Rockefeller fixar knappen knapp åt Obama så han kan fimpa Internet?

På den här bloggen har vid något tillfälle frågan ställts om varför Internet tillåts finnas i nuvarande oreglerade form. För de flesta är det uppenbart att det fria flödet av information på nätet inte enbart är positivt, som den är för exempelvis den globala demokratiska utvecklingen. Tillgängligheten ger också stora fördelar för terrorister. De erbjuds en möjlighet att näst intill utan begränsningar i tid, och med enkla tekniska medel, kunna kommunicera samt konspirera och intrigera mot samhällen. Vad det kan innebära finns det flera exempel på. De mest kända är Attentatet mot World Trade Center, Madrid- och Londonbomberna. Totalitära stater, som exempelvis Iran och Kina, har dessutom svårt att hindra medborgare att ta del av kunskap från oberoende källor. Ayatollor och kommunistledare gör vad de kan för att lokalt stänga av Internet. Det går naturligtvis inte. Internetanvändarna bryter snabbt igenom ceybermurarna. Vid sidan av dessa hot finns fildelningsdiskussionen. Underhållningsindustrin menar att den illegala nedladdningen på nätet är så omfattande att den förstör möjligheterna att tjäna pengar, och att investeringsviljan därför minska i motsvarande takt. Och vi står samtidigt inför en global tidningsdöd. Få vill längre betala för nyheter. Exemplen är alltså många på att gratiskulturen är här. I detta perspektiv ser den anonyma friheten på nätet, som av många närmast betraktas som en mänsklig rättighet, mest ut som en kraft som makthavare i desperat machiavellianda måste stoppa. Och i skenet av detta tycker nog många att de demokratiska landvinningar som följt i kölvattnet med det fria nätet står sig slätt mot behovet av förändringar för att garantera ekonomisk och politisk stabilitet. Nätet måste med hänsyn till detta idag för vissa makthavare representera en nihilism och anarkism som vi kanske inte sett sedan de röda rörelserna formerade sig i Ryssland under det tidiga 1900-talet. Ska vi acceptera att multinationella företag dokumenterar våra liv och lägger ut dem på nätet som Google genom tjänsten Maps. Vi har ju också vår egna hitta.se, som till skillnad för Google inte maskerar ansikten. Visst är det att kränka enskildas integritet. Och visst finns det tankar om att stoppa kaoset på nätet. I USA funderar man nu på att införa knappen knapp. En switch för att stänga av nätet. Aftonbladets Wolfgang Hansson rapporterade redan i somras om att senator Jay Rockefeller - barnbarn till den kände oljemagnaten John D Rockefeller - jobbar på att ta fram ett sådant lagförslag. Formuleringarna är allmänt hållna och skulle ge presidenten stora befogenheter att själv avgöra när en "cyberkatastrofläge" föreligger, även om det i praktiken handlar mer om att stänga av enskilda servrar än hela Internet. Jay Rockefeller har hela tiden varit starkt kritisk till ett fritt Internet och betecknat det som "ett digitalt Pearl Harbor”. Jag kan inte meddela hur det gått med förslaget. Locket verkar ha lagts på. Men jag tvivlar inte på att det fria Internet inom en snar framtid är historia. Så som vi har det nu med information är helt enkelt för bra för att var sant, både utifrån utgångspunkterna tillåtet och gratis. Och ser vi inget stopp på politiska eller samhällsekonomiska grunder tar det slut på kommersiella. New York Times gick nyligen ut med att tidningen snart stänger gratiswebben. Jag heller inget konstigt i det, för aldrig tidigare har information varit till fritt förfogande för alla. Information och kunskap är som vilken immaterialrätt som helst, ord som metall eller uppfinning. Fler kommer att dra åt kranarna. Därför rekommenderar jag er bloggenläsare att passa på and eat or smoke the banan - för snart är den inte kvar.

Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Cyberkatastrof, Jay Rockefeller, Barack Obama, Terrorism, Fildelning, New York Times, Tidningsdöden, Google Maps

Centerpartiets Maud Olofsson satsar hellre på sig själv än alliansenprojekt

Centerpartiet samlar nu sina trupper i dagarna två för att hålla kommundagar i Göteborg. Men inte med de bästa förutsättningarna. Det är kris. Partiet ser i opinionsundersökningar ut att närmast ha halverat sitt väljarstöd sedan valet 2006. I dagsläget är det inte ens säkert att Centerpartiet klarar riksdagsspärren på fyra procent vid valet i september. Nyligen förklarade partiledaren Maud Olofsson kräftgången med att hon som kvinna fått utstå mer kritik med anledning av skandalen kring Vattenfall och krisen i fordonsindustrin än om hon varit man och att detta gett ett negativt utslag i opinionen. Idag säger hon istället till Dagens Nyheter att Centerpartiet varit för dåliga på att sälja det man åstadkommit i regeringsarbetet. Men det har också framförts intern kritik mot att partiet inte varit tillräckligt ideologiskt liberalt, eller frihetligt. Något Olofsson tänker råda bot på, för idag gick hon till angrepp mot Las. Olofsson vill göra arbetsrätten till valfråga. På partiets hemsida står att Centerpartiet kommer att "ta tydliga steg för att skapa ytterligare flexibilitet och öppenhet på arbetsmarknaden". Hon tror heller inte att bara Centerpartiet går i sådana tankar. "Folkpartiet har närmat sig oss och Kristdemokraterna har också öppnat för det. Och jag vet att det finns en diskussion även inom Moderaterna", säger hon till TT. Jag är tveksam till genomförbarheten. Det är som att välja mellan pest eller himlen. För en polarisering om arbetsrätten rubbar grundvalarna för regeringsmakten. Det vet Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann - den moderata trojka som gjort upp med gammelmoderaterna och planlagt Nya arbetarpartiet. Trion drog dessutom projektet ett varv till i höstas då man under moderatstämma i Strängnäs hyllade S-ikonen Tage Erlander och folkhemsbygget. Inför valet 2006 lade man helt enkelt om kursen i många principiella frågor för att ta udden av kritik från vänster och bli statsmannamässigt. Borgerliga käpphästar stoppades långt in i garderoben. Man tycker numera exempelvis att arbetsrätten utgör en viktig del av trygghetssystemet. Detta var också alldeles säkert en förutsättning för 2006 års valseger. Och en kil i detta kan säkert ge en och annan allmänborgerlig röst till krisande småpartier inom alliansen. Men i motsvarande grad öppnas flanken mot arbetarrörelsen. Den striden kan Reinfeldt inte vinna. Därför kommer också Maud Olofsson att övertygas om att inte profilera sig i denna fråga. Ett pris hon och Centerpartiet får betala för makten, med risk för att åka ur riksdagen. Alternativt raser hela alliansprojektet.

Andra bloggar: Jinges Tianmin.info Dick Erixon Världens Eko Rasmus Lenefors Annie Johansson Stockholm enligt Ankarsjö Kent Persson

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Centerpartiet, Nya arbetarpartiet, Maud Olofson, Valet 2010, CP, Las, Arbetsrätt, Fredrik Reinfeldt, Gammelmoderater

Miljöpartiet ger upp idén om att vara ett litet oppositionsparti - eller?

Vad är motsatsen till ett litet oppositionsparti? Ett stort förvaltande parti, skulle jag säga. Det tydligaste exemplet är Socialdemokraterna. Men också Moderaterna har genom sitt projekt Nya arbetarpartiet visat statsbärande ambitioner. Och är det den utvecklingen Miljöpartiet ser framför sig nu när man gör sig redo för att möta höstens väntade succéval. Enligt Aftonbladet håller Miljöpartiet som bäst på att anpassa sin kostym för tolv procent. Det tror jag är en rimlig utgångspunkt. Förhandstipsen är nu att MP kan få var femte röst i Stockholm. Det innebär bland annat att man mentalt ger upp synen på sig själv som just ett litet oppositionsparti. Partiet avser därmed att inte göra samma misstag som Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet i valen 1998 och 2002. Alla tre ökade plötsligt stort från ett val till ett annat, men lyckades sedan inte upprepa bedriften. "De misslyckades för att de fick in många som inte visste vad uppdraget innebar, då förvaltar man inte väljarnas förtroende", säger Magnus Johansson från partistyrelsen. Det handlar alltså inte bara om att lära upp fler funktionärer, utan också om att lära nya som gamla att de har makt och mandat. En klok och ansvarsfull strategi, fast långt ifrån den miljöpartiets grundare Per Gahrton bara för några veckor presenterade som partiets. Gahrton förklarade att man inte alls har bundit sig för en rödgrön koalition. Nuvarande samarbete ska utvärderas till valet 2014. Och det kan leda till att man väljer att samarbeta med de borgerliga partierna. Ställningstagandet hänger på vilka miljöpolitiska fördelar man kan vinna. Men så brukar inte ett statsbärande parti resonera. Just den katogorin partier vill man veta var man har på den politiska skalan. Om det tills slut är Gahrtons miljöanarkism eller partistyrelsens statsbärarlinje som kommer att gälla återstår att se. Det finns nog fundisar som vill ha ett ord med i saken. Men ska vi kunna ta partiet på allvar får de lämnas vid vägkanten och Maria Wetterstrand inrättas som en riktig partiledare. Det är i alla fall mitt råd.

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Magnus Johansson, Rödgrönt, Valet 2010, Per Gahrton

Vem är Barack Obamas Josh Lyman nu när han så väl behöver en?

Okej, jag följer upp president Barack Obamas vedermödor inför den avslutanden bataljen om införandet av en statlig allmän sjukvårdsförsäkring. På något vis ska presidenten baxa reformen hela vägen genom senaten. Det har han lovat det amerikanska folket. Men hittills har amerikanarna kastats mellan hopp och förtvivlan. Och det gäller både de som är för och emot. Från att i valrörelsen inför presidentvalet, under parollen yes we can, fått väljarna att tro att de själva kan förändra sin situation har reformarbete stött på olika hinder. Kompromissviljan har dock inte saknats. Obama har för att få över de mest konservativa demokraterna accepterat att den statlig ersättning inte får omfatta aborter. En överenskommelse som av partiets radikala flank kallats en undfallenhet. I början av december såg det mot den bakgrunden ut som om en reform med den konstruktionen omöjligen skulle passera senaten. Men så på självaste julaftonen gav senaten klartecken för fortsatt arbete, även om det var med minst möjliga marginal. Obama räknade in de absolut nödvändiga sextio senatsrösterna av sammanlagt hundra. Alla demokrater röstade för. Fast det var en månad före "Chockvalet i USA". Fyllnadsvalet i Massachusetts efter den avlidne demokraten, och förespråkaren av sjukvårdsreformen, Ted Kennedy vann, till mångas förskräckelse och förvåning, republikanen Scott Brown. Detta i en traditionellt demokratisk stat. Brown hade dessutom gjort nej till sjukvårdsreformen som sin huvudfråga. Och i ljuset av att Obama vid presidentvalet vann staten med tjugosex procent är resultatet än mer märkvärdig. Den självklara kommentaren i USA är att valutgången är ett underkännande av Obamas förslag till sjukvårdsreform. Bakslaget kan, som Aftonbladets Wolfgang Hansson konstaterat, också sätta krokben för hela reformen. Presidenten har ju inte längre supermajoritet. Därför är Obama, som Hansson vidare skriver, i största behov av en nystart som innebär att han hittar tillbaka till mittenväljarna. Men idag är det oklart vilken strategi Obama har. Han borde avgjort frågan innan fyllnadsvalet. Och vi vet inte när frågan igen ska behandlas av senaten. Antagligen pågår tuffa förhandlingar. Och vi som sett teve-serien Vita huset vet hur dessa går till. En Josh Lyman syr ihop en politisk deal. Så då kan man undra vilken republikan som ska köpas över och till vilket pris. En insats också för att Barack Obama ska ha en chans att sitta en andra mandatperiod. Det är alltså viktigt att det blir något om ens bara en tumme. Han har inte råd med en prestigeförlust här.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Sjukvårdsreformen, USA, Scott Brown, Ted Kennedy, Vita huset, Josh Lyman

Partierna håller ihop - men i betongblock och med än mindre skillnader

Under rubriken Håller de ihop resonerar svenskans Göran Eriksson om riksdagens småpartiers verklighet. Frågan är om Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet inom Alliansen samt Miljöpartiet och Vänsterpartiet inom rödgrönt tvingas osynliggöra sin profil för kollektivets skull. Och visst vill vi helst veta vad Socialdemokraternas Mona Sahlin och Moderaternas Fredrik Reinfeldt tycker. De står för alternativen - det borgerliga mot socialistiska. Först får de förklara hur välfärdsfrågorna ska lösas, till exempel socialförsäkringen och jobben. Och i skenet av detta tycker jag Göran Hägglund, Maud Olofsson, Jan Björklund, Peter Eriksson (i gårdagens partiledardebatt i Svt:s Agenda) och Lars Ohly liknar småkraxande kråkungar, som ingen riktigt är intresserad av. I skarpt läge vill vi ändå höra de vuxna tala. Och då riktas intresset mot Sahlin och Reinfeldt. På sikt tror jag det är en ohållbar situation. Men inte att det leder till att blocken upplöses. Istället stärkas de i takt med att småpartierna förminskas. Partierna måste helt enkelt närmare sig varandra än mer. Småpartierna för att inte utraderas och de stora för att de inte kan vinna utan stöd. Det ligger därmed i samtliga partiers intresse att alla är med. Effekten blir att det så småningom utmönstrats två alternativ, ett blått och ett rött med varsin politik. Vi kommer då i huvudsak höra de stora tala utifrån två tydliga paraplyer, som i ett rent tvåpartisystem - i betongblock. Detta har jag också skrivit om både en och flera gånger. Men alltfler tror att vi är på väg mot ett tvåpartisystem, låt vara på informella grunder. De konstitutionella förändringarna dröjer, även om de efterfrågats av både historikern Gunnar Wetterberg och statsvetaren Olof Ruin. Men med två starka block som representerar två linjer finns hyggliga garantier för att vi får fram en stabil regeringsmajoritet. Mardrömmen är ju att det inte ska vara möjligt att bilda regeringen utan stöd för extremister. En sådan parlamentarisk situation vill få ha. Därför kommer nuvarande riksdagspartier håller ihop.

Läs även andra bloggares åsikter om Tvåpartisystem, Socialdemokrater, Moderater, Alliansen, Rödgrönt, Valet 2010

Också Maud Olofssons transportkompani vägar vara rundningsmärken

I våras gnällde den moderata riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson över att hon reducerats till ett rundningsmärke. Hon kritiserade att politiken ofta görs upp av få inom partiernas toppskikt och att folkets 349 representanter i riksdagen just bara uppfattas som knapptryckande röstboskap med den huvudsakliga uppgiften att transportera beslut genom kammaren. Jag konstaterade att Pålssons motstånd är fel, i varje fall om vi vill ha ett samhälle med hygglig stabilitet och förutsägbarhet. Det är svårt att driva runt projektet Sverige om vi ska behöva oroa oss för enskilda riksdagsmäns nycker, som kanske hänger samman med en så pass rationella tanke som att vilja bli omvald. Dessutom ifrågasatte jag om Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann skulle ha lyckats med sin idé om att göra om Moderaterna till Nya arbetarpartiet med en trilskandes moderat riksdagsgrupp, även om det mer är en partipolitisk intern fråga. Men vill vi ha politiska förändringar måste vi nog i någon mån acceptera att diskussioner förs över de många riksdagsmännens huvuden, både när det gäller interna och externa reformer. Men nu har också näringsminister Maud Olofsson ställts mot väggen av några i hennes parti som inte ser sig som ett transportkompani. Varken Solveig Ternström, Sven Bergström och Eva Selin Lindgren avser att rösta igenom alliansens energiöverenskommelse som bland annat innebär att vi fortsätter att ha kärnkraft. Centerpartisten Sven Bergström säger till Ekot att "han inte tror att han har förmåga att trycka på en ja-knapp, om det innebär tillåtelse till mer kärnkraft". Hu säger jag om det faktum att rundningsmärkena inte vill vara rundningsmärken. Hur ska det gå med besluten nu när fler vill ha en röst med i laget. Ska det stjälpa hela alliansens energiöverenskommelse? Har de 349 inte förstått den formella gången.

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Maud Olofsson, Centerpartiet, Energiöverenskommelsen, Kärnkraft, Solveig Ternström

Ny mediestrategi om att tiga ihjäl Sverigedemokraterna?

Det var spännande att idag läsa DN:s artikel om opinionsläget i riksdagen med DN/Synovates analys av januarimätningen. Hur jag än sökte i texten gick det inte att finna siffran för Sverigedemokraterna. Men, vad nu? Har de hamnat under riksdagsspärren? Och i så fall, varför har man inte dragit på den nyheten? Men i grafiken går det att se att SD balanserar på fyraprocentgränsen med plus en tiondel. Okej, här har vi kanske en ny taktik för att möta SD. För det visade sig att det var ett dåligt grepp att ta debatten med Sverigedemokraterna. Sedan Aftonbladet bestämde sig för att ge partiledaren Jimmie Åkesson utrymme på en central plats i tidningen, med en förväntan om ett politiskt självmål magplaskkaraktär och folkets dom, har Sverigedemokraterna matchats av väljarna som tåget av rälsen. Som mest kunde Sverigedemokraterna kunnat räkna in 7,2 procent av valmanskåren. Därför undrar jag om vi nu såg en medial linje som går ut på att tiga ihjäl dem? Den enligt mig enda vägen för att slippa se dem i riksdagen till hösten.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Valet 2010

Över nu för de Nya Moderaterna - gammelmoderaterna på ingång?

Nu höjer statsminister Fredrik Reinfeldt temperaturen i valkampen genom att sätt hårt mot hårt. Aktuellt meddelar nämligen ikväll att bland andra Anders Borg enligt uppgift inte ställer upp i riksdagsvalet. Statsministern bedöms därmed signalera att toppolitikern Borg bara är med i det fortsatta politiska arbetet om partiet och alliansen vinner valet. Man ställer ett tydligt ultimatum. Då är det lätt att räkna ut vad som händer med svensk politik om alliansen inte vinner. Det är slutet för de Nya Moderaterna och vi får tillbaka gammelmoderaterna samt den polarisering i svenskt politik som efterfrågats av både professor Svallfors, vid Umeå universitet, och professor Bo Rothstein, vid Göteborgs universitet. Och under denna förutsättning blir den gårdagens blogg om majoriteter mindre intressant. Med en vetskap bland väljarna om att de riktiga Moderaterna lurar i vassen tror jag inte att blått kan hota en absolut majoritet för den rödgröna oppositionen, inte minst mot bakgrund av dess redan stora försprång. En förutsättning för Moderaternas och alliansens ledarskap har trots allt varit att de i mindre utsträckning av väljarna uppfattats vara ett hot den svenska modellen. Kvällens besked krossar den överenskommelsen. Och tillsammans med det sjukförsäkringsschabbel socialförsäkringsministern Christina Husmark Pehrson gjort sig skyldig till är detta troligen spiken i kistan för alliansprojektet och hela tanken på den Nya Moderaterna. Väljarna vet nu att de Nya Moderaterna bara finns så länge de kan leverera makt. När den förmågan upphör finns andra Moderater som gärna tar över.

Alliansen, Rödgrönt, Fredrik Reinfeldt, Valet 2010

Med Sverigedemokraterna som vågmästare kan vad som helst hända

Det är inte bara OS- och VM-år 2010. Nej för oss sport- och politiknördar är det full pott. Precis som det var 2006 och kommer att bli 2014 är det i år Valår i Sverige. I september förväntas vi alla röstberättigade att lägga våra röster på vår favorit. Och som de stora medierna tänker jag göra en sammanfattning av det inhemska politiska läget. På riksplanet har vi alltså en alliansregering, eller koalitionsregering som det heter på politikerspråket, bestående av Nya Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet Liberalerna och Kristdemokraterna. I opposition sitter Rödgrönt samarbete med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vi har därmed en tydlig tvådelad indelad riksdag. Något förenklat kan man säga att den vi har en höger- och en vänsterfalang. Den som följer diskussionerna inför valet kan dessutom se att analytikerna i allt mindre utsträckning talar om partier. Istället fokuseras det tvåpartisystem som vi i praktiken har. Det hänger inte minst samman med Sverigedemokraternas framgångar i slutat av 2009. Båda alliansen och rödgrön har sagt sig komma att vägra samarbeta med SD. Mitt avstamp inför valåret blir därför att lyfta fram den särskilda frågan om vilken betydelse det har för kommande regeringsbildning att Sverigedemokraterna troligen tar plats i riksdagen, som jag menar i nuläget är valets viktigaste. För även om Sverigedemokraterna i en undersökning nyligen fått opinionssiffror som ligger under riksdagsspärren har partiet under en lång tid haft stabilt väljarstöd som klart överstiger fyra procent. Och så sent som för en vecka sedan ställde sig en väljare av åtta sig positiv till SD-koalition. Under alla omständigheter får vi ställa in oss på ett liv med Sverigedemokraterna i riksdagen. Hur det går med bildandet av regering är högst oklart. Vi får trots allt räkna med att inget av blocken när ända fram. För även om SvD idag redovisar Sifo-siffror som ger rödgrön egen majoritet visade Skops mätningar i DN bara häromdagen, att ingen av grupperingarna vinner absolut majoritet. Mot bakgrund av att ingen kommer att vilja samarbeta med partiet har vi med detta valutfall en politisk kris. Mona Sahlin har nämligen nyligen bekräftat att Socialdemokraterna inte eftersträvar en situation med minoritetsregering. Och med det besked som alliansen tidigare gett om kan vi ha en situation där det inte går att bilda regering. Och då tror jag att bara Miljöpartiet kan rädda situationen. Det mot bakgrund av att de både Folkpartiet och Centerpartiet, som Sahlin sagt sig kunna samarbeta med, är mindre lierad i sin koalition än Miljöparitet. Det har också MP:s grundare Per Gahrton nyligen strukit under. Han förklarade till och med att det gröna inslaget i rödgrönt är ett experiment som ska utvärderas till nästa val. Jag tror att den kan komma att ske tidigare om vi får ett parlamentariskt läge med SD som vågmästare. I så fall tvingas Miljöpartiet ställa upp för Sveriges skulle genom att bilda en beslutsför regering av blågrönt slag. Och så stor skillnad är det inte mellan alliansens grundvärderingar och MP:s. Så sammanfattningsvis handlar kommande val i första hand om SD kommer in och i så fall om det sker på bekostnad av att något av nuvarande block når egen majoritet.

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Rödgrönt, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Sverigedemokraterna, SD, Vågmästare, Valet 2010, Tvåpartisystem, Nyval

Lite av yes we can och mer av kohandel när Obama gör sjukvårdspolitik

Det amerikanska folket fick sin julklapp av president Barack Obama när han på julaftonen fick igenom en lag i senaten som kan göra att ytterligare tiotals miljoner amerikaner får tillgång till sjukvård, 94 procent mot dagens 80. Men det var med minsta möjliga marginal senaten röstade för att fortsätta arbeta för ett genomförande av en statliga allmän sjukvårdsreform. Obama fick nödvändiga sextio av sammanlagt hundra senatsröster. Han har dock jobbat hårt för att övertyga konservativa demokratiska motståndarna som Mary Landrieu, från Louisiana, och Blanche Lincoln, från Arkansas. Och jag tycker inte att arbetet omgetts med en yes we can-aura. Snarare tycker jag att det från Vita husets sida handlat om kallhamrad politisk kohandel. De som i grund och botten är emot en statlig allmän sjukvårdsförsäkring vill självklart ha något i gengäld för att tumma på sin övertygelse. De konservativa såg därmed sin chans att ruska liv i den för tillfället avsomnade abortfrågan. Obama har nu dyrt och helig fått lova att några allmänna medel inte ska användas till aborter. Fast den frågan har varit föremål för en hetsig debatt i USA, som inte märkts av här hemma i någon större utsträckning. Och det var nära att sjukvårdsreformen mot den bakgrunden stannade vid en vision. USA-bloggen har, som jag tidigare nämnt, rapporterat om en gräsrotsrevolt mot demokraternas undfallenhet mot högern. Nu ser det alltså ändå ut att gå vägen för Obama och det amerikanska folket. USA får som det sista stora demokratiska landet en allmänt finansierad sjukvård. Och presidentens framgång på denna front kommer, precis som DN konstaterar, att få en vidare politisk betydelse för hans trovärdighet och politiska mandat. I själva verket skulle Obama troligen varit förlorad som politisk ledare om han inte baxat igenom reformen. Mot den bakgrunden är det också lättare att förstå det höga pris han varit villig att betala. Men sådan är den polititiska realiteten - ju mer man vill desto dyrare blir det. I dessa fall handlar politik väldigt lite om efterfrågan mer om hur dyrt det ska bli.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Sjukvårdsreformen, Yes we can, Politisk kohandel, Abort, Fri abort

Miljöpartiet oroas av Maria Wetterstrand popularitetssiffror

Igår lyfte jag fram uppgiften om Miljöpartiets språkrörs Maria Wetterstrands personliga framgångar när där det gäller förtroendet bland väljarna. Bara statsminister Fredrik Reinfeldt har nu större förtroende. Min fråga var om Miljöpartiet har råd att offra sitt populära språkrör, vilket enligt stadgarna ska ske 2011. Miljöpartiet väljer nämligen nya språkrör vart nionde år. Aftonbladet skriver också idag att frågan om en förlängning av språkrören Peter Erikssons och framförallt Maria Wetterstrands mandat över 2011 diskuteras inom partiledningen. Internt är många oroliga över hur det ska gå för partiet utan den politiska supersstjärnan Wetterstrand. Och som statsvetaren Jenny Madestam konstaterar måste nuvarande språkrörspar bort från offentligheten för att det nya paret ska få utrymme och möjlighet att etablera sig som en trovärdig ledarduo. Och hur ska man undvika en opinionsmässig genomklappning under en sådan etableringsperiod? Men kanske oroar de sig ändå i onödan. Den bedömning gör PR-konsulten Paul Ronge. Han tror att glansen kring Wetterstrand falnar ju närmare valet vi kommer. "Det här är hennes 15 minuter av fame", spår Ronge. Mycket av hur det blir med den saken hänger på hur det går i nästa års val. Enligt min mening blir det närmast omöjligt för nästa par att marknadsföra sig själva om Peter Eriksson och Maria Wetterström sitter i en regering. Det skulle till och med vara löjligt att inte låta nuvarande språkrör dominera Miljöpartiet under sådana omständigheter. Hur det nu är är med denna sak tror jag inte MP hinner bilda opinion inom partiet till 2011 för att ändra dagens situation. Så snart har vi facit. Och då kan vi bedöma om ett rotationssystem för ledningsfunktionen fungerar också i framgång eller om det är en utopisk syn på ledarskap.

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Valet 2010

Maria Wetterstrand klättrar vidare - gör Miljöpartiet det utan henne?

Jag har ju funderat en del över vad Miljöpartiet ska göra med Maria Wetterstrand när hon stadgeenligt avgår som språkrör 2011. I flera bloggposter har jag också beskrivit den oro som finns bland Miljöpartiets medlemmar om vad som ska hända med partiet när hon inte leder det längre nu när det går så bra med henne i toppen. Maria Wetterstrand kunde nämligen i år gå på julledigt som ledare för ett parti med imponerande 9,8 procent av väljarunderlaget. Hon har tillsammans med Peter Eriksson, i det närmaste fördubblat väljarstödet sedan valet 2006. Inte blir det lättare för partiets nästa språkrörspar om Wetterstrand fortsätter den popularitetstrend hon är inne i nu. Aftonbladet meddelar nämligen att Wetterstrand igen ökat sina siffror för förtroende. Nu har hela 52 procent av väljarna har förtroende för henne. Hon har därmed ökat med exempellösa 16 procent sedan mätningen förra året. Idag har bara statsminister Fredrik Reinfeldt, med sina 63 procent, emn högre förtroendesiffra. Men som Aftonbladet skriver så får Peter Eriksson ursäkta, det är Miljöpartiets superstar Maria Wetterstrand som drar upp siffrorna för Miljöpartiet. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att MP är på väg att bli landets tredje största riksdagsparti frågar jag igen om det inte snart är dags att göra om Miljöpartiet till ett vanligt riksdagsparti med en alldeles vanligt partiledare. Eller ska man fortsätta att vara det alternativa riksdagspartiet som inte är troget andra ideal än de miljöpolitiska?

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Valet 2010

Får det amerikanska folket sin sjukvårdsjulklapp av Barack Obama?

I morgonens Ekosändningar rapporterades att Barack Obamas tal till nationen i natt inte innehöll ett ord om den igår avslutade och misslyckade klimatkonferensen i Köpenhamn COP15. Istället stod den för Obama viktiga visionen om en statliga allmänna sjukvårdsreformen i centrum. Det återstår nu ett hårt och häktiskt politiskt arbete för att den inte enbart ska stanna vid just en vision. Obama har också för den skull till och med gjort en kompromiss som innebär att de statliga sjukvårdsmedlen inte får användas för aborter. Därmed fick han över de konservativa demokrater som dittills vägrat gå med på reformförslaget och en tillräckligt stor majortet så att det kunde godkännas av senatorerna i representanthuset. Men än är det inte färdigt. Obama måste få minst 60 av senatens 100 senatorer på sin sida för att säkra genomförandet i den slutliga röstningsomgången. Och nu är goda råd dyra för samtidigt som DN.se beskriver att Obama fått en viktig röst för sjukvårdsreformen genom senatorn Ben Nelson från Nebraska, som tidigare motsatt sig abortskrivningarna, skriver bloggen Det progressiva USA att det pågår en gräsrotsrevolt mot Obamas underlåtenhet gentemot högern. "I sjukvårdsfrågan, som skulle ha blivit Obamas stora inrikespolitiska triumf, har han och senaten nu gått med på att slänga ut allt som kunde ha förändrat det katastrofala amerikanska sjukvårdssystemet i en feg kapitulation till den demokratiska högern", konstaterar Lennart. Han förklarar att "Howard Dean, nestorn bland de progressiva krafterna inom partiet och legitimerad läkare, har gått ut i öppen revolt och han verkar få allt fler med sig, bl.a. fackföreningarna". Jag har tidigare beskrivit att det är många som riskerar att förlora på sjukvårdsreformen, även utöver kvinnorna i abortfrågan. Men demokraten Nelsons röst kan nu innebära att president Barack Obamas viktigaste inrikespolitiska fråga kan gå till omröstning i senaten redan på julafton. Obama hoppas att kongressen antar hela reformen till årsskiftet. Det gör också stora delar av världen. Frågan är nu alltså om det amerikanska folket ska få ett sjukvårdssystem som liknar det vi i har Europa.

Andra bloggar: Det progressiva USA

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Sjukvårdsreformen, Health care, COP15, Howard Dean, Ben Nelson, Senaten, Fri abort

Hur påverkar Saab-nedläggningen väljarkåren - mer missnöjesröstning?

Också den här bloggen ska väl uppmärksamma det faktum att det inte gick att sälja Saab. "GM kunde ha gjort mycket mer", säger näringsminister Maud Olofsson i Aftonbladet. DN konstaterar att runt 8 000 arbeten försvinner i västsverige. "Vi måste med gemensamma krafter se hur vi kan hjälpa anställda, kommunen och regionen", säger Olofsson enligt Expressen. Och i Svd kan vi läsa om att "Rysk delägare stjälpte affären". Rapport meddelar dessutom att det var uppgifter från underrättelsetjänster som till slut fick GM att dra sig ur affären. Och om det nu var korkat att tro på den pyttelilla sportbilstillverkaren Koenigsegg skulle vara den riddare som skulle rädda Saab och Trollhättan och det ändå gick åt skogen undrar jag hur man tänkte när lika eländigt lilla sportbilsföretaget Spyker dök upp som intressent av att köpa Saab och hela förlustverksamheten - som det verkar med ryska maffiapengar. Ja, inte vet jag. GM ville väl slippa arbetet och den kostnad som en nedläggning innebär medan regeringen i det längsta hoppades att katastrofen var en övergående mardröm. Men det gjorde den inte. Regeringen har därför fortfarande att hantera en katastrof ovanpå sjukförsäkringschabblet. Och dagens usla opinionssiffror för Moderaterna och alliansen gör ju att Saab-affären är som lök på laxen liksom. Vid det här laget måste man väl ändå utgå från nuvarande regeringskoalition inte kommer att vinna 2010 års val. Som jag tidigare flaggat för står alliansens hopp till att rödgrönt inte får egen majoritet. I så fall kan Reinfeldt kanske locka över Miljöpartiet. Alldeles säkert för att hindra Sverigedemokraterna från att få politiskt inflytande. Fast då gäller det för regeringskoalitionen att inte tappa så mycket att inte ens MP-mandaten räcker för att få majoritet. Risken är annars att det blir fritt fall för de Nya moderaterna. Och frågan är då vart rösterna tar vägen. Det är inte helt säkert att det hamnar hos rödgrönt. Snarare är det upplagt för ett visst missnöje. Det skulle inte vara bra. Vi måste se till att för en regeringsduglig regering utan stöd av Sverigedemokraterna. Det är mer viktigt än att just det blåa eller rödagröna laget vinner.

Andra bloggar: Kent Persson Rasmus liberal Karin Engdahl Generation Y Roger Jönsson Röda Malmö Flute tankar

Läs även andra bloggares åsikter om GM, Saab, Spyker, Moderaterna, Alliansen, Valet 2010, Sverigedemokraterna, Rödgrönt, Miljöpartiet