Något nytt får Socialdemokratin hitta på - men sök inte de enkla knepen

Socialdemokraternas misslyckande i EU-valet har analyserats både på korsen och tvärsen. Många i partiet är bekymrade, framförallt över det dåliga resultatet i storstäderna. Hur ska det gå i 2010-års riksdagsval? Storstäderna får inte förloras, för bara i Stockholm står sjuttio mandat på spel. Norrlands inland är alltså valstrategiskt sett meningslöst. Det stora mysteriet är därför hur S ska bli ett parti som attraherar den välutbildade urbana medelklassen och kulturvänstern. Och jag kan bekräfta den akuta situationen, för ibland släpps också jag in i sådan miljöer. Under den senaste bjudningen jag var på kunde jag konstatera att våra vänsterliberaler i EU-valet röstade på MP eller F!. S var stendött. En diskussion kring en av mina postningar fick mig att fundera lite mera över de nya realpolitiska villkoren. Vad krävs för att vinna val? Är det personen eller frågan som är viktig? Både MP och F!, som gjorde bra ifrån sig, anses ha rena väljarmagneterna i Maria Wetterstrand och Gudrun Schyman. Så är det nog, men jag tycker ändå att FP är intressantare att belysa. Lars Leijonborg gjorde som partiledare ett uselt första val 1998. Till det efterföljande valet hade man vänt upp och ned på partiet och lämnat snällismen. Man sålde in FP som ett nytt parti med tydlig politik. Processen beskrivs väl i den dokumentär om partiet som Svt sände inför valet 2006. Det gav resultat. Folkpartiet ökade nästan nio procent i 2002 års val. Men 2006 var man tillbaka på samma gamla trista FP-nivå. Allt talade också ända fram till dagen för EU-valet för fortsatt tapp. Men så blev det inte. Man gjorde ju ett fantastiskt EU-val. Nu undrar jag varför FP reste sig? Ingen hade ju förutsett det. Ja, inte hade man någon ny politik. Jag tror heller inte att den nye partiledaren drog horder av väljare. Den enda möjliga förklaringen är Marit Paulsens inträde, inte minst mot bakgrund av att varannan FP-väljare kryssade henne. Vad finns att lära av detta? Det är helt uppenbart att en fråga bara kan köras en gång. Hur ska det annars förklaras att den halvtråkige Leijonborg lyckades 2002 men inte 2006, då allt var samma. Ytterligare en lärdom är att man kan komma långt med en superpersonlighet. Fast förhoppningsvis är väljarna inte så ytliga. Många säger att EU-valet mest är ett tillfälle för att protestera. När det vankas riktigt val, som nästa års riksdagsval, röstar man enligt sin ideologiska grundinställing, påstås det. Dessutom röstar många fler. Men kan vi verkligen lita på att väljarna medgörligt låter sig fållas in till hemmahagen igen? Och ska S räkna med det? Tveksamt, inte minst med hänsyn till att SCB nu redovisar en rejäl minskning av S-sympatisörer jämfört med förra mätningen. Så nått nytt får man antagligen hitta på, men jag hoppas och är säker på att socialdemokratin håller sig för god för att fiska i de grumliga vattnen efter de lätta bytena.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Folkpartiet, Snällismen, Marit-effekten, EU-valet, Riksdagsvalet 2010