En gång på tidigt 1980-tal kunde man i svensk press läsa om några finska kids som flyttade från Helsingfors till Stockholm, närmare bestämt till Södermalm. Det var Hanoi Rocks som ville ta ett steg på vägen mot världsscenen. Killarna såg väldigt glada och förväntansfulla ut på bilden. Jag tror att det var Dagens Nyheter som rapporterade. Det har också bland söderbor berättats många sköna historier om Hanoi Rocks tid i trakten. En rör bloggarns kamrat på Nytorgsgatan. Han fick genom sin kamrat en möjlighet att försöka kränga på sig Michael Monroes kvarglömda röda ormskinnbrallor. Jag kan säga att min kamrat är liten, typ 173, och nätt. Men Mr Monroe är mindre. Det fanns inte en chans att få på sig brallorna. De gick knappt över knäna. Varför det stora genombrottet inte kom har jag tagit upp tidigare (inför det internationella genombrottet avled trummisen under en fyllstyrning av Mötley Crües dito - tror jag det var). För ett par år sedan sändes i svensk tv en dokumentär om bandets gitarrist Andy McCoy. Rörande om hur illa det kan gå. Och för att få perspektiv på hur mycket otur Hanoi Rocks hade sätter jag det i relation till Juha Mietos skidmiss i OS Lake Placid 1980 - två hundradelar efter Thomas Wassberg. Mer otur än så hade Hanoi Rocks med sin karriär. Det säger en del. Bloggarn har sett Monroe live på 100 Club i London som guest artist till London Cowboys. Det var en fantastiskt spelning. Kanske den bästa jag upplevet.söndag 14 december 2008
Hanoi Rocks - mer otursförföljda finnar än skidjätten Juha Mieto
En gång på tidigt 1980-tal kunde man i svensk press läsa om några finska kids som flyttade från Helsingfors till Stockholm, närmare bestämt till Södermalm. Det var Hanoi Rocks som ville ta ett steg på vägen mot världsscenen. Killarna såg väldigt glada och förväntansfulla ut på bilden. Jag tror att det var Dagens Nyheter som rapporterade. Det har också bland söderbor berättats många sköna historier om Hanoi Rocks tid i trakten. En rör bloggarns kamrat på Nytorgsgatan. Han fick genom sin kamrat en möjlighet att försöka kränga på sig Michael Monroes kvarglömda röda ormskinnbrallor. Jag kan säga att min kamrat är liten, typ 173, och nätt. Men Mr Monroe är mindre. Det fanns inte en chans att få på sig brallorna. De gick knappt över knäna. Varför det stora genombrottet inte kom har jag tagit upp tidigare (inför det internationella genombrottet avled trummisen under en fyllstyrning av Mötley Crües dito - tror jag det var). För ett par år sedan sändes i svensk tv en dokumentär om bandets gitarrist Andy McCoy. Rörande om hur illa det kan gå. Och för att få perspektiv på hur mycket otur Hanoi Rocks hade sätter jag det i relation till Juha Mietos skidmiss i OS Lake Placid 1980 - två hundradelar efter Thomas Wassberg. Mer otur än så hade Hanoi Rocks med sin karriär. Det säger en del. Bloggarn har sett Monroe live på 100 Club i London som guest artist till London Cowboys. Det var en fantastiskt spelning. Kanske den bästa jag upplevet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Alla läsare av 100 steg till kommentera gärna. Jag försöker att svara efter bästa förmåga
Som en del säkert uppmärksammar har jag tagit bort möjligheten att betygsätta inläggen med ett enkelt klick. Det har jag inte gjort av missnöje över resultatet utan för att jag tycker att det är tråkigt att det lämnas omotiverade omdömen. Så dissa på, men gör det med ord.