Missbruksvård enligt Lemmy Kilmister och svensk myndighetspolicy

Jag läser Lemmy Kilmisters självbiografi White Line Fever, ni vet stjärnan i Motörhead. Han har nu formulerat sitt hittillsvarande liv. Boken är illa skriven, eller möjligen hopplöst översatt, men intressant. Lemmy har varit en del av den brittiska populärmusiken sedan beatlarna spelade på The Cavern och är mycket punk. För mig känns det som om Lemmy Kilmister uppfann punkattityden. Han har också många tankar baserade på sin breda livserfarenhet. Några gäller vård av missbrukare. Få kan dessutom ha tagit speed och umgåtts med knarkare i samma omfattning som han. Och med stöd av den erfarenheten förklarar Lemmy att det är hopplöst att hjälpa en knarkare som inte vill bli hjälpt: "Man låser in dem i ett jävla rum och låter dem inte komma ut förrän de är rena, sedan släpper man ut dem och ser om de förblir rena. Det är allt man kan göra. Och faktum är att inte heller det tjänar mycket till, för en heroinist måste vilja bli av med beroendet. De måste komma av sig själva. Man kan inte erbjuda dem vård istället för fängelse heller - kom igen, vem fan kommer att välja fängelse? De kommer att välja rehabilitering för att få lite lugn och ro /.../ sedan är de rena ett tag och då blir det billigare för dem i några månader när de kommer ut, för att de bara behöver hälften så mycket som innan de åkte in. Från min fördelaktiga position sett är hela den här kampen mot knarket meningslös." (Vertigo, andra pocketupplagan, 2007, sid 183). Lemmys resonemang är helt i enlighet med grunderna för svensk tvångsvård vars syfte är att motivera personer med missbruksproblem till behandling och att bryta ett destruktivt beteende. Men vård under tvång får endast användas då alla andra åtgärder är vidtagna och utsiktslösa att lyckas. Det är det där sista som krånglar till det hela, eller som Ulrika Brandberg och Tom Knutson konstaterar i tidskriften Advokaten så är tvångsomhändertagande ett av rättsväsendets svåraste beslut. Enskildas rättssäkerhet ska bevakas. Pugh Rogefeldt beskrev också redan på det drogliberala 1970-talet i Hog Farm hur snett det kan gå när staten urskillningslöst jagar knarkare. Tricket är alltså att veta när tvångsvård ska sättas in. Och det är då jag undrar om beslutet är så komplicerat? Räcker det inte med att en narkoman nekar till behandling mot sitt missbruk? Om inte undrar jag i så fall varför? För kan man knarka utan att missbruka eller anses leva på ett destruktivt sätt? Antagligen inte, och med hänsyn till att det inte är någon rättighet i Sverige att missbruka droger har jag svårt att förstå varför ett nej inte omedelbart ur juridisk synvinkel utgör tillräckliga skäl för att sätta in tvångsåtgärder. Så ser systemet ut, hur fascistoid det än verkar. Fast den enskilde slipper ändå sannolikt undan myndigheternas klor eftersom det saknas pengar för att ge hjälp till alla som behöver den. Så därför är det mindre viktigt att det finns få saker att erbjuda en missbrukare som kan motivera denne att ändra livsstil. Och det var väl därför det en gång gick snett och självmedicineringen tog fart. Nils Bejerot var är du? En fråga jag inte ställde mig då jag läste FIB-kulturfront på 1980-talet. Då tyckte jag Bejerot mest stod för en tokjobbig moralism men inser nu att det ligger ton av respekt gentemot de som har det svårt i den kompromisslöshet han representerade. (Och när man talar om trollen. Plötsligt dök Bejerot upp i P1:s Det svåra valet. Hur kan det bli så?)

Läs även andra bloggares åsikter om Lemmy, Motörhead, White Line Fever, Självbiografi, Missbruksvård, Tvångsvård, Nils Bejerot