Hollywood jagar Pirate Bay-gänget med ljus och lykta - tingsrätten nästa

Okej, nu står mediejättarna i kö för att jaga männen bakom upp- och nedladdningssajten the Pirate Bay. Disney är en gigant bland andra som surar över att den illegala verksamheten fortfarande pågår trots tingsrättens dom mot den och har därför påbörjad en juridisk process för att ändra på detta. DN meddelar att en stämning är inlämnad i Stockholms tingsrätt. Via ombudet Monique Wadsted yrkar man på att tre av de redan dömda samt internetoperatören Black Internet omgående förbjuds fortsätta driva sajten. Fast det är underligt att verksamheten pågår som förr. Företaget bakom det köp av TPB som nu planeras har ju sagt att verksamheten ska göras laglig. Men Piratpartiet har också låtit meddela att upphovsmännen inte är några sellouts. Här finns uppenbarligen en hund begraven. Monique Wadsted insinuerar samtidigt att affären kanske ändå inte blir av. Mycket att TPB:s framtid hänger självklart dessutom på hur hovrätten väljer att se på verksamheten. Det är väl inte osannolikt att vi också ur juridisk synpunkt kan komma att klassa TPB:s sajt som en sökmotor. Det är i alla fall så min 17-åriga son uppfattar den - han wow-mästaren. I så fall kan Disney och andra packa ihop och fundera över hur de ska få stopp på den olagliga upp- och nedladdningen. Att jag rätt på alla fildelande kids i världen är nog ett alldeles för tungt arbete. Kanske kan man få president Obama att utverka ett handelsembargo mot Sverige om vi inte stopper det hela. Jag tror att det skulle imponera på de flesta i Sveriges riksdag.

Läs även andra bloggares åsikter om TBP, The Pirate Bay, Illegal Fildelning, Fildelning, Disney

Väl enkelt att utnämna arbetarklassen till mesta antidemokrater

Häromdagen skrev jag om Stefan Svallfors lång lång långa utläggning i tidskriften Axess om klassbegreppet och antidemokrater. Nu känner jag att den postningen behöver följas upp. Det finns en del att säga om Svallfors slutsatser gällande vilken samhällsgrupp som utgör hotet mot demokratin. Svallfors menar att "Arbetare tenderar /.../ vara mer skeptiska eller fientliga mot homosexuella, invandrare och andra minoritetsgrupper. Man har en mer repressiv inställning till brottslingar och andra normbrytare och lägger överhuvudtaget ett större värde i att vara ’normal’ än vad de högre tjänstemännen gör". Så det står alltså helt klart att Svallfors anser att det är arbetarklassen som utgör hotet mot demokratin. Men jag tycker att stödet för detta är väl svagt. Historiskt sett har det heller inte varit så. Det visar inte minst den bok av Kjartan Fløgstad (Grense Jakobselv) som Ola Larsmo recenserade i helgens DN. Fløgstad har sedan flera år gått till attack mot en falsk historieskrivning. Han behandlar den norska nazismen under andra världskriget, de medlöparna som ställde sig bakom tyskarnas ockupation av Norge. Larsmo beskriver att ur Fløgstads perspektiv var nazismen en rörelse som utgick från de självutnämnda storstadseliterna, från övre medelklass och överklass. Larsmo slår vidare fast att "Fløgstads argumentation slår hål på vad som blivit en ny tri­vialbild av fascismen, att man ofta hör ofta slappa formuleringar om hur den skulle ha sitt upphov i de ’breda folklagren’, eller som det i dag kan heta, hos ’män utan eftergymnasial utbildning’, ’råskinn med ölburkar’”. Fløgstad menar att nazismen går att förstå som överklassens motstånd mot demokratiseringen. Mot den bakgrunden gör Stefan Svallfors det lätt för sig när han hackar på arbetarklassen och utnämner dess medlemmar som de mesta antidemokraterna. (Nu har också Aftonbladet diskuterat saken.)

Läs även andra bloggares åsikter om Kjartan Fløgstad, Arbetarklass, Klass, Fascism, Nazism, Stefan Svallfors, Rasism, Homofobi

Skoningslös kompromisslös cynism från engelske punkaren Ian Dury

Engelsmannen Ian Dury's Hit Me With Your Rhythm Stick från 1978 borde kunna fungera som en sommarplåga på vilken cool Stockholmsklubb som helst. Bra driv med en positiv ton. Och när jag hör trumkompet inser jag att den redan då överårige punkaren sysslade med pre-house. Det är som att höra Happy Mondays tjugo år för tidigt. Kompet låter inte mindre skönt i Dury's andra hit Sex & Drugs & Rock & Roll. I Blockheads hade han helt klart ett kompetent stöd. Tyvärr är Ian Dury inte med oss längre. Han dog 2000, endast 58 år gammal. Antagligen levde Dury ett med hänsyn till sina fysiska förutsättningar för hårt liv. Han drabbades av polio vid sju års ålder och hade säkert behövt ta hand om sig bättre. I Spasticus Autisticus beskrev Ian Dury den verklighet han upplevde som funktionshindrad. Låten skrevs med anledning av 1981-års Internationella år för handikappade personer. Men BBC bannlyste låten. Man klarade inte rader som "So place your hard-earned peanuts in my tin, And thank the Creator you're not in the state I'm in". Skoningslös kompromisslös cynism eller bara en persons vardag - i alla fall som en spark i magen på etablissemanget.

Läs även andra bloggares åsikter om Ian Dury, Punk

En gång sa Lars Engqvist att piller är dåligt - vad skäll han fick för det

Folkhälsoinstitutet går nu ut med en stor satsning på bättre hälsa för äldre. SvD.se konstaterar att det länge diskuterats hur äldre får för många läkemedel. Det gäller inte minst överförskrivningen av lugnande medel. Nu tar man alltså upp en annan aspekt av alltför stor användning av mediciner till äldre. Det gäller så kallade livsstilsläkemedel, preparat som förebygger framför allt kända hjärtrisker och som utgör Apotekens verkliga storsäljare. Jag passar då på att minnas hur mycket skäll förre socialministern Lars Enqvist fick när han 1999 ordinerade stärkande promenader för gamlingar istället för piller. Ibland är det svårt att vara sanningssägande profet, också i sitt land. Vi får hoppas att ambitionen tas bättre emot idag, för något ligger det väl i Enqvist och institutets budskap. Det känner jag mig alldeles säker på. Undra om man inte kan få in spikmattan också. Den tror jag väldigt mycket på. Det var ett himla gnäll om dess förtjänster. Den tror jag väldigt mycket på. Jag tycker man varit väl tuff mot gurun när man tvingat honom nyansera sig. Klart att spikmattan regerar. Ett kortar ligg på den och du blir av med alla dina krämpor som exempelvis dina liktorn och veneriska sjukdomar. Det vet ju minsta munk borta i fjärran östern och det sedan årtusenden. Mattan har nu också testats i bloggosfären. Det vlev kanske inte full pott, men vaddå - kul är det med spikmattan och grurun har blivit snuskigt rik. Vad annat betyder nått?

Läs även andra bloggares åsikter om Lars Engqvist, Folkhälsoinstitutet, FHI, Psykofarmaka, Lugnande medel, Äldrepolitik, Spikmattan

Axess: Bara gammelmoderaterna kan rädda oss från moralisk backlash

Professor Stefan Svallfors, vid Sociologiska institutionen vid Umeå universitet, har i tidskriften Axess skrivit en lång lång lång artikel om klassbegreppet bara för att leverera en slutkläm som har lite med klass att göra. Svallfors landar nämligen i att den politik Reinfeldt, Borg och Schlingmann företräder måste upphöra med sin ´vägvinnande politik för att fientligheten mot det avvikande inte fortsätter att frodas, dvs. intoleransen och hatet. Det beror på att alla riksdagspartier nu tampas i den politiska mittfåran och att samtliga värnar en välfärdspolitik med bland annat höga skatter, socialt engagemang och anställningstrygget. Svensk politik domineras därmed inte längre av fördelningsfrågan, utan istället blir frågor om moral, kultur och livsstilar viktigare. "För väljarna blir det därför allt svårare att skilja på partierna utifrån deras position i den socio-ekonomiska dimensionen", menar Svallfors. För att ändå kunna göra ett val tvingas väljarna att i större utsträckning titta på andra frågor, som till exempel vad partierna anser om invandringen, brottslingarna, feminismen och EU. "Det ökar i sin tur incitamenten för partierna att profilera sig just i denna dimension, att bli lite hårdare mot brottslingarna, lite hårdare (eller mer generösa) mot flyktingar, eller ta ställning för eller emot medborgarskapstest för invandrare, homoäktenskap, skoldisciplin eller någon annan av alla de frågor som kan tänkas dyka upp i den socio-kulturella dimensionen. Det politiska samtalet kommer, om rörelsen från socio-ekonomiska till socio-kulturella frågor får tillräcklig fart, att efterhand handla allt mindre om fördelningsfrågor och allt mer om erkännande eller fördömande av minoriteter, livsstilar, moraliska ståndpunkter, tillhörighet och uteslutning." För att inte riskera en moralisk backlash tycks Svallfors alltså hävda att vi behöver nynya Moderater eller rätt och slätt gammelmoderater. "Nya motsättningar i fördelningsfrågorna är precis vad Sverige behöver - då behålls polariseringen i den socio-ekonomiska dimensionen och de socio-kulturella frågorna kommer åter att inta en mer undanskymd position". Så vad betyder egentligen allt detta? Jo att förutsättningen för alliansens regering måste undanröjas - för landets bästa. Det nya arbetarpartiets dagar är räknade, eller? Och jäklar vad det gamla arbetarpartiet skulle bli glada över att slippa tänka ut en ny vägvinnande politik. Nu har också Aftonbladet diskuterat saken. (Professor Bo Rothstein var tidigare i sommar ut med ett liknande tema i Efter arbetet (10/7), fast med ett mer socialdemokratiskt europeiskt perspektiv. "Europas socialdemokrater borde ställa ojämlikheten i centrum. Men istället har man anammat identitetspolitiska idéer. Då är det svårt att vinna val", säger Rothstein. Kunde som sagt inte hålla med mindre om det.) (Fast min kamrat från Gustavsberg påminner mig om att detta är gammal skåpmat. Redan på 1950-talet diskuterade socialliberalen Herbert Tingsten politiken utifrån en liknande utgångspunkt.)

Läs även andra bloggares åsikter om Stefan Svallfors, Nya Moderaterna, Alliansen, Valet 2010, Socialdemokraterna, Axess, Bo Rothstein

Dennis Quaid och Ed Harris i The Right Stuff de riktiga rymdhjältarna

Idag är det mycket månlandning. Det är, vilket jag inte hade en aning om för några dagar sedan, visst 40 år sedan Neil och Buzz klättrade ut från sin rymdfarkost för att som första människors kliva runt på månen. Och ända från den tidpunkten har månlandningen varit en het potatis bland våra mer konspiratoriska vänner. Jag kan tänka mig att just den konspirationsteorin ligger trea-fyra på listan över de största. Var det verkligen någon på månen eller iscensattes det hela i Nevadaöknen av NASA i samarbete med Hollywood? Den skildringen på det temat är utan tvekan Capricorn One. En riktig filmklassiker som är spännande från börja till slut. Samtliga astronauter dog va, eller hur? Det är lite oklart hur det går där när de sticker upp huvudet bakom sanddynen för att mötas av en amerikansk militärhelikopter. Annars tycker jag att de bästa rymdfilmerna är Det rätta virket, med Dennis Quaid (bilden) och Ed Harris i spetsen, samt Apollo 13, där Harris dyker upp igen. Ingen av filmerna handlar om Amstrongs resa men jag tycker de åskådliggör en nerv och nybyggaranda som fängslar. Dessa herrar är de riktiga rymdhjältarna. Jag kan avslöja att jag tror på månlandningen för den har jag, som min followkamrat på Twitter uttryckte det, sett på teve - både då och nu. Ja, så gammal är jag, till och med så att jag minns det. Hua! Avslutningsvis lite rymdmusik.

Läs även andra bloggares åsikter om Månlandningen, Ed Harris, Dennis Quaid, The Right Stuff, Konspirationer, Capricorn One

Missbruksvård enligt Lemmy Kilmister och svensk myndighetspolicy

Jag läser Lemmy Kilmisters självbiografi White Line Fever, ni vet stjärnan i Motörhead. Han har nu formulerat sitt hittillsvarande liv. Boken är illa skriven, eller möjligen hopplöst översatt, men intressant. Lemmy har varit en del av den brittiska populärmusiken sedan beatlarna spelade på The Cavern och är mycket punk. För mig känns det som om Lemmy Kilmister uppfann punkattityden. Han har också många tankar baserade på sin breda livserfarenhet. Några gäller vård av missbrukare. Få kan dessutom ha tagit speed och umgåtts med knarkare i samma omfattning som han. Och med stöd av den erfarenheten förklarar Lemmy att det är hopplöst att hjälpa en knarkare som inte vill bli hjälpt: "Man låser in dem i ett jävla rum och låter dem inte komma ut förrän de är rena, sedan släpper man ut dem och ser om de förblir rena. Det är allt man kan göra. Och faktum är att inte heller det tjänar mycket till, för en heroinist måste vilja bli av med beroendet. De måste komma av sig själva. Man kan inte erbjuda dem vård istället för fängelse heller - kom igen, vem fan kommer att välja fängelse? De kommer att välja rehabilitering för att få lite lugn och ro /.../ sedan är de rena ett tag och då blir det billigare för dem i några månader när de kommer ut, för att de bara behöver hälften så mycket som innan de åkte in. Från min fördelaktiga position sett är hela den här kampen mot knarket meningslös." (Vertigo, andra pocketupplagan, 2007, sid 183). Lemmys resonemang är helt i enlighet med grunderna för svensk tvångsvård vars syfte är att motivera personer med missbruksproblem till behandling och att bryta ett destruktivt beteende. Men vård under tvång får endast användas då alla andra åtgärder är vidtagna och utsiktslösa att lyckas. Det är det där sista som krånglar till det hela, eller som Ulrika Brandberg och Tom Knutson konstaterar i tidskriften Advokaten så är tvångsomhändertagande ett av rättsväsendets svåraste beslut. Enskildas rättssäkerhet ska bevakas. Pugh Rogefeldt beskrev också redan på det drogliberala 1970-talet i Hog Farm hur snett det kan gå när staten urskillningslöst jagar knarkare. Tricket är alltså att veta när tvångsvård ska sättas in. Och det är då jag undrar om beslutet är så komplicerat? Räcker det inte med att en narkoman nekar till behandling mot sitt missbruk? Om inte undrar jag i så fall varför? För kan man knarka utan att missbruka eller anses leva på ett destruktivt sätt? Antagligen inte, och med hänsyn till att det inte är någon rättighet i Sverige att missbruka droger har jag svårt att förstå varför ett nej inte omedelbart ur juridisk synvinkel utgör tillräckliga skäl för att sätta in tvångsåtgärder. Så ser systemet ut, hur fascistoid det än verkar. Fast den enskilde slipper ändå sannolikt undan myndigheternas klor eftersom det saknas pengar för att ge hjälp till alla som behöver den. Så därför är det mindre viktigt att det finns få saker att erbjuda en missbrukare som kan motivera denne att ändra livsstil. Och det var väl därför det en gång gick snett och självmedicineringen tog fart. Nils Bejerot var är du? En fråga jag inte ställde mig då jag läste FIB-kulturfront på 1980-talet. Då tyckte jag Bejerot mest stod för en tokjobbig moralism men inser nu att det ligger ton av respekt gentemot de som har det svårt i den kompromisslöshet han representerade. (Och när man talar om trollen. Plötsligt dök Bejerot upp i P1:s Det svåra valet. Hur kan det bli så?)

Läs även andra bloggares åsikter om Lemmy, Motörhead, White Line Fever, Självbiografi, Missbruksvård, Tvångsvård, Nils Bejerot

Fixar samhällsvetarna avbruten jämvikt i Mellanöstern - tror inte det jag

Många är de som under åren har lagt olika förslag om hur konflikten i mellanöstern ska lösas. I dagens DN lyfter professor Steven Kelman, vid Harvards Kennedy School of Goverment, fram systemchocken som metod för att tvinga Israel och Palestina att acceptera Bill Clintons fredsplan från 1999. Metoden är närmast naturrättslig genom att den härleds från ett fenomen inom naturvetenskapen som kallas avbruten jämvikt. Kelman förklarar att ”under de flesta perioder i livets historia på jorden så har arternas utveckling varit väldigt stabil. Förändring har skett under mycket korta perioder. Plötsligt rubbas balansen och nya arter tillkommer. Den nya jämvikten skiljer sig starkt från den gamla men varar även den en lång period. En del samhällsvetare menar att liknande fenomen, som mest har diskuterats i teoretiskt och empiriskt arbete om förändringsprocesser inom organisationer, inträffar i det sociala livet." Han ger tre exempel på systemchocker på det sociala fältet som på kort sikt lett till bestående förändring i jämvikten. Något maskerat pekar han på att just Hiroshimabomben ändrade Japans agerande på världsscenen från att före andra världskriget ha varit ett krigsförhärligande land till att efter krigsslutet närmsta bli pacifistiskt. Likaså förändrade 1960-talets medborgarrättslagar i USA och det på 1990-talet Sydafrikanska skiftet till majoritetsstyre i ett nafs attityden hos de medborgare i respektive länder som gynnats i de gamla systemen och som inledningsvis var motståndare till reformerna. Och samtidigt som Kelman tror på en ny jämviktsmöjlighet "när länderna förstår att status quo inte är hållbart och att en fredslösning är en realitet" konstaterar han att en "påtvungen lösning är det enda sättet för fredsanhängare i de både länderna att bemästra fanatikerna i de egna leden". Frågan är vad som krävs för att påtvinga parterna fredsplanen? Hur, som Kelman frågar, "djärv är Barack Obama"? Nivån måste självklart sättas i förhållande till både frågans vikt och uthålligheten hos motståndarna. Man står i världen enad om att Mellanösterns politiska och ekonomiska utveckling hänger på att Israel-Palestinakonflikten upphör. Men på båda sidor finns ett starkt intresse för att konflikten består. Den neokonservative hävdar därför säkert att bara en chock i paritet med den naturkatastrof som en gång påverkade jämvikten så att dinosaurier inte längre finns kan medföra en förändring i önskad riktning, medan den liberale begränsar sig till kräva ekonomiska chocker, alltså förslag på sanktioner som vi redan levt med i flera decennium utan att saken förts framåt. Men jag menar att enbart den inneboende folkliga viljan till förändring har reell betydelse. Den som Hamas vunnit genom att bygga en social och humanitär infrastruktur. Islamologen Jan Hjärpe kallar den terrorstämplade organisationen för religiös socialdemokrati. Något som också beskrivits av religionsvetaren Mattias Gardell. Så den chock som kan innebära något positivt för regionen utifrån västerländska värderingar består nog i en massiv välfärdsbombning. Jag har dessutom alltid hållit människans efterfrågan på välstånd som den främsta drivkraften. Det gör också islamisterna. Antagligen även väst men finns viljan att köpa stabilitetet?

Läs även andra bloggares åsikter om Mellanösternkonflikten, Israel-Palestinakonflikten, Systemchock, Avbruten jämvikt, Steven Kelman

Och så var Britney Spears i stan - tokdrag på Globen i dagar två

Okej, då är Britney Spears i stan. Två spelningar blir det på Globen. Premiären hålls ikväll. Kan kanske bli lite av Womanizer, Piece of Me och If U Seek Amy som är mina favoritlåtar med popstjärnan. Men det ser ut att bli få, om ens några, bilder från konserterna eftersom gammelmedierna bojkottar tillställningarna. Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet accepterar inte kravet om att pressfotograferna ska skriva på ett avtal som ger Britney Spears copyright till bilderna, och rätten att bestämma över vilka bilder som får publiceras. Det gäller inte bloggosfären för Kulturbloggen meddelar att man, ifall de kommer över biljetter, ska försökt ta mobilbilder. Bloggen förklarar också att det inte handlar om en riktig bojkott. Tidningarna kommer att skicka skrivande reportrar. Britney Spears är för stor att inte skriva om. Det finns många lösnummer att sälja på henne. (Läs mer på 100 steg till om Britney Spears.)

Läs även andra bloggares åsikter om Britney Spears

Grej Of the Vecka #27 (bra väder under första semesterveckan)

Den gångna veckan var min första semestervecka. Det känns skönt att för en gång skull ha prickat in det fina svenska vädret. Förra sommaren var jag och min familj i italienska Bibione under de veckor det var 30 grader varmt här hemma. Visserligen hade vi det något varmare, 37 grader sådär, men det kändes ändå bittert. Har jag lagt ner en jäkla massa slantar för att vi ska ta oss till en paradisisk miljö räknar jag med att det ska vara dåligt väder i Sverige. Det har jag ju liksom betalt för, tycker jag. De som stannat hemma ska inte få samma omständigheter gratis. Sån är jag, ibland. För det mesta unnar jag faktiskt andra bra liv, fast när det kommer till vädret är jag klart grinig. Dessutom hade ju folket i Almedalen i vanlig ordning 2009 tur, med vädret alltså. Det har politikerna och lobbyisterna och andra seminariedeltagare gjort sig förtjänta av. Men rent politiskt var det nog en mager politikervecka. Det nyaste jag hittade var MP:s matgrej. Är det så att samtliga ligger och lurpassar inför nästa års valkampanj?

Precis noterat ute i the Big värld (rånaren Ronnie Biggs benådad)

Har ni sett den helt underbara filmen Buster som skildrar hur Buster Edwards och hans kompisar utförde 1963 års stora tågrån i England och händelserna efter det? Om inte gör det. Phil Collins är fantastisk som Buster. I filmen får vi se hur ett kamratgäng bestående av småligister i London fick för sig att genomföra det största rånet i landets historia och hur de lyckades. Fast polisen nosat snart rätt på förövarna. De tidigare fattiglapparna hade inte vett att ligga lågt, som Tony Soprano skulle sagt. Några hanndock fly och landade i Brasilien. Buster och hans fru längtade emellertid ganska omgående hem. De kunde inte vara utan det engelska skitvädret, dess usla mat och the lokal pub. Men kumpanen Ronnie Biggs blev kvar och utvecklades till något av en en engelsk undergroundhjälte. Bland annat figurerade han tillsammans med Sex Pistols. Sjuk återvände Biggs 2001 till England för att sitta av sitt fängelsestraff. DN rapporter idag att Biggs till slut har benådats av engelska regeringen. Han är 79 år och tros inte kunna återvinna hälsan. Jag vet inte om Biggs tycker att hans liv har varit rätt levt, men nutidshistoria är han.

Läs även andra bloggares åsikter om Ronnie Biggs, Buster, Det stora tågrånet, Sex Pistols

Eriksson satsar på dem som kan bry som om maten och Sahlin på de andra

Det är smart av Miljöpartiet att satsa på maten. Både för egen skull och röd-grönt sammantaget. DN:s Henrik Brors skriver att "språkröret Peter Eriksson Almedalsutspel var ett 'skolkökslyft' med 50 miljoner till kompetensutveckling för kökspersonal och en uppmaning till kommunerna att centralisera (måste väl handla om att decentralisera - egen anmärkning) matlagningen till skolor och äldreboenden". Att det finns ett behov av nytänk kring institutionell mat är väl närmast ett understatment. Folkhälsominister Maria Larsson gjorde också nyligen ett utspel om detta i Svenska Dagbladet. Tillsammans med PRO, SPF, och Sveriges Kommuner och Landsting initierade hon en matresa (Brännpunkt 10/6). Och det är precis så medelklassväljare i storstäderna ska kammas hem. Mat är självklart en av de nästa stora frågorna. Vi är många i storstäderna som är prisokänsliga och som lägger mycket tid på att handla rätt, både för att hitta den nyttigaste och mest korrekt framtagna maten. Det är politik för, som Henrik Brors put it, oss "välbärgade väljare". Hans analys är att de gröna kan "hjälpa Mona Sahlin att vinna trendkänsliga medelklassväljare i storstäderna" över till det röd-gröna blocket. Så får det nog också bli, det vill säga att Socialdemokratin helt ger upp denna väljarkategori för att enbart koncentrera sig på de som är vana vid att äta den billigaste maten och som därför inte ställer krav utöver detta för sina barn i skolan eller föräldrar på hemmet. På så vis får vi en win-win situation. Det finns ett alternativ till alliansen med en politik för alla. Men det stora partiet kommer att vara ett långt mindre stort parti. Kanske inte mycket större än Miljöpartiet. Om detta är inget att säga annat än att det speglar den sociala och ekonomiska skiktning vi har i landet och som ökar än mer med den nu, utanför Stockholm, pågående finanskrisen. Jag tror inte att det är möjligt för att parti att attrahera väljare både ur storstadsmedelklassen och andra.

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, MP, Socialdemokraterna, Peter Eriksson, Finanskrisen, Skolkökslyftet, Almedalen

Alex du har fel: mediecheferna måste lägga sig platta för bloggosfären

Alex Schulman ger sig idag på de ängsliga mediecheferna som han menar lagt sig platt för bloggosfären. Detta sker enligt Schulman helt i onödan eftersom "undersökningar visar att bloggarna är en sluten arena där en liten grupp människor diskuterar saker som är intressanta för just denna lilla grupp av människor", mest om "ämnen som fildelning och FRA-frågan /.../ som större delen av svenska folket finner dessa ämnen ointressanta". Jag håller med Schulman om att bloggosfären delvis består av ett fåtal höga röster som bortom all sans kräver anonymitet på nätet. Det man brukar kalla personlig integritet. En rättighet som tas för självklar just på nätet, men som inte garanteras på något annat område. Men i sak har Schulman fel. Dessa röster är tillräckligt höga för att ställa till verklig politisk oreda, för det kan väl inte redan vara bortglömt att dessa nyligen låg bakom att Piratpartiet röstades in i EU-parlamentet. Så min slutsats är ändå att Alex Schulman har fel och mediecheferna rätt. Den marginellt aggressiva gruppen inom bloggosfären vi nu talar om har mer än marginell effekt. Dess möjlighet att påverka verkar också hänga samman med storleken på ungdomskullen, särskilt den manliga delen. Och med tanke på att de jättekullar som ska rösta de närmaste åren ser det i nuläget ut som om bloggosfärens prioriteringar också i allt större omfattning måste bli rikspolitikernas, vare sig vi i den stora massan vill det eller inte. Just nu är det bara Kristdemokraterna som håller emot. Och det är högts oklart ifall de kan göra det så länge till. Mycket snart kan KD istället vara ersatt av den galna bloggosfärens älsklingar Piratpartiet. Själv då, varför bloggar jag? Jo faktiskt mest för att det är kul. Dessutom ser jag aktiviteten som en träning i att kunna formulera mitt tänkande. Med det vill jag säga att bara för att Schulman slutat blogga behöver ju alla inte lägga ner företeelsen som innebär att för första gången i världshistorien har nästa alla tillgång till det offentliga ordet. Det är både intressant och viktigt, tycker jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Alex Schulman, Schulman, Bloggosfären, Medierna, FRA, Fildelning, Integritet, Anonymitet

Nödvändigt med räntesänkning hur omoralisk DN än upplever den

Jag undrar hur DN:s ledarskribent Rickard Westberg tänker när han i dag under rubriken Konsumera mera kritiserar Riksbankens beslut att sänka reproräntan ytterligare än gång. Nu till rekordlåga 0,25 procent. Han höjer fingret för att påpeka att "finanskrisen hade sitt ursprung i en gigantisk kreditbubbla. Folk hade lånat mycket till en billig penning utan att kunna betala tillbaka när räntorna stigit eller huspriser fallit. Det verkar inte bekymra direktionen på Riksbanken". Det är då jag minns att de räntehöjningar jag bland många andra svenska villaägare tvingades leva med i höstas inte orsakades av en enda kreditförlust av just villaägare. Ändå hade jag i slutet av förra året cirka 10.000 kr mer i ränteutgifter per månad än idag. Och det är då jag frågar mig hur Rikard Westberg tänkt sig att vi ska ta oss ur eländet med massarbetslöshet och annat jävulskap? Ska vi konsumera mindre? En annan fråga som jag snart vill ha svar på är varför det var så angeläget att höja reproräntan förra året? Ett återkommande tema på förra bloggen. Några postningar var riktigt bra. Jag saknar dem.

Läs även andra bloggares åsikter om Riksbanken, Reproräntan

Efter tamt Almedalstal mullrar det i KD-leden: högerspåret undersöks

Storstadsliberalen Monique Wadsted saknade den kristdemokratiska politiken hos Göran Hägglund när han ikväll höll Kristdemokraternas tal i Almedalen. Det var advokaten från The Pirate Bay-målet som agerade expertkommentator i Svt24. Hon verkade ha kommit så helskinnad ur tankesmedjan Fores välbesökta seminarie om världen efter TPB att hon klarade att tycka att KD är som vilket klassiskt liberalt parti som helst. Hon misstänkte att utrymmet där är så begränsat att Hägglunds parti får svårt att slå sig fram. Den konservative tänkaren Roland Poirier Martinsson var tidigare idag inne på samma tema, på KD-problematiken alltså. Men han ser ljuset. På DN-debatt konstaterar han att "Konservativa väljare kan göra KD till ett stort parti". Vidare skriver han att "sju av tio svenskar värnar familjen och är för lag och ordning och att man ska försörja sig på arbete /.../ De flesta har inget emot invandrare eller minoriteter och är inte principiella motståndare till välfärdsstaten, visar en ny undersökning av Demoskop. Dessa människor saknar ett parti att rösta på”. Han kallar detta en "tolerant konservatism". Poirer Martinsson är därmed långt mer positiv till KD:s framtid än jag var häromdagen när jag dödförklarade Alf Svenssons stolthet. Jag menade att den politik partiet skulle kunna göra sig framgångsrik med numera är politisk omöjlig, den gamla värdekonservativa KDS-politiken är unken, samtidigt som jag inte trodde att KD kan stjäla syre av allianskollegorna. Och Poirer Martinssons övertygat mig inte ifråga om partiets möjligheter. De punkter han ställer upp är allmänborgerliga. Varje alliansparti skulle, enligt min bedömning, med full kraft ställa sig bakom dem, för att inte tala om Björklunds Folkparti. Avslutningsvis undrar jag om Göran Hägglund någonsin tidigare sett så tam ut i en talarstol. Oentusiasmerande är ordet jag kommer att tänka på. Fast kanske finns det ändå en framtid. Ungdomsförbundets Charlie Weimers säger ikväll till Svenska Dagbladet att partiet behöver förändras. Han talar om ”socialt engagemang och en frihetlig värdekonservatism”. Också Mats Odell signalerar att Kristdemokraterna måste lämna mittfåran och röra sig höger ut. I P1:s Studio Ett har man också vänt ut och in på saken. Det bubblar hos Kristdemokraterna. (Korseld med Sannay Rayman och Katrine Kielos)

Läs även andra bloggares åsikter om Göran Hägglund, Kristdemokraterna, KD, Almedalen, Charlie Weimers, Värdekonservatism

Finns det ett gratisliv efter The Pirate Bay - inte menar TPB-köpare

Idag diskuterades i Almedalen livet efter The Pirate Bay. Fores - den gröna liberala tankesmedjan höll i seminariet som gick under rubriken Fred efter Pirate Bay. Arrangören försökte besvara de grundläggande frågorna. "Ska man kunna leva på konst och hur ska det vara möjligt för underhållningsindustrin att leva vidare? Hur skall upphovsrätt, yttrandefrihet och personlig integritet balanseras gentemot varandra? Är de upphovsrättsliga skyddstiderna för långa eller för korta?" Fores hade trummat ihop en namnkunnig panel med bland andra Monique Wadsted, som företrädde filmbolag i TPB-rättegången, Hans Pandeya, från Global Gaming Factory X och spekulant Pirate Bay, Nicklas Lundblad, från Google, Göran Lambertz, justitiekanslern, och Dilsa Demirbag-Sten, journalist och författare. Det går bra att se diskussionen i efterhand på Svenska Dagbladet. Jag lyfter särskilt fram Dilsa Demirbag-Stens analys om att samhällsutvecklingen riskerar att skickas 500 år tillbaka i tiden om upphovsrätten tas bort. Författare och konstnärer blir igen då beroende av mecenater för att kunna utöva sin konst. Jag tror också att Monique Wadste har rätt i att dagens diskussion är en parantes. Kanske inte så mycket för att "människor vill göra rätt för sig" utan för att vi är tvungna att hitta ett system för att skydda kreatörer, både inom traditionell tillverknings- och underhållningsindustri. Utan skydd stannar utvecklingen. Frågan är bara hur det ska utformas. Det är lika oklart efter idag som det var igår. Många tycker, få har bra idéer. För få kan väl tro på Hans Pandeya när han säger att TPB ska vara lagligt inom fyra veckor från övertagandet. Idén är att fildelarna hyr ut en del av utrymmet på sin hårddisk. "Därmed kan de tjäna pengar på fildelningen samtidigt som rättighetsinnehavarna kompenseras", som DN:s Mats Carlbom rapporterar (3/7). Jag frågar mig hur detta ska gå till. Men en mer viktigt fråga är vad är det som ger fildelarna rätt att tjäna pengar på andras verk? Ska de räknas som en distributör bland andra? Då lär väl varje fildelare sluta avtal med upphovsrättsinnehavaren. På Ifpi, en organisation som företräder skivbolagen, är man tveksam till projektet. Jag bara säger - helsnurrigt, från början till slut.

(Global Gaming Factory X meger att det troligen inte blir någon affär (DN.se 7/10). Vilket fiasko.)

Läs även andra bloggares åsikter om The Pirate Bay, TPB, Fores, Almedalen, Global Gaming Factory X, GGF, Hans Pandeya, Fildelning

Mona Sahlin får göra det stora lackmustestet för att prova politiken

Mona Sahlin stod ikväll för det hittills bästa framträdandet under Almedalens pågående politikervecka, åtminstone av de som har sänts i teve. Talet var kanske inte enastående till sitt innehåll. Men vi får ändå komma ihåg att Mona Sahlin, precis som Erik Blixt påpekade i Svt24, var en del i en politisk show. I den handlar det främst om att göra politiska utspel som når ut. Dessa levererade hon alltså enligt mitt tycke med stor säkerhet. Rösten var behärskad, blicken stadig och hållningen förtroendeingivande. Mona Sahlin var rolig och gjorde smart politiska poänger, som när hon refererade till verkstadsarbetaren i Trollhättan som till henne sa att det är bättre med en Saab på parkeringen än med en Maud i regeringen. Sahlin berättade också att hon inte kommer att längta efter Fredrik Reinfeldt om hon blir statsminister och travesterade därmed Reinfeldt som sagt sig sakna Göran Persson. Hon visade dessutom på empati när hon beskrev mamman i Uppsala som istället för att betala a-kasseavgiften valde att köpa en veckas mat till sina barn. Men vad bestod utspelen i? Vid sidan av kloka ord kring klimatet och jämställdheten var huvudnumret rättvisa och trygghet. Hon vill undanröja utanförskapet. En politisk utgångspunkt som alla partier i riksdagen ställer sig bakom. Alltså, som min kamrat i Älvsjö då brukar säga, ett menlöst politiskt utspel. Han prövar alltid en utsagas politiska gångbarhet genom att fråga sig om någon tycker motsatsen. Det är en slags lackmustest. Finns motstånd kan frågan drivas. Tidigare var det till exempel möjligt att göra politiska utspel om kärnkraftens alla fördelar eller att argumentera mot könsneutrala äktenskap. Sedan riksdagspartierna gillar kärnkraft och försvarar allas rätt att få gifta sig är sådana ställningstaganden bara löjliga. Likaså imponeras få av att någon är mot arbetslöshet, fattigdom och brist på utbildningsmöjlighet för alla, inte minst det nya arbetarpartiet. Eftersom samtliga är på banan krävs hårdare arbete för att övertyga. Man måste kunna förklara hur målet ska uppnås. Jag tror att det är detta Folkpartiet kallar en tydlig politik. Om hur alla ska fållas in hörde vi emellertid lite av ikväll. Fast arenan var som sagt inte den rätta för djuplodande av detta slag. Mycket snart måste Socialdemokratin dock presentera en politik som appellera väljarna i de mandatstarka valdistrikten runt storstäderna eller minst delar av de sjutton procent röd-grönt alternativ tappat sedan 2008-års Politikervecka. Ambitionen får sättas efter hur stort partiet vill bli. Men jag tror partiet igen kan bli ett statsförvaltande bara ifall det lyckas attrahera människorna i storstäderna, vilket, i vårt allt mer ekonomiskt socialt skiktade land, sannolikt förutsätter en helt annan politik än den väljare i glesbygden generellt efterfrågar. Det blir en utmaning för Mona Sahlin att formulera den politiken, fast en angelägen.

Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Valet 2010, Fredrik Reinfeldt, Almedalen