söndag 25 oktober 2009

100 steg till: Vore jag fundis skulle jag på stört bilda ett Miljöparti

Så här på avslutningsdagen för Miljöpartiets valupptakt i Örebro finns det anledning att resonera kring partiets ambitioner för framtiden. Mycket talar för att MP snart är landets tredje största riksdagsparti, inte minst de enastående framgångarna i EU-valet i somras. Troligen passerar man tvåsiffrigt i riksdagsvalet 2010. Men nöjer sig Miljöpartiet med det? Vilken inställning har de till att anpassa sig för att attrahera en större väljargrupp? Jag har tidigare skrivit om att MP snart kanske är ett parti med en traditionell partiledare. Många medlemmar är oroade över vad som ska hända när nuvarande språkrören Maria Wetterstand och Peter Eriksson stadgeenligt ersätts av ett nytt språkrörspar 2011. Röster har hörts för att kravet på politisk stabilitet måste gå före en ideologisk utgångspunkt om att ledarskapet ska rotera enligt en bestämd ording. Saken vädrades igen under helgens valupptakt. Det är heller inte märkligt. Wetterstrand och Eriksson har etablerat partiet som en trovärdig koalitionspartner i det rödgrönt samarbete. Partiet är nära en regeringsposition. Framgångarna har naturligtvis inte skett utan uppoffringar. Man har tvingats kompromissa i för partiet så grundläggande frågor som exempelvis ifråga om kärnkraft och EU. I anslutning till detta är det särskilt intressant att analysera Wetterstrands och Eriksson utspel på Brännpunkt i gårdagens Svenska Dagbladet. Hur tar fundisarna emot budskapet om att Miljöpartiet ska bli än bredare? Efter att språkrören deklarerat att MP "i en rödgrön regering ska ha ett särskilt ansvar för småföretagen och att entreprenörskap ska bli en grön framtidsfråga" säger de sig vilja locka alla från frihetlig vänster till socialliberala och vara ett parti som värnar de individualistiska värdena. Vi är därmed långt för den mer precisa ursprungliga målsättningen om att "Miljöpartiet skulle ställa sig utanför den traditionella blockpolitiken och i stället representerar den gröna ideologin, som en motståndare till mycket som de stora partierna har gemensamt, till exempel tron på nödvändigheten av ständigt ökad produktion samtidigt som man menar att till exempel frihet och jämlikhet går att förena" (Wikipedia) - eller med andra ord att vara som en finne i röven på varje makthavare som skiter i miljön på samma sätt som en maskros är ett gissel för villaägarna. Inledningsvis odlade Miljöpartiet alltså en politisk strategi som syftade till ett medvetet utanförskap inifrån. En position som partiet, med hänsyn till sin nya inriktning, inte längre kan göra anspråk på. Nu ser jag istället ytterligare ett parti i skoningslös jakt på de för de makthungriga så läckra mittenväljarna - enbart för att bli större och vackrare. Det medför självklart att Miljöpartiet måste lägga kraft på att högeranpassa sin ekonomiska politik så att det blir tillväxtvänlig. Partiet kommer inte samtidigt att kunna upprätthålla en trovärdig alternativ profil, utan blir enbart en del av etablissemanget - en av de som från och till behöver en spark i röven. En utveckling som för många av de ursprungliga medlemmarna måste upplevas som ett svek. Och om jag var fundis skulle jag i dessa dagar vara så arg att jag drog igång ett tillväxt- och kärnkraftsfientligt parti, bara för att en gång till rädda mänskligheten. Partiet skulle jag kalla Miljöpartiet. Det skulle dock vara för EU. Men jag skulle hålla fast vid regelbundna byten av partiledare eftersom makt korrumperar på så sätt att den har sin egen drivkraft.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Inga kommentarer: