Mitt förhållanden till Michael Jackson var inte av det djupaste och innerligaste slaget. Under hans regeringstid hade jag en mer punkig attityd. I den fick Jackson inte plats. Men som de flesta andra på den här planeten har jag beundrat hans unika begåvning som sångare, dansare, låtskrivare, koreograf och jag vet inte vad. Allt han gjorde på scenen eller i inspelningsstudion var bländande. Fast nu blir det inte mer. Den 25 juni avled han. Jag fick beskedet på Twitter vid ettiden på natten svensk tid och kunde via länkar följa hur olika nyhetsmagasin i USA skildrade människor som öppet sörjde på världens gator. En sådan känslostorm drabbades alltså inte jag av. Istället fick jag än en gång tillfälle att fundera över hur det kunde gå så käpprätt åt helvete med hans liv utanför offentligheten? Hur du än letar kommer du inte att finna någonting som ens kan liknas vid en normalitet eller en sund livsstil. Och då är kanske det minst konstiga att han under några månader vara gift med Marie Presely. Men Anton Glanzelius, som ju åkt karusell med Michael Jackson, hävdar ändå att "popstjärnan var en väldigt vanlig man, med väldigt ovanliga förhållanden". Det tror jag inte på. Han var en plågad man. Och kanske är det Reidar Jönsson som sitter inne med svaren på varför. Han som skrev Mitt liv som hund, filmen som väckte ett så stort intresse hos Jackson. Vad var det för destruktivt monster som jagade Michael Jackson?Läs även andra bloggares åsikter om Michael Jackson
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar