Nu kan vi läsa lite överallt om Lisa Ekdahls nya platta ”Give me that slow knowing smile”. DN:s recensent delar ut betyget fyra och konstaterar att hon är större i Frankrike än på hemmaplan. Titellåten känns också typiskt fransk. Jag har aldrig varit ett megafan av Lisa Ekdahl, utan tyckt att hon framställt sig onödigt vän. Men jag kan inte bortse ifrån hennes solida kvalitet. Många av låtarna är både innerliga och trallvänliga. Till och med jag minns ibland både textrader och melodisnuttar ur hennes repertoar, till exempel från Vem vet, Du var inte där och Öppna ditt fönster. Nu är vi långt borta från min vardags hårdhet, förflyttade in i ett himmelskt skimmer. Jag återvänder genaste dit jag hör hemma, till asfalten. Fast först måste jag stoltsera med mitt enda möte IRL med artisten. Den lördagsförmiddagen, runt 1995, kunde jag inte annat än att i motljuset peka upp mot Sofiakyrkans klocktorn när Lisa Ekdahl, bland de lekande barnen på Nytorget, frågade mig om tiden. Vi befinner oss epoken innan mobilens. Och klocka på handleden hade jag inte. Det var en för mig minnesvärd händelse. Den bekräftar också hur viktigt mötet mellan människor är. Jag kan med all säkerhet säga att jag inte skulle fått ihop en sådan här positiv blogg utan att ha pratat med henne den där förmiddagen. Jag blir dessutom medveten om alla fördomar om henne jag skulle burit på utan mötet. Läskigt.Läs även andra bloggares åsikter om Lisa Ekdahl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Alla läsare av 100 steg till kommentera gärna. Jag försöker att svara efter bästa förmåga
Som en del säkert uppmärksammar har jag tagit bort möjligheten att betygsätta inläggen med ett enkelt klick. Det har jag inte gjort av missnöje över resultatet utan för att jag tycker att det är tråkigt att det lämnas omotiverade omdömen. Så dissa på, men gör det med ord.