S måste rädda MP:s Maria Wetterstrand från politikernas sophög

De popularitetssiffror för Maria Wetterstrand som idag presenteras av DN gör det inte lättare för Miljöpartiet att kasta ut henne från toppen 2011 när partiet stadgeenligt ska utse nya språkrör. Partiet skiftar ledning vart nionde år. Och medan vi ser allt mindre av Peter Eriksson går Wetterstrand opinionsmässigt från klarhet till klarhet. Partiet är för dagen det tredje största. Maria Wetterand har klättrat snabbt från fjärde till andra plats på förtroendetoppen, förbi både Socialdemokraternas Mona Sahlin och Centerpartiets Maud Olofsson. Enligt DN/Synovates mätning säger 38 procent av väljarna sig ha stort förtroende för Wetterstrand, jämfört med förra mätningens 29 procent. Hon får mycket beröm för sina framträdanden i teve och i riksdagen det senaste halvåret. Så om partiets medlemmar inför den nyligen genomförda kongressen i Örebro var oroliga över partiets framtida ledning har de nog snart panik. Dessutom har varannan rödgrön sympatisör stort förtroende för MP-språkröret.

Hur kommer MP-världen att fungera utan Maria Wetterstrand och hur kan nya språkrör fungera om nuvarande tagit plats i 2010 års nya regering? Det är frågor som det idag inte finns svar på men som nog ger en och annan ond i magen. Men det finns en lösning som jag varit inne på tidigare. Vägrar MP att göra Maria Wetterstrand till en riktigt vanligt partiledare, nu när politiken ändå är ensad (likriktad med de övriga sex riksdagspartierna), får Socialdemokraterna transformera Wetterstrand till sin och låta henne bli ordförande för det gamla arbetarpartiet. För även om Miljöpartiet i grunden är ett högerparti ser medlemmarna och ledningen sig som vänstermänniskor. Och ska vi ha ett informellt tvåpartisystem i riksdagen spelar det väl mindre roll vem av Mona Sahlin och Maria Wetterstrand som är på toppen. Den bäste ska vara hövding.

När jag i samma veva reder ut de eventuella alternativen och plötsligt projicerar en bilda av pysslaren Thomas Bodström som den främste inser jag att vi måste rädda Wetterstrand från politikens sophög. Ändrar inte Miljöpartiet sina statuter måste istället Socialdemokraterna lyfta fram henne som sin drottning.

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Språkrör, Valet 2010

President Barack Obama alltmer ensam i sin kamp för att förändra USA

Igår oroade jag mig över USA:s president Barack Obamas möjligheter att driva en självständig politik. Idag beskriver USA-bloggen hur de oavhängiga nu lämnar president Obama. Väljarna utan självklar politisk hemvist söker en ny. Och eftersom presidenten, till skillnad från förre presidenten Bush gjorde, saknar en sammansvetsad politisk koalition bakom sig, utan hämtar stöd av en blandning av progressiva och konservativa demokrater, kan nästa års kongressval bli en mardröm för honom. Särskilt mot bakgrund av att demokraterna häromdagen förlorade två viktiga guvernörsval. Det handlade om Virginia och New Jersey. Stater som stödde Obama under presidentvalskampanjen. Nu handlar det snart om att hinna att distansera sig från en impopulär förlorare. Många menar därför att Obamas allians är i gungning och att jublande republikaner är på frammarsch.

Att Obamam är försvagad står alltmera klart. Lennart på USA-bloggen skriver att "valresultatet betyder att Obama nu inte kommer att kunna få de allt mer oroliga demokraterna bakom sig i klimatfrågan och sjukförsäkringsfrågan." Liksom jag vid flera tillfällen skrivit är Lennart nu mer övertygad om att Obama bara sitter mandatperiod ut. Jag tror att norska fredspriskommittén gjorde sitt för att påskynda förloppet. Att bli thorbjørnad är ingen lek. Man kan på ett par dagar gå från att vara lovande med en lysande framtid till att vingla framför stupet. Närmaste dagargna ligger det mycket i potten för Obama. Många har satt stor tilltro till att han ska göra världen bättre. Hinner han vända trenden eller är han snart uträknad? I den andra vågskålen finns kanske Sarah Palin.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Klimatkonferensen, Sjukvårdsreformen, Fredrik Reinfeldt, Sarah Palin, Afghanistan, Irak, Fredspriset, Thorbjørna, Nobel Peace Prize, Thorbjörna

Fredspriskommittén tillkännagivande var proppen ur för Obamakomiken

Fredspriskommitténs thorbjørning av USA:s president Barack Obama har inneburit att han nu är tillåtet villebråd för häcklarna. Tillkännagivande visade sig verkligen vara den politiska björntjänst presidenten allra minst behövde i detta läge när så mycket står på spel för honom. Men proppen är ur och det är helt i sin ordning att urskiljningslöst driva med presidenten och hans hittillsvarade icke-politik. Många politiska komiker och kommentatorer gör sig lustiga på hans bekostnad. De upprättar långa listor över allt han inte gjort och himlar med ögonen när de konstaterar att han exempelvis inte stängt Guantanamofängelset inom utlovad tid eller stoppat krigen i Irak och Afghanistan. Ingen tror heller att Obama kan undvika att utöka konflikterna. Så det är nu mer tvärtom mot vad han lyfte fram som sina hjärtefrågor under presidentvalkampanjen - eller status que jämfört med George W Bushs dagar. Man beskriver därför Obama som den som gått från yes we can till no we can't. Aftonbladets Wolfgang Hansson anger i sin blogg den politiska stämningen i USA som så att Obamas smekmånad nu är över, nästan ett år efter att han tillträdde posten.

Att presidenten är svag visar också hur trögt förhandlingar löpte med Fredrik Reinfeldt och några av hans EU-kollegor inför decembers klimatkonferens i Köpenhamn. Och nu säger man att förväntningarna på konferensens måste tonas ner. Vad som mot den bakgrunden ligger bakom Obamas uttalande om behovet av "att öka tempot för att nå framsteg i Köpenhamn och för att hindra en framtida ekologisk katastrof" är oklart. Ännu mindre kan något entydigt sägas om vilken vikt man ska lägga i orden. Vi vet att det kan komma att kosta för det amerikanska folket att göra allvar av en radikal klimatpolitik. USA står ändå för en fjärdedel av de samlade koldioxidutsläppen. Obama behöver därför hålla hemmaopinionen lugn så att mörkermännen med kapital och informell makt inte får fritt spelrum med sitt intrigerande. Inte minst för att skapa utrymme för sin vision om en statlig allmän sjukvårdsförsäkring. Blir det för många inrikespolitiska konflikter minskar förutsättningarna att baxa igenom reformen. Detta arbete har heller hittills inte varit smärtfritt. Hur konstigt det än låter verkar få vilja ha den. Visionen riskerar därför att bli rejält urvattnad - om det ens blir något kvar, särskilt med en kraftlös president i ledningen.

Men det är åtminstone helt säkert att Obama snart måste visa att han är en smart politiker och inte bara en talare. Han kan inte mycket längre vara en do nothing president. Ändrar han inte på detta blir han inte omvald. Och det skulle medföra en stor politisk pinsamhet samtidigt som det är dåligt för alla de goda saker han står för. Det är med honom det finns ett mandat att förändra. Han måste därmed hålla den inrikespolitiska balansen och undvika att hamna i samma politiska limbo som Bill Clinton, att tvingas koncentrera sig på att försvara sin person istället för att driva politik för flertalet.

Jag ser dock ingen självklar väg eller stig att inleda marschen längs. Jag förutsätter emellertid att Obama snart finner en. Alternativet är nämligen obehagligt, för ett intill nyligen skadeskjutet GOP håller som bäst på att slicka såren. Gläntas det på Vita husets dörrar är republikanerna strax inne igen. Och främst är då kanske den reaktionära Sarah Palin, som nu bidar sin tid och håller kontakt med omvärlden via sin facebook. Hua. Får inte Obama ordning på sina grejer ser det internationella politiska läget inte bra ut - snarare riktigt läskigt galet oförutsägbart.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Klimatkonferensen, Sjukvårdsreformen, Fredrik Reinfeldt, Sarah Palin, Afghanistan, Irak, Fredspriset, Thorbjørna, Nobel Peace Prize, Thorbjörna

Kanske är vi inte på väg mot en tvåpartistat - utan mot en enpartistat

Nu ser också statsvetaren Nils-Eric Hallström att ett inträde av Sverigedemokraterna i riksdagen efter valet 2010 på allvar utmanar blockpolitiken. På SvD:s Brännpunkt beskriver han att blockpolitiken måste omprövas, att dagens riksdagspartier, för att hindra att SD får politiskt inflytande, måste arbeta för att göra breda blocköverskridande överenskommelser. Han menar att "Sverigedemokraternas goda utsikter att efter valet bli riksdagens vågmästare borde stämma de sju riksdagspartierna till eftertanke. Dagens cementerade blockpolitik kan inom något år vara historia".

Också jag har varit inne på liknande tankar. I våras resonerade jag om att, för det fall SD får en vågmästarroll, den gruppering av alliansen och rödgrönt som har flest mandat bör tillåtas att bilda en minoritetsregering. En lösning som också DN:s Peter Wolodarski häromdagen lyfte fram som tänkbar för att manövrera ut Sverigedemokraterna. Fast jag har dessutom gått än längre genom att spekulera om att vi går mot ett rent tvåpartisystem. Under rubriken ”Kanske galenskapen för med sig det goda och ger oss ett tvåpartisystem” förde jag fram att vi antagligen, till följd av att SD etablerar sig på riksplanet, snart har ett tvåpartisystem.

Men när jag ser på den politik som de båda framtida partikonstellationerna driver undrar jag om vi i realiteten inte har en enpartistat. Den hårda socialliberala vinkel som Moderaterna fört in i Alliansen har inneburit att det är svårt att urskilja någon betydande skillnad mellan det blåa och det rödgröna laget. Man driver framgångsrikt en omställnings- och socialpolitik med jobbinriktning som måste motsvara sådan politik som enligt författaren Anders Nilsson utgör den egentliga kärnan i traditionell socialdemokratisk politik. Under den nu pågående S-kongressen i Älvsjö har han kommit med en rapport om hur man ska möta storstadsväljarna. Anders Nilsson berättade att S traditionellt sett inte i första hand är ett parti för de sämst ställda, utan för de stora väljargrupperna.

Detta innebär att vi i praktiken har två partier men bara en politik. Hur rödgrönt med Socialdemokraterna i spetsen ska lyckas övertyga de flesta om att de är bäst på att föra den politiken är det i nuläget svårt att säga något säkert om. Alliansen är som samlad enhet för bra på att driva just den politiken för att det ska finnas några enkla svar. Enligt min mening kan möjligen en svidande valförlust för Alliansen med ett kraftigt internt ifrågasättande inom Moderaterna om den inslagna vägen på nytt få Socialdemokraterna i slagläge. Men dit är det fortfarande lång väg. Men det spelar väl mindre roll nu när vi ändå har en regering som på det stora hela för en S-politik, eller den enda politiken som efterfrågas. Det blir liksom same-same.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Tvåpartisystem, Enpartistat, Alliansen, Moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Jobbkongressen

S-rapport: Storstadsväljarna har fel bild av Socialdemokratisk politik

Nu får vi veta att det är folket i storstäderna som inte förstått att det Socialdemokratiska partiet är deras vän. I dagens pappers-DN förklarar Anders Nilsson att socialdemokraterna inte ska ses som ett parti främst för kollektivistiska lösningar. Detta har han noggrant beskrivit i en rapport om hur Socialdemokratin möter storstädernas problem.

Men Nilsson bedömer att Socialdemokraterna måste vända det katastrofläge som nu råder i framförallt Stockholm för att man ska kunna vinna 2010-års riksdagsval. Det räcker inte med att vara ett tjugoprocentsparti i exempelvis Stockholm. I skenet av detta blir frågan hur man ska få Stockholmssossarnas olika utspel om bland annat höjd skatt för att värna de sämst ställda och vinstförbud för företag som bedriver välfärdsservice att stämma överens med Anders Nilssons slutsatser.

I strid med dessa signaler hävdar Nilsson nämligen att det föreligger två felaktiga bilder hos väljarna av S, att partiet företräder dels det gamla samhällets industriarbetarkollektiv och dels de som bäst behöver samhällets stöd. Anders Nilsson medger att Socialdemokratin när det gäller den senare missuppfattning trampat rejält i klaveret.

Enligt Nilsson handlar fördelningssystemen egentligen inte om att fördela från de rika till de fattiga. Partiet "har istället siktet inställt på den breda majoriteten som någon gång befinner sig i ett omställningsläge".

Så nu kan vänstergänget inom partiet under pågående Jobbkongressen packa ihop för att bereda väga för New new Labour-gänget som fixar jobb- och övrig medelklasspolitik - som till exempel att införa kraftigt höjd ersättning vid arbetslöshet och sjukdom för flera, men bara för en kortare period. Ingen ska alltså riskera att passiviseras av ett omhändertagandeperspektiv som i slutändan skadar alla - människor som system. Därför måste Socialdemokraterna i första hand värna det nya arbetarpartiets jobblinje och rehabiliteringsstege. På annat sätt kan jag inte läsa Anders Nilsson. Men är Carin Jämtin rätt person för detta arbete?

Läs även andra bloggares åsikter om Jobbkongressen, Socialdemokraterna, New new Labour, A-kassa, Sjukpenning

Mona Sahlin skit i tabellen - S är bäst ändå, vi är New new Labour

DN rapporterar idag i motsats till Aftonbladets uppgifter igår att gapet mellan det rödgröna och blåa blocket minskar och det anmärkningsvärt. Från att rödgrönt under långt tid har haft en stadig tioprocentig ledningen skiljer det nu enligt DN/Synovates undersökning knappt en procent mellan blocken. Det var inte detta besked Sahlin ville ha idag inför att Jobbkongressen drar igång. Hon hade behövt komma till Älvsjömässan i södra Stockholm stärkt. Särskilt som hon idag går till kraftfullt angrepp på DN-debatt mot alliansen med att hävda att folket inte längre tror deras jobbpolitik.

Nu ser Sahlins position svagare ut igen. Men vilken vikt ska man lägga vid alla opinionsundersökningar? I nuläget inte alls. De spretar för mycket. Det går därför idag inte att säga något säkert om opinionsläget. Mona Sahlin ska mot den bakgrunden tänka på viktigare saker, som till exempel alla kärnfrågor som splittrar partiet och som ska upp på bordet under kongressen. Det handlar ju bland annat om a-kassan, skatterna, vinster eller inte i välfärd och friskola samt den ständigt återkommande föräldraförsäkringen och kravet på ökad kvotering. Dessutom ska hon sy ihop det här landet som glidit isär. Mona Sahlin har att jobba med ändå utan att behöva oroa sig för siffror.

Så - som vi brukar säga vi som håller på det grönvita laget på söder - skit i tabellen. Visa att det är Socialdemokraterna i Sverige som kan ta politiken vidare och bygga ett New new Labour och inte de blåa töntarna. Det är från den utgångspunkten valet 2010 ska vinnas. Se nu till att ta det lugnt med återställarna och plantera en trovärdig Socialdemokratisk jobbpolitik som i första hand handlar om jobben. Fast heltid som en rättighet - är det realistiskt? Nja, tror ni det? Inte jag. Låter faktiskt mer som tom plakatpolitik. Bättre kan du.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Jobbkongressen, Mona Sahlin, Opinionsundersökningar, Valet 2010, New new Labour

Mona Sahlin plötsligt i medvind - men hur ska hon sy ihop stad och land?

Också jag kan vara positiv - idag genom att berätta att Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin kan äntra scenen när partiets Jobbkongress inleds imorgon som en vinnare. Det är inte bara motvals. Nya opinionsiffror visar i vanlig ordning att rödgrön opposition leder före alliansen. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har tillsammans 48 procent medan det blåa laget, faktiskt med Kristdemokraterna över riksdagsspärren, knappt når 38 procent. Och S går framåt. Mona har därför, som Aftonbladet skriver, plötsligt medvind.

En för de flesta positiv nyhet är att Sverigedemokraterna inte får en roll som vågmästare i undersökningen. För det krävs att alliansen eller SD skrapar ihop ytterligare drygt en procentenhet av rösterna. Värre är att SD nu står på hela sex procent. Carl Melin, från United Minds, som gjort undersökningen, förklarar att Moderaterna förlorat mest till SD. "Socioekonomiskt ser SD:s väljare ut som socialdemokrater, de har låg utbildning men tjänar ganska bra. Men de har borgerliga värderingar", säger Melin. Det är enligt min mening inte märkligt. Det är med väljare ur den gruppen som det nya arbetarpartiet Moderaterna byggde sin valframgång 2006.

Men opinionsframgångarna i bagaget ökar Mona Sahlin pondus. Men det blir ändå inte lätt att övertyga kongressens ombud om att hon kan styra partiet ända i hamn genom att få tillbaka de väljare som har lämnat partiet och behålla de som var trogna sist. Det finns för olika bilder inom S om vilken politik som är rätt. En vänsterfalang eftersträvar en återställarpolitik samtidigt som de mer högerinriktade krafterna vill ha en politik för den nya tidens villkor, anpassad bland annat till att välfärdstjänster kan utföras av privata entreprenörer med vinstintresse och med en skattepolitik inte olik den vi har idag. Det innebär en politik som mer bygger på individens egna initiativ att forma ett bra liv.

Vi vet att Mona Sahlin avser att lägga fram en politik för att sy ihop ett land som hon menar har glidit isär. Frågan är om det mot denna bakgrund är möjligt. Vi får uppenbarligen en allt mer uppdelning i stad mot land. Och att frågan är het visar inte minst att Svt:s Debatt ikväll valt motsättningen som tema. Tidigare idag pratade dessutom Johanna Graf, Socialdemokratiskt opinionsråd i Solna, om samma sak i P1:s Studio Ett. Under rubriken Vem är kapitalist idag frågade hon retoriskt om det är taxichauffören med en egen bil eller hårfrisörskan med egen verksamhet? Vem är det som ska angripas med de stora orden om rättvisa? Ja, idag är gränserna oklara. Vad partiet måste göra under de närmaste dagarna är att förankra en politik internt som är bra för de med lägre och medelinkomster, utformad för människor både i stad och land och på så vis sy ihop landet. Går det? Tveksamt. Stockholm och medelklassen kan vara förlorad.

Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, Jobbkongressen, Socialdemokraterna, Alliansen, Sverigedemokraterna, Johanna Graf

100 steg till: Vore jag fundis skulle jag på stört bilda ett Miljöparti

Så här på avslutningsdagen för Miljöpartiets valupptakt i Örebro finns det anledning att resonera kring partiets ambitioner för framtiden. Mycket talar för att MP snart är landets tredje största riksdagsparti, inte minst de enastående framgångarna i EU-valet i somras. Troligen passerar man tvåsiffrigt i riksdagsvalet 2010.

Men nöjer sig Miljöpartiet med det? Vilken inställning har de till att anpassa sig för att attrahera en större väljargrupp? Jag har tidigare skrivit om att MP snart kanske är ett parti med en traditionell partiledare. Många medlemmar är oroade över vad som ska hända när nuvarande språkrören Maria Wetterstand och Peter Eriksson stadgeenligt ersätts av ett nytt språkrörspar 2011. Röster har hörts för att kravet på politisk stabilitet måste gå före en ideologisk utgångspunkt om att ledarskapet ska rotera enligt en bestämd ording. Saken vädrades igen under helgens valupptakt. Det är heller inte märkligt. Wetterstrand och Eriksson har etablerat partiet som en trovärdig koalitionspartner i det rödgrönt samarbete. Partiet är nära en regeringsposition.

Framgångarna har naturligtvis inte skett utan uppoffringar. Man har tvingats kompromissa i för partiet så grundläggande frågor som exempelvis ifråga om kärnkraft och EU.

I anslutning till detta är det särskilt intressant att analysera Wetterstrands och Eriksson utspel på Brännpunkt i gårdagens Svenska Dagbladet. Hur tar fundisarna emot budskapet om att Miljöpartiet ska bli än bredare? Efter att språkrören deklarerat att MP "i en rödgrön regering ska ha ett särskilt ansvar för småföretagen och att entreprenörskap ska bli en grön framtidsfråga" säger de sig vilja locka alla från frihetlig vänster till socialliberala och vara ett parti som värnar de individualistiska värdena. Vi är därmed långt för den mer precisa ursprungliga målsättningen om att "Miljöpartiet skulle ställa sig utanför den traditionella blockpolitiken och i stället representerar den gröna ideologin, som en motståndare till mycket som de stora partierna har gemensamt, till exempel tron på nödvändigheten av ständigt ökad produktion samtidigt som man menar att till exempel frihet och jämlikhet går att förena" (Wikipedia) - eller med andra ord att vara som en finne i röven på varje makthavare som skiter i miljön på samma sätt som en maskros är ett gissel för villaägarna.

Inledningsvis odlade Miljöpartiet alltså en politisk strategi som syftade till ett medvetet utanförskap inifrån. En position som partiet, med hänsyn till sin nya inriktning, inte längre kan göra anspråk på. Nu ser jag istället ytterligare ett parti i skoningslös jakt på de för de makthungriga så läckra mittenväljarna - enbart för att bli större och vackrare. Det medför självklart att Miljöpartiet måste lägga kraft på att högeranpassa sin ekonomiska politik så att det blir tillväxtvänlig.

Partiet kommer inte samtidigt att kunna upprätthålla en trovärdig alternativ profil, utan blir enbart en del av etablissemanget - en av de som från och till behöver en spark i röven. En utveckling som för många av de ursprungliga medlemmarna måste upplevas som ett svek. Och om jag var fundis skulle jag i dessa dagar vara så arg att jag drog igång ett tillväxt- och kärnkraftsfientligt parti, bara för att en gång till rädda mänskligheten. Partiet skulle jag kalla Miljöpartiet. Det skulle dock vara för EU. Men jag skulle hålla fast vid regelbundna byten av partiledare eftersom makt korrumperar på så sätt att den har sin egen drivkraft.

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Valet 2010, Rödgrönt, Kärnkraft, EU, Språkrör, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson

Rödgrönt samarbetet inställt på Miljöpartiets kommundagar i Örebro

Min vän den initierade källan är på plats i Örebro för att bevaka sin uppdragsgivares intressen under Miljöpartiets kommun- och landstingsdagar i Örebro. En tillställning som också kallats de grönas valupptakt.

Men så när min vän försöker hitta information om hur det går med det rödgröna samarbetet trampar han snett. Och det på ett sätt att man nästan blir konspiratorisk så här dagen efter borgarnas invit till MP om regeringssamarbete 2010. Det visar sig nämligen att det är ett stort rött kryss över seminariet med namnet Rödgrönt, följt av ordet inställt. Det trots ett stort intresse. Många hade skrivit upp sig, bland andra min initerade vän.

Och inte heller imorgon, som programmet ger sken av, ska det alltså i Örebro diskuteras "hur arbetet i de rödgröna arbetsgrupperna fortgår". Vi går alltså miste om det seminarium som var tänkt att berör vad de olika samarbetsgrupperna befinner sig i sitt jämkningsarbete. Inte bra nu när det är hög tid för rödgrön opposition att hitta den politiken som man ska sy ihop det isärslitna Sverige med. Frågan är alltså om Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet enats om någon politik?

20091025 Partirepresentanter ger nu besked om att seminariet ställdes in på grund av sjukdom. Kul att konspirera så länge det var möjligt, men jag undrar om bara en jobbar med frågan? Och du seminarieledare - krya på dig. Du har ett val att vinna.

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Valet 2010, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Rödgrönt

Fantasins par Wetterstrand och Fridolin gör Miljöpartiet till numero ett

Många av oss som minns Miljöpartiets utpressningsförsök 2002 hickade till imorse när Folkpartiets Jan Björklund bjöd in partiet till 2010 års borgerliga regeringsdiskussion. Ska historien upprepa sig på så vis att MP spelar ut blocken mot varandra för att få bästa möjliga sakpolitiska genomslag och därmed hota det rödgröna samarbetet? Det kan man med fog undra efter att ha hört Björklund mässa hur han "ser framför sig en alliansregering som söker bredast möjliga stöd över blockgränsen för olika typer av politiska förslag".

Utspelet hänger naturligtvis samman med att alliansen vill hitta samarbetsalternativt för att undvika att behöva bilda regering med Sverigedemokraternas stöd. Situationen är särskilt prekär nu när Kristdemokraterna är på väg ur riksdagen. Borgarna gör alltså vad de kan för att garantera fortsatt regeringsställning utan att behöva söka stöd höger ut. Så även Reinfeldt, som idag säger sig hellre avgå än att ha SD med i regeringsunderlaget, är positivt inställd till MP som koalitionspartner.

Även om de slutliga konstellationerna i riskdagen kommer att bestämmas med hänsyn till det parlamentariska läget efter valet 2010 tror jag Peter Eriksson är uppriktig, och alltså nu saknar en plan B, när han idag i Ekot säger att de investerat för mycket i det rödgröna samarbetet för att det ska bli aktuellt med ett blockbyte bara på grund av kortsiktiga partipolitiska överväganden. Man vill inte bli ett stödparti åt Moderaterna. Detta trots att det nog ligger en del i DN:s kolumnist Henrik Brors konstaterande i dagens papperstidning om att de rödgröna kompromisserna kan komma att stå MP dyrt. Brors pekar bland annat på att MP vill dra in 32 miljarder kronor i energi- och miljöskatter medan de rödgröna kollegorna nöjere sig med 3,2 miljarder. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har däremot fokus på traditionell rättvisepolitik. De vill istället exempelvis prioritera återställda bidragsnivåer samt inkomst- och förmögenhetsskatter.

Björklund har därmed inte helt hoppat i galen tunna när han nu flirtar med MP, men värre bryderi har de nog ändå med den ångest medlemmar känner inför nioårsregeln. Enligt stadgarna ska språkrören nämligen bytas ut 2011, efter att de innehaft positionen i nio år. Partiets avsikt är minska risken för stagnation, som ska garateras av reglebundna ledarbyten. Men Expressen beskriver idag hur man internt nu fruktar Wetterstrands avgång. ”Det finns ingen som kan matcha Maria”, säger en MP-politiker om den kommande maktkampen i partiet. Grön ungdoms Maria Ferm fyller i med ”att man aldrig har haft ett så populärt språkrör”.

Ja, hur ska det gå? Ska man satsa på en Åsa Domeij eller Yvonne Ruwaida? Båda med bäst före datum. Vill MP ha den urvattnade Carl Schlyter i toppen. Och vem är Ulf Holm och Mikaela Valtersson? Fast visst finns det finns en lysande framtid för Miljöpartiet utan dagens ledarpar. Den stavas Gustav Fridolin. Och med Maria Wetterstrand skulle Miljöpartiet ha en närmast obegränsad potential. Jag tror att Miljöpartiet med dessa parhästar kan bli numer ett. Men så kommer det inte att bli, för partiet valde i våras att inte gå vidare med det förslag om stadgeändring som skulle ge möjlighet till omval av nuvarande språkrör.

Fast Miljöpartiet kommer att överleva också nästa språkrörspar, även om det blir ett stålbad för dem. Att etablerar som partiets ledning blir svårt när den förra sitter som statsråd, antagligen nästan löjligt. Vem är det som i den situationen som egentligen bestämmer i partiet. Det är då vi kan börja diskutera kring begreppet formell och informell makt. Sedan är det en helt annan sak att ingen verkar sakna Peter Eriksson - den gamla sossen.

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson, Gustav Fridolin, Valet 2010, Socialdemokraterna, Alliansen, Rödgrön allians

Svårt att veta vad som egentligen sägs nu när vi vet att egenintresset styr

DN:s krönikör, och sedan dagisdebbatten och snyggdiskussionen min favoritskribent, Nina Björk har upptäckt den allestädes underliggande egennyttan.

I dagens papperstidning, under rubriken "Dagens sätt att föra debatt gör mig förtvivlad", konstaterar Björk att "i den offentliga debatten just nu bemöts inte åsikter, de anses bara vara kamouflage för individens personliga intressen". Hon beklagar alltså bristen på klarspråk och förfasar sig över sakernas tillstånd bland annat genom att hänvisa till hur skribenten Per Svensson i Sydsvenskan (18/5) hävdat att de av "kulturskribenter och författare som är kritiska till pengarnas och konsumtionens förmåga att skänka lycka egentligen inte är kritiska till detta" utan att de bara försöker rädda sin självrespekt.

På klarspråk betyder det att kulturradikalerna vill äta kakan utan att någon ser det och förvägra andra att göra detsamma. Nina Björk väljer att inte helt slå ifrån sig tänket. Hon accepterar att det kan vara så att det "jag hävdar hävdar jag för att försvara mig själv". Men hon förfasar sig över att en sådan intellektuell hållning leder till att allt förs tillbaka till individens personliga intressen. Och så är det väl, va? Få går väl emot sina intressen? Man kan knappast säga att ens Olof Palme, i belysning av den uppburna position han nådde, självklart agerade mot sitt egenintresse när han vände sin klass ryggen. Kanske valde han istället att bli samhällsbyggare i modernitetens anda. Men om jag bryter ner teorin om egennyttan som drivkraft för att konkretiserar den på dagens politiska opinionsläge undrar jag hur vi ska hantera omständigheten att flertalet väljare, inklusive de i LO-kollektivet, anser sig vara ekonomiskt gynnande av alliansens skattesänkarpolitik. Är det lika bra för rödgrön opposition att lägga sig platt? Nej, det verkar inte så, för oppositionen har ett motsägelsefullt fortsatt starkt grepp om väljarkåren.

Det ser därmed ut som om det finns andra värden än det direkta ekonomiska egenintresset som styr - till exempel solidaritet med de sämst ställda. Det känns moraliskt uppbyggligt - faktiskt riktigt bra. Men den som lyfter blicken upptäcker snart att det är mer komplicerat än så. Enligt opinionsmätningar håller sig nämligen storstadsbor i större utsträckning till det blåa laget. Så, hur det nu är med egenintresset som drivkraft ser det ut att vara större i stad än land, alternativt är de korkade på landet eller alienerade. Fast å andra sidan är det där med ett ekonomiskt egenintresse inte lika. För en person i stad är det mer viktigt för överlevnaden att ha mycket pengar medan en person på landsorten klarar sig med mindre. Kostnaderna är helt enkelt lägre där.

Samtidigt är det många gånger svårare att få till en fungerande offentlig service i mindre ekonomier som de på landsorten. Stockholm är stort och klarar sig på en lägre individuell skatteinsats. På landsorten kan en skattehöjning få stor betydelse för servicen utan att den får märkbara effekter på det privata välståndet. Det motsatta gäller för huvudstadens invånare. Stockholmarna värnar därför, enligt opinionsläget, i högre grad om låga skatter. Så vad som är egenintresse beror på, men nog följer man det i de allra flesta fallen - Stockholmarna pengarna och lantisarna den gemensamma tryggheten. Och medan vi konstaterar detta slits landet isär - vara sig vi vill eller inte. Det är klarspråk.

Läs även andra bloggares åsikter om Nina Björk, Socialdemokraterna, Alliansen, Rödgrönt, Valet 2010, Mona Sahlin, Fredrik Reinfledt