I helgen var det pop- och rockfestival här i huvudstaden. På Where The Action Is har världsstjärnorna kommit i kluster i dagarna två. Naturligtvis i hällande regn, för varför skulle det ha varit annorlunda vänder uppe vid universitetet än i övriga Sverige. Själv var jag inte där. Jag hamnade på sextioårskalas långt ut i den regniga Knivstabushen. Men jag hade inte gått på festival även om jag inte varit bortbjuden. Min ålder tillåter inte den typen av eskapader. Fast det var nog en hel del på plats för att se storheter som Neil Young, Pretenders, Nick Cave och inte minst mina gamla hjältar Pixies - giganterna som vår saliga boxer namngavs efter. Gruppen var frontmannen Frank Black's lekstuga (t.v. på bilden). För mig utgör bandet länken mellan den amerikanska punken och grungen. Jag minns att jag i slutet på 1980-talet tog mig till Musikörat i Uppsala för att köpa plattan av den där, som jag trodde, Schweiziska punkorkestern med ett spädbarn på omslaget (det där känner jag igen från senare). Pixies var och är från Boston, den intellektuella staden. Det blixtrade om dem. Och kanske har första fullängdaren Surfur Rosa & Come On Pilgrim det snyggaste konvolutet någonsin? Hoppas att Pixies levererade på Stockholmsfestivalen i gammal god anda. Men jag har svårt att tro att de orkar skapa samma magi som i London 1988 på Town and Country Club. Den spelningen filmades och är en av den bästa konsertfilmen jag sett - explosiv punkmusik från icke-schweizare. Vad jag önskar jag sett Pixies då det begav sig och kunnat få uppleva det viktigaste som hände på 1980-talet. Långt mer betydelsefull än en den gotiske halvpretentiöse Nick Cave, som jag gäspat till några gånger.lördag 13 juni 2009
De återuppväckte alternativscenen - det intellektuella Pixies från Boston
I helgen var det pop- och rockfestival här i huvudstaden. På Where The Action Is har världsstjärnorna kommit i kluster i dagarna två. Naturligtvis i hällande regn, för varför skulle det ha varit annorlunda vänder uppe vid universitetet än i övriga Sverige. Själv var jag inte där. Jag hamnade på sextioårskalas långt ut i den regniga Knivstabushen. Men jag hade inte gått på festival även om jag inte varit bortbjuden. Min ålder tillåter inte den typen av eskapader. Fast det var nog en hel del på plats för att se storheter som Neil Young, Pretenders, Nick Cave och inte minst mina gamla hjältar Pixies - giganterna som vår saliga boxer namngavs efter. Gruppen var frontmannen Frank Black's lekstuga (t.v. på bilden). För mig utgör bandet länken mellan den amerikanska punken och grungen. Jag minns att jag i slutet på 1980-talet tog mig till Musikörat i Uppsala för att köpa plattan av den där, som jag trodde, Schweiziska punkorkestern med ett spädbarn på omslaget (det där känner jag igen från senare). Pixies var och är från Boston, den intellektuella staden. Det blixtrade om dem. Och kanske har första fullängdaren Surfur Rosa & Come On Pilgrim det snyggaste konvolutet någonsin? Hoppas att Pixies levererade på Stockholmsfestivalen i gammal god anda. Men jag har svårt att tro att de orkar skapa samma magi som i London 1988 på Town and Country Club. Den spelningen filmades och är en av den bästa konsertfilmen jag sett - explosiv punkmusik från icke-schweizare. Vad jag önskar jag sett Pixies då det begav sig och kunnat få uppleva det viktigaste som hände på 1980-talet. Långt mer betydelsefull än en den gotiske halvpretentiöse Nick Cave, som jag gäspat till några gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Alla läsare av 100 steg till kommentera gärna. Jag försöker att svara efter bästa förmåga
Som en del säkert uppmärksammar har jag tagit bort möjligheten att betygsätta inläggen med ett enkelt klick. Det har jag inte gjort av missnöje över resultatet utan för att jag tycker att det är tråkigt att det lämnas omotiverade omdömen. Så dissa på, men gör det med ord.