Häromdagen köpte jag Anthony and the Johnsons förra platta "I am a bird Now". Ny bekantskap för mig och helt klart en speciell skiva. Jag har också fått det berättat för mig att han, hon eller de är egen/egna. Soundet och attityden tycker jag påminner om Marc Almond och hans Soft Cell. Jag hör också sångarn från "Come On Eileen" i Anthony. Hittills har jag bara slölyssnat på skivan ett par gånger. Men den kommer troligen att gå tungt. Jag kan också meddela att "Sju" inte är lika fantastisk som "Tack". Någon i produktionen har varit sugen att bröla till det. Artisten själv ges inte sitt självklara utrymme. Det blir lätt så när rockers från "Soundtrack Of Our Lives" tillåts sätta tänderna i en så känslig kille som Olle Ljungström. Men en konstnär kan inte lyckas 100 procent varje gång. Och Ljungström ska stödjas. Jag fortsätter därför att lyssna. Min avsikt är också att gå på den kommande konserten på Debaser. Inte heller Bob Dylans skilsmässoklassiker "Blood On the Tracks" motsvarar mina högt ställda förväntningar. Men också ifråga om hans hyllade verk kämpar jag på.Läs även andra bloggares åsikter om Anthony and the Johnsons, Bob Dylan, Olle Ljungström, Sju
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Alla läsare av 100 steg till kommentera gärna. Jag försöker att svara efter bästa förmåga
Som en del säkert uppmärksammar har jag tagit bort möjligheten att betygsätta inläggen med ett enkelt klick. Det har jag inte gjort av missnöje över resultatet utan för att jag tycker att det är tråkigt att det lämnas omotiverade omdömen. Så dissa på, men gör det med ord.