P1:s körde nyligen en bra dokumentär om Eddie Meduza, eller Errol Norstedt som han egentligen hette. Det var berättelsen om mannen som så uppenbart representerade den trashmentalitet jag tidigare behandlat. Den kantiga artisten var sprungen ur underklassen med en missbrukande mamma som hade fem barn med olika män och som alla misshandlade henne. Barnen gick inte i samma skola två terminer i rad. Som liten mobbades Errol Norstedt varje dag. Hur blir det då med livet? Självklart nästan aldrig bra, för det mesta en strukturell katastrof. Det finns sällan någon som väntar och tar emot när det behövs utan det är fritt fall från början till slut. Och bromsas fallet vid något tillfälle upp är det bara släppa på ytterligare. Den som inte har ett eget liv kvar värt att förstöra saboterar med glädje andras. Ett förhållningssätt som förs över från den ena generationen till den andra. Och sedan radioprogrammet introducerats med en varning om förekommande stötande yttryck förklarade Eddie Meduza, som dog 2002, först hur han "söpet bort det mesta" och sedan att han "skulle ha kunnat ha gjort det tusen gånger bättre, men nu inte gjort det". Det senare gällde hans låtmaterial. För många av oss blir det aldrig rätt eftersom vi inte behärskar koderna och inte klarar balansen mellan det smakfulla och smaklösa. Han beskrev också hur han efter att ha insett att hans ironier alltid missförstods gjorde låten Mera brännvin bara för att provocera med baktanken att ”nu jävlar skulle nykteristsvinen få”. Jag tror få av dem brydde sig. Och istället för att under mitten av 1980-talet, då bara Ulf Lundell var en mer folkkär artist, fokusera på sin framgång som kunde ha utgjort en grund för ett fortsatt bra liv blev allt bara till skit. Den inneboende destruktiviteten segrade. De sista åren var han kraftigt alkoholiserad och försörjde sig på idiotierna han spelade in under pseudonymen E Hitler. Han dog 53 år gammal.Läs även andra bloggares åsikter om Eddie Meduza, White trash, Dokumentär
Inlägg
6 kommentarer:
Jag vet inte om du läst Ulf Lundells "Friheten", men här finns det lite funderingar kring boken ifråga.
http://www.alba.nu/artikel/artikel.php?id=916
Magnus: Jag ska ta och läsa Friheten omgående.
Efter att, som jag plågat er alla med, ha läst Ivarssons monsterbiografi om Lundell känns det nästan som han bor här hemma. I vart fall tänker jag mycket på honom.
Jag känner dessutom igen mycket av det han beskriver om utanförskapet. Också jag har vuxit upp en torftig intellektuell miljö. Också jag har misslyckats med skolan.
Inte satt vi där hemma i ett matrum och verbaliserade kring dagens händelser och peppade varandra. Jag tror att vi alla därhemma viste att vi inget var.
Den analys du gör om de i Friheten trasig karaktärernas inneboende destruktivitet är intressant. Jag sitter just nu och lyssnar på Kenta. För ett halvår sedan såg jag en kväll hela modstrilogin i ett svep. Jag såg då hur förutbestämt allt kan vara. I vart fall har man inte verktygen att förändra sitt liv. Eller så handlar det om att man inte vet att man kan förändra sitt liv.
Nästan alla Lundells karaktärer befinner är i fritt fall. Man har hållit näsan ovanför ytan under bra många år och skaffat sig ett liv. Men det orkar man inte hålla ihop. Man blir lämnad av alla och man bara skiter i det. Så mycket klass det är i detta berättande. Lundell är en politisk författare. Han berättar om igen historien om vi som vill upp och om de av oss som inte förstår att det är en möjlig ambition. Han berättar också hur svårt att det är att finna sig tillrätta. Det är lite därför jag bor i söderort och inte i norrort. Jag tror att det blir lättare då, att överleva.
Jag håller med dig om det du skriver om; huvudpersoner som av någon anledning tycks befinna sig i fritt fall. "Klassresenären" är ett återkommande tema i Lundells senare böcker: hur ser den ut? vilket pris fick man betala etc?
Magnus: Ser att jag blev lite mångordig i mitt svar, men det var fredag och allt. Hur som helst har jag inte riktigt hängt med ifråga om hur Lundell genreindelats men betraktas han som en skildrare av klassresenärens villkor, eller i första hand som något annat?
"Sur, tvär manschauvinistisk gubbe som gnäller" är kanske ingen genre, men det är framförallt de epiteten han och hans böcker får i media, tycker jag. Kanske inte helt orättvist, men heller inte rättvist. Det blir lätt lite tjatigt när alla kritiker anlägger samma perspektiv när de läser böckerna. Jag försöker visa att det inte bara rör sig om gubbgnäll eller kvinnohat i romanen "Friheten" exempelvis.
Magnus: Tyckte att det kändes som om det är just det omdömet du beskriver som generellt gäller för honom.
Skicka en kommentar