Du som är intresserad av engelsk populärmusik och inte har sett 24 Hour Party People gör det. Se historien om hur Tony Wilson lyfte punken ett steg till efter att Sex Pistols och The Clash slagit igenom. Filmen utgår från att Tony Wilson i slutet av 1970-talet fann sig själv stående mitt i en från ingenstans nedslagen punkattityd. Han drog igång Factory Records. Ett skivbolaget med en stenhård stilistik och ett oändligt tålamod med sina stjärnor. De var inte kontrakterade och tilläts arbeta med en hundraprocentig konstnärlig frihet. Snacka om punk. Kanske något naivt, men häftigt och ultraviktigt för så småningom fanns en helt ny musikscen, ett Madchester, koncenterad till Haçienda. En av Wilsons tidigt framgångsrika grupper var Joy Division. Hur creddigt och kommersiellt lyckat än Factory Records var lyckades ändå dess sista hjälte Shuan Ryder och hans Happy Mondays, sedan de dragit in miljarders med pund, köra hela verksamheten i botten. Dyrt fick Tony Wilson lära sig att man inte släpper iväg hårt pillerknarkande, kraftigt störda, nordengelsmän till Barbados för att spela in musik. Inte ett spår hade med sig hem, men de hade lärt sig att röka crack eftersom det inte fanns vare sig metadon eller heroin på ön. Fast den musik de hann göra innan katastrofen får ändå betraktas om klassisk i dans- och popsvängen. Och då är det framförallt Pills 'n' Thrills And Bellyaches som räknas. Dessutom var Bez, vad än han hade för roll utöver att vara en ständigt stenad dansare, en speciell snubbe. En kompis till Shyan Ryder som hur snyggt och coolt som helst studsade omkring på scenen med maraccas. Det mest märkliga är att han verkar ha haft samma uppgift i skivstudion, att vara en slags inspiratör med fickorna fulla av piller. Och som sagt, hela historien läggs fram i filmen 24 Hour Party People. Kolla också BBC-programmet om Factory Records: Från Joy Division till Happy Mondays. Kunde själv inte ha hittat på en mer passande titel till en dokumentär om skivbolaget. Förresten en av de bästa jag någonsin sett i pop- och rockbagen och den gav mig delvis en ny, eller kanske en tydligare, bild av hur Factory Records sköttes. Det var ingen gång på affärsmässiga grunder. Tony Wilson hade enbart konsten för ögonen.Läs även andra bloggares åsikter om Happy Mondays, Tony Wilson, Factory Records, Joy Division
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Alla läsare av 100 steg till kommentera gärna. Jag försöker att svara efter bästa förmåga
Som en del säkert uppmärksammar har jag tagit bort möjligheten att betygsätta inläggen med ett enkelt klick. Det har jag inte gjort av missnöje över resultatet utan för att jag tycker att det är tråkigt att det lämnas omotiverade omdömen. Så dissa på, men gör det med ord.