lördag 28 februari 2009

Festivalens prinsessa Petra Mede får klara sig utan 100 steg till ikväll

100 steg till med familj är överraskande bortbjudna ikväll. Det gör att jag inte kan följa veckans deltävling i Melodifestivalen. Det skulle vara ofint med små kontinuerliga smitningar till barnens teve. Jag missar därför också bloggens nya idol, fantastiska Petra Mede. Undra om det var den här bloggen Mede förra veckan kommenterade med att hon veckan innan (mycket veckan där) bytte åsikt istället för klänning mellan akterna? Ni är ju många bloggenläsare så jag skulle inte bli förvånd. Men jag kan bara gissa då jag, inte ens i dessa Ipred-tider, kan se vilka som varit inne. Efter att ha studerat startfältet är jag inte värst hugad att spekulera om resultatet. Men eftersom jag aldrig kan låta bli att tycka har jag allt ändå något att säga. Att jag ids bry mig. Sjukt! Hur som helst, kidsen röstar naturligtvis mangrant på Agnes med sin "positiva discolåt". Kan det bli något annat än det som brukar komma från R&B-drottningen är jag positiv. Jag orkar dock inte med ännu en sådan där släpande gäspning. Här är hon marginellt mer frisläppt. Men eftersom hon har en trogen fanskara som också tillhör festivalens målgrupp kan Agnes redan nu slappna av och funderar över vilken loge hon vill ha i Globen. Trion Alfengren (gotländska ballader, gäsp), Ernman (operapop, hjälp inte igen!) och Thorleif (var går gränsen för det smaklösa?) ska mest vara glada över att ha fått tevetid i Sveriges mest sedda program. Internationella juryn ser till att vi får med de käcka gossarna i Star Pilots till finalen. Inga öststatare kan avstå halvnakna svenska killar. Hur låter de då? Det går tydligen att lyssna lite på SVT-webben. Själv ger jag blanka tusan i just den detaljen. I text förklaras piloterna som "en upplyftande energikick med ena foten i 80-talet och den andra här och nu ... Radiohit med club-känsla med väldigt internationellt sound". Är det någon därute bland er som vet vem som är veckans joker?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

"The Wrestler" är faktiskt rena skiten - tyvärr säger 100 steg till

Nu har 100 steg till sett filmen som officiella kulturmedier unisont räknar som berättelsen om förlorarna. Den om de gamla, fula, och missanpassade som med trubbiga verktyg avlägsnas, för att vi inte längre behöver dem. Nu i form av wrestlingsbrottaren och strippan i ”The Wrestler”. Det är möjligt att varje generation behöver sina underdogs i en för denna förståelig kontext. Kanske kan inte dagens yngre publik ta till sig den sunkiga boxningsmiljö som 1970-talsklassikern Rocky utspelar sig i. Det är också det enda skälet jag kan se till varför brottningsfilmen kunde göras. Nästa steg är ju att tänka ut hur. Det är då vi ser misslyckandet. Visst filmen har fått enorm publicitet världen över och drar säkert in storkovan, men ur konstnärlig synpunkt är den en lång utdaragen pinsamhet. I den levereras plattityder och förutsägbara klichéer som våfflor en påskafton. Jag respekterar därför Oscarsakademin än mer för att Mickey Rourke inte tilldelades priset i kategorin bästa manliga huvudroll. Det är inte bara så vi som växt upp med Rockyfilmerna sett varje ruta i The Wrestler tidigare, vilket jag kan leva med, Rourke saknar dessutom trovärdig närvaro i sitt utspel. Hur nu det, efter hans privata utforskning av trashmiljöer, kan vara möjligt. Jag tycker att han igen föll in i samma tradiga karaktärslösa gestaltande som under 1980-talet. Är han inte inkännande nog för att förmedla sådan avgrundsdjup ångest över sitt totala misslyckande som Sylvester Stallone gör genom Rocky Balboa? Att det är skillnad kan ni snabbt se i Rocky- och Wrestlertrailern. Vid den jämförelsen står sig Rourkes Murbräckan slätt mot Stallones Italienska hingst. Och alltid vackra Marisa Tomei är inte nog bedagad för att spela bortkastad strippa. Skit säger jag om alltihopa. Inte ens underhållande bara vidrigt. En två hade jag gett filmen och det mest för ljussättning, skärpa och sånt tekniskt. Och då ska ni veta att jag pallar mycket, till exempel ett päron till farsa filmerna.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

fredag 27 februari 2009

Olle Ljungström - så många är ni inte som kan skriva texter på svenska

Så, då har jag med en öl i handen sett dokumentären om Olle Ljungström på SvT2. "Ölet rinner och helan går, kan någon bjuda på en drink" (tror melodin är hämtat från After the Goldrush). För Ljungström har det blivt väl mycket dryck. Jag borde vant mig nu, men gör det aldrig och fortsätter att överraskas av dramatiken i människors liv. Såg du inte filmen, gör det du också när den dyker upp på SvTPlay. Bra grejer måste alla se. Jag och alla här hemma som tittade berördes. Är det så man säger om det som når ända in? Hur var det då? Någon gång på tidigt 1980-tal såg jag Reeperbahn på gamla Barowiak i Uppsala. "Venuspassagen" gällde. Kanske en av svensk pophistorias mest fantastiska plattor. På hemvägen till Enköping pratade vi om Ian Curtis som just tagit livet av sig och att resterna av Joy Division fortsatt i New Order. Jag minns också hur fantastisk jag tyckte konserten var. Dittills hade jag inte sett så många. Men nu, tusentals konserter senare, vet jag att den var bra. Jag minns också när jag och min familj flyttade från Uppsala till Stockholm. Då himlen öppnade sig. Vi tittade på lägenheter på Söder, självklart kring Nytorget. Vi pratar om tiden då Skånegatan var jordens centrum. Där både Kent och Popcicle syntes i kvarteren. Också Rebecka Törnqvist sökte bostad i samma område. Hon som då enligt skvallret polade med Olle Ljungström. Han vars platta "Världens räddaste man" gick för fullt hemma. Det var i mitten på 1990-talet. Till slut hamnade vi på Bondegatan, nästan ända nere i Barnängen. Antagligen hittills den lyckligaste perioden i mitt liv. Av Törnqvist och Ljungström blev inget. Honom hörde vi heller inte så mycket mer av förrän först ikväll, februari 2009. Ljungström med en klang i rösten och en känsla utöver det mästerliga. Vad han berör och vad fint det var där i Uppsala i Universitet med Caroline af Ugglas kör. Den som körde "Som du". Ljungström avstod från att sjunga. Han mådde för stunden bra. Kvällens film slutade inte i dur. Det är en ny plattaväg ut. Den tänker 100 steg till köpa. Gör det du också. Vi måste vara rädda om våra textförfattare. Tack Olle Ljungström för att du finns. Vilket vackert talat språk. Var kommer det ifrån? Fortsätt att skriva texter. Vi behöver dem.

Läs även andra bloggares åsikter om

Cinema Paradiso - filmkyssarnas film

"Best film ever" har någon skrivit till ett klipp från filmen Cinema Paradiso på Youtube. Filmen om kärleken till filmen, om kärleken mellan människor beskriven genom vänskapen mellan den till följd av kriget faderlöse pojken och en man – biomaskinisten. Filmen i vilken den nyblivne lottovinnaren på stående fot vid den aska som återstår av stans biograf bestämmer sig för att återuppbygga bion, för att hans medmänniskor måste få se film och han. Sällan har en film berört mig på liknande sätt. Cinema Paradiso är italiensk solkig romantisk gegga när den är som bäst, då pekoralen övergår till mästerlighet. Jag har heller aldrig tidigare sett en mer känslomässigt laddad grand de finale, så se också du den fantastiska kavalkaden med klassiska filmkyssar. Om du gjort det förut gör det igen - klippet är så vackert och fylld med nostalgi att knäna viker. Hatten av, eller näsduken fram, för geniet som lagt ut filmscenen i vilken pojken som blivit stor regissör i huvudstaden Rom ser ett klipp som den nyligen avlidne vännen från hemma satt ihop åt honom, som ett avsked. Skönare än så här blir det inte. Njut människor. Fast kanske bör du ha sett filmen för att förstå den känslostorm som utspelas i filmens slut.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Veckans fredagsdrink med en John Player Special och Ronnie P

Den här fredagen är veckans drinksatsning en efterrätt. 100 steg till har därför redan startat upp kvällen med ett glas billigt italienskt rött vin medan det planeras en härlig Irish Coffe. För att får rätt fjong brygger du mörkrostat kaffe. Om inte speciellt inköpt i Hötorgshallen så till exempel Zoegas från den lokala Vi-butiken. Ta det riktigt färskt, kaffet alltså. I ett värmetåligt glas, som du redan fyllt med en fyra whiskey, häller du i så mycket kaffe att du kan toppa med hemvispad grädde. Det går bra med ett vanligt lite tjockare vinglas. De från Ikea är perfekta. Skulle dessutom tro att ni är få ni med skåpen fulla med särskilda irishglas med handtag. Jag tycker också att du kan ta vilken whiskey som helst så länge den är brittisk. Annan tenderar att vara väl söt. Slutligen siktas farinsocker över toppen. Smaskens. Och vill någon ha en till är han eller hon alltid värd det. Undra varför, men det känns lite Ronnie Pettersson och runda burkar med John Player Special över denna kväll. Jag riktigt förflyttas till 1970-talet och mina föräldrars vilda bjudningar, då det alltid var irish på maten. Ni födda på 1960-talet, hur känner ni?

torsdag 26 februari 2009

100 steg till mitt i det totala fysiska förfallet - fast med reflektionsslipning

Bokstäverna på datorn och tangentbordet har plötsligt gått från att vara små som svartmyror till stora som punschpraliner. Tro inte att det beror på en ökad storleksprocent på worddokumentet eller en ändring av interfacets skärmupplösning. Nej, jag plockade under sena eftermiddagen ut mina, av arbetsgivaren sponsrade, terminalglasögon med, som jag själv tvingades betala 700 spänn för, särskild reflektionsslipning eller vad det heter. Det var helt uppenbart att livet skulle kommit att utvecklats mindre bra utan den anpassningen. Så sas i alla fall av optikern. Och handen på hjärtat, vem vill egentligen utsättas för datorskärmens reflexer. Man har dessutom sagt mig att jag sannolikt måste ha läsglasögon resten av livet. Men inget ont som även har något gott med sig. Vid sidan av att jag framöver troligen bättre ser de där förvridna orden som finns överallt på nätet förväntar jag mig att nattens läsupplevelse av Ivarssons Lundellbiografi blir annorlunda, till exempel jämfört med igår natt. Den är så spännande och jag går nu in på vol II och inte ska det väl längre vara så där halvskumt under läslampan i sängen, lite grått. Snarare bör meningarna stå givakt i sin svarta prakt mot den vita bakgrunden. Vad kallar man det - en perfekt kontrast? Slutligen uppmärksammar jag er på de senaste 30 årens tuffaste filmtiteltrend: Abba - The Movie, Ebba - The Movie och Ebbe - The Movie. De två tidigare filmerna är svensk film- och musikhistoria. Den senare blir svensk film- och politikerhistoria. Den om mannen som inte "var en person utan en affär". Dessutom hade han sköna rejäla glasögon.

onsdag 25 februari 2009

”The Pirate Bay” frias - Ipred som manna till världens processande jurister

Det troliga slutliga scenariot för fildelningspaniken har klarnat. 100 steg till bedömer att Stockholms tingsrätt friar ungdomarna som står bakom sökmotorn ”The Pirate Bay”. Ett annat slut får helt enkelt för omfattande konsekvenser och det ser idag också ut som en rimlig nödutgång för domstolen. Den kan knappast meddela en dom som i princip förbjuder alla sökmotorer. Det blir istället upp till underhållningsindustrin själv att enskilt stämma varenda tonårsfinnig upp- och nedladdare för nu har också vårt parlament, riksdagen, röstat igenom Ipred-direktivet. Från den 1 april kan skiv- och filmbolagen via domstolen hos Internetleverantörerna kräva att få ut IP-numren så att de som gör intrång i upphovsrätten kan identifieras. Vi får se hur det blir med oppositionens krav om en kommission tänkt att sätta ramarna så att den personliga integriteten granteras eller justitieminister Beatrice Asks löfte om en utredning som följer praxisutvecklingen. Men tror jag det att branschorganisationen Ifpi svettas inför tanken på en friande dom. "Det blir fruktansvärt om Pirate Bay frias", säger toppchefen John Kennedy. Jag undrar var han ska hitta alla jurister med upphovsrätt som specialitet. Kanske blir det framöver svårt för riktiga bovar och banditer att hitta juridiska ombud. Stora pengar kan nämligen komma att hällas över världens lagvrängare. Eller hur var det han säger broder Tuck i Kalle Ankas Julafton: "Prisad vare gud, skatteåterbäringen har kommit".

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 24 februari 2009

Billie Jean King - en pioneer i arbetet för rättvisa mellan kvinnor och män

Nu när 100 steg till har politisk-kulturell-tennis-nostalgi är det rätt tillfälle att hylla magnifika Billie Jean King. Tennisstjärnan som på 1970-talet skapade sin egen, de samtida och de efterkommande tennistjejernas professionella karriärer. Jag påstår till och med att King är en av de människor som har haft mest betydelse för att bredda och konkretisera jämställdhetsfrågan. Eftersom King verkade inom toppidrotten med enastående framgång hade hon bra förutsättningar att nå ut med saken. Knappast någon annan arena - som till exempel akademin, teatern eller parlamentet - erbjuder samma totaleffektiva genomslag för en ny politisk tanke eller attityd, alternativt nederlag. Och det var på håret att King lyckades. Själv säger King att hon i 1973 års "The Battle of the Sexes" satte 50 års jämställdhetsutveckling på spel. Hon var som 29-åring helt enkelt tvungen att vinna utmaningen hon ställdes inför av den då 55-årige före detta tennisstärnan Bobby Riggs. Sedan hon gjort det startade hon, tillsammans med sin man, bl.a. WTA Touren. Turneringen för professionella tenniskvinnor som systrarna Williams dominerat de senaste åren. Men det var den legendariska Martina Navrátilová som tog över tronen efter King, vars betydelse för den ömsesidiga resepkten mellan könen inte kan underskattas. Hon tog ett jättekliv för mänskligheten. Var och en som är det minsta intresserad av hur en ensam människa kan förändra en värld ska se den fantastiska dokumentären "Billie Jean King: Portrait of a Pioneer". The New York Times skrev: "The Legacy of Billie Jean King, an Athlete Who Demanded Equal Play". I alla artiklar och uppsatser som skrivs med en ambition att ge en historisk överblick av kampen om rättvisa mellan könen bör King nämnas som en av föregångarna. Jag tycker därför att 2.060 träffar på Billie Jean King vid en googling på svenska sajter mot 43.100 på, i och för sig också viktiga, akademikern Germaine Greer indikerar en obalans. Mot den bakgrunden uppmanar jag alla att lyfta fram Billie Jean King i ljuset så fort tillfälle ges. Det förtjänar hon, arbetarklass- och tennistjejen från Texas. För övrigt blir det ingen flytt av DC-matchen. Men två bloggar renderade rabaldret i. Gott så alla tennis-, politik- och kulturvänner.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndag 23 februari 2009

Bygga Saabbilar eller vindkraftverk - same same but different

Det var inte bara "Ebbe - The Movie" som avhandlades i gårdagens Agenda. Också Saabkrisen fick utrymme. Näringsminister Maud Olofsson (C), Saabs vd Jan-Åke Jonsson och oppositionsledaren Mona Sahlin (S) som debatterade. Olofssons och Sahlins positioner är ju väl kända. Ministern och vd:n drog heller inte jämt, så till den grad att Olofsson pekade finger efter sändningen. "Vi behöver klara besked - hur smärtsamma de än är", sa Jonsson. "Ni kanske inte tycker om beskeden", svarade ministern och tänkte på det mantra hon och hennes regeringskollegor prånglat ut de senaste veckorna. Idag var det dags att resa till Trollhättan för att på plats reda ut missförstånden. Nu säger Saabchefen att "frågetecken rätades ut". Intill arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) berättar Olofsson att "vi måste hitta en bra ägare till Saab". Innan dess blir det, som tidigare sagts, inte en miljard från svenska staten eller medel ur någon europeisk fond. Tidigare under dagen rapporterade di.se i linje med detta om Jan-Åke Jonssons påstående om ett " intresse från investerare att bli delägare i Saab". Bra så, men 100 steg till undrar vilka investerarna kan vara. Saab är väl ändå mer än en kultgrej. Eller vad säger ni bloggenläsare? Jag tror fortfarande inte att det kommer att utmönstras en ny seriös ägare. I alla fall inte en som kommer fortsätta bygga Saab i Sverige eller ens en Saabbil som vi känner igen. Möjligen dyker det upp en köpare som är beredd att lägga en slant på loggan. Jonsson får nog bereda sig på att arbeta med ett omställningsprogram. Men skulle det vara så stor skillnad mellan att göra bilar och vindkraftverk. Same same but different säger jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Stoppa matchen är lika mycket kultur för svensken som midsommar

Stoppa matchen har blivit ett traditionellt kulturevenemang i Sverige. Det handlar dessutom nästan alltid om tennis. När Sveriges Davis-cuplag ska ut och spela mot kontroversiella motståndare mobiliseras demonstrationstågen. OS-året 1968 för Sverige-Rhodesia, skitåret 1975 för Sverige-Chile och för toppåret 2009 Sverige-Israel. Rhodesiagrejen minns jag inte alls. Däremot var jag mycket sportintresserad då det 1975 var dags för protester i Båstad inför matchen mot Pinochets Chile. Så många vänsteraktivister har sannolikt inte varit samtidigt i den skånska västkustidyllen vare sig förr eller senare. Inte kunde 100 steg till tänka sig att historien skulle komma att upprepas sig så bokstavligen. Att man aldrig lär sig för den senaste veckan har vi kunnat se och höra krav på att matchen mot Israel i Malmö i början av mars måste stoppas. Till en början verkade det som om idrottsförvaltningen ändå planerade för att genomföra arrangemanget, fast inför tomma läktare. Nu ser det trots allt ut som om det blir publik på matchen, men i Stockholm. TV4 arbetar på att flytta matchen till huvudstaden. Kan tänka mig att sändningen annars ur tevekanalens perspektiv skulle kännas fel. Vem vill köpa reklamtid i en så död produktion. Sedan räknar man väl med att vi här på östsidan är mindre nogräknade vad gäller politiken. Att vi bara är tokiga sportfånar. Vi får väl se hur livat det blir därute i Kungliga tennishallen helgen efter Vasloppssöndagen.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

söndag 22 februari 2009

Ebbe Carlsson en typ av man som inte görs längre - affärerna blir film

Det pratas om Ebbe Carlsson på SvT2:s Agenda. Hans liv har blivit film. Nästa vecka är det premiär på "Ebbe - The Movie". Det är så märkvärdigt att också P1:s "Godmorgon, världen!" idag körde ett inslag om mannen som sedan han skickat justitieminister Anna-Greta Leijon ända till Skansen slutade som fin bokförläggare på Bonniers. Hon skulle aldrig ha gett det där rekommendationsbrevet åt Carlsson. Det som slutade med Ebbe Carlsson-affären och direktsänd lidbomskt "trams" och björsckt"vet hut" i riksdagens KU. En semestrande 100 steg till konstaterade via dansk teve att Leijon var slut som toppolitiker. Med hennes rekommendation åkte Carlsson tillsammans med några helskumma (piket)poliser till kontinenten för att köpa illegal utrusning att använda för att avlyssna kurder. Carlsson hade tagit vid Hans Holmérs stolliga kurdspår. Övertygad om att Olof Palmes mördare skulle finnas i dessa kretsar. Många tog sig för pannan när tullen i Helsingborg öppnade Carlssons väskor. Jag, som trodde Carlsson var glömd och slängd, ser fram emot filmen och hoppas DN-journalisten Jane Magnusson och teveproducenten Karin af Klintberg har dragit i alla trådar. Och det verkar som filmmakarna även behandlar Carlssons roll i både i Geijer- och sjukhusspionaffären. Kanske berörs dessutom ambassaddramat, där han dök upp för att organisera polisens arbete (se "Kommando Holger Meins - Dramat på västtyska ambassaden"). Var han dessutom en del av den skandalartade utlämningen av terroristerna till Västtyskland? Den som vill ha en bild av hur Carlsson kunde nessla in sig i det socialdemokratiska elitskiktet kan läsa det i början av Lars Borgnäs bok "En iskall vind drog genom Sverige: mordet på Olof Palme". Jag skulle tro att filmarna låtit sig inspireras av nyligen bortgångne Anders IsakssonsEbbe - mannen som blev en affär”. Isaksson spekulerar bl.a. om att Leijon skulle ha blivit Sveriges första kvinnliga statminister. Men det blev ingen uppföljning av dåvarande statsminister Ingvar Carlssons offentliga löfte om att Leijon snart skulle vara tillbaka på en tung position. Hon fick istället nöja sig med att mata djuren i parken och hyra ut dess scen till Lasse Berghagen. Så kunde det sluta för den som kom för nära mannan som blev en affär. Och försök se kvällens Agenda när där man skildarar en homofobi jag inte trodde vara möjlig för bara tiotalet år sedan. Ebbe Carlsson behandlades på för frågan irrelevanta grunder. De frågor han fick då skulle vara möjliga att ställa idag. Så något har hänt i det offentliga Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om

lördag 21 februari 2009

E.M.D. och BWO svek - bara Petra Mede och svensk-grekisk tokdisco höll

100 steg till tycker att Sofia var den av de tävlande som kom med något minnesvärt. Härlig ny bekantskap med skön tokdisco av svensk-grekiskt slag. En genre som har fungerat bra tidigare. Sofia hade dessutom en cool scenshow. Jättetrummor är alltid rätt. I övrigt tycker jag kvällens startfält var en megabesvikelse. Vare sig E.M.D. eller BWO levererade. Jo, det gjorde de. Men dynga. Jag klarar inte lugn och fin R&B. Och ska inte elektroeurodisco spraka? Det var så tråkigt att klockorna stannade. Men som vanligt var Petra Mede i en klass för sig. Hon får ha samma klänning genom alla låtar. Hon knäcker ändå. Till slut - Var Rickfors med? Lägg ner det där med jokrar. För det var han va? Liksom Markoolio. Hur gick det? Ni får kolla. Jag skippar den delen av tävlingen.

Popprinsessan Frida Hyvönen utklassade hela kultursverige i DN:s tävling

Hyvönen som vinnare av DN:s kulturpris känns som ett bra val. Hon imponerar genom att slå flera framträdande personer ur kultureliten. Särskilt Ruben Östlund är också en favorit hos mig. Jag köpte Hyvönens "Silence Is Wild" i julklapp till en mig nära stående person. Hyvönens båda andra hade hon redan fått i födelsedagspresent ("Until Death Comes" och "Frida Hyvönen Gives You: Music from the Dance Performance Pudel"). I julhandeln tittade jag också på Anna Ternheims "Leaving on a Mayday", som valdes bort. Båda tjejerna har gjort storverk och brutit ny mark. Konceptet singer-songwriter har annars i Sverige känts snett ur genusperspektiv. Dit hör ocks Jenny Wilson (prova "Let my shoes lead me forward" och "The Wooden Chair"). Ny platta har Wilson på väg ut. Jäklar vad det händer saker i Sverige nu för tiden. Vi som ju tidigare inte har haft någon Joni Mitchell eller Joan Baez, tycker jag. Även om Hyvönens senaste cd är lite småtrist, mest på så sätt att den är en upprepning av tidigare, och jag därför lite ångrar julens val - vill åt Ternheims covers på Sinatra, så förtjänar prisvinnaren all uppmärksamhet. Ternheim, som ju inte nominerades, är mer vanlig. Hon saknar det där egna signumet, som Frida Hyvönens speciella, närmast panikartat, uttryck och säregna utstrålning. Sedan får hon alltid till konvoluten. Man kan tro att hon är student på arkitektskolan men den strama minimalism hon visar upp. Jag tror inte att Frida har en pryl för mycket hemma. Hon är dessutom släkting till trummisen i Sahara Hotnights. Tung merit.

Läs även andra bloggares åsikter om

E.M.D. så oslagbara ikväll - men vem är Rickfors och hur ska Bard göra?

Ikväll blir den stora frågan i vilken ordning artisterna ska rangordnas efter E.M.D. För visst är Danny, Erik och (vem nu den tredje sångaren är) oslagbara. Bodies Without Organs (BWO) ska väl kanske äntligen till slut där i Globen få till det och ta sig till slutfinalen. Bandet har en bra chans att göra mycket pengar. Ryssland står ju som värd. Alltså, nästan hemmaplan. Våra powereurodicomästare är bautastora i hela östblocket. Varje rumän, tjeck, polack samt ryss, ungrare och alban kommer att rösta på Alexander Bards ovanligt långlivade elektrodanceprojekt. Bard får bara se till att han i afton inte åker ur. Men att det inte sker garanterar antagligen Internationella juryn. Det är nu eller aldrig som det gänget ska göra en insats. Och ni som följer 100 steg till vet att jag gillar Bard som person och uttänkare av filosofiska system. Men jag tycker att BWO inte fått till det de senaste åren. Halvtrista bidrag och mycket gnäll har det varit. Här i Örby brukar vi säga att det är kvaliteten i själva leveransen som avgör. Det finns inga genvägar. Vilka misslyckas då under denna lördagskvälls övning. En vacker ballad (Molly Sandén) känns ju sådär. Och Rickfors, det vet väl ingen under 70 vem det är. Hur tänkte de där? Jag kommer ihåg att Lundells förra (?) sambo är brors- eller systerdotter till honom. Kan det räcka hela vägen och ge tillräckligt med luft för nya vingar.

Det går aldrig säker att veta om en mås är ett konstverk eller inte

De senaste veckorna har begreppet konst aktualiserats. Först av Psykossimulanten på Liljeholmsbron i Stockholm som följdes av klottraren på konstmässan Market. Konstfackeleverna ställde till ett konstrabalder vi inte sett maken till sedan Pål Hollenders skandalfilm Bay Bye Beauty. Simulanten orsakade bland annat en moralpanik hos DN:s ledarskribent Hanna Kjöllner. Aja baja den som leker med skattemedel. "Tunnelbaneligisten" fick Lena Adelsohn Liljeroth i en legalistisk depression. Kriminalitet kan enligt kulturministern inte vara konst. Och det var just det. Vad är konst? Kulturkonservative Jonas Hallberg berättar i dagens Spanarna att han hellre ser en Rembrandt än en videoinstallation för att i nästa andetag säga att konst är att synliggöra. Igår konstaterade DN:s Karolina Ramqvist att konst är att provisera. 100 steg till tycker ämnet lämpar sig bra för en definitiv definiering. Jag förklarar därför att Hallberg och Ramqvist försöker säga att konst är allt som väcker en tanke hos mottagaren. En mås långt upp i ett hörn snett bakom ett moln på en tavla passerar i de flesta fall utan att en enda tanke väckts. Här har vi alltså en i huvudfallet funktionell mås, en utsmyckning utan mervärde. Ungefär som en kon på en fotbollsträning. Det spelar ingen roll att en holländsk mästare plitat dit måsen eller att fotbollslagets stjärna ställt ut konan. Däremot är en mås som byggs av en fiktiv rockstjärna i en roman utmärkt gods för tankearbete. Så många tankar kommer farande in i åtminstone mitt huvud att jag inte klarar att urskilja dem för att ge exempel. Ni får helt enkelt ta det för en sanning. Lärdomen är att måsen i sig inte är central. Det är vad som görs med den och vad betraktaren uppfattar som är bestämmande. Det innebär att måsen på tavlan ändå i något fall kan bli konst, eller det frysta fiskpinnepaketet på Willy:s i Älvsjö. Att det slösats med skattemedel eller genomförts en kriminell handling ändrar inte detta. Omständigheterna utgör istället en nödvändig del av konsten, gränserna som ska tänjas för synliggörandet. Det innebär att konstverket måste få eventuella juridiska och moraliska efterföljder. Annars skulle handlingen vara ganska meningslös. Avgörande är heller inte om den kan kommersialiseras. Många tankeskapande handlingar är omöjliga att realisera i reda pengar, som till exempel en simulerad psykos. En sådan tankeväckande akt. Glöm heller inte Pirate Bay-spektaklet i Stockholms tingsrätt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 19 februari 2009

Pirate Bay-målet större än vi anar - hela Internet kan släckas ner

När advokat Jonas Nilsson i rättegången mot ungdomarna bakom The Pirate Bay säger att deras sajt bara är en sökmotor bland många andra, som till exempel Google, öppnar sig nya perspektiv. Invändningen mot åtalet är begåvad och klargörande. Den stämmer väl med tekniken för sajten. I praktiken är den en kontaktförmedling för upp- och nedladdare. Brottets kärna, intrånget i upphovsrätten, det vill säga fildelningen, är de tilltalade i sina roller som administratörer för The Pirate Bay, enligt min mening, vare sig direkt skyldiga till eller på annat sätt delaktiga i. Och kanske är målet i Stockholms tingsrätt större än vi anar. Bara Nilsson förstår att det möjligen rör förutsättningen för Internets existens. I så fall blir det svenska rättsväsendets uppgift att överväga om sökmotorerna ska förbjudas och därmed i realiteten på längre sikt om hela Internet ska släckas ner. Svindlande tanke. Med vad är egentligen Internet utan sökmotorerna? En värld mörkare än den mörkaste urtiden, med en informationsmassa i kaos. Internet blir under de förhållandena en meningslöshet. 100 steg till har ju tidigare funderat över varför ingen makthavare dragit ur kontakten till nätet. Ett demokratiskt projekt av Internets dignitet borde orsaka mer huvudvärk än glädje för han eller hon som bestämmer. Det är ju svårt att härja med världen och dess medborgare ostört med ett Internet i sin nuvarande anarkistiska och oreglerade form. Vem som helst får ju veta vad som helst. Eftersom nätet fortfarande blinkar och pyser misstänker jag att det inte finns en superkontakt. Men tingsrätten kan snart sträcka fram en hjälpande hand till despoten, men också till nöjesindustrin så att den slipper stämma världens alla upp- och nedladdande ungar enskilt. Det sedan vi i Sverige fått stopp på sökmotorerna. Hua vilket jobb det annars skulle blivit. Så många jurister finns inte ens i staterna. Ju mer jag funderar över det som nu pågår kring fildelningsfrågan desto mer osäker blir jag på vad som är vad och vilka effekter olika åtgärder får. Spännande är det.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 18 februari 2009

Nu är det riktigt kört för Saab - bara oppositionen tror på bilens framtid

"Trollhättan ska inte syssla med bilar". Det säger idag näringsminister Maud Olofssons statssekreterare Jöran Hägglund. Ministern själv "stänger dörren" för statliga pengar i Saab. S-märkte statsvetaren Stig-Björn Ljunggren säger att "ingen skattesats i världen kan rädda Saab". GM kör med öppet hot: "Betala – annars dumpar vi Saab". DN:s expert menar att "Saab inte kommer att överleva krisen". GM har sedan övertaget av företaget 1996 inte tjänat pengar på tillverkningen av bilen. Bara oppositionens Mona Sahlin anser att staten bör gå in med pengar. 100 steg till tycker det verkar vara kört. Det har jag också skrivit om förut. Det mest gynnsamma för framtiden måste väl ändå vara att använda skattemedlen till att bygga upp något nytt. En produkt som efterfrågas.

Läs även andra bloggares åsikter om

tisdag 17 februari 2009

100 steg till är kritisk över att recensenter slösar bort min tid på skit!

Yukiko Duke var också den här tisdagen uppe i ottan och recenserade veckans böcker. 100 steg till släpade sig troget redan kvart över åtta till SvT:s mysprogram Gomorron Sverige för att ta del av de utvalda verken. Jag är ju nästan alltid ute efter inspiration. Jag vill dessutom helst få den live. Det blir bättre så. Och Duke har genomgående bra omdöme. Men hur tänker en recensent när han eller hon väljer att recensera en skotsk deckare av en nobody som ges betyget ett? Jag kan förstå att Duke lyfte fram boken om Anja Pärson och hennes pappa trots det låga betyget. Den har ett allmänintresse för oss i Sverige. Hade den skotska boken handlat om en stor författares misslyckande, till exempel om en skotskt Liza Marklund, hade jag heller inte klagat, men att slösa bort min tid på en också vid sidan av de litterära kvaliteterna ointressant bok tycker jag är oansvarigt och ett journalistiskt totalhaveri. Jag vill ju naturligtvis i första hand veta vilken litteratur jag bör läsa. Sannolikt finns det nu någonstans en väldig bra bok som för mig kommer att vara okänd i all evinnerlig tid. Det gör mig deppig. Istället har jag fått veta allt om en bok jag rekommenderas strunta i. Mitt liv är för kort för att slösas bort på trivialiteter. 100 steg till undrar därför över public service-teves kriterier för recenserandet. Inte ska väl vilken bok recensenten än snubblar över presenteras i teve? Jag utgår helt enkelt från att att morgonens urval är ett misslyckande. Kanske ingår det i ett långsiktigt planerat konstprojekt bara för att få oss att se sanningen. I så fall förstår jag att Duke inte kan avslöja det nu. Fast jag vill ändå ha projektet slutredovisat när det är genomfört, på samma sätt som konstfackeleven lovar att göra med sitt coola bropsykprojekt senare i vår. Hur som helst är jag glad över att jag i morse fick höra talas om åtminstone en ny bra bok: Sadeq Hedayats "Den blinda ugglan".

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

DN:s nya webb-layout ger bättre livskvalitetet för 100 steg till

Jag gratulerar och hyllar DN.se för dess nya webb-utseende. Från att ha haft en kladdig, papperstidningslik, layout har webben närmat sig bloggosfärens standardmallar. Naturligtvis utan att tappa DN-identiteten. Sajten är nu lättöverskådlig. Och ni ska veta vad jag talar om. Jag har att jämföra med eftersom jag under en bloggdag är inne på 100-tals olika sidor. Hur många gånger har jag inte svurit över just DN.se:s tunga redigering, min viktigaste och trovärdigaste källa för nyheter. Därför blev jag väldigt glad vid morgonens första DN-nedladdning, särskilt som justeringen var oväntad. Mitt liv som bloggare har förenklats. Det firar 100 steg till med otroligt skön Lady GaGa och Poker Face.

måndag 16 februari 2009

Sajten Pirate Bay utgör fjärde globala ungdomsrevoltens epicentrum

100 steg till kan här och nu formulera samt presentera och i runda slängar definiera den fjärde globala ungdomsrevolutionen. Det märkvärdiga är att avkroken Sverige utgör dess epicentrum. För de har farit fram som en jordbävning ungdomarna som idag ställts inför rätta för brott mot upphovsrätten genom att stå bakom fildelningssajten Pirate Bay. Vuxenvärlden har lamslaget bara kunnat se på när de visat respektlöshet mot gamla världen, precis som då Elvis slog igenom med sina höftvrickningar, då hippierörelsens överstepräst Timothy Leary predikade "Turn in, tune out, drop out" och då The Sex Pistols under Queen Elisabeth's II 25-årsjubileum seglade längs Themsen för spela Good Save the Queen. Vi är dessutom nu på toppen av den fjärde ungdomsrevolutionens våg, för att snart låta oss översköljas av ett nytt paradigm. Med Elvis blev ungdomar individer, med hippierörelsen infördes ett MR-perspektiv och med punken sattes fokus på individens speciella förutsättningar. Frågan är vad som ligger i fildelningen. Kulturella och politiska skeenden är ju alltid nästan omöjliga att förutse, men än svårare är det nu eftersom utvecklingen, till skillnad vid de tre föregående revolterna, inte styrs av ett kommersiellt etablissemang. Fildelningskulturen växer därför vilt. Kanske kommer Hollywood och Sony att hitta ett sätt att fortsätta tjäna sina pengar om de nu orkar stämma skiten ur världens ungdomar, kanske går det inte längre att tjäna stora pengar på kulturproduktion, eller kanske uppstår ett nytt kultursystem. Någonstans tror ändå jag att datanördarna har rätt. Juridiken är i detta fall om inte science fiction så snart förhistorisk. Och det skulle vara intressant att mer i detalj få veta mer om hur fildelning kan gynna ekonomin i stort. Jag har hittills inte sett en klargörande presentation om detta. En historiematerialistisk dinosaurie som bloggarn kan behöva en duvning. Jag är trots allt öppen för en diskussion om att det kan finnas andra tänkbara drivkrafter för samhällsutveckling än de ekonomiska.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

söndag 15 februari 2009

Visst, Rourke är säkert mytoman - men en förutsättning för The Wrestler

DN:s filmskribent Kerstin Gezelius skriver idag läsvärt om hyperaktuelle Mickey Rourke. Till skillnad från Gezelius tycker jag det mesta Rourke gjorde under 1980-talet är kvalificerad skit. Filmernas behållningen är aktören själv. Han personifierar smaklöshetens årtionde. Det plastiga och lågkvalitativa decenniumet. Men han var alltid bra och cool. Ofta i en het noirmiljö. Inte heller ska Rourke ha haft en svårare barndom än de flesta andra av oss. Jag ser hans vältrande i pekoraldynga, liksom mytomanin, som en del av förberedelsen inför topprestationen i The Wrestler. Vem kan med den ryggsäcken och med hans 20-åriga supande och knarkande vara mer bevandrad i den trash- och trailermentalitet som wrestlingcirkusen vilar tungt på. 100 steg till hoppas att redan ikväll komma iväg till Heron city för att få ta del av hans magi. Lika fantastiska Marisa Tomei ska jag fundera kring snart.

lördag 14 februari 2009

Varför bytte inte Petra Mede klänning mellan låtarna - jag tröttnade fort

Tjejerna i kamratgänget Cookies n Beans slog till ikväll med ett låt som nog är för bra för medlodifestivalen. Skönt tryck i de piporna. 100 steg till gillar den fina countrykänslan. Kläder, makeup och rörelseschemat var som hämtat från midwest. Bra stamp i golvet hade de också. Det skulle förvåna mig om vi inte får se och höra mer av trion framöver. Och vi vet att gruppen besitter särskilda kvaliteter sedan Petra Mede berättat att vi tidigare hört en av sångerskorna i en känd reklamlåt om en bil. Men det var tydligen problem in i det sista med estetiken. Evenemanget i övrigt då? Varför bytte inte Mede klänning mellan låtarna? Det var ju förra veckans stora behållning. Har fantasin och/eller pengarna tagit slut? Progamledaren var ändå minst lika bra som förra veckan. När det gäller musiken tycker jag att Lilli och Sussie gjorde en helt ok comeback. Popkillen Lasse Lindh känns som en artist med framtiden för sig. Bra låt. Kanske är det nu som Internationella juryn ska göra sitt jobb och se till att vi får med pudelrockarna H.E.A.T. Låten var lagom trist, men sångaren har bra röst och bandet låter tajt. Den fungera troligen både i Ryssland och Rumänien. Och helt säkert i Polen. I dess länder har vi många röster att fiska efter. Eftersom jag har svårt att reda ut systemet för omröstningen väljer jag att lista några bidrag som inte går vidare. Och efter att ha sett eländet, som faktiskt var något mindre plågsamt än förra veckan, kan jag bestämt säga att vare sig Amy, Måns eller Markoolio går vidare.

Nytt arbetarparti var vad som behövdes - varför kom ingen på det förr?

Förre metallbasen Göran Johansson varnar idag på DN-debatt Mona Sahlin för att samarbetet med Vänstern och Miljöpartiet är ett stort hot mot en vinst för Socialdemokraterna i 2010 års val. Efter en artig inledning om att Sahlin har förutsättningar att bli en av paritets viktigaste ledare och om hennes förmåga att formulera det komplicerade begripligt går han till attack. "Redan nu är det dubbelt så många LO-medlemmar som väljer att lämna S för regeringsalliansen som de som går till MP eller V." Många uppgifter talar för att Johansson har rätt. Inte minst de förtroendesiffror som redovisades häromdagen. Medan 55 procent av väljarkåren har förtroende för Fredrik Reinfeldt som statsminister har bara 27 procent det för Sahlin. Och samtidigt som alliansen enas i en av de svåraste inhemska politiska knäckfrågorna - kärnkraften - avslutar oppositionen förra veckans "överensmöte" i Bommersvik utan att lämna något konkret besked i någon fråga. Så kan inte ett politiskt parti som gör anspråk på att vara statsbärande agera i kristider, som nu när varslen står som spön in backen och finansmännen kanske tvingas lämna hus och fru. Miljöpartiet vill gärna ha platser kring regeringsbordet. 100 steg till konstaterar att den saken sannolikt inte blir aktuell att ens diskutera efter utgången av det kommande valet. Hur gärna rödgrön allians hoppas på att borgarna ska göra bort sig kommer det inte att ske. På den sidan blockgränsen finns det alltid en plan. Och jag har hört att man nu inom alliansen känner ett visst lugn inför nästa val. Det finns ju ingen svår fråga att bemöta. Det ser heller inte ut att kunna dyka upp en. Jag tycker faktiskt att nästa val känns ointressant. Säkert också de närmaste följande. Reinfeldt blir statminister under en lång period. Vad som krävdes för att knäcka vänstern var ett nytt arbetarparti. Så lätt det gick. Varför kom inte Boman, Bildt eller de andra på det?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 13 februari 2009

Fredag den 13 - passa er för billig öl och ubåt och kolla istället på dansen

Så här fredagen den 13 vill 100 steg till inte vara ute i onödan. Där trängs ju Jason Voorhees med andra hemska typer. En är säkert en dubbelarbetande Michael Myers från ”Alla helgons blodiga natt”, filmen som jag med förskräckelse minns så väl? Jag vågade knappt ta mig hem från Joar Blås bio i Enköping den där sena höstiga söndagskvällen i slutet av 1970-talet. Än mindre kunde jag sova. Min comebacken i skräckens värld skedde först för bara något år sedan. Då jag inte kunde stå emot snacket om ”The Ring”. Men det var det värt. En kanonfilm i sin genren, som fyllde sitt syfte. Vilket? Ja, vad tror ni? Bajsar björnen i skogen? Det får nog gå bra många år innan jag orkar se ännu en monstefilm. Hur som helst kom jag precis hem från tennisen i Kärrtorp och känner mig trygg med min Gin Fizz i handen! Men det var på håret att kvällen skulle sluta så. Det är nämligen skumma kvarter därborta. Särskilt runt kulturteaterna på torget i centrum. Kulturkids i rastaflätor och syndicalistsvart skrämmer. Fast platsen är ändå inte tillräckligt hotfull för att hamna på DN:s lista över de tio läskigaste i Stockholm. Men liksom tidningen tycker jag att restaurang Den gröna jägaren på Södermalm - tokbajare som jag är - bör undvikas. Eller vad förväntar ni er när en stor stark med en plankstek kostar 19 spänn och gästernas favoritdrink är Ubåt. DN har dock missat Tysta Marie-gången. En skum gångtunnel vid Rosenbad. Där rör sig inte många frälsta själar efter sex. Bara mördare och monster samt ett och annat statsråd. Någon statssekreterare och utredare från kommittéväsendet har setts smyga omkring i överrock, sjal och svarta skor. Men nu behöver vi alltså här hemma i Örby inte oroa oss för dessa figurer. DVD:n är på och chipsen framme så vi kan koncentrera oss på kvällens Let's Dance. Den stora fråga är nu vem av George, Carl-Jan eller Kitty som åker ut? En riktig skräckhistoria eller hugget som stucket skulle jag säga. Mitt tips är att Kitty och Carl-Jan håller sig kvar ett avsnitt till. Bobsterstjärnan och mästerkocken har flera fans. George är dessutom den av de kvarvarande som är mest genomusel på dans.

Fredagsdrinken - ikväll för det bli klassikern Gin Fizz som aldrig är fel

Ikväll snor vi så snabbt vi kan ihop en Gin Fizz. En tung arbetsvecka måste avrundas på bästa sätt. Intrycken har varit många och just en drink på basen gin fungerar alltid perfekt som terapi. Både läskande och bedövande. Jag har visserligen inte druckit en Gin Fizz sedan 1982. Men jag vill minnas att den var bra. Jag har också för mig att jag tog både en och flera under en förfest till en blöt firmafest. 100 steg till var då knappast torr bakom öronen. Fast jag kan lugna er med att jag numera har ett mognare förhållande till alkohol. De allra flesta gångerna. En vanligt fredag brukar jag i alla fall kunna hålla i mig. Som vanligt gör sig en drink bäst i ett grönt glas, gärna högt och smalt (highball). Men som annars går det också bra med vilket glas som helst. Hos 100 steg till är bara ett par genomskinliga glas rena. De går lite åt det frostiga hållet. Passar faktiskt rätt bra till en gindrink. Jag häller i vardera glas upp en skakad blandning av en femma gin, en trea hempressad lime och en tvåa sockerlag över den isbädd som redan finns i glaset. Fyll upp med sodavatten. Drycken blir väldigt snygg med något grönt i.

torsdag 12 februari 2009

100 steg till tror på filmkritikerna - men riskerar du bli samma förlorare?

Ok, alla läsare av 100 steg till. Nu är det dags att planera för årets enda biobsök. The Wrestler är här och som den mottagits. En enig kritikerkår hyllar den som för dagen ingen annan film. I Svenska Dagbladet ges filmen nästa full pott under rubriken "The Wrestler - Rapport från fallrepet". Aftonbladet tycker filmen är hjärtslitande. Och Expressens Mats Olsson, som just nu troligen inte har så mycket att göra, rapporterar från arrangörskatastrofen i Val d'Isere om "Fantastiskt om fallna stjärnor". Jag skulle tro att Olsson har rejält tråkigt i alperna. Men det ska det alltså inte vara under en enda sekund i filmen där Mickey Rourke spelar en brottare på dekis och fantastiska Marisa Tomei gör en avdankad strippa. De speglar, föreställer jag mig, det självklara i att vi behöver varandra. Det blir dessutom så tydligt genom två outsiders. Och plotten är mer generellt allmängiltig än du kanske vill erkänna och vill uppfatta, för den är perfekt kontextuellt placerad. Vi kan i all vår medelklassighet förfasa oss över förlorarna. Vi är åskadare. Vi tror att bara de andra är förlorare. Istället balanserar vi alla ständigt vid avgrunden. Finansmannen Mats O Sundqvist är just nu en av dem som står allra närmast. En annan dag är det kanske jag. Vem tänkte ut allt detta eviga tema och såg till att det blev en film? Vem castade Rourke och Tomei? Det är sådan här professionalitet som gör mig lycklig. Inga halvmesyser, utan varje enskild detalj är beaktad med den ömhet och respekt den förtjänar. Jag ryser av vällust bara genom att tänka på den fina upplevelse jag kommer att få när jag ser filmen.

onsdag 11 februari 2009

100 steg till återföds som lilljack - längtar till VW-bussen och Gotland

Jag håller på att bli en lilljack en gång till? Till vårsolen kanske jag promenerar i beige Columbo-trenchcoat och cowboyboots. Att läsa vol I av Måns Ivarssons biografi över Ulf Lundell är tammetusan som att återförflyttas, få se nu - måste räkna på fingrarna, minst över 25 år tillbaka. Ivarsson beskriver i detalj allt det som hände Jack Råstedt i Jack. Vi får nycklarna, namnen på förlagorna till Harald - stackars fria själ - och de andra. De är inte mindre fascinerande idag. Biografin är inte ett litterärt mästerverk. Snarare handlar det om en effektiv kvällstidningsprosa, men en god historia är alltid spännande att läsa. Nu funderar jag på om det är tid att dra ihop kamraterna från förr, att igen fixa en röd folkvagnsbuss och dra över till Gotland för att ställa upp den på torget utanför (gamla) systemet i Visby. Där sitter vi och slår på gitarren och dricker birra - naturligtvis löwen.

Ändamålet helgar inte alltid medlet - fildelningsfrågan känns nu unken

I helgen berättade Svenska Dagbladet historien om ett väl känt gäng fildelare med egen sajt. DN gör idag en liknande inventering. Artiklarna aktualiseras av den rättegång som inom kort hålls mot fildelarna för misstanke om brott mot upphovsrätten. I vissa av beskrivningarna förekommer ett romantiserande om unga datanördar utan vidare ambitioner som bara råkar bli ett hot mot hela världens och, kanske framförallt, USA:s nöjesindustri. Det är "en rörelse född ur hackerkulturen /.../ där unga datoranvändare träffades för att byta spel och program. En typisk pirat är inte främst en politisk visionär, utan en datanörd som vill försvara det fria filutbyte som han tycker ligger i datoriseringens natur" (SvD 8/2-09). Det förklarar den naivitet som visades upp när gänget bakom sajten valde att liera sig med en kontroversiell finansiär med extrema politiska idéer, bara, verkar det som, för sakens skull. Förra våren bekräftade också finansiären sin medverkan. Det var bland annat den uppgiften som gjorda att 100 steg till inte längre tycker att fildelningen är ett intressant politiskt projekt - i en liberal frihetlig anda. Det finns gränser för vilka åtgärder man kan vidta för ett intresse. De har alla har passerats i detta fall. Ändamålet helgar inte alltid medlet.

100 steg till imponeras av Mats Olsson - såg tidigt Uffes och Bruce likhet

Måns Ivarsson berättar i sin biografi över Ulf Lundell att artistens första skiva, "Vargmåne", av Expressens Mats Olsson samrecenserades med Bruce Springsteens "Born To Run". 100 steg till trädde in i The Boss värld via "The River" för att leta mig fram till plattan före, med känslostormen "Thunder Road" som inlednigsspår. Jag imponeras av recensentens känsla. Även om det med facit i handen verkar självklart så är det alltid svårt att först se de självklara sambanden. Dessutom kunde ju ingen förutse att Ulf Lundell på hemmaplan skulle komma att närmast nå samma kulturella status. Mats Olsson säger i biografin att det var ganska givet eftersom skivorna påminde om varandra. "Mycket ord, begåvade texter om deras liv och värld och väldigt bra rockmusik". Dessutom hänvisar Olsson till ett gemensamt begär av revansch och ett knepigt förhållande far och son . Jag tycker nog att Expressens stilist visade på en naturbegåvning. Bra analytisk förmåga. Det är svårt att kontextualisera det okända som ju båda var i Sverige vid den tidpunkten. Det ska han ha stor creed för. Jag satte just på "Born To Run’s" inledningsspår. Så starkt att en tår tränger sig på. Samma reaktion väcker Lundells "Jesse James möter kärleken", som tydligen går att ladda ner som ringsignal.

tisdag 10 februari 2009

100 steg till uppmärksammar ny kulturutredning - de växer inte på trän

Som den kulturblogg 100 steg till är vore det synd och skam om jag missade att uppmärksamma veckans kulturbegivenhet - överlämnandet av Kulturutredningens slutbetänkande som sker på torsdag. Den förra kulturutredningen är ju ruskigt gammal, så pass att den kom året Ralf Edström på grund av magsjuka inte kunde jubla när han satte volleyn bakom Sepp Maier (1974). När nya utredningen sparkades igång sa kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att utgångspunkten ”är att den förra /.../ är otidsenlig". Utredningens ordföranden Ewa Schwartz tyckte att det "svåraste i uppdraget" skulle bli "att kunna begränsa, att inte flumma ut och tappa fokus". Varför jag bör vara intresserad av utredningen vet jag inte säkert, men kulturpolitiken leder nästan alltid till spännande bråk. Det kanske räcker som skäl, särskilt som aktörerna ofta har utlevande personligheter. Helt smärtfritt har heller inte utredningsarbetet gått, som drabbats av flera avhopp. Dessutom sopade nyligen förre kulturministern Bengt Göransson banan för det tunga artilleriet genom att konstatera att kommande förslag är en "Verkningslös idékiss". Jag kommer med stort intresse att följa debatten. Även om startskottet för denna avlossas först om ett par dagar har jag redan värmt upp med Svenska Dagbladets Sanna Raymans ideologiska inlägg om huruvida kulturfolket är vänster i sinnevärlden eller i den som vi andra betalar räkningar i. Hon och, numera, dramatikern America Vera-Zavala verkar vara överens om, även om det är från olika utgångspunkter, att det där med vänster hos kulturfolket mest är en attityd. Och som ni vet förs här en kamp för ultranyliberalismen. Ideologin för det verkliga livet och för att frigöra människan.

måndag 9 februari 2009

Demokratiseringen av distributionsmedlen gör kvinnorna till vinnare

Jag gratulerar kvinnorna för att de gått från att i huvudsak vara kulturkonsumenter till att bli storproducenter av kultur. Då avses den kultur det finns en marknad och ekonomisk avsättning för. E24 rapporterar nämligen att det är tjejerna som har hela bloggmakten och som tjänar alla de stora pengarna. Täten utgörs av Isabella Löwengrips blondinbella följd av tvåan Kenza Zouitens kenza och trean Alexandra Nilssons kissie. Bara den senare har enligt Bloggportalen haft 198.260 unika besökare per timme de senaste sju dygnen, att jämföra med de 230 frusna själar som 100 steg till hade inne under hela förra veckan. Den som vill anlägga ett klassperspektiv på utvecklingen i bloggosfären skulle kunna hävda att en tidigare marginaliserad grupp i takt med demokratiseringen av distributionsmedlen för det fria och säljbara ordet har flyttat fram sin position. Det är så skönt att se hur hindren upphör samtidigt som mellanhänder och beslutsfattare undanröjs. Var och en kan med relativt enkla medel starta en sajt för vad som helst. Det skapar utrymme för konsumenten att välja själv. Kan ett informationssamhälle vara mer demokratiskt och rättvist än så? Tveksamt. Låter inte detta som den del av vår nya ultranyliberalismen? Kanske kan vi i framtiden sluta att sätta likhetstecken mellan kvinnodominerat yrke och låg status. I vart fall strävar jag efter att nå dessa tjejers nivå. Tänk att dra in 50.000 kr i månaden på bloggen. Det ni. Jag skulle gå hem och bara blogga. Villkoren för detta är givna. I konkurrens med andra får jag se till att min blogg är mer efterfrågad. I det spelet saknar kön betydelse. Bara innehållet avgör.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 8 februari 2009

I väntan på ny musik och litteratur av Ulf Lundell som motiverar vol IV

100 steg till håller som bäst på att beta av julklapparna. Eftersom jag behöver inspireras görs ett uppehåll med Norman Mailers hitlerroman. Det är tunga rader. Istället öppnade jag igår, som den biografi- och dokumentärknarkare jag är, Måns Ivarssons levnadsteckning av Ulf Lundell, "Vill du ha din frihet får du ta den". På tusen sidor behandlas Lundells liv, som fått en logisk indelning i perioderna 1949-1982, 1983-1992 och 1992-2007. De får, bestämmer jag, först anses beskriva görandet av musikern, författaren och superstaren Ulf Lundell, medan den andra handlar om färden mot katastrofen och den sista om livet efter uppståndelsen och återinträdet. En allmängiltig uppdelning av livets hållplatser? Är det då den sista som brukar kallas slutstationen? Vad vet jag? Lundell är idag i alla fall en slagen hjälte som längtar tillbaka. Jag ser därför främst fram emot att läsa om födelsen av den offentliga Ulf Lundell - alltså om åren i slutet av 1960- och i början av 1970-talet. De som formade oss lilljackar. Jag såg Lundell livs levande första gången 1979 på Göta Lejon. Det var "(Oh la la) Jag vill ha dej" hela vägen i tåget till Stockholm och Liebfraumilch i Björns Trädgård. I trenchcoat, hippiefrisyr och snusnäsduk skruvade jag av korken och lekte rebell. Detta romantiska raster över Lundell försvann någon gång i början av 1980-talet med skilsmässa och en fet utdragen fylla. Redan på gamla bloggen undrade jag över när han ska bli min ingen. Inget av det han gjort i musik och text de sista femton åren har intresserat mig. Men jag överväger som sagt att ge honom en ny chans. Det är jag skyldig honom. Vi måste ju ta hand om våra kvalitetsförfattare. De är inte många. Men jag väntar på det rätta materialet. Fast kanske ändå det inte är långt borta. Han ser åtminstone oförskämt fräsch ut, som jag med glädje kunde konstatera när jag strax före jul mötte honom i Sergelgången, till synes välmående och cool i skinnjacka och hoodtröja samt blåjeans och cowboyboots. De djupturkosblåa ögonen är lika intensiva som någonsin förut. Min första tanke var att den mannen alltid har nära till en ny kvinna. Och ligger det något i att kvinnan tog tåget från Österlen till ”stan” så har han inte behövt vänta länge på ny kärlek. Säkert från en kvinna i ett skeda av livet som de brukar befinna sig i när det handlar om Lundell. Men kanske är det den här gången han blir förlöst på nytt för att skapa musik och litteratur som gör det befogat att komplettera Ivarssons biografi med en vol IV - en om uppståndelsen. Jag väntar med stor iver.

Läs även andra bloggares åsikter om

lördag 7 februari 2009

Väst tvingas anpassa sig till östs kulturnorm – ändå något nytt i kulturen

Oj, oj, oj! Vad ska man säga om Melodifestivalens första deltävling. Voyne, voyne! Behållningen är programledaren Petra Mede. Hon var, planenligt, rolig och mycket elegant i sina olika kreationer. Mede har en blick som går rakt igenom rutan. Jag tvingades hålla i mig för att inte sugas in. Fast det hjälpte inte. Bidragen fick varken mig eller annan här hemma i Örby att jubla. De var så intetsägande att klockorna och tågen ända borta i Bandhagen stannade. Ska det vara på det här sättet resten av våren blir det faktiskt svårt att stå ut. Caroline af Uggla levererande visserligen en sångprestation i toppklass, men funkar låten i dessa sammanhang? Ännu en janislåt (missa inte denna fantastiska av idolen). Inte begriper jag "nya omröstningen" trots att den förklaras överallt. Innovationen internationella juryn ser dock intressant ut redan som begrepp. Vi har tydligen gett upp inför östdominansen. Första gången väst anpassat sig till en kulturnorm? Det känns ju ändå fräscht, till och med ultranyliberalt. 100 steg till tycker inte att någon artist i övrigt från kvällens övning förtjänar att nämnas på den här bloggen. Nej, nu slänger jag på DVD:n och spelar in "Braveheart" för att forsätta titta på "Bläckfisken" säsong fem.

Korkade engelsmän för korkade för att kunna kategorisera romaner rätt

Prestigetidningen The Guardians har städat bland alla världens romaner och grov- och finsorterat för att sätta upp en lista över de 1000 mest läsvärda. 100 steg till, som därför äntligen får se ljuset, gratulerar och applåderar. Har uppdraget tagits på allvar förtjänar panelen respekt. Med tanke på DN-kritikern Jonas Thentes beskrivning från i höstas, om att det bara 2008 i hela världen publiceras "så många böcker att en enda människa inte skulle hinna läsa alla om hon så fick tio liv på sig", har det utförts ett hästjobb. Jag kan framför mig se bokhögarna och listmängderna med överstrykningar. Ingrid Elam redovisar i dagens DN - pappersupplagan - att Strindberg samt Sjöwall och Wahlöö är Sveriges representanter på listan. Hon konstaterar också "att varje litterär kanon tenderar att bli nationalistisk hur världsomspännande ambitionerna än varit". Många britter har alltså fått plats. Det är lite si och så med den "afrikansk, indiska och latinamerikanska litteraturen". Min tjeckiske ungdomshjälte Franz Kafka har ändå uppmärksammats. Fast med fel bok (”Slottet”). De korkade engelsmännen har kategoriserat ”Processen” som science fiction och fantasy. Sådana konstruktioner kan bara en kulturelit fostrad på anstalter som Eton stå för. Boken handlar om verkligheten i minst lika stor utsträckning som P.G. Wodehouses. För inte kan väl en skildring av livet på engelska gods och herresäten vara mer på riktigt än en om anonyma förhörsledare och skumma metoder utan att den utpekade vet varför han eller hon hamnat i situationen. Men en lista är ju alltid en lista. De ska bekräfta och uppröra. Tyvärr ligger den inte ute på nätet än, så detaljgranskningen får vänta. Men det finns så länge alla möjligheter att gå igenom tidningens lista på 1000 filmer du måste ha sett. Nog så roligt.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

fredag 6 februari 2009

"Let's Dance" håller rekordlåg kvalitet - sämst av de sämsta vem är det?

Nu är slutligen Hasse Aro historia i 2009 års Let's Dance. Han var antagligen sämst av de annars ganska många usla deltagarna. Här hemma i Örby slås vi åter av hur låg kvalitet det är på årets tävlande. Vi har Morgan Alling och Laila Bagge och seden ingenting och ingenting... . Nu är det mest intressant att spekulera om vem som blir den tredje finalisten. Men 100 steg till, tipparspecialisten, har svårt att klart urskilja nummer tre. Jag tar därför tacksamt emot era gissningar. Kan hända att det på bloggen anordnas en omröstning med pris till vinnaren, trots att jag tröttnat på er bloggenläsares ointresse för det interaktiva. Mina förslag är hur som helst... Nej jag vet faktiskt inte. De är alla lika kassa. Sämst av de sämsta? Kitty, Carl-Jan, Nicklas, George, Elisabeth eller... . Ja, då var det bara en tävlande kvar att välja på. Vilken? Det får ni själva reda ut.

Sicken backlash de måste ha på centerkongressen - vad är partiet nu?

"Alla här befinner sig i en sådan backlash, ungefär likt den som brukar inträffar direkt efter en skilsmässa. Sedan du plötsligt och oväntat slagit till hittar du bara den stora tomheten. Det är då du måste spraydata fram ett nytt liv". 100 steg tills representant på Centerpartiets kommundagar läser av stämningen bland kongressdeltagarna. Han syftar naturligtvis på gårdagens chockartade energiuppgörelse. Centerpartiet har nu gjort sig av med kärnkraftsoket. Vilken är då partiets kärna? Det är snart val och profileringen måste börja. Småföretagarfrågor känns inte så där jättesexiga. Inte heller glesbygdspolitiken. Utspel på dessa områden vinner ingen val på. Partiordförande Maud Olofsson är trots allt vid gott mod och säger sig ha tagits sitt "hittills viktigaste beslut". Frågan är om hon inte ganska snart måste hitta en ny identitet åt sitt parti. Var finns sajten för sådant? Men kanske behöver hon inte leta länge. Många skulle gilla att hon gick in för att rädda kronjuvelen i svensk industri. Det skulle kanske vilket parti som helst vinna val på. Men hur folket ser på det frå framtiden utvisa.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Fredagsdrinken - ikväll en öl och en jäger och absolut inte en ubåt!

Strax före jul på gamla bloggen berättade 100 steg till om när jag och min kamrat på Ringvägen var på ett dåligt ställe nära Vitabergsparken på Söder, inte långt från gamla Zombiebar som faktiskt är ännu sämre. Det var ruggit väder. Kropp och själ var i behov av snar värme så jag beställde därför på stående fot en jäger och en öl. Det visade sig vara rena dundermedicinen för jag blev genast på gott humör och spirituell igen. Och det var första gången sedan 1984 som jag tog Jägermeister. Den gången festades det rejält i Venedig med många ubåtar (en shot sänkt i ett glas öl). Och ni ska veta att jag snabbt blev en ubåt. Hotellunderhållningen i sista baren försökte få upp mig ur min position på gatan. Jag minns händelsen alldeles klart – en orolig fyllig sångare lutad över min kropp med en halv bar i ring runt oss. Som ni märker överlevde jag. Dagen efter också. Nu vill jag absolut inte rekommendera väletablerad medelklass från villaförorterna i Stockholm den resan. Nej, jag tycker ni kan ta det lugnare och ikväll, efter en dag med så ruskigt väder, satsa på att komma i fas med en shot jäger (2 cl) och en kall öl. Ett kit som både värmer i rusket och lugnar nerverna. Det passar alltså särskilt bra för alla som idag skickat iväg ett betänktande. Puh! Säger man efter en sådan pärs.

torsdag 5 februari 2009

Fina "Linje 2" lever - kärnkraftsbeslutet gör klimatet till fetvinnare

På 1970-talet var kulturvänstern enad i åtminstone en fråga. Kanske till och med i två. Drogliberaliteten behandlar 100 steg till en annan gång. Nu diskuteras istället dagens nyhet om kärnkraften. Regeringen slårstora trumman. Centerpartiets ordförande och näringsminister Maud Olofsson säger att vi inom överskådlig tid ska ha kärnkraft och att utslitna kraftverk bör få ersättas. Låg det en hund begraven i Göran Hägglunds några dagar gamla kovändning? Då jag kunde räkna fram att flera i regeringen var för än mot uranförbrännning. Men vem hade trott annat, efter att 1980-års folkomröstning slutade med seger för linje 2. Den som sa att kärnkraften ska "avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd." Vad krävdes för att regeringen slutligen skulle se en hotande samhällig härdsmältan framför sig? En rejäl finanskris? Satsminister Fredrik Reinfeldt menar att vi nu kommer att kunna "locka investeringar till Sverige". I hans värld är jobben säkrare idag än igår. I Studio Ett bedömer den politiske kommentatorn Anders Jonsson att även Socialdemokraterna skulle ha städat undan frågan innan valet om de stått själva. "Energipolitiken har legat som en våt filt över svensk inrikespolitik i 30 år". Forskaren Björn Karlsson, Linköpings universitet, menar att industrin genom åtgärden trots allt inte gynnas. Vi får inte billigare el och energiförsörjningen påverkas inte. I alla fall om vi anpassar oss efter internationella villkor. Vi får förstå honom så att Sverige inte kommer att producera billig hembränd el bara för eget bruk. Karlsson är ändå nöjd. Han lyfter fram klimatet som dagens vinnare. "Varje reaktor motsvarar 10 miljoner ton koldioxid". Glad eller ledsen efter dagens beslut? Här på bloggen vet vi varken in eller ut. Blir det ingen lägre elräkning och behöver vi inte mer el kan det kvitta. Fast jag tycker Karlsson var oklar. Lyssna själva. Det sägs en del intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Timo Räisänen på platta inte lika bra som när han sjöng Radiohead i teve

Vi i Örby inspireradeds av Timo Räisänens uppträdande i På spåret, så till den grad att vi loggade in på Ginza och beställde "I'm Indian". Skivan kom igår. Tre låtar in får jag tråkigt nog konstatera att mitt ursprungliga intryck stämde väl. Lite gnälligt och förutsägbart. Det är klart artisten är seriös, men det krävs bra låtar för att det ska bli ett solitt helhetsintryck. Jag har precis hört "Fear Ni Darkness, Promised Child". Låten är fortfarande kanon, men i övrigt är det träigt och trist. Inte alls den närvaro jag kände genom teven. Fast han jobbade då med en låt som knäcker. Dysterkvistarna från Oxford har stått för en del magi. Jag såg Radiohead 1992 som förband till REM. En intellektuell punk. Idag handlar det mest om ett mastodont massljud med en suggestiv sång som släpar sig fram i en ett spännande grådis. Där har ni "Ok Computer" i ett nötskal, som jag fick julen 1997. Plattan ska spelas i höstmörkret och klassikerna ligger som på ett radband ("Airbag", "Paranoid Android", "Exit Music (For a Film)", "Let Down", "Karma Police", "Fitter Happier", "Electioneering", "Climbing Up the Walls", "No Surprises", "Lucky" och "The Tourist"). Och efter detta tempofyllda klippandet och klistrandet har jag närmat mig slutet av Räisänens platta. Det är verkligen så att den inte tar sig. Synd! Det blir sista gången jag spelar I'm Indian". Den förra kanske är bättre? Efter detta depp bjussar jag på kvalitet.

Läs även andra bloggares åsikter om

onsdag 4 februari 2009

Inte är nyliberalismen död - 100 steg till tror istället på ultranyliberalism

Många förklarar nyliberalismen död. Finanskrisen ska ha sprängt detta, enligt flera tänkare, oansvariga vansinnets ideologi i bitar. Kulturskribenten Göran Greider har också ställt sig i den kön (DN:s pappersupplaga 28/1-09). Han hänvisar bland annat till olika keynesianska satsningar, både internationellt och här hemma, och menar att statens betydelse kommer att öka och måste erkännas. Anders Bolling svarar genom att påstå att statens roll aldrig ifrågasatts utan att den istället skiftar beroende på rådande konjunkturläge (30/1-09). "Glöm heller inte att klassisk keynesianism också innebär att staten ska snåla när ekonomin går bra", säger Bolling. Den som vill använda flera DN-poletter i tidningens sökarkiv kan dessutom läsa Greiders replik (3/2-09). 100 steg till har alltså inte kunnat länka till den intressanta debatten. Det kunde jag däremot när kulturskribenten Stefan Jonsson i linje med Greider här om veckan resonerade om att vi kan förvänta oss att den "ansvarsfulle och vidsynte disponenten" snart träder in för att ordnar jobben och välfärden. Jag är generellt tveksam till sådana teoriers giltighet i verkligheten. Snarare ser ju jag, som ni trogna bloggenläsare vet, en ultranyliberalism växa fram, som vi ännu bara sett konturerna av. Utvecklingen hänger samman med att vi, inte dom andra, måste göra anpassningar. Många av de excesser som vi i det upplysta väst håller oss med kostar pengar och fördyrar produktionen. Varför inte göra en egen lista på dina favoritförmåner och de som du kan tänka dig att avstå ifrån. Det finns alltid producenter och länder som är beredda att begränsa kostnader för att få sälja. Är vi det? Privata affärer skriver att "Sänkta löner kan rädda jobben". Det är Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård som ur sitt perspektiv klargör läget. Hon tycker det är ett problem att anställda ofta ser på sin egen lön som en isolerad företeelse. "Det krävs en tydligare koppling mellan lön och företagets resultat", menar hon. Kanske blir effekten av finanskrisen, i motsats till vad Grieder och Jonsson förutspår, ett kärvt uppvaknande eller att vi fastnar i en mardröm. Vad kan staten göra åt det?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag 3 februari 2009

Bara den kulturbärande medelklassen vinnare på nya flygmiljöavgiften

Snart måste den kulturbärande medelklassen betala för miljöutsläppen som orsakas av deras flygresor till och från fritidsbostäderna i Antib och på andra fashionabla platser i Provence. Dagens Nyheter berättar nämligen idag att "Grönt flyg får priset att lyfta". Det hänger samman med att svenskt flyg inom kort ingår i ett system i EU för utsläppshandel. Enligt en rapport medför detta att en biljett i snitt blir 66 procent dyrare. 100 steg till har länge tittat snett på den privilegierade övre medelklassen, som ju lever det bästa liv du kan föreställa dig. Tänkt dig själv att kunna ta strandpromenader i Cassis eller en bouillabaisse i Nice med ett fin fint rosé från Bandol bara för att du har lust. Först trodde jag att nya avgiften skulle medföra att resenärerna framöver verkligen ska behöva prioritera och välja bort någon resa. Det måste ändå vara meningen med åtgärden, att styr människor bort från oönskade beteenden genom olika ekonomiska styrinstrument. Men jag är besviken på avgiftsnivån. Den är långt ifrån tillräcklig för att förändra överhuvudtaget någon miljöpåverkan alls. Priset för resan Stockholm-Marseille slutar med avgiften på dryga 800 spänn. Det måste väl betraktas som ett överkomligt pris, inte minst för nu aktuell krets personer. Utsläppsavgiften kommer därför knappast att avskräcka vare sig bromma- eller saltsjöbadsbor från att fortsätta att fara som skottspolar till sydfrankrike eller var de i övrigt lever sina fantastiska liv. Hur blir det då med miljön? Inte bättre. Vi har därför ingen win win-situation. Men vem bryr sig. Det handlar som alltid främst om att ha en politik som gör det etiskt möjligt för vissa att leva det goda livet. Ett gammalt beprövat koncept.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

måndag 2 februari 2009

Kulturbloggen tackar Ingves för det uppkomna konsumtionsutrymmet

Är ekonomi kultur? Platsar en diskussion om 100 steg tills privatekonomi på nya kulturbloggen? Ja, jag vet inte jag men nu ler lyckan igen. Och mitt sinnestillstånd, precis som ert, måste väl vara att betrakta som kultur. Jag tvivlar inte en sekund på att den franske sociologen Pierre Bourdieu skulle sett saken så. Min husgud får avgöra så jag kör på. Ni som följt gamla och nygamla bloggen har ju kunnat bedrövats över hur också jag drabbats av finanskrisen. Jag har ju varit djupt kritiskt över att mitt konsumtionsutrymme strypts i motsvarande utsträckning som riksbankens ordförande Stefan Ingves höjt styrräntan. Men nu har plötsligt ett ekonomiskt utrymme infunnit sig igen. Efter att ha kollat med banken har vi en ränta på hypotekslånet som med god marginal understiger tre procent. Det känns som om att vi i slutet av månaden kommer att bada i pengar. Men någon ny bil blir det inte i år, vilket jag heller inte hade planerat för. Jag väntar istället på att Toyota utvecklar färdigt sin miljöminibuss. I avvaktan på den får jag fortsätta att köra vår antimiljöminibuss. Sannolikt minst ett par tre år till. Troligen lägges pengarna på en bordeauxsemester bortåt augusti med bad i Atlantens höga vågor och turnéer bland vingårdarna. Så det ser verkligen ut att ändå bli ett bra 2009. Vem hade trott det i november 2008? Knappast en utsikt som företräddes på den här kulturbloggen.