Ska Jan Björklund förstöra alliansen möjlighet att vinna valet 2010?

Folkpartiet är numera ett parti möjligt på en mängd nya vis, som för gammelmoderater. Men Folkpartiet är efter helgens landsmöte i Växjö samtidigt mindre möjligt, inte minst för Miljöpartiet. Den invit som partiets ordförande Jan Björklund nyligen riktade till Miljöpartiet om samarbete efter valet 2010 får i belysning av mötet beslut om kärnkraft betraktas som meningslös.

Aktuellts politiske kommentator Mats Knutson rapporterade igår på sitt Twitter att Björklund anser att beslutet inte innebar en ändring av partiets inställning till kärnkraft. Men Knutson menar att Centerpartiet lär uppfatta det som svek mot energiuppgörelsen. DN skriver också idag att Folkpartiet öppnar för mer kärnkraft. Beslutet går "längre än den energiöverenskommelse som tidigare gjordes med de borgerliga allianspartierna, i vilken slås fast att de tio befintliga kärnkraftsreaktorerna ska få ersättas när de tjänat ut, men att det inte ska byggas fler". Även om Björklund glider på orden går det inte att missförstå partiledningens ambition att lösa vårt elberoende med mer kärnkraft. Man har nu "öppnat för möjligheten att bygga fler kärnkraftverk än de tio vi har", som Knutson summerar saken.

Men Folkpartiet är snart också omöjligt för socialliberaler. Debatten på landsmötet om arbetsrätten var så hård att partiets mer humanistiska förkämpar tvingades gjuta oljor på vågorna. Birgitta Ohlsson påminde delegaterna om att ett samhälle bör garantera viss trygghet. Karin Pilsäter var kritisk till att så många vill avskaffa kravet i Las på saklig grund vid uppsägningar. Johan Person beskrev att de arbetsgivare han träffat inte uppgett Las som ett problem.

Och visst blir arbetsrätten en svår nöt att knäcka för alliansens inför valet 2010. Moderaternas Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann såg till att inte ta strid med arbetarrörelsen på den punkten. Enligt många bedömare avgjorde detta valet 2006. En inriktning som Reinfeldt valt att utveckla genom att under Moderaternas partistämma tidigare i höst hylla den socialdemokratiska ikonen Tage Erlander och tanken på folkhemmet.

Mitt intryck av landsmötet är att Jan Björklund gör vad han kan för att profilera sitt parti som ett alternativ för högerväljaren. Kanske är det den roll de inofficiellt fått inom alliansen. Men jag undrar hur bekväm partiets socialliberala falang är med kidnappningen. Antagligen lika lite som gammelmoderaterna i sitt parti. Det märkliga är att vi fått upp och nedvända världen med ett mjukare Moderat partiet som ett nytt arbetarparti och ett hårdare Folkparti.

Om Björklund driver sin linje för långt kan det bli så att han till sist avslöjar alliansen och ger den rödgröna opinionen de argument de behöver för att vinna valet 2010. Och som Johan Skytte skriver i dagens Svd har Alliansen hittills inte haft ledningen i någon opinionsundersökning efter förra valet. Senast skilde det fyra procent till rödgrönts fördel.

Hur är det man brukar säga? Den som gapar efter mycket ...., va? Jan Björklund och övriga partier i det blå laget får ta sig en funderar över vad som är viktigt: att vinna val eller att enskilda partier blir stora och obetydlig?

Läs även andra bloggares åsikter om Folkpartiet, Alliansen, Landsmötet, Valet 2010, Birgitta Ohlsson, Karin Pilsäter, Socialliberalism, Jan Björklund

Andra bloggar om Landsmötet: HBT-sossen Makthavare Kent Persson (m) blogg Peter Andersson - Med rätt att tycka Alliansfritt Sverige

Den enskilda inidividen riskerar att bli förlorare i Obamas sjukvårdssystem

Många av oss i Sverige har svårt att förstå varför inte USA har eller inte genast inför en allmän statlig sjukförsäkring. Landet lägger per capita ner långt mer pengar på sjukvård än till exempel de västeuropeiska länderna utan att nå en bättre effekt. Istället gäller det motsatta. USA har till exempel en lägre genomsnittsålder än andra jämförbara länder, 72 år mot exempelvis Sveriges 82 år. Det borde därför stå klar för var och en i USA och som är vid sina sinnens fulla bruk att landet bara har att vinna på att ersätta sitt sjukvårdssystem med ett som liknar vårt.

Ändå agerar stora grupper kraftfullt emot president Barack Obamas vision om ett statligt sjukvårdssystem om ska omfatta nästan alla medborgare. Vi har bland annat sett extremhögern marschera mot reformen och vanliga förhållandevis ekonomiskt svaga personer vilt protesterande. Även om det bland politikerna i första hand är republikanerna som är emot finns också en misstänksamhet hos många demokrater.

Det är oklart om inflytelserikare maktgrupper finansierar motståndet. Det finns sådana påståenden. Men det är i så fall inte självklart att de enbart agerar i eget intresse. Vid en närmare analys av förslaget och dess effekter i relation till bilden av USA som självständighetens nation förstår man att Sarah Palin når fram med sin vulgärretorik om att Obama vill införa dödspatruller. En attityd hon i senaste numret av Newsweek kritiseras för. Nyuppvaknade liberaler ser henne först nu som ett realistiskt hot och anklagar henne för "att dupera en obildad allmänhet med skamlösa förenklingar".

Hur det nu är med den saken kan vi inte bortse från att 80 procent av USA:s befolkningen är försäkrad. Cirka tio procent har valt att vara oförsäkrade. Många av dessa får sitt skydd genom kyrkan. Andra, inte minst ungdomar, gör andra ekonomiska prioriteringar. Kvar finns en nominellt stor grupp som behöver hjälp för att komma i åtnjutande av sjukvården på lika villkor som andra. Som förslaget nu är utformat ska 94 procent av av amerikanarna få tillgång till en allmän sjukvård.

Men för många försäkrade innebär Obamas sjukvårdssystem en försämring. Det beror på att varje försäkringstagare förlorar sin juridiska rätt att kräva vård enligt en personlig överenskommelse med en försäkringsgivare. I nuvarande system har försäkringshavaren ett avtal om exakt vilken vård denne har rätt till. En äldre person behöver till exempel inte oroa sig över att inte få en ny höftled vid behov. En förälder till ett funktionsnedsatt barn kan kräva den vård som avtalet ger rätt till. Så är det inte inom svensk sjukvård. I den görs prioriteringar utifrån medicinska kriterier, ibland inte helt lätta för den oinitierade att förstå.

Samtidigt som sjukvården ur ett kollektivt perspektiv med Obamas förslag blir effektivare riskerar därmed den enskilda individen att hamna i mindre fördelaktig rättslig ställning i ett allmänt statligt sjukvårdssystem. Därför är det inte bara försäkrings- och läkemedelsindustrin samt sjukvården som uppfattar sig som förlorare. Den i amerikansk statsbildning så centrala gestalten som den enskilda individen riskerar alltså också att få stryk i Obamas system. Därför ser många förslaget som ett hot eller mer som en Win-lose-lösning än Win-Win-lösning, i den betydelsen att staten vinner men den individuella medborgare förlorar.

Varje enskild medborgare i USA tvingas alltså ta ställning till om man är mogen att sätta kollektivet framför individen. I detta sammanhang måste vi ta hänsyn till att USA saknar utilitaristisk tradition på det personliga planet - i alla fall med en statlig infrastruktur. Den attityd man har till den egna personens och familjens intressen liknar mer stamsamhällets vi-och-dem-tänkande. Det är i alla fall de signaler motståndarna till sjukvårdsreformen sänder ut när de försöker hindra att ett förslag antas som skulle innebär att flera får det bättre till en lägre kostnad. Och det är när vi har den bilden klar för oss som vi lättare förstår de mekanismer som ligger bakom kriget mot Obamas sjukvårdsreform.

20091121 DN:s Lennart Pehrson rapporterar att Senaten röstar om Barack Obamas förslag till om en allmän statlig sjukvårdsförsäkring. Under rubriken Nu hård match väntar Obamas vårdreform beskriver Pehrson att Vita huset nu arbetar för att de demokratiska senatorerna ska rösta för. Republikanerna sluter samfällt upp mot. Obama har inte råd att förlora en enda av sina 58 demokrater och två oberoende.

20091122 I natt röstade sextio av de hundra senatorerna i USA:s kongress för att fortsätta debattera Obamas sjukvårdsreform. De motsträviga senatorerna från Louisiana och Arkansas övertygades om att inte gå emot. Men Mary Landruei och Blansche Lincoln reserverade sig med att säga att de slutligen kan komma att gå emot förslaget. Senator Judd Gregg sa dock att lagförslag som passerar den första omröstningen brukar bli lag. Obamas vision lever alltså vidare. Jag gratulerar USA för att ha bestämt sig att fortsätta överväga att bli ett riktigt land.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obaman, Statligt sjukvårdssystem, Sarah Palin, Dödspatruller

Andra bloggar om Obamas vision: USA-val.se och Det progressiva USA

IF Metalls Löfven och Säikkälä känner sig lurade av arbetsgivarna

Vad menade skribenterna Stefan Jonsson, Göran Rosenberg och Göran Greider med att finanskrisen kommer att ta död på liberalismen och att en ny samhällsordning skulle vara i vardande? Det funderande jag på häromdagen under rubriken Kan facket stå emot arbetsgivarnas i nya ultranyliberalistiska världen? Då sammanfattade jag den tveksamhet till herrarnas resonemang som jag beskrivit i flera bloggposter.

För att åskådliggöra detta har jag hittat på begreppet ultranyliberalism. Med det menar jag att arbetsgivarna tidigare inte haft med idag jämförbara möjlighet att välja. Globaliseringen har medfört att alla världens arbetare konkurrerar om samma jobb. Dessa och arbetaren flyttar närmast obehindrat över stora området. Och inom en inte allt för avlägsen framtid kommer också tjänstemannasidan att behöva förhålla sig till detta. De som trott och hoppats på en annan näringslivets moral än den krassa ekonomiska är fel ute. De tänkter utnyttja sitt vinnarläge maximalt.

Det finns än mer anledning att prata om ultranyliberalism och ifrågasätta giltigheten i skribenterna idéer - och då särskilt Stefan Jonssons messisaktiga väntan på den vidsynte disponenten som ersättare för den egennyttiga entreprenören - när man idag ser Metalls utspel mot Svenskt näringsliv i Aftonbladet.

IF Metalls Stefan Löfven och Veli-Pekka Säikkälä är besvikna över den uteblivna payoffen från att de i våras accepterade lönesänkningar. Löfven och Säikkälä konstaterar att "istället för att visa tacksamhet och respekt för dem som stod upp och tog smällen för att rädda företagens resultat bekostar nu arbetsgivarna stora annonskampanjer i flera tidningar för att angripa industriarbetarna. Annonsernas budskap att arbetarna ska stå med mössan i hand medan ledningarna åter tar ut orimliga löner känns minst sagt unken. Lika förlegad är den bakomliggande synen på industriell utveckling".

Men detta har ju båda jag och Mona Sahlin förutsett. Även Kommunal vägrade att delta i diskussioner om sänkta löner. Ordföranden Ylva Thörn slog fast att detta är en lösning som hon "aldrig kommer att acceptera", trots hot om uppsägningar. Och hennes ställningstagande stämmer överens med den svenska modellen. Olönsamma verksamheter ska omstruktureras eller läggas ned. Man ska inte utföra konstgjord andning i onödan. Omställning är nyckelordet.

Medan Jonsson, Rosenberg och Greider har en profetia om att rovdriftens tid på arbetsmarkanden är över lyfter alltså jag fram ultranyliberalismen, en ism med motsats innebörd, som ett tankeexperiment. För att överleva msåte vi göra som vi tvingsts till så många gånger förr, finna nya roller för oss själv. Ingen kommer nämligen att göra det åt oss. Men att hålla fast vid det gamla ser jag på sikt inte som en realistisk överlevnadsstrategi. Och den gode disponenten, finns han eller hon ens som filosofisk tankefigur?

Läs även andra bloggares åsikter om Ultranyliberalism, Metall, Svenskt Näringsliv, Stefan Löfven, Mona Sahlin, Globaliseringen

Att ta debatten med Sverigedemokraterna har hittills fungerat dålig

I somras satte journalisten Stefan Jonsson upp näven för att slå fast att medierna måste granska Sverigedemokraterna innan det är för sent (DN 25/8). Det med anledning av att det står allt mer klart att SD tar sig in i riksdagen. Jonsson menade att partiet bara kan motarbetas med en öppen debatt. På så vis skulle deras värdegrund avslöjas och väljarna övertygas om att inte rösta på dem.

Den rationelle Jonsson hänvisade till en uppsats om att det saknas resonemang om Sverigedemokraternas bakomliggande ideologi samt undersökningar av vad de faktiskt gjort och inte gjort i kommuner där de har makt. "Tänk om vi för varje artikel om hur SD bör granskas också fick en artikel som granskade SD. Tänk om alla som frågar sig vem Sverige­demokraten egentligen är också söker upp en Sverigedemokrat och klargör sin ståndpunkt".

Aftonbladet valde att ta upp stafettpinnen. Man lät publicera en debattartikel skriven av partiledaren Jimmy Åkesson samtidigt som man bullade upp med en mängd artiklar som skulle visa hur ovärdiga de är att ta plats i riksdagen. Under en veckas tid var det SD i alla dagstidningar och etermedier.

Frågan är om detta var rätt åtgärden.

Författaren Lena Sundström som granskat utvecklingen av främlingsfientlighet i Danmark, och beskrivit den i boken Världens lyckligaste folk, menar att ju mer den exponeras desto bättre fäste får den. Politiken blir i samma grad som den diskuteras accepterad som normal, i vart fall mindre kontroversiell.

De Sifosiffror som idag presenteras av SvD pekar på att det danska exemplet är giltigt för Sverige. Sverigedemokraterna har nu 5,8 procent och är i dagsläget större än både Centerpartiet och kristdemokraterna. SD har ökat med 1,1 procent sen Aftonbladet drog igång sin antikampanj. ”Sverigedemokraterna har varit starkt exponerade före och under den här mätperioden. Det har varit en ordentlig marknadsföring av deras budskap", säger Toivo Sjörén, chef för Sifos opinionsundersökningar till SvD.

Det bör väl nu stå klart för alla att argumentet inte biter på de missnöjda och främlingsfientliga. DN:s politiske kolumnist Henrik Brors menare i alla detta. "Till väldigt stor del beror nog uppgången på den enorma uppmärksamhet som Sverigedemokraterna fick under de sista veckorna i oktober. När Aftonbladet upplät sina spalter för partiledarens attack mot muslimer där de pekades ut som ett hot mot Sverige så ledde det till en större uppmärksamhet än partiet fått någonsin tidigare", beskriver Brors.

Nu handlar det mer om de ska bli vågmästare eller inte. Vi troligen genomlida en mandatperiod med främlingsfientlig galenskapen och kanske minoritetsregering. Sannolikt får vi samma utveckling som när Ny Demokrati tändes och slocknade på 1990-talet. Och i den delen har de som Jonsson hänvisar till rätt. När det kommer till kritan får Sverigedemokraterna svårt att leverera. Det föder besvikelse bland väljare och rastlöshet internt. Så min medicin för att begränsa skadorna är att ligga lågt och, som alliansen idag säger, ta debatten i sakfrågorna när den är skarp. Man ska inte göra reklam för SD, vilket Aftonbladet först hade en policy om.

Men hur det än går för Sverigedemokraterna betyder antagligen deras inträde i riksdagen att politiken vinklas i deras riktning. Som Lena Hennel skriver i SvD ges populismen ofta ett vidgat utrymme också av de etablerade partierna när ett populistiskt parti kilar in sig. Så var det med Ny Demokrati och så blir det säkert med SD.

20091119 DN rapporterar att Sverigedemokraterna når nya rekordsiffror. Hela 7,2 procent av väljarna skulle enligt en opinionsmätning rösta på SD om det vore val idag.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, SD, Jimmy Åkesson, Valet 2010, Vågmästare

Andra bloggar om Sverigedemokraterna: Dexion Jonas Morian Peter Andersson P-O. Kjellberg

Alla KGB-typer som håller på med sorgearbete 20 år senare - LÄGG NER!

Halt, sa vakten bestämt när jag igår steg in i lokalen. Men vänligt? Det minns jag inte. Jag synade lokalen för att se om first lobbyist passerat. Tydligen inte än, kunde jag konstatera genom en okulärbesiktning av den dittills fåtaliga publiken. Jag lät hänga in rocken i garderoben i restaurangen på Malmskillnadsgatan, i hörnet i slutet av trappan som börjar nere på Tunnelgatan. Ni vet de steg som många menar att Christer Pettersson, med en släpande haltande stil, flydde via en kall februarinatt 1986, då Sverige förlorade oskulden.

Jag tummade på mitt inköpta exemplar av FIB/Kulturfronts nyutgivna huvudnummer. Det från 1973 med kanske det mest klassiska av alla svenska journalistiska arbeten. Det med Jan Guillous och Peter Bratts IB-avslöjande. Redaktionen hade hux flux bestämt att så här 36 år senare ha ett re-releaseparty för utgåvan. Festen hölls på restaurang KGB. Spektakulärt? Klart rabaldret kring Guillous KGB-spionaffär var för bra att slarva bort.

"Jag var ung och kollosalt naiv" har föremålet förklarade sina skumraskaffärer inför gårdagens event. Och Guillou ser ut att komma hel ur skandalen. Det gör bara den som inte skyr elden. För där stod han tre trappor ned och mötte våra nyfikna blickar. Efter bara ett litet tag, med ett par tjeckiska innanför västen, tog first lobbyist, född 1970, mod till sig och ropade på sin lätta skaraborgska – ”hörrudu Guillou varför skrev du inget i boken om KGB-kontakten”? "Bludder, bludder, bludder... det fanns så många grejer att skriva om ... bludder och bludder", får Guillou ur sig. First lobbyist syftade på Guillous under hösten utgivna biografi Ordets makt och vanmakt - Mitt skrivande liv.

Strax före hade en finsk journalist, som såg ut att ha varit med när det begav sig, efter att ha frågat två gånger, fått Guillou att förklara att han blev maoist 1971. Hos gränsvakten vid utsläppet överhörde jag vår finske vän när han, medan han satte manchesterkepsen på plats, berättade att KGB-historien slagits upp stort i Finland. KGB är ett mindre problem där än Kinas Mao. Guillou betraktas numera möjligen med mindre skepsis öster ut.

Och vi släpptes ut från KGB:s kvarter utan några som helst problem. KGB är inte vad det varit. Men är Guillou det? Han har under hösten i samband med marknadsföringen av sin biografi stolt trumpetat ut han är socialist. Vad menar han med det? Kan man vara det? Är det att ta på allvar eller bara något han håller sig med för att göra sig intressant i salongerna på Öfre Östermalm? Ja, ingen vet säkert hur hans version ska uppfattas. Men man kan inte hylla totalitäritet och samtidigt behålla en journalisk trovärdighet. Kanske dags att göra en ohly för att fortsätta få vara med att leka.

Hur IB-affären nystades upp har utredaren Lars Olof Lampers beskrivit på Brännpunkt i Svd. Guillou sa att Lampers vet mer om detta än han själv. Det var en norskt, en .........

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, IB-affären, Peter Bratt, FIB/Kulturfront, Maoist, Nordkorea, Sovjet, KGB

Det lånades bättre på Gunnar Strängs tid - men visst fanns inflation

Vi står inför ett stort nationalekonomiskt dilemma. Ingen vet hur man lyckas med konststycket att både hålla konsumtionen igång och spräcka bobubblan. En hög ränta ger inte bara en lugnare bomarknad utan medför också bedövade konsumenter. Målet är att spräcka den påstådda bobubblan utan att markanden i övrigt kollapsar. Dagens låga ränta borgar för full fart på båda fronter.

DN:s skriver idag i en huvudledare, under rubriken Farlig lånefest, att Riksbanken måste ta hänsyn till bostadspriserna när den sätter räntan. Inlägget får förstås så att låntagarna ska skrämmas till att inte agera ansvarslöst i sina bostadsaffärer. Sköter de sig inte höjs räntan. Vi får alltså ett slags repressiv räntestraff. Igår förklarade Finansinspektionens generaldirektör Martin Andersson och chefsekonom Lars Frisell, på DN-debatt, att myndigheten ska skärpa kontrollen av bankernas utlåning. De avser att bevaka så att bankerna har tillräckligt hög likviditet.

Martin Flodén på bloggen Ekonomista är skeptisk till förslagen samtidigt som han säger nej till bland annat höjd fastighetsskatt, höjd stämpelskatt och minskade möjligheter till ränteavdrag. Han menar att den låga räntenivån är önskvärd för att bidra till en återhämtning av konjunkturen, att det skulle vara olyckligt om utvecklingen på bostadsmarknaden förhindrar denna politik. "Alltså är det rimligt att liksom Riksbanken försöka se alternativa åtgärder för att motverka bobubblor.” Flodén försöker hitta en spetsigare åtgärd. Hans förslag är att tillfälligt förbjuda nybelåning till obunden ränta. ”Ett sådant förbud skulle tvinga hushållen att fokusera mer långsiktigt.” Tanken bygger på att låntagaren i sådant fall handlar rationellt genom att inte förköpa sig - det ser det ekonomiska incitamentet till. Men Flodén konstaterar att hans förslag troligen mest är en skrivbordsprodukt. Inte för att det i sak är dåligt utan för att det är apart och att lagstiftaren sannolikt inte är beredd att göra nödvändiga ändringar i kreditlagstiftningen.

Hur vi vänder oss har vi alltså ändan bak. Vi står inför en annalkande inflation och har bara en politik. En som igen kommer att lägger sig likt en våt filt över hela marknaden.

Jag har ingen lösning, men konstaterar att det lånades bättre på Gunnar Strängs tid. Bankdirektörerna fick i led på ministeriet redovisa sina utlåningsvolymer. Den som inte höll sig inom ramarna fick skämmas. Det ville ingen. Därför var det då svårt att få lån. Dagens avreglerade system är därför rättvisare. Den med tillräckliga ekonomiska muskler får låna. Strängs korporativa låda var möjligen praktisk och höll bankerna på mattan. Men vad hade den för effekt? Jag vill minnas att vi också då inflation.

20091112 Jag var helt i onödan bekymrad igår. Nu meddelar både DN och SvD att köpfesten på bomarknaden kan vara över. Trenden pekar på nedåtgående priser. Det hänger samman med att köparna tagit varningarna om räntehöjningar på allvar. Det verkar alltså som att det räckte att ropa högt för att få folket att rätta in sig. Betyder då detta att vi inte längre har en bobubbla? Samtidigt verkar det inte ha varit någon ko på isen, för SCB meddelade idag att vi inte har någon inflation. Och det vara bland annat den sänka räntekostnader som bromsade utvecklingen. Fast den informationen det mest på ända. Hur det skulle gått om Riksbanken höjt räntan?

Läs även andra bloggares åsikter om Styrränta, Boränta, Bobubbla, Fastighetspriser, Bostadsränta, Fastighetsbubbla, Finanskris

Kan facket stå emot arbetsgivarnas i nya ultranyliberalistiska världen?

Mitt under mesta finanskrisen i vintras siade några glada kulturradikaler om en ny tid, eller kanske mer en gammal ny tid. Skribenten Göran Rosenberg inledde med att förutse liberalismens död och samhällets återkomst (DN 10/12-08). Makten skulle snart förskjutas från marknaden till staten eftersom marknaden misslyckats med att lösa människors behov av trygghet.

Någon vecka senare hänvisade skribenten Stefan Jonsson till en kontinental debatt och beskrev hur den egennyttiga entreprenören snart kommer att ersättas av den vidsynte disponenten (DN 19/12-08). De som tidigare trodde och hoppades på näringslivets girighet, de tror och hoppas i dag, enligt Jonsson, på näringslivets moral. Kan tänka mig att Jonsson bidat sin tid sen han för sex år sedan intervjuade marxisten Immanuel Wallerstein som berättade om kapitalismens snara död (DN 27/11-03). Han satt ju redan med facit.

Skribenten Göran Greider avslutade för den här gången de profetianska tankarna (DN 28/1-09). Han pekade på olika keynesianska satsningar, både internationellt och här hemma, och menar att statens betydelse kommer att öka och måste erkännas (DN 28/1-09).

Jag var redan då skeptisk till Messisstämningen. Och snart landade Metalls överenskommelse med arbetsgivarna om sänkta löner för sina medlemmar, motiverade av behovet av att rädda jobben. Jag lanserade i skenet av detta, i motsats till kulturradikalernas vision, begreppet ultranyliberalism. Enligt min mening kommer verklighetens folk att få slita hårt och billigt för att inte bli av med jobben till lågprisländerna. Och jag var inte ensam i min negativa inställning. Också Mona Sahlin målade upp en dystopisk bild när hon med anledning av detta talade om ett kommande samhälle där bara den starke överlever.

Inte blir jag heller mindre stärkt i min övertygelse efter att ha läst Svenskt näringslivs utgångspunkter inför 2010 års avtalsförhandlingar. Det saknas utrymme för löneökningar samtidigt som arbetsgivarna bland annat kräver att arbete ska utföras när det behövs och att företag ska räddas.

Mot detta står arbetarrörelsens på pappret okompromissbara krav på ökade löner. Men efter att Metall blottat strupen en gång undrar jag om facken har tillräckliga muskler. Få lär i alla fall skrämmas. Den globala marknaden finns där, hur gärna man än vill bortse från den.

Facken är därför så rädda att förlora jobben dit så att de tvingas vika sig lätt igen. Kanske inte idag eller imorgon men helt säkert i övermorgon. Vad ska de annars göra i den ultranyliberalistiska ordningen, med de egenyttiga entreprenörerna? Där inte längre överenskommelsen mellan arbetsmarknadens parter gäller om att företag som inte kan betala marknadsmässiga löner ska gå under. I stället kan arbetsgivarna välja den som säljer sig för lägsta lönen. Det är en lång väg från idén om solidarisk lönepolitik, faktiskt närmare det gamla disponentsamhället vi en gång hade.

Läs även andra bloggares åsikter om Ultranyliberalism, Avtalsrörelsen 2010, Göran Greider, Göran Rosenberg, Stefan Jonsson, Immanuel Wallerstein

Ska president Barack Obama ändå baxa igenom sjukvårdsreformen?

Från att ha varit näst intill uträknad och driftkucku för en icke-politik har USA:s president Barack Obama visat handlingskraft och intagit politisk terräng genom att vinna ytterligare en omröstning om den statliga allmänna sjukförsäkringen. Representanthuset röstade i natt efter en lång och het debatt, med siffrorna 220-215, för Obamas vision.

Kongressens budgetanalytiker har bedömt att förslaget gör att runt 96 procent av befolkningen täcks av en sjukförsäkring mot dagens 80 procent. Det är bland annat mot den bakgrunden som Obama hyllade beslutet som "historiskt" och sa sig vara övertygad om att även senaten kommer att anta denna version av förslaget. DN:s Anders Bolling har närmare beskrivit olika fakta kring förlaget och dess effekter samt förklarat de olika politiska turerna.

Och kanske blir slutet gott nu när även den för några dagar sedan djupt pessimistiske Lennart på USA-bloggen idag menar att Obama nog trots allt ser ut att kunna baxa reformen hela vägen. Men han sätter ändå upp ett varningens finger för den kristna högern. Många kyrkor betalar för sina fattiga församlingsmedlemmars sjukvårdskostnader. Utan den rollen tappar kyrkorna sannolikt greppet om dem som i sitt beroende av denna välmening kompromissar med den religiösa saken. Accepterar man det? Knappast. Det är alltså inte bara kapitalet, i form av försäkringsbolag och läkemedelsföretag, som har att förlora på ett förverkligande av den dröm som många delar med Obama. Som jag tidigare berört här på bloggen ska heller inte kraften i kritiken från dem som förlorar på att fler släpps in i sjukvårdssystemet inte underskattas. De handlar om de med försäkringar som garanterar dem en viss vård och som leds av förre vicepresidentkandidaten Sarah Palin. Den gruppen kommer att få göra eftergifter. Dessutom ogillar de flesta generellt federalt inflytande.

Men hur den nu än går blir striden i Senaten stenhård. Många har olika intressen att försvara. Mycket hänger på i vilken omfattning Obama kan mobilisera sina partikamrater. Och just idag talar nästan allt för att också USA snart har samma typ av allmänna sjukvårdsförsäkring som den moderna demokratiska världen i övrigt. Men bara häromdagen såg det ju annorlunda ut. Demokraterna går just nu dåligt i olika val. Därför kan politiker från konservativa stater för sin politiska överlevnad tvingas att distansera sig från Obama. Man får i detta sammanhang inte ta allt för lätt på att 39 demokrater i Representanthuset faktiskt röstade emot sin president och att bara en republikan gick emot sin partilinje.

Fortfarande är därmed osvuret bäst. Det här är nämligen politik på högsta nivå och då finns det alltid olika syn på vad som är bäst för de flesta. I sådana sammanhang ges ibland egenintresset företräde. Och då vet man aldrig vad som händer eller rättare sagt vem som har det mesta och viktigaste egentintresset.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Sjukvårdsreformen, Kristna högern, Sarah Palin

S måste rädda MP:s Maria Wetterstrand från politikernas sophög

De popularitetssiffror för Maria Wetterstrand som idag presenteras av DN gör det inte lättare för Miljöpartiet att kasta ut henne från toppen 2011 när partiet stadgeenligt ska utse nya språkrör. Partiet skiftar ledning vart nionde år. Och medan vi ser allt mindre av Peter Eriksson går Wetterstrand opinionsmässigt från klarhet till klarhet. Partiet är för dagen det tredje största. Maria Wetterand har klättrat snabbt från fjärde till andra plats på förtroendetoppen, förbi både Socialdemokraternas Mona Sahlin och Centerpartiets Maud Olofsson. Enligt DN/Synovates mätning säger 38 procent av väljarna sig ha stort förtroende för Wetterstrand, jämfört med förra mätningens 29 procent. Hon får mycket beröm för sina framträdanden i teve och i riksdagen det senaste halvåret. Så om partiets medlemmar inför den nyligen genomförda kongressen i Örebro var oroliga över partiets framtida ledning har de nog snart panik. Dessutom har varannan rödgrön sympatisör stort förtroende för MP-språkröret.

Hur kommer MP-världen att fungera utan Maria Wetterstrand och hur kan nya språkrör fungera om nuvarande tagit plats i 2010 års nya regering? Det är frågor som det idag inte finns svar på men som nog ger en och annan ond i magen. Men det finns en lösning som jag varit inne på tidigare. Vägrar MP att göra Maria Wetterstrand till en riktigt vanligt partiledare, nu när politiken ändå är ensad (likriktad med de övriga sex riksdagspartierna), får Socialdemokraterna transformera Wetterstrand till sin och låta henne bli ordförande för det gamla arbetarpartiet. För även om Miljöpartiet i grunden är ett högerparti ser medlemmarna och ledningen sig som vänstermänniskor. Och ska vi ha ett informellt tvåpartisystem i riksdagen spelar det väl mindre roll vem av Mona Sahlin och Maria Wetterstrand som är på toppen. Den bäste ska vara hövding.

När jag i samma veva reder ut de eventuella alternativen och plötsligt projicerar en bilda av pysslaren Thomas Bodström som den främste inser jag att vi måste rädda Wetterstrand från politikens sophög. Ändrar inte Miljöpartiet sina statuter måste istället Socialdemokraterna lyfta fram henne som sin drottning.

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Språkrör, Valet 2010

President Barack Obama alltmer ensam i sin kamp för att förändra USA

Igår oroade jag mig över USA:s president Barack Obamas möjligheter att driva en självständig politik. Idag beskriver USA-bloggen hur de oavhängiga nu lämnar president Obama. Väljarna utan självklar politisk hemvist söker en ny. Och eftersom presidenten, till skillnad från förre presidenten Bush gjorde, saknar en sammansvetsad politisk koalition bakom sig, utan hämtar stöd av en blandning av progressiva och konservativa demokrater, kan nästa års kongressval bli en mardröm för honom. Särskilt mot bakgrund av att demokraterna häromdagen förlorade två viktiga guvernörsval. Det handlade om Virginia och New Jersey. Stater som stödde Obama under presidentvalskampanjen. Nu handlar det snart om att hinna att distansera sig från en impopulär förlorare. Många menar därför att Obamas allians är i gungning och att jublande republikaner är på frammarsch.

Att Obamam är försvagad står alltmera klart. Lennart på USA-bloggen skriver att "valresultatet betyder att Obama nu inte kommer att kunna få de allt mer oroliga demokraterna bakom sig i klimatfrågan och sjukförsäkringsfrågan." Liksom jag vid flera tillfällen skrivit är Lennart nu mer övertygad om att Obama bara sitter mandatperiod ut. Jag tror att norska fredspriskommittén gjorde sitt för att påskynda förloppet. Att bli thorbjørnad är ingen lek. Man kan på ett par dagar gå från att vara lovande med en lysande framtid till att vingla framför stupet. Närmaste dagargna ligger det mycket i potten för Obama. Många har satt stor tilltro till att han ska göra världen bättre. Hinner han vända trenden eller är han snart uträknad? I den andra vågskålen finns kanske Sarah Palin.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Klimatkonferensen, Sjukvårdsreformen, Fredrik Reinfeldt, Sarah Palin, Afghanistan, Irak, Fredspriset, Thorbjørna, Nobel Peace Prize, Thorbjörna