Idag har den borgerliga delen av världen högtidlighållit minnet av att det var 30 år sedan Margret Thatcher blev Storbritanniens premiärminister. Det saknas heller inte hyllningar vare sig på hemmaplan eller svensk mark. Mitt minne av henne är mest kopplat till gruvstrejken 1984-1985 samt att Joe Strummer hatade henne och att hon orsakade massor av kreativism inom den alternativa kultursektorn, bland annat genom olika happenings som närmast var att betrakta som art against Thatcher. Och den skepticism jag, som brinnande revolutionär, en gång förvärvade har jag vårdat ömt. Men när Svenska Dagbladets P J Anders Linder idag gasar och beskriver henne som den politiker som mer än andra värnat ”den arbetande medelklassen” är det lätt att dras med i den euforiska stämningen på högerkanten. Och svårare blir det att stå emot när han berättar hur hennes politik gick ut på att ”människor som sköter sig och ligger i ska få det bättre och lämnas i fred, men staten ska ställa upp när det behövs. Den som äger tar hand om vad hon har. Brott ska bekämpas och man ska aldrig ge efter för terror och våld. Människor har ansvar för att förvalta sitt pund – och staten ska se till att pundets värde varar". Kan jag verkligen önska mig mer? Är inte detta självklarheter? Fast kanske var det den där nyanseringen om alla inte får var med som störde mig, bara den skötsamma medelklassen. Jag giller inte politiska teorier som bygger på vi och dem och i vilka de som misslyckats hålls i utanförskap. Det var nog det jag störde mig på hos thatcherismen.Läs även andra bloggares åsikter om Margret Thatcher, Thatcherism
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Alla läsare av 100 steg till kommentera gärna. Jag försöker att svara efter bästa förmåga
Som en del säkert uppmärksammar har jag tagit bort möjligheten att betygsätta inläggen med ett enkelt klick. Det har jag inte gjort av missnöje över resultatet utan för att jag tycker att det är tråkigt att det lämnas omotiverade omdömen. Så dissa på, men gör det med ord.