiska triumf, har han och senaten nu gått med på att slänga ut allt som kunde ha förändrat det katastrofala amerikanska sjukvårdssystemet i en feg kapitulation till den demokratiska högern", konstaterar Lennart. Han förklarar att "Howard Dean, nestorn bland de progressiva krafterna inom partiet och legitimerad läkare, har gått ut i öppen revolt och han verkar få allt fler med sig, bl.a. fackföreningarna". Jag har tidigare beskrivit att det är många som riskerar att förlora på sjukvårdsreformen, även utöver kvinnorna i abortfrågan. Men demokraten Nelsons röst kan nu innebära att president Barack Obamas viktigaste inrikespolitiska fråga kan gå till omröstning i senaten redan på julafton. Obama hoppas att kongressen antar hela reformen till årsskiftet. Det gör också stora delar av världen. Frågan är nu alltså om det amerikanska folket ska få ett sjukvårdssystem som liknar det vi i har Europa.

Andra bloggar: Det progressiva USA

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Sjukvårdsreformen, Health care, COP15, Howard Dean, Ben Nelson, Senaten, Fri abort

Hur påverkar Saab-nedläggningen väljarkåren - mer missnöjesröstning?

2009-12-18T18:36:00.006+01:00

Också den här bloggen ska väl uppmärksamma det faktum att det inte gick att sälja Saab. "GM kunde ha gjort mycket mer", säger näringsminister Maud Olofsson i Aftonbladet. DN konstaterar att runt 8 000 arbeten försvinner i västsverige. "Vi måste med gemensamma krafter se hur vi kan hjälpa anställda, kommunen och regionen", säger Olofsson enligt Expressen. Och i Svd kan vi läsa om att "Rysk delägare stjälpte affären". Rapport meddelar dessutom att det var uppgifter från underrättelsetjänster som till slut fick GM att dra sig ur affären. Och om det nu var korkat att tro på den pyttelilla sportbilstillverkaren Koenigsegg skulle vara den riddare som skulle rädda Saab och Trollhättan och det ändå gick åt skogen undrar jag hur man tänkte när lika eländigt lilla sportbilsföretaget Spyker dök upp som intressent av att köpa Saab och hela förlustverksamheten - som det verkar med ryska maffiapengar. Ja, inte vet jag. GM ville väl slippa arbetet och den kostnad som en nedläggning innebär medan regeringen i det längsta hoppades att katastrofen var en övergående mardröm. Men det gjorde den inte. Regeringen har därför fortfarande att hantera en katastrof ovanpå sjukförsäkringschabblet. Och dagens usla opinionssiffror för Moderaterna och alliansen gör ju att Saab-affären är som lök på laxen liksom. Vid det här laget måste man väl ändå utgå från nuvarande regeringskoalition inte kommer att vinna 2010 års val. Som jag tidigare flaggat för står alliansens hopp till att rödgrönt inte får egen majoritet. I så fall kan Reinfeldt kanske locka över Miljöpartiet. Alldeles säkert för att hindra Sverigedemokraterna från att få politiskt inflytande. Fast då gäller det för regeringskoalitionen att inte tappa så mycket att inte ens MP-mandaten räcker för att få majoritet. Risken är annars att det blir fritt fall för de Nya moderaterna. Och frågan är då vart rösterna tar vägen. Det är inte helt säkert att det hamnar hos rödgrönt. Snarare är det upplagt för ett visst missnöje. Det skulle inte vara bra. Vi måste se till att för en regeringsduglig regering utan stöd av Sverigedemokraterna. Det är mer viktigt än att just det blåa eller rödagröna laget vinner.

Andra bloggar: Kent Persson Rasmus liberal Karin Engdahl Generation Y Roger Jönsson Röda Malmö Flute tankar

Läs även andra bloggares åsikter om GM, Saab, Spyker, Moderaterna, Alliansen, Valet 2010, Sverigedemokraterna, Rödgrönt, Miljöpartiet

Fredrik Reinfeldt får nu hoppas på att rödgrönt inte få egen majoritet

2009-12-18T07:28:00.012+01:00

Idag redovisar DN:se DN/Synovates att M får runt tre procent jämför med förra månaden, 26,7 procent mot 30,2. Moderaterna tappar alltså igen i en opinionsundersökning. Debatten om sjukförsäkringen anges som en orsak. Väljarna har reagerat mot alliansens reform rehabiliteringskedjan som bland annat innebär att svårt sjuka tvingats söka arbete, en effekt man nu försökt parera genom en ändring av lagen. Men trots de dåliga siffrorna för Moderaterna tror jag ändå att partiledaren Fredrik Reinfeldt idag lägger en teamaspekt på det hela och konstaterar att rödgrön allians fortfarande inte har egen majoritet och att Sverigedemokraterna är vågmästare med sina 5,3 procent. Alliansen bör vid det här laget på allvar räkna med att inte slå rödgrönt i valet 2010 och ha plan B i skarpt läge. Det innebär att Miljöpartiet fortfarande är nyckeln till politisk stabilitet också efter valet. Med MP får alliansen idag egen majoritet. Jag tror fortfarande att den omständigheten att ingen av blocken har egen majoritet och med ett nytt parti i riksdagen kommer att leda till en huggsexa om MP, för med Miljöpartiet, som idag får rekordhöga 9,8 procent, i koalitionen är alliansen alltså i vinnarläge. Folkpartiledaren Jan Björklunds invit till Maria Wetterstrand och Peter Eriksson är därför helt logisk. Särskilt mot bakgrund av att Miljöpartiet i grund och botten mer är ett resultatorienterat parti än ett ideologiskt bundet. Som sagt, om rödgrönt inte får egen majoritet tror jag mindre på att något av de borgerliga partierna byter sida än på att MP gör det. Det är dessutom lätt för MP att motivera åtgärden med att landet behöver en beslutsför regering, särskilt i skenet av att ett nytt riksdagsparti etablerar sig. Och minns att det var här ni först läste om den blågröna regeringen.

Andra bloggar Jonas Morian Peter Andersson Kent Persson

Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Blågrön koalition, Valet 2010

Debatt om SD:s främlingsfientlighet saknar i sig opinionsbildande effekt

2009-12-12T17:57:00.007+01:00

Jag konstaterade för ett par veckor sedan att det fungerat dåligt att ta debatten med Sverigedemokraterna. Allt sedan Aftonbladet publicerade SD-ordförande Jimmie Åkessons debattartikel i oktober har hans parti gått som tåget för att i november nå upp till 7,2 procent i Sentio Recearch undersökning. I början av veckan konstaterade också SCB att Sverigedemokraterna sannolikt tar sig in i riksdagen i samband med valet 2010. Enligt SCB:s undersökning har SD för partiet betryggande 5.1 procent av väljarna bakom sig. Det ser nu ut som om SD tar sig in i riksdagen. Många är experterna som förklarar Sverigedemokraternas nyvunna etablering som ett seriöst politiskt parti med den exponering medierna givet partiet under hösten. Idag skriver också Björn Johnson, statsvetare och forskaren vid Malmö högskola, att vi har en naiv syn på Sverigedemokraterna. Johnson tar sin utgångspunkt i den "dagordningsfunktion" som medierna har. "Som journalisten Anders R Olsson nyligen påpekade (DN Debatt 1/12) så är medborgarnas bild av integrationens problem i hög grad en mediekonstruktion. De flesta svenskar har aldrig satt sin fot i Rosengård, Bergsjön eller Gottsunda. De hämtar sin ”kunskap” om bilbränderna, de segregerade enklaverna och de kriminella ungdomsgängen från mediernas nyhetsrapportering. Den bild som erbjuds där är skev och ensidig. Integrationsfrågan har blivit synonym med dess värsta avigsidor. SD gynnas också av att medierna hyser ett fullkomligt oproportionerligt stort intresse för det lilla extremistpartiet. Detta intresse – SD fick trots allt bara knappt 3 procent i det senaste riksdagsvalet – gynnar självklart partiet. Med den kunskapen och med hänsyn till facit kan vi i fortsättningen skruva ner de förväntningar på folkbildande effekt som en debatt har. I själva verket har den antagligen i sig liten betydelse för att förändra ett opinionsläge eller för att förhindra en oönskad utvecklig i till exempel en extrem riktning. Snarare behöver debatten syretillförsel från det verkliga livet för att frågorna ska kunna konkretiseras och därigenom få människor att ta ställning i någon riktning. Och med en rapportering om problem i invandrarfrågor samtidigt som det förs en invandrarkritisk offentlig debatt som på ett tydligt sätt legitimerar ett vi-och-dom-uttryck ger uppenbarligen ett negativt resultat - invandrarfientligheten får fästa. Jag tycker också att den Schweiziska folkomröstningen om förbud mot minareter är ytterligare ett exempel på det. I dagen Konflikt, med bland andra journalisten Dilsa Demirbag-Sten och skribenten Ozan Sunar, kunde man man nämligen höra om att frågan om minareter överhuvudtaget inte varit på den franska dagordningen innan den nu aktualiserades genom omröstningen om förbud mot minareter. Så är det inte längre. Det bör därför stå var och en klart att man måste tänka noga på hur man debattar och vad man vill uppnå samt i vilken övrig kontext detta görs. Och som situationen utvecklats sig har vi snart skiten inte bara i teve utan också i riksdagen - som ett brev på posten skulle jag förnumstigt säga, vilket jag också självklart gör.

Läs även andra bloggares åsikter om Björn Johnson, Dilsa Demirbag-Sten, Ozan Sunar, Sverigedemokraterna, Valet 2010

Barack Obamas sjukvårdsreform riskerar att stanna vid en vision

2009-12-09T07:14:00.007+01:00

Ekot rapporterar dag att den amerikanska senaten röstade för att den planerade statliga allmänna sjukvårdsförsäkringen ska kunna användas för abort. Därmed gick man emot den kompromiss som president Barack Obama gjorde inför omröstningen i representanthuset och som innebar att han fick med sig de viktiga konservativa demokraterna i senaten. Genom att senaten nu sa nej till att abort ska uteslutas från sjukvårdsreformen som ersättningsbar behandling äventyras Obamas vision om en allmän statlig sjukvårdsförsäkring. Många menar att han nu inte kommer att ha de sextio nödvändiga senatsrösterna när hela reformen slutligen är föremål för ett avgörande. En sådan utgång skulle vara en inrikespolitisk katastrof för Obama. Sjukvårdsreformen var Obamas viktigaste fråga i valkampanjen. En förlust kan innebära en sådan prestigeförlust att Obama, som jag och andra tidigare spekulerat om, bara sitter en presidentperiod.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Statlig allmän sjukvårdsförsäkring, Abort, Senaten, Sjukvårdsreformen

Övriga medier ikapp 100 steg till - flera tror på tvåpartisystemet

2009-12-06T13:53:00.011+01:00

Expressen rapporter idag om TV4:s uppgifter om att alliansens planerar att gå till val med en gemensam lista. Första steget är i praktiken taget genom att Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet redan har idag en gemensam partibeteckning "Allians för Sverige" registrerad. "Jag tycker att man ska göra det av offensiva skäl och visa på den borgliga styrkan", säger P J Anders Linder, ledarskribent på Svenska Dagbladet, till Expressen. Visst ser det idag ut som om att alliansen får svårt att vinna valet 2010. Koalitionen har hittills inte i någon väljarundersökning sedan valet 2006 haft egen majoritet. Och enligt de siffror som Skops redovisade igår sitter för dagen det blåa laget med 47,6 procent och det rödgröna med 47,3. Över dagens politiska verkligheten skuggar dessutom Sverigedemokraterna i en potentiell vågmästarroll som de flesta vill undvika. För att hindra ett parlamentariskt kaos och skapa en trovärdig riksdagsmajoritet efter valet 2010 har respektive block sänt inviter till delar av motståndarblocket. Mona Sahlin kan tänka sig samarbeta med Folkpartiet och Centerpartiet medan Jan Björklund bjudit in Miljöpartiet. Men den minnesgoda läsaren av den här bloggen har ju förut sett att jag spekulerat om att alliansen ifall den känner sig hotad och Kristdemokraterna ser ut att åka ur riksdagen sannolikt samlar sig under en gemensam lista. Om inte 2010, så 2014. Den dagen borgerligheten tar detta steg är det också slut på småpartiernas tyranni genom att vi i praktiken då har ett tvåpartisystem. Miljöpartiet kan till exempel inte längre självklart räkna med en hög politisk utdelning bara genom att, som Per Gahrton nyligen förklarade MP:s politik strategi, spela ut blocken mot varandra. Det gör istället att Sveriges riksdag kan bedriva en långsiktigt stabilare politik. Vi behöver heller inte längre oroa oss för att extremiska småpartier tillåts dominera den politiska agendan. Så mitt råd till borgarna är: gå ihop för Sveriges skull. Jag vill ha ett blått och ett rött lag. Fast för att vi i realiteten ska få en hållbar politisk situation krävs en konstitutionell förändring. Den som både historikern Gunnar Wetterberg och statsvetaren Olof Ruin nyligen ropat efter. De har varnat för de konsekvenser vårt proportionella valsystem får genom att mandaten delas på ett sätt mellan partierna så att det i praktiken blir näst intill omöjligt att bilda en regering, eller ens för en väljare att inför ett val kunna förutse hur en sådan skulle kunna komma att se ut. Många talar nu om majoritetsvalssystem, för den politiska stabilitetens skull. I ett sådant valsystem kan inte småpartier spela ut de större blocken mot varandra, för att i minoritetens namn vinna oproportionerliga fördelar.

Andra bloggar: Stockholm enligt Ankersjö Peter Andersson med rätt att tycka

Läs även andra bloggares åsikter om Allians för Sverige, Tvåpartisystem, Alliansen, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Jan Björklund, Per Gahrton

Hemvist - för Per Gahrton eller den vanlige ursprunglige Miljöpartisten?

2009-11-30T20:09:00.028+01:00

Kanske är det som Hanne Kjöller idag skriver i pappers-DN att Per Gahrton är hemlös. Hon syftar Gahrtons utläggning på DN-debatt igår. Han gjorde klart att det rödgröna samarbetet är ett experiment för Miljöpartiet. Med det menar han att MP efter valet 2010 ska utvädera samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det är inte otänkbart att de i framtiden väljer andra koalitionspartners. Kjöller däremot lyfter fram det faktum att Peter Eriksson och Maria Wetterstrand gjort MP realpolitiskt parti istället för det nejsägarparti som Gahrton bildade 1981. Och kanske är det så att heller inte Miljöpartiväljaren längre har en hemvist. För kanske passar inte Maria Wetterstrands latteliberalism den ursprungliga Miljöpartisten som enligt Gahrton

vill ifrågasätta om det bästa botemedlet mot miljö- och resurskrisen var obegränsad BNP-tillväxt av samma slag som orsakat problemen,
vill förhålla sig pragmatiskt till politikens metoder, men ideologiskt till målen,
vägrade acceptera den endimensionella höger-vänsterskalan,
inte vill fastna i de gamla ideologierna,
vill etablera en ny politikerroll, eller
vägrade acceptera blockpolitiken och eftersträvade att bli ”vågmästare” i ett levande parlament, utan blockbildningar.

Med hänvisning till hur Miljöpartet, genom Maria Wetterstrand och Peter Andersson, marknadsförs kanske ändå den ursprunglige miljöpartisten får anses ha marginaliserast. För i takt med en växande regeringsambitionen måste MP bli ett parti som andra med kompromissbar politik, inte minst för att behålla och locka över nya storstadsväljare. Och med Sverigedemokraterna i riskdagen ser Miljöpartiet bli den spelare man kommer att använda för att hålla SD från allt inflytande över regeringsbildandet. Det vet båda blocken. Och därför vill alliansen knyta Miljöpartiet närmare sig. Och hur man än vrider och vänder på det nuvarande parlamentariska läget har inget block i dess nuvarande utformning egen majoritet. I den senaste DN/Synovates-undersökningen fick rödgrönt 48,7 procent och det blå laget 45,4. Vi får därför se om ens någon gruppering vinner. Står vi där med ett blått och ett rödgrönt lag utan majoritet, men med SD som vågmästare, blir kanske huvudfrågan om rödgrönt ska blandas med blått eller är det blått som ska spädas med grönt. Allas primära intresse bör ju i den situationen vara att till varje pris hindra Sverigedemokraterna från inflytande. Samtidigt verkar alternativet minoritetsregering var uteslutet. Så hur en regeringsbildning kommer att se ut efter valet 2010 är högst osäkert. Och på så vis har Gahrton rätt. Enligt hans mening ska regeringsbildandet inte vara klart före valet. Så nog kommer vi att få en politisk kohandel nästa år av ett slag vi aldrig tidigare upplevt med anledning av att Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen. Det betyder också att Gahrton på inget sätt än så länge är hemlös. Han kan bo både under blå och röd flagg.

Andra bloggar: Johannes Danielson.se

Läs även andra bloggares åsikter om Per Gahrton, Miljöpartiet, Rödgrönt, Alliansen, Jan Björklund, Valet 2010, Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Sverigedemokraterna, Hanne Kjöller

Än fler förlorar på Obamas sjukvårdsreform - nu också kvinnorna

2009-11-29T11:01:00.009+01:00

Apropå min bloggpostning häromdagen om att många har att förlora på president Barack Obamas sjukvårdsreform måste jag lyfta fram Godmorgon Världens rapport idag om att demokraterna tvingats kompromissa med republikanerna om den fria aborten för att komma så långt med sjukvårdsförslaget som man gjort. Som det beskrivs i inslaget är abortfrågan alltid levande i USA, men sedan något år i tillfällig träda. Amerikanska kvinnors rätt till fri abort sedan 1973. Då gjordes saken till en federal angelägenhet genom Högsta Domstolens avgörande i Roe mot Wade, vilket betydde att alla kvinnor i landet fick samma rätt. Men abortmotståndarna arbetar ständigt för att beslutanderätten ska återföras till delstaternas kompetens. Och har naturligtvis tagit chansen enligt principen ju kontroversiellare ett förslag är desto större är möjligheten att nå politiska kompromisser. Den kompromiss som hittills varit föremål för omröstning i senaten vid två tillfällen innehåller alltså ett nytt villkor om att den allmänna sjukvårdsförsäkringen inte ska omfatta abort. Frågan har fram till idag överhuvudtaget inte nämnts i svensk medier. Men är het i USA. Godmorgon Världen sände dessutom glimtar av en minst sagt upprörd debatt från senatsomröstningen. Många menade att överenskommelsen innebär en backlash som kastar kvinnofrågan flera hundra år tillbaka i tiden. Det är i vart fall klart att Obamas eftergift i abortfrågan är ett villkor för att hans vision om en statlig allmän offentlig sjukvårdsförsäkring ska materialiseras. Och varför skulle konservativa republikanerna inte passa på att göra egen politik när möjligheten öppnar sig. Sådan är politikens villkor. Men som sagt: det är många som har att förlora på Obamas sjukvårdsreform. Nu också kvinnorna. Vilken avvägning väger tyngst? En omröstning kvar innan vi vet svaret. I veckan avgörs det. (OBS äldre bild. Jag har inte hört talas om några massiva demonstrationer med andledning av abortkompromissen)

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Sjukvårdsreformen, Fri abort, Pro life, Politik, Free choice

Det block som får majoritet med Miljöpartiet bildar regering - så det så

2009-11-28T08:50:00.012+01:00

Också statsvetaren Olof Ruin ger sig in i diskussionen om det konstitutionella problem ett inträde i riksdagen av Sverigedemokraterna medför. På DN-debatt skriver han att "Miljöpartiet kan få en nyckelposition i ett kaotiskt läge efter valet" och problematiserar kring problemet med nya småpartier i riksdagen. Det är en fråga som jag först gången skrev om den 22 april. Först utifrån de framgångar Piratpartiet rönte. Men i takt med att Sverigedemokraterna vann politisk terräng förflyttade mitt intresse mot dem. Senaste häromdagen med anledning av Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlins utspel om att rödgrön opposition inte ställer sig främmande inför ett samarbete med småpartierna inom alliansen. Och visst riskerar Sverige, som Ruin slår fast, att om ett år hamna i en tilltrasslad och nästan kaotisk situation genom att vara fastlåst i en uppdelning i två block och samtidigt ha ett valsystem som kan bereda väg för ett protestparti i vågmästarposition. Han beskriver några olika varianter på lösning. Den mest logiska är kanske den om att Miljöpartiet bildar minoritetsregering. Så istället för att leka med Miljöpartiet, som nu alla vill, blir det i den situationen miljöpartiet som leker. Det är en märklig utveckling att fåtalet leder de många. Ruin problematiserar också kring hur illa vår blockpolitik passar med vårt proportionella valsystem. "Vill man verkligen ha ett tvåpartisystem, som dagens blockuppdelning närmar sig, borde man ha ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar. Av erfarenhet vet vi att sådana valsystem inte bara befordrar uppkomsten av två stora partier utan också försvårar för små att etablera sig i den vågmästarposition som det nu finns risk för att Sverigedemokraterna kan komma att inta. Men någon sådan vilja till förändring av valsystemet har inte visats". På den punkten har Ruin rätt. Jag har i flera månader krävt ett riktigt tvåpartisystem för att det här landet ska kunna regeras. Även historikern Gunnar Wetterberg har talat om behovet av att ändra konstitutionen för att det ska vara möjligt att skapa stabila regeringar. Han är oroad över att flera småpartier är på väg in i riskdagen. "Nu borde det vara på tiden att utvärdera detta drygt hundraåriga experiment", säger Wetterberg och syftar på vårt nuvarande proportionella valsystem. Det tycker jag också för inget tyder på att tendensen med fler småpartier upphör. Som en långsiktig lösning tror jag mindre på Ruins förslag om att störst block bildar regering. Jag har alltså ändrat mig. Men det är orealistiskt att räkna med att en gruppering under fyra år lägger ner sin politik. Om inte nyval menar jag att det nog blir så att det block som kan bilda majoritet med Miljöpartiet bildar regering. Så det så.

Läs även andra bloggares åsikter om Olof Ruin, Gunnar Wetterberg, Majoritetsval, Enmanskretsar, Proportionellt valsystem, Sverigedemokraterna, SD, Miljöpartiet

Rödgrön Stockholmsopposition kovänder i den stolliga badhusfrågan

2009-11-27T20:22:00.008+01:00

Politik handlar sällan om sakfrågor. Det vet vi. Men man blir ändå överraskad varje gång man står inför det, som nu efter veckan efter bataljen i Stockholmsförorten Aspudden kring det gamla badhuset. Efter att samtliga partier, utom Vänsterpartiet, varit överens om att riva Aspudden svängde plötsligt Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Stockolm. Partierna är beredda att ge Aspuddens badförening en ny chans. Det var tydligen för mycket för de rödgröna politikerna att se polisen storma medelklassen i Hägersten och avhysa, som ABC nytt kallade dem, latteockupanterna, som om de vore radikal miljörörelse - likt 1980-talets berömda trädkramarna och fjällväktarna. DN:s Malin Siwe beskriver i dag under rubriken Magplask för eget ansvar hur staden försökt riva det nedgångna badhuset sedan i mitten av 1980-talet. Men 1987 lät man ändå föreningen ta över driften mot att den ansvarar för renovering in- och utvändigt. Självklart saknade den ideella föreningen ekonomiska förutsättningar att fullfölja sitt åtagande, med den följden att fastighet idag är i förfall. Stockholm stad beräknar kostnaden för en nödvändig ansiktslyftning upp till 14 miljoner kronor. En prislapp som för bara en vecka sedan var omöjlig för en bred politisk majoritet. Fast jag undrar om det finns så många röster att hämta på att gulla med de kulturradikala i Aspudden. I alla fall är det inte den här typen av nostalgitrippar som kan vända Socialdemokraternas nedåtgående trend. Min känsla är att få tycker badhusföreningens krav är rimliga. Jag tycker att de rent av är stolliga. Riv rucklet. Badhus har vi i parti och minut i Stockholmsområdet. Det går heller inte att utöva motion på ett adekvat vis i en femton meter lång bassäng. Knappt ens att stoja i den fler än två åt gången. Nej, mitt råd är att annan politik måste till för att Stockholm ska bli rött igen. Kanske kunde man börja med att bygga de tre bostadsfastigheterna som är planerade på badhustomten.

20091208 DN meddelar nu att det ska byggas en förskola på tomten där Aspunndenbadet har legat. Rivningen påbörjades häromdagen.

Andra bloggar: Epsteins STHLM

Läs även andra bloggares åsikter om Aspuddens badhus, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Valet 2010

SD-framgång ger alltså en rödgrön-grön/blå eller en blågrön koalition

2009-11-27T06:52:00.016+01:00

Mona Sahlin ställer nu ultimatum och kräver att det ska bildas en majoritetsregering efter valet om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och får en vågmästarställning. "Det skulle bli politiskt kaos med en minoritetsregering", förklarar hon för DN. Vi är många som funderat över vilka konsekvenser ett inträde i riksdagen av SD får. Om inget av blocken får egen majoritet har jag tillsammans med många andra resonerat kring att största block bör bilda minoritetsregering. Något som DN:s Peter Wolodarski förespråkat. Någon har också framfört att blocken i en sådan situation måste göra breda överenskommelser. Jag har även framhållit att situationen med många småpartier med extrem politik på sikt leder till ett åtminstone informellt tvåpartisystem. De större blocken tvingas att jobba närmare varandra inom koalitionen för att vi ska kunna ha en ekonomisk och politisk stabilitet. Nu säger alltså Mona Sahlin att Socialdemokraterna för det fall inget block får egen majoritet kommer att söka stöd hos Folkpartiet och Centerpartiet för att bilda regeringen. Och så måste det i den situationen bli oavsett vilket block som är störst. Det är inte realistiskt att tro att riksdagen kan fungerar genom att ett block under en mandatperiod helt slutar att ta politiska initiativ. Det är självklart också sådana övervägande som ligger bakom Folkpartiet Jan Björklunds invit till Miljöpartiet. Nu talar allt för att vi med andledning av valet 2010 kommer att ha ett regeringssamarbete över blockgränserna. För ingen tror väl idag att Sverigedemokraterna inte får en vågmästarroll. Störst block kommer att regera, antingen rödgrönt med Folkpartiet alternativt Centerpartiet eller blått lag med Miljöpartiet. Ja, så blir det -i alla fall enligt dagsnoteringen för idag rapporterar DN att undersökningsföretaget Synovates nya opinionssiffror visar det hittills högsta väljarstödet för SD. Partiet får 4,7 procent. "Sverigedemokraterna verkar ha parkerat sig på en något högre nivå, som ligger närmare 4 än 3 procent", säger Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring. DN:s kolumnist Henrik Brors konstaterar at SD har fått stigande siffror hos de flesta opinionsinstitut efter Aftonbladets publicering av partiledaren Jimmie Åkessons debattinlägg för en månad sedan där muslimer pekades ut som ett hot mot Sverige". Bereder alltså på en rödgrön-grön/blå eller en blågrön koalition.

Andra bloggar: Dagens Arena Jinge.se Peter Andersson Röda Malmö

Läs även andra bloggares åsikter om Majoritetsregering, Tvåpartisystem, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Jan Björklund, S, MP, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, SD, minoritetsregering

Det bara inte vänder för Socialdemokraterna i Stockholm - Panik nu?

2009-11-26T19:28:00.010+01:00

Istället för att arbetar för att nå Socialdemokraternas mål på ett fyrtioprocentigt väljarstöd i valet 2010 ser det ut som om Mona Sahlin får koncentrera sig på överlevnad. Partiet har nämligen tappat ytterligare i Stockholm och ligger nu där strax under 20 procent. Ingen förbättring har alltså skett i opinionsläget för Stockholms-S sedan nära-döden-upplevelsen i sommarens EU-val. Vad det betyder för var riket i stort har DN:s politiske kolumnist Henrik Bros klargjort tidigare. Utan framgång i Storstäderna kommer det sannolikt att gå dåligt i valet för rödgrön allians. På samma sätt som att valet 2006 avgjordes av storstadsväljarna pekar allt mot att det också blir fallet 2010. I dagsläget är Moderaterna dubbelt så stora som Socialdemokraterna. Och Miljöpartiet är nästan lika stort som sin allianspartner. Siffrorna bygger på ett Skops underlag sedan de frågat ett antal personer vilket parti de tycker bäst om. Det finns liten anledning att ifrågasätta resultatet ifråga om Socialdemokraterna och Miljöpartiet eftersom det på ett hyggligt vis motsvarar hur EU-rösterna fördelades på dessa partier i Stockholm. Den socialdemokratiska parollen inför valarbetet kommer att vara "ända in i kaklet". Så måste det nog bli om man ska kunna vända trenden. Men jag tror att det bara kommer att göra ont. Det finns ingen guldmedalj på andra sidan. Inte ens en silver- eller bronsmedalj. Det är nu som vi måste börja inrätta oss efter att vi, liksom andra jämförbara länder i Europa, har ett 20-25 procent stort socialdemokratiskt arbetarparti. SAP blir aldrig mer statsbärande.

Andra bloggar: Kent Persson (m) blogg HAX Edvin Alam Robert Nord Peter Andersson

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Stockholm, Mona Sahlin, Valet 2010, Ända in i kaklet

Robert Collin - jag var hela tiden säker på att Koenigsegg inte håller

2009-11-26T14:57:00.015+01:00

Aftonbladets Robert Collin menar att landets motor- och industrijournalister är kappvändare som förr hyllande Koenigseggs upplägg för att köpa Saab för att nu byta fot. "Vad är det som händer. Nu är det plötsligt ingen som någonsin trodde på Koenigsegg. Minns jag fel? Var inte Christian Koenigsegg pojken med guldbyxorna i somras? Han, och bara han, kunde vända Saab och rädda Värstsverige. Tidningar, radio och tv och framförallt Maud Olofsson öste lovord över affären och mannen med entreprenörandan, han som hade rätt känsla för Saab. Han som kunde utveckla bilar med bara en handfull dedikerade ingenjörer. Han som kunde föra Saab tillbaka till den entusiastbil vi alla kommer ihåg (eller gör vi? Var det Saab 92, med tvåtaktaren?) Minnet är kort" summerar Collin på sin blogg. Jag vet inte vad DN:s Lasse Swärd eller vad SvD:s Jonas Fröberg tyckte tidigare. Men jag har under hela resans gång sett regeringen med statsminister Reinfeldt i spetsen hålla emot alla stolliga krav om att staten ska äga bilföretag bara för att rädda jobben. Och jag har svårt att förstå den rödgröna oppositionen mot regeringen i denna fråga. Den rimmar dåligt ihop med den svenska modellen som bland annat innebär att det sjuka ska skäras bort för att ge plats åt det friska. Därför har både DN:s ledare och Aftonbladets läsare rätt när de konstaterar att Saabs problem inte kan lösas av staten. Men jag sa från första dag att lilla sportbilsföretaget Koenigsegg inte ska driva mainstreambilföretag som Saab. Ett övertagande av Saab har Koenigsegg Group AB aldrig haft vare sig muskler eller kompetens till. Det är bra att det äntligen kom i dager. (Här kan ni läsa det jag skrivt om Saab på nya bloggen - scrolla på bara. Fanns en del på gamla bloggen också, men det är en tragisk historia.)

Andra bloggar om Saab: Lasses blogg Fredrik Segerfeldt S-Buzz Arne Lernhags blogg Martin Mobergs blogg Ola Möller

Läs även andra bloggares åsikter om Saab, GM, Fredrik Reinfeldt, Regeringen, Koenigsegg, Koenigsegg Group AB

Wetterstrands och Ohlys retorik inget med verkligheten att göra

2009-11-24T17:39:00.010+01:00

På DN-debatt skriver idag Centerpartisterna Gustav Andersson, Per Ankersjö och Kerstin Lundgren att Miljöpartiet står långt till vänster om Socialdemokraterna. De tre Stockholmspolitikerna ställer sig inte bakom Sanna Raymans beskrivning av Miljöpartiet som latteliberalistiskt. De bedömer alltså heller inte språkröret Maria Wetterstrands försäkran om att Miljöpartiet är socialliberalt som trovärdigt. Skribenterna pekar på att Miljöpartiet seglar på en på en positiv opinionsvind. De är inte helt otroligt att partiet är näst störst i Stockholm med anledning av valet 2010. "En grund för denna uppgång är att Miljöpartiet i växande utsträckning har lyckats skapa bilden av att de är ett mittenparti /.../ Men i Stockholms län /.../ följs inte liberala ord av handling" förklarar debattörerna. De lyfter bland annat fram att Stockholms-MP slår fast att alla akutsjukhus ska ägas och drivas i egen regi. "Det innebär att man i likhet med Vänsterpartiet kommer att kräva att S:t Görans akutsjukhus ska återgå i landstingets regi om det blir ett majoritetsskifte. Mot bakgrund av att Capio S:t Göran är mycket välfungerande och kan redovisa både nöjda patienter, nöjd personal och intressant nytänkande i vårdens kultur och organisation är det en radikal förändring som egentligen enbart kan motiveras från en socialistisk ideologisk ståndpunkt". De konstaterar vidare att med Miljöpartiet nationellt pratar om bättre företagarvillkor går man i Stockholms län till val på att inga vårdverksamheter ska kunna gå med vinst till sina ägare. Jag å min sida ser inget konstigt i detta. Högkvarter går sällan i takt med verksamheten på golvet. Men jag vill vända på cuttingen och säga att det är centralt man är ideologisk. Lokalt har man ofta fulle upp med att fixa och trixa för att då vardagen att gå ihop. Så när Wetterstrand utropar sig till en god företrädare för konkurrensens fördelar får det tas med en nypa salt. Precis samma gäller Ohyls jämfört Wetterstrand omvända nationella inställning till offentliga sektorn. Den enda kommun som styrs av Vänsterpartiet kan knappast sägas göras det med en utpräglad vänsterpolitik. Fagerstas starke man Stig Henriksson förklarar Vänsterpartiets absoluta majoritet i Fagersta med den ohelig allians mellan vänsterpartiet och de borgerliga bildade. Ja, när partitopparna krumbuktar retoriskt vet vi vad som lägger lokalt - the real ting: blod, svett och tårar. Budgeten ska igenom och helst gå ihop.

Andra bloggar: Stockholm enligt Ankersjö och Dick Erixon

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Latteliberalism, Valet 2010, Stig Henriksson, Fagersta, Lars Ohly, Vänsterpartiet

Vi kanske ändå inte ska räkna bort ett blågrönt samarbete efter valet

2009-11-23T15:44:00.024+01:00

Under rubriken En tom latteliberalsim skriver idag Svenska Dagbladets Sanna Rayman om hur Miljöpartiet självt definierar sig som liberalt. Hon beskriver att det är logiskt eftersom Miljöpartiet i grund och botten delar borgerlighetens syn på exempelvis Las och friskolor samt individualitet i övrigt. Sammantaget innebär det att man anser att så mycket som möjligt ska lämnas åt den enskilda individen att själv bestämma över. Det är inte självklart att människors välfärd måste administreras genom stora generella system. Sanna Rayman konstaterar samtidigt att "språkröret Maria Wetterstrand i veckan lade ut en krok i en debattartikel på Newsmill.se (17/11), där hon förklarade att Miljöpartiet är en naturlig hemvist främst för socialliberaler". Så vi ska kanske ändå inte avskriva ett blågrönt samarbete efter valet 2010. Jan Björklunds invit till Miljöpartiet om ett samarbete för ett par veckors sedan orsakades bland annat av att Sverigedemokraterna för närvarande går oroväckande bra. Han vill för det fall SD får en vågmästarroll försäkra sig om att MP stöder alliansen istället för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Men Wetterstrand hänger sannolikt upp sin förklaring på att Miljöpartiet går bra i storstäderna hos de lattedrickande liberalerna med sin, som Sanna Rayman påpekar, livsstilspolitiska värderingar. Ett segment som MP skulle skulle vilja sikta in sig på. Det är heller inte osannolikt att de är näst största parti i Stockholms stad redan efter nästa val. I städerna finns få röda väljare. Därför gäller det att ha garderat sig åt alla håll och kanter för att ha bästa utgångsläget i olika förhandlingar. Man får inte göra sig omöjlig. Miljöpartiet har också rensat ut olika vänsterinslag i sin politiska meny som EU-motstånd och anti-tillväxt. Snart är de nog ett alldeles vanligt parti med vanlig politik och en riktig partiledare. Och vi har inte glömt MP:s utpressningsförsök 2002 då man undersökte vilket av de blåa och röda blocket som gav bäst utdelning. Då var det inte viktigt att ta hänsyn till att väljarkåren i första hand definierar sig som vänster. Kärnkraften då? Ja, har MP kompromissat om kärnkraften en gång så går det säkert en gång till. Osvuret är alltid bäst. Särskilt i politiken.

Andra bloggar: Jinge.se Rolf Eriksson Stockholm enligt Ankarsjö

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Blågrönt samarbete, Valet 2010, Miljöpartiet, Kärnkraft, Latteliberalism

Ska Jan Björklund förstöra alliansen möjlighet att vinna valet 2010?

2009-11-22T09:25:00.026+01:00

Folkpartiet är numera ett parti möjligt på en mängd nya vis, som för gammelmoderater. Men Folkpartiet är efter helgens landsmöte i Växjö samtidigt mindre möjligt, inte minst för Miljöpartiet. Den invit som partiets ordförande Jan Björklund nyligen riktade till Miljöpartiet om samarbete efter valet 2010 får i belysning av mötet beslut om kärnkraft betraktas som meningslös. Aktuellts politiske kommentator Mats Knutson rapporterade igår på sitt Twitter att Björklund anser att beslutet inte innebar en ändring av partiets inställning till kärnkraft. Men Knutson menar att Centerpartiet lär uppfatta det som svek mot energiuppgörelsen. DN skriver också idag att Folkpartiet öppnar för mer kärnkraft. Beslutet går "längre än den energiöverenskommelse som tidigare gjordes med de borgerliga allianspartierna, i vilken slås fast att de tio befintliga kärnkraftsreaktorerna ska få ersättas när de tjänat ut, men att det inte ska byggas fler". Även om Björklund glider på orden går det inte att missförstå partiledningens ambition att lösa vårt elberoende med mer kärnkraft. Man har nu "öppnat för möjligheten att bygga fler kärnkraftverk än de tio vi har", som Knutson summerar saken. Men Folkpartiet är snart också omöjligt för socialliberaler. Debatten på landsmötet om arbetsrätten var så hård att partiets mer humanistiska förkämpar tvingades gjuta oljor på vågorna. Birgitta Ohlsson påminde delegaterna om att ett samhälle bör garantera viss trygghet. Karin Pilsäter var kritisk till att så många vill avskaffa kravet i Las på saklig grund vid uppsägningar. Johan Person beskrev att de arbetsgivare han träffat inte uppgett Las som ett problem. Och visst blir arbetsrätten en svår nöt att knäcka för alliansens inför valet 2010. Moderaternas Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann såg till att inte ta strid med arbetarrörelsen på den punkten. Enligt många bedömare avgjorde detta valet 2006. En inriktning som Reinfeldt valt att utveckla genom att under Moderaternas partistämma tidigare i höst hylla den socialdemokratiska ikonen Tage Erlander och tanken på folkhemmet. Mitt intryck av landsmötet är att Jan Björklund gör vad han kan för att profilera sitt parti som ett alternativ för högerväljaren. Kanske är det den roll de inofficiellt fått inom alliansen. Men jag undrar hur bekväm partiets socialliberala falang är med kidnappningen. Antagligen lika lite som gammelmoderaterna i sitt parti. Det märkliga är att vi fått upp och nedvända världen med ett mjukare Moderat partiet som ett nytt arbetarparti och ett hårdare Folkparti. Om Björklund driver sin linje för långt kan det bli så att han till sist avslöjar alliansen och ger den rödgröna opinionen de argument de behöver för att vinna valet 2010. Och som Johan Skytte skriver i dagens Svd har Alliansen hittills inte haft ledningen i någon opinionsundersökning efter förra valet. Senast skilde det fyra procent till rödgrönts fördel. Hur är det man brukar säga? Den som gapar efter mycket ...., va? Jan Björklund och övriga partier i det blå laget får ta sig en funderar över vad som är viktigt: att vinna val eller att enskilda partier blir stora och obetydlig?

Läs även andra bloggares åsikter om Folkpartiet, Alliansen, Landsmötet, Valet 2010, Birgitta Ohlsson, Karin Pilsäter, Socialliberalism, Jan Björklund, Miljöpartiet, Maria Wetterstrand

Andra bloggar om Landsmötet: HBT-sossen Makthavare Kent Persson (m) blogg Peter Andersson - Med rätt att tycka Alliansfritt Sverige