Resultatet i det precis avslutade EU-valet har gett många svar på hur framtidens politiska arbeta ska utformas för röstmaximering. Och särskilt det Socialdemokratiska partiet är riktigt stukat efter sitt misslyckanade och i akut behov av bra tips på lämpligt förändringsarbete, ja jag vet inte för vilken gång i ordningen? Men medan S-märkte Haningepolitikern Robert Nord efterlyser bättre politik om jobben och skolan och S-riksdagsmannen Håkan Juholt ordinerar mer rättvisepolitik tror jag att Dagens Nyheter har mer korn på sanningen när man idag rekommenderar förlorarpartierna att i fortsättningen nominera starkare personer. Inte minst mot bakgrund av att personkryssen har ändrat flera partiers vallistor och att så många som hälften av FP-väljarna kryssade Marit Paulsen. Min analys på valnatten var dessutom i linje med detta att Marit Paulsen i egen person stod för partiets magnifika framgång och att hennes framgång därför var valdagens utropstecken. Men även om jag menar att det är sekundärt måste ändå partierna hitta sin nya politik. I den delen bör man följa S-opinionsbildarna Katrine Kielos, från Aftonbladet, och Nisha Basare, från Tidskriften Arena, uppmaning att söka folkets vilja. Det som också var min huvudpoäng igår när jag beskrev det av Obama inspirerade interaktiva systemet Politiskt engagemang 2.0, om microengagemang. Så det som gäller i framtiden är först att hitta starka personligheter sen att finna de frågor som människor förstår och som berör. Kan det vara så svårt? Att det kommer att leda till ett litet parlamentariskt helvete är en annan sak. Vad vi ska göra med alla karismatiska parlamentarikers med personliga mandat och olika agendor får jag fundera över i en annan postning.
Läs även andra bloggares åsikter om Politiskt engagemang 2.0, Microengagemang, Socialdemokraterna, Personval, Systemkramande
Nu räcker det! Sätt hårt mot Gaza-aktivisterna
-
Liberalernas partikansli i Eskilstuna har attackerats. Det är allvarligt.
Det offentliga kan inte tolerera sådant beteende.
5 timmar sedan
Inlägg
9 kommentarer:
En bra början, men analysen är inte färdig.
Vad är det som ger ett starkt namn sin styrka?
Vad har Alf Svensson och Marit Paulsen gemensamt med Maria Wetterstrand och Margot Wallström?
Det jag ser är för det första engagemang. De har en vision och vill arbeta för att förverkliga den.
Alltför ofta ser man politiker stå och haspla ur sig den vanliga innantilläxan likt en bandspelare, men ingenstans ser man att det faktiskt betyder något för dem.
Det andra är en kunnighet i ämnet.
Inte nödvändigtvis djupa detaljkunskaper (t.ex. Marit Paulsen har ofta ingen aning om vad saker gäller när någon journalist försöker sätta henne på pottkanten), men ändå tillräckligt för att övertyga om att de kommer att ha satt sig in fullständigt innan de fattar något beslut.
För det tredje är de rakryggade.
De sticker ut från mängden genom sitt sätt att faktiskt svara på *frågan* istället för att slingra sig ur den genom allmänna resonemang som vid närmare eftertanke betyder ingenting alls.
Den sista egenskapen är konsekvent agerande. Ord och handling följer en bestämd linje baserad på *personlig* övertygelse, oavsett om den är rent ideologisk eller en logisk slutsats.
Kombineras alla fyra i samma person finner du en person som vinner respekt och erkännande även hos meningsmotståndarna. Som exempel kan nämnas Lotta Gröning i motsats till Swante Sävén. LG har inga som helst betänkligheter mot att hudflänga partiet när hon ser att det inte håller sig till grunderna i ideologin, medans SS visserligen är konsekvent i att följa partiledningens anvisningar, men till följd därav fullständigt saknar egen trovärdighet.
Till slut har vi avvikaren Piratpartiet. Inget starkt namn alls, likväl gjorde de ett strålande val med tanke på resultatet av det senaste riksdagsvalet...
Möjligen kan det tänkas att en tät samverkan mellan personer kan ge *partiet* ovanstående intryck..men det är ren spekulation från min sida.
Patrik: Intressant och klar genomgång. Jag tycker att du lyfter fram relevanta framgångsfaktorer som engagemang, förtroende, integritet och operativitet. Men jag menar att det inte strider mot mitt lilla resonemang utan mer kompletterar. Lämplig metod är att först letar upp personen med dessa egenskaper för att sedan fylla denne med efterfrågat innehåll. Jag kunde inte ha fångat saken bättre själv.
Bra tänkt där men jag vill tillföra en dimension till. Av alla röstberättigade med utom-nordisk bakgrund röstade 45% på socialdemokratin. Jag har tjatat om det ett tag nu (och innan också).
Var fanns deras kandidat? Igenkänning är ingen dålig valstrategi. Jag hade velat se en ung tjej med mörkt hår på valbar plats. Eller en ung kille med mörkt hår för den delen.
Min eftervalsanalys blir klar om ett par dagar, och det ska bli ytterst intressant och se om den synkar med de andra som förhoppningsvis görs.
Calle: Vi hade ju Evin Cetin, fast långt ner på listan (http://korta.nu/2534). Hon drog många kryss. Jag läste på någon blogg, minns inte vilken, den mer konspiratoriska teorin om att många kandidater från olika partier med invandrarbakgrund placerats på inte valbar plats i första hand för att dra röster till respektive partier. Så illa kan det väl inte ha varit.
"Lämplig metod är att först letar upp personen med dessa egenskaper för att sedan fylla denne med efterfrågat innehåll."
Just detta är vad som är tankevurpan.
En person som kan 'fyllas' med innehåll är per definition inte en person med stark egen integritet och inte heller en person som uppfattas som konsekvent utan kan i bästa fall stämplas som påläst partibroiler.
Patrik: Det har du 100 procent rätt i. Min tankevurpa är lite ironiskt samtidigt som den är menat realistiskt allvarlig. Tillspetsat menar jag alltså att fyllnadsmetoden kan vara ett framgångsrecept. Rätt person kan rikta allt ljus på ett parti. Och sedan med rätt fråga så är man snart i mål.
Men visst tycker jag att en politisk representant ska ha en djup i frågorna. Men jag tror inte att det är självklart. Just nu finns det sannolikt en efterfrågan på partibroilers. Och handen på hjärtat. Är det så stor skillnad mellan t.ex. det gamla och nya arbetarpartiet. Det är väl lite same same. Många kan säkert företräda båda med samma innerlighet.
Å andra sidan tycker jag PP-exemplet motsäger allt detta. Där hade man den rätta frågan men inte, enligt mitt tycke, en särskilt lyskraftig företrädare. Så jag vet varken ut eller in. Kanske är det ändå frågan som har störst betydelse.
Märkligt nog är det en socialdemokrat som gjort den bästa analysen jag sett har sett hittills.
Får hans tankegångar fullt genomslag skulle det innebära en total vitalisering av demokratin där det inte längre skulle bli mer av samma sak oavsett om man röstar höger eller vänster.
För att citera en kommentar till ovanstående inlägg:
Anders Troberg on June 9th, 2009 10:24
Det har skett en förändring inom politiken. Förr så handlade det om att framföra sin ideologi så att väljarna förstod att den var bra, nu sätter man upp fingret i luften och känner vilket håll vinden blåser åt, sedan samlas alla i det hörnet. Det här är farligt, eftersom det kortsluter hela den demokratiska modellen då det tar bort en effektiv opposition.
För mig är det så här enkelt: Ett partis ansvar är att genomföra sin ideologi, inte att få många väljare. Dess framgång mäts i hur väl de lyckats med sin ideologi, inte i hur många väljare de har. Så fort man sätter röster framför ideologi så har man dumpat ideologin till förmån för populism.
---------
PP faller som sagt helt utanför de gängse ramarna.
Förstanamnet på EU-listan var en mittenpolitiker, andranamnet kommer från Attac, d.v.s. den utomparlamentariska vänster, medans partiledaren är så längt till höger man kan komma utan att bära brun skjorta.
Poängen är att ledaren *inte* är partiet. Jag har själv väldigt svårt för Falkvinge, men hans uppgift är att hålla ihop partiet inom partiprogrammet och se till att allt som behöver göras också blir gjort, och *det* måste erkännas att han gör bra.
Sedan har partiet en vitalitet som saknar motstycke. Det är en konstant debatt inom partiet om hur partiprogrammet ska omvandlas i konkreta förslag, där samtliga medlemmar har möjlighet att delta, och förvånansvärt ofta också gör det.
Även icke medlemmar kan delta, om än inte fullt ut. (Någonting extra ska väl medlemmar ha? ;)
Vidare så engagerar sig medlemmarna ute i vardagen på ett helt annat sätt än vad som är brukligt, och detta utan att någon säger till dem vad de ska göra.
Det är till exempel ingen som bett mig att vara på din blogg och skriva, ingen har bett mig göra någonting alls med undantag för att köra ut valsedlarna till ett par vallokaler.
Tar du och googlar på mitt namn (förslagsvis med citattecken "Patrik BP Andersson" så att du slipper läsa allt om Brommapojkarna) så ser du fort att jag håller mig sysselsatt ändå.
Somliga gör mer, andra mindre, men alla gör något även om det råkar vara helt olika saker.
Patrik: Den här postningen och den om Politisk engagemang 2.0 har sin utgångspunkt i Laaksos postning som du hänvisar till. Jag länkade till den i 2.0. Postningen jag skrev ikväll är en spinoff till den diskussion vi haft idag. Jag försöker tänka vidare kring det där med fråga och personlighet. Vad är viktigast eller går det inte att skilja dem åt?
Jag skulle nog säja att frågan är det viktigaste.
Finns det ingen fråga finns det heller inte något vare sig kandidater eller väljare kan engagera sig kring.
Skicka en kommentar