söndag 28 februari 2010

Bara för att Obama inte får som han vill måste inte demokratin undanröjas

Många som funderar över det demokratiska systemet. Delar av samhällstoppen tycker exempelvis att FN:s misslyckande med klimatkonferensen i Köpenhamn i slutet av förra året motiverar anti-demokratiska åtgärder. Det anses som ett problem att länder är suveräna, att även små och underutvecklade länder kan göra sin röst hörd. Man får förstå tanken så att det skulle vara bättre om någon hade mandat att peka med hela handen, enligt principen en värld och en lag - med en övervakare. Med en sådan ordning skulle de enligt rådande hegemoni rätta åtgärderna enkelt kunna genomföras utan att något enskilt land eller någon person i strid mot den har möjlighet att hävda sina intressen och på så vis stoppa upp en önskvärt process. Därpå har vi också kunnat läsa om strömhopp från amerikanska senaten av skäl som påminner om detta. Flera demokratiska senatorer har nämligen tröttat på att enskilda senatorer har makt att fördröja och till och med stoppa förslag till reformen på grumliga skäl. Många gånger är de direkt hänförliga till något obskyrt egenintresse. Demokraten Evan Byah pekar på att senator Ben Nelson från Nebraska, och därför med ett förhållandevis litet väljarunderstöd, kan blockera en lagstiftningsprocess och tvinga fram kompromisser, som han gjort med Obamas förslag om sjukvårdsförsäkring. Byah tycker att situationen är så illa att han, liksom flera kollegor, inte vill fortsätta arbeta politiskt på den högsta nivån. Och nu ger sig även Dagens Nyheter på USA:s politiska system genom att kategorisera det som en svårstyrd jätte. "Misslyckandet med sjukvårdsreformen har gett upphov till debatt i USA om landets politiska system. En rad kommentatorer och debattörer har börjat tala om att USA är politiskt dysfunktionellt. Paul Krugman (bilden), Nobelprisbelönad amerikansk ekonom, har jämfört USA med sjuttonhundratalets Polen med sin ineffektiva adelsriksdag där varje representant hade vetorätt", skriver tidningen på ledarplats. Jag skulle, som tidningen också gör, snarare konstatera att trögheten hänger samman med den stolta demokratiska tradition av maktdelning som utgör den konstitutionella grund som USA vilar på. USA tillämpar en maktdelningsprincip som bygger på idén om att makten delas mellan olika institutioner som kontrollerar varandra. Och kanske är det så att den tröga demokratiska processen inte passar vår tid. Med de snabba kast vi lever och med de stora frågar vi har att brottas kanske vi måste ha en annan modell för styrning. Fast vad skulle det vara? Utmärkande för demokratin är just trögheten i systemet. Det är så vi garanterar inflytande för medborgarna. Ett företag drivs självklart mer effektivt. Man kan utan större krångel snabbt byta färdriktning för att ny kunskap eller omvärlden kräver det. Beslutsvägarna för detta är korta. Men när jag hör kritik mot det demokratiska systemet som syftar på att det är svårt att genomföra politiska reformer drar jag öronen åt mig. En stat, eller ens en värld, kan inte skötas som ett vilket företag som helst. Jag känner mig också alldeles säker på att vi skulle ångra oss om vi gjorde det. Politiska beslut måste vara väl avvägda. Utifrån det perspektivet är det också bra att reformer är svåra att genomföra. Och hade det funnits ett samförstånd i den fråga som i USA väckt denna debatt skulle reformen naturligtvis inte möta motstånd i senaten. Men att ändra det politiska systemet för att en gruppering inte får sin vilja igenom är stolligt - och ja, odemokratiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

torsdag 25 februari 2010

Obama hoppas att teve-seminarium övertygar folket och på sjukvårdsjubel

Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter har idag i sina pappersupplagor artiklar om amerikanske presidenten Barack Obamas sjukförsäkring. Arbetet med genomförandet går nu in i ett slutskede. Under rubriken Teve-råd ska rädda Obamas reform skriver svenskans Karin Henriksson om att det under dagens ska hållas ett teve-sänt seminarium. Enligt New York Times ska fokus ligga på vad demokrater och republikaner är överens om i frågan, inte om motsättningarna. Henriksson förklarar också att Obama, sedan han förlorade sin supermajoritet (kvalificerad majoritet) i senaten, måste förlita sig på "atomvapnet" - att han ska försöka få igenom reformen genom enkel majoritet. Ett förfarande som brukar tillämpas ifråga om budgeten. Också Ekot har idag ett inslag om teve-sändningen som till slut ska få amerikanarna att, för man förstå Vita husets administrations syfte, ta sitt förnuft till många. DN:s Michael Winiarski har däremot träffat ett par som representerar det USA som är nöjt med nuvarande sjukvårdssystem. De tillhör därmed den stora grupp av medborgare som förlorar på en sjukvårdsreform enligt de nu gällande planerna. Marianne och Claes Ryn, som båda har svensk bakgrund, förklarar att de betalar 75 dollar per månad för en försäkring som också omfattar tandvård, ögon och läkemedel. Resten betalar deras arbetsgivare. De är medvetna om att den sammantagna kostnaden för sjukvården är hög. Men de menar att det beror på advokatväldet. "Det behövs en reform som minskar de lagliga möjligheterna till skyhöga skadestånd vid felbehandlingar. Läkarna överbehandlar för att skydda sig mot processer /.../ En läkare sa till mig att 80 procent av alla kontroller utförs för att hålla ryggen fri från att bli stämd", förklarar Claes Ryn. Jag har nu skrivit en mängd poster om Obamas sjukvårdsplaner. Första i höstas. Under den tiden har situationen ständigt förändrats från att ha talat för en reform till att hota hela hans politiska framtid. Jag tror ändå att jag var rätt ute i första postningen när jag skrev att balansen ifråga om inrikespolitiken snart är återställd. Och som jag skrivit tidigare är det överstatligheten många har svårt att leva med. Och Scott Browns, chockvalvinnarens, hemstat Massachussets har en allmän sjukvårdsförsäkring. Så när det kompromissats klart och alla andra fått sitt kanske Obama till slut har baxat igenom sin reform, fast då inte en statlig sjukförsäkringsreform utan delstatlig.

20100226 Ekot rapporterar att mötet var resultatlöst och att det ibland uppstod hårda ordväxlingar.

Andra bloggar: Det progressiva USA

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 22 februari 2010

Strömhopp från senaten efter hopplös politisk situation stör Obamaplaner

Nu är goda råd dyra för USA:s president Barack Obama. Och sedan Obama förlorade sin supermajoritet i senaten i chockvalet verkar det som om hans egen Josh Lyman kommit med nya idéer om hur sjukvårdsreformen ska baxas igenom senaten. Ekot meddelar nämligen idag att Obama ändrar taktik om sjukvårdsreformen. Istället för att låta senaten besluta om ramarna för reformen har Vita huset nu presenterat den mer i detalj. Man hoppas därmed slippa utdragna och upprörda diskussioner och få till ett mer konkret arbete som bidra till att driva arbetet framåt. På Vita Husets webbsida lägger Obama nu fram förslag för hur ytterligare 31 miljoner amerikaner (sammanlagt 94 procent mot dagen 80) ska kunna omfattas av en sjukvårdsförsäkring, utan att statens budgetunderskott ökar. Det ska ske genom att arbetsgivare tvingas skaffa försäkring åt sina anställda. Det här blir en lösning som fungerar både för folk, företag och för staten, sade Obama och förklarar att de "tagit upp frågan om en bättre hälso- och sjukvård som fungerar för medborgarnas, våra företag och för våra myndigheter". Obamas förslag är en kompromiss mellan de förslag som redan antagits av senaten och representanthuset. Presidenten har lämnat den kraftigt kritiserade idén om att staten ska gå in på försäkringsmarknaden med ett statligt försäkringsalternativ, en så kallad public options liknande den principen som gäller för exempelvis vårt SBAB på lånemarknaden som har i uppgift att pressa ner kostnadsnivåerna för enskilda. Men det kommer att leda till kritik från hans egna partikamrater på vänsterkanten. Fast det än hög tid att presidenten och hans administration är kreativa, för missnöjet över trögheten i senaten gror bland de mer moderata och resultatinriktade demokraterna. Häromdagen kunde vi läsa om hur flera demokrater väljer att inte ställa upp för omval till senaten, bland andra senator Evan Bayh. Idag beskriver Svenska Dagbladet hur han tycker arbetet i senaten är meningslöst. För mycket utrymme ges åt destruktiva krafter, åt de som vill förstöra det politiska arbetet genom ändlösa blockeringar av olika slag. "En enda senator kan stoppa mödosamt hopkomna förslag och vänsterdemokrater pekar särskilt på Ben Nelson från Nebraska som endast representerar en bråkdel av befolkningen men krävde att abortrestriktioner skulle vara med i vårdförslaget" skriver tidningen. Och det är så som köp-och-sälj-politiken verkar fungera i USA - förstår vi nu och har vi sett tidigare i teve-serien Vita huset. Fortsättning följer nu i det spännande dramat om en amerikansk statlig allmän sjukförsäkring.

20100223 Washington Post skriver också nu om att Obama närmare beskriver hur sjukvårdsförsäkringen är tänkt att se ut. tidningen förklarar också att presidentens ambitioner inte har sänkts.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

söndag 21 februari 2010

Magert klimatresultatet i Köpenhamn motiverar inte anti-demokratiska lösningar

På dagens DN-debatt oroar sig Bo Ekman över de svårigheter världens ledare har att komma överens om klimatåtgärder. Under rubriken Ny världsordning ett måste efter debaclet i Köpenhamn beskriver han hur vi har en världsordning som inte är utformad för att möta dagens problem. Han menar snarare att världen missköts genom nationernas ständiga kamp att hävda sina intressen. Som intäkt för sitt påstående tar han misslyckandet under FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i slutet av förra året (COP15). Världens ledare lyckades inte ena sig om egentligen någonting. Och absolut inte om ett juridiskt bindande dokument för att hindra en global uppvärmning. Framförallt vände sig fattiga länder och länder i kraftig industriell utveckling, som exempelvis Kina och Indien, mot krav från rikare länder med en industriell utvecklig bakom sig. De upplevde villkoren som ensidiga. I realiteten stod klass och klimat emot varandra. Den demokratiska synen på hur frågor inom FN behandlas gjorde att konferensen inte slutade enligt de mål man satt upp inför den. Och Ekman kritiserar nu just den omständigheten. Han konstaterar följdenligt att "makten fortfarande är organiserad styckevis och helt i enskilda nationer, som tillkommit genom historiska tillfälligheter och politiska skeenden. /.../ Ingen nation, ingen institution äger legitimitet att sköta helheten /.../ Den nuvarande ordningen /.../ har visat sig ineffektiv när globaliseringen flyttat en del av lösningsbehoven också till överstatlig nivå". Bo Ekman underteckna artikeln som grundare och ordförande av Tällberg Foundation. På deras sajt står att läsa det organisationen funnits i tre decennier och att den fördjupar sig i frågor relaterade till förändringar i business och samhället. Organisationens fokus är att föra samman världens ledare för diskussioner och reflektioner. Man menar dessutom att vi nu står inför en historisk utmaning där business-as-usual inte är bra nog. Det riktas en kritik mot det behov av fossila bränslen världen är uppbyggd kring och att det saknas en förändringsvilja. Man slår fast att världen därför behöver en ny kreativ lösning grundad på ett ömsesidigt beroende och ett ledarskap byggt på mod och integritet. Tällberg flaggar också för det möte de ordnar i juni i Leksand mellan entreprenörer, opinionsbildare, lokala och internationella ledare inom politiken och det civila samhället samt inom business för att "Rework the world". Men är det realistiskt att tala om att upphäva länders rätt att vara självständiga? Hur gör man det? Går det att tänka sig en världsregering som enbart står för det goda. Jag är tveksam. Maktdelning på lokal och internationell nivå måste vara en förutsättning för en gynnsam utveckling. Anti-demokratiska lösningar är aldrig ett alternativ, hur goda än avsikterna är. Jag tror man kommer längre med att skapa ekonomiska incitament som skapar en förändringsvilja. Det är ju ändå sin överlevnad, om än något kortsiktig, som man slås emot internationella klimatavtal. Man skulle kunna säga att det är ett annat sätt att se på saken än det neokonservativa som Ekman och Tällberg Foundation står för.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag 18 februari 2010

Statsvetarprofessorn Möller prickar in valfrågorna kärnkraft och jämställdhet

DN.se konstaterar att experterna ser jobb och skatter i kristallkulan. Dessa frågor förutses dominera det kommande riksdagsvalet. Visst kan det vara så. Jobb och skatter tar alltid upp stor del av politikernas tid. Men bara statsvetarprofessorn Tommy Möller prickade in, de tills nu otippad, kioskvältarna kärnkraft och jämställdhet. Dessa frågor har seglat upp som heta. Idag presenterade också miljöminister Andreas Carlgren för riksdagen regeringens förslag om att upphäva förbudet mot att bygga nya kärnkraftverk. Det handlar om alliansens energiöverenskommelse, som centerpartisterna Solvig Ternström, Eva Selin Lindgren och Sven Bergström samt M-vilden Göran Thingwall hotat fälla. Så rödgrönt kommer inte att behöva anstränga sig för att få upp kärnkraftsfrågan på dagordningen. Många är vi också som har starka åsikter om den. Men varför skulle kärnkraften betraktas som kontroversiell? Skrapar vi på ytan är det i realiteten svårt att hitta ett riksdagsparti som är emot den. Inte ens Miljöpartiet säger tvärsäkert nej. Därför borde det inte vara något problem att uppnå samförstånd om kärnkraften. Detsamma bör gälla jämställdheten nu sedan Moderaterna plötsligt pratar om könsmaktordning. "Vi politiker måste göra mer för att förbättra jämställdheten. Både som lagstiftare och som arbetsgivare i välfärdssektorn”, låter det i ett nytt jämställdhetsprogram. Strax därpå berättade Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann om den tidigare M-förbjudna kvoteringstanken. "Vår utgångspunkt är att vi har ett stort problem med att man inte tar till vara all kompetens som finns. Mindre än 20 procent av ledamöterna i bolagsstyrelsen är kvinnor. Vi vill förbättra jämställdheten. Detta är en fråga som är en del av vår jämställdhetsplattform som handlar om att kvinnor ska stärkas på arbetsmarknaden", säger han. Och jag tror att frågorna om kärnkraft och jämställdhet är här för att stanna. Folkpartiet har i alla fall ambitionen att fortsätta bevaka kärnkraften. De tar naturligtvis varje chans att synas. Samtidigt menar jag att den våldsamma uppmärksamhet som jämställdhetsfrågan fick i samband med Ekots avslöjande av kränkningarna mot kvinnor på landets teatrar visar att frågan är hetare än på många år. Moderaterna kunde alltså inte ha tajmat utspelet bättre. Ska det bli så att det Nya arbetarpartiet också kapar F!? Ser inte annat ut. De är smarta Reinfeldt, Borg och Schlingmann.

Andra bloggare Stefan Tornberg Världens Eko Mina Moderata Karameller Henrik Oscarsson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

tisdag 16 februari 2010

Efter Scott Browns seger i chockvalet väntar fler valförluster för Obama

Sedan Barack Obama vann presidentvalet 2008 har USA högervridits kraftigt. Det står klart att amerikanerna snabbt glömt den republikanske katastrofen Bush som Obama ersatte, för redan i september 2009 syntes det stora Obamaraset. Han hade fallit från ett 70-procentig förtroende bland väljarna till ett 50-procentigt. Bara lite senare förlorade demokraterna följdenligt viktiga positioner vid guvernörsval i Virginia och New Jersey. Mycket lite talade då för att Obama skulle kunna få igenom den från presidentvalet utlovade sjukförsäkringsreformen, som är tänkt att medföra att 94 procent av landets befolkning, mot nuvarnde 80 procent, får tillgång till en allmän sjukförsäkring. Det spelade ingen roll att Obama, genom att demokraterna besatt 60 av de hundra senatsplatserna, precis hade så många röster i senaten för att ha supermajoritet. Flera av hans partikamrater var nämligen tveksamma eller rent negativa till förslaget. Fast i slutet av förra året såg det ändå ut som om reformen, om än i en urvattnad form, skulle kunna bli en realitet. Senatens samtliga demokrater, även om det i några fall krävde viss kohandel, röstade till slut för att fortsätta arbetet med sjukvårdsreformen. Men det var innan chockvalet i Massachussets. Republikanen Scott Brown vann fyllnadsvalet efter avlidne demokraten Ted Kennedy, i en stat som betraktas tillhöra demokraterna. Brown kampanjade dessutom mot Obamas sjukvårdsreform och stöddes inte minst av den nya och mycket aktiva konservativa Tea Party-rörelsen. Resultatet uppfattas som en tydlig signal från folket om att man är skeptisk till reformen. Som om detta inte är nog med motgångar tappar Obama nu ytterligare politiska vänner i senaten. Den demokratiske senatorn Evan Bayh har meddelat att han inte ställer upp för omval. DN.se rapportera att Bayh är "den fjärde sittande demokratiska senatorn som väljer att hoppa av - vilket innebär ett gyllene tillfälle för republikanernas kandidater att vinna senatsvalen i delstaterna Indiana, Illinois, North Dakota och Connecticut. Enligt analytiker befinner sig ytterligare sex av demokraternas platser i riskzonen i kongressvalet i november". Frågan är om inte balansen nu är återställd. Obama kommer sannolikt att kunna presentera en kompromissad sjukvårdsreform. Något han måste kämpa kämpa hårt för, inte minst för att slippa framstå som den do nothing president man nu talar om. Och för att få möjligheten att regera ytterligare en mandatperiod tvingas han att samla upp de smulor som kastas åt honom. Det finns också en diskussion om att göra den allmänna sjukvårdsförsäkringen till en delstatlig angelägenhet. Möjligen kan också republikanerna acceptera en sådan icke-federal lösning. I dagsläget är det uppenbart att inte tillräckligt många vill ha en överstatlig sjukvårdsförsäkring. Att man har världens mest ineffektiva sjukvård och är enda större demokratin utan en allmän sjukvårdsförsäkring räcker inte som argument. För många har att förlora på att det blir bättre för fler. Där har ni incitamentet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndag 15 februari 2010

Miljöpartiet får fortsätta grubbla över Maria Wetterstrands popularitet

Samtidigt med dagens stora inrikespolitiska nyhet om att statsminister Fredrik Reinfeldt nu är landets viktigaste opinionsbildare meddelas att Maria Wetterstrand vuxit ytterligare som makthavare. Miljöpartiets ena språkrör kliver med lätta steg fram som den tredje viktigaste opinionsbildaren. DN.se skriver att "bara Wetterstrand kommer i närheten av toppduon (finansminister Anders Borg är omsprungen tvåa). Hon klättrar från tionde plats och glider upp på den våg av positiv publicitet som hon fått i medierna under hösten". Det gör inte pågående diskussion inom Miljöpartiet om livet efter Maria Wetterstrand mindre aktuell. Vad kommer att hända med partiet när hon ersatts som språkrör 2011? Och hur ska de nya språkrören kunna fungera i sin roll om hon, och språkrörskamraten Peter Eriksson, sitter i regeringen? Det riskerar att bli stor förvirring om vem som för partiets talan. Och visst är det självklart att ett parti i regeringsställning har sina företrädare i regeringen. Frågan är då om den extraordinära situationen också kräver extraordinära insatser, som en stadgeändring för att göra det möjligt för nuvarande språkrör att sitta kvar. Idag verkar det otroligt, närmast som ett svek mot de mest grundläggande idealen - fast visst har märkligare saker inträffat. Så snart kanske Miljöpartiet ändå är ett alldeles vanligt parti med riktig politik och riktiga partiledare - som de andra partierna i riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 14 februari 2010

Fredrik Reinfeldt som får humlan att flyga eller frånvaron av motpolitik?

Att Moderaterna tjänar på att visa upp sin partiledare Fredrik Reinfeldt står nu klart. Trots att partiet under vintern schabblat med sjukförsäkringen och närmast löpt gatlopp i medierna redovisar Sifo att det opinionsmässigt går som tåget. Under rubriken Superveckan beskriver Svenska Dagbladet att Alliansen sen partiledardebatten i Agenda den 1 februari knappat in sju procent. Och det är i huvudsak Moderaterna som står för framgången. De har ökat med nära fyra procent och på grund av Socialdemokraternas tapp under samma period skiljer det nu bara 3,4 procent mellan blocken - mot över tio procent enligt januarimätningen. Det saknar betydelse att moderater, till följd av att deras Christina Husmark Pehrsson är socialförsäkringsminister, utpekades som oempatiska i diskussionen kring sjukförsäkringen. Inte ens rapporter i medierna om att Husmark Pehrsson tvingar svårt cancersjuka att söka arbete har bitit. Oppositionens kritik om att alliansen orättvist försämrat tryggheten genom exempelvis att sänka skatterna och höja a-kasseavgifter har heller inte fäst. Och kanske är det så att väljare också i Sverige nu i allt högre utsträckning väljer parti efter det förtroende man har för partiledaren. På annat sätt kan jag inte förklara att den negativa rapportering mot Moderaterna inte ger motsvarande utslag i opinionen. Reinfeldt har också länge haft överlägset störst förtroende bland väljarna. Man skiljer på politik och person. I det perspektivet ser Socialdemokraten och partisekreteraren Ibrahim Baylans försök att gjuta mod i sina styrkor med beskedet om att man nu har fullt fokus på valet mest ut som en papperstiger. För hittills har S-ledaren Mona Sahlin bara haft motgångar. Socialdemokraterna är nu nere på samma siffror som i valet 2006. Sahlin har dessutom lågt förtroende bland väljarna. Så kanske har ändå Moderaterna en superhöst förför sig, i alla fall så länge Reinfeldt kan leverera ett positivt personligt kapital. Fast väljarnas reaktion kan ju även orsakas av att det saknas ett trovärdig rödgrönt alternativ till alliansen och deras politik. Ja inte vet jag. Men intressant är det att Moderaterna går bra. Faktiskt lite av samma mysterium som ligger i att humlan kan flyga. Eller så är det Nya arbetarpartiet helt enkelt de bästa sossarna - oslagbara. Detta är vad strategerna Per Schlingmann (M) och Ibrahim Baylan har att fundera över inför avgörandet i september.

Andra bloggar: Signerat Kjellberg Rasmus liberal Mr D Frihetsblogg Roger Jönsson Viktor Tullgren Annarkia Nils Erik Lindblom Bengt Silferstrand Kent Persson (m) blogg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

fredag 12 februari 2010

Musik har mist exklusiviteten - få beredda att betala för gratisprodukten

För ganska precis ett år sedan hade jag en postning med rubriken Spotify kört, klart artisterna vill ha betalt - vem hade trott annat?. Det handlade om att internationella artister invände mot att deras skivbolag licensierat deras musik till streamingsajten och därmed i praktiken tillgängliggjort musiken gratis för hela världen, i alla fall för de som står ut med reklamavbrott och därför inte köper ett abonnemang. Snart gnölades det också här. Artister som Petter och Magnus Uggla protesterade. Men även Per Gessle och Doktor Kosmos har klagat. Uggla beskrev att han "hellre blir våldtagen av Pirate Bay än rövknullad av /.../ Sony Music". Han syftar på att skivbolaget till följd av sin ägarandel i Spotify tjänar stora pengar på tjänsten medan upphovsmännen får nöja sig med småpengar, trots ett stort antal klick. Uggla förklarade att Spotify gett honom lika mycket på sex månader som en halvdan gatumusiker drar in på en dag. Även om fler abonnerar på tjänsten nu, bland annat för att gratistjänsten inte går att nå exempelvis via iPhone, anser skivjättarna att utvecklingen går för långsamt. Häromdagen förklarade också Warner att man ifrågasätter sitt deltagande i Spotify. Och Svenska Dagbladet skriver idag att Spotify måste betala ut mer ersättning till artisterna. "Den här sortens annonsfinansierade gratislösningar är ohållbara i längden. Vi måste eftersträva att öka antalet betalande användare", säger James Steven, presschef i England. Samma kritik finns här också bland de mindre bolagen. "Det är klart att jag vill att artisterna ska få skälig betalning. Det kan jag inte påstå att jag tycker att de får på Spotify idag", säger Hugo Scherman Razzia, med artister som Hello Saferide, Timo Räisänen och Maia Hirasawa, Scherman tycker att en artist som har en jättesuccé ska kunna leva på den. Men han pekar på att de större skivbolagen måste trycka på för att Spotify ska leverera högre ersättningar. Det är särskilt intressant att se hur branschen är kritisk men att ingen kräver att tjänsten ska läggas ned. Fokus är istället på hur man ska kunna ta betalt. Och idag blev det uppenbart för mig att vi har ändrat våra lyssningsvanor när jag frågade en kamrat om hon för tillfället lyssnar på någon musik. Hon svarade att hon än inte installerat Spotify. Det var något strul med hennes gratisinvits. För mig, som kopplar musik till en produkt som går att fysiskt ta på, kändes det omskakande. Musik har mist sin exklusivitet. Lika lite som människor tummar på ett konvolut, ens i CD-format, betraktas det som nödvändigt att behöva begränsa sitt lyssnade genom att väljer ut det speciella. Musik anses idag vara något som ska finnas tillgängligt när jag vill ha det. Frågan är om branschen kan få oss att vilja betala för den. Tveksamt. I så fall mycket lite. Och hittills har detta inte kunnat kompenseras genom reklam. Frågan blir då hur musikindustrin kommer att se ut om tio år. Finns det några jättar som roffar åt sig hela kakan och småfolk som reser runt likt ett teatersällskap för sin försörjnings skull. Lite som det var innan musiker fick rätten till sin egen musik. Då tillhörde majoriteten av upphovsmännen trasproletariatet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag 10 februari 2010

Österberg, Brink och Holm har ett finare sätt att säga det fula på

Under rubriken Vi är redo att riva upp Lavallagen går rödgrönt till angrepp mot alliansen förslag till lagändring för att anpassa svensk lag till EU-rätten ifråga om utländska arbetares rättigheter på svenska arbetsmarknad. Sven-Erik Österberg (S), Josefin Brink (V) och Ulf Holm (MP) protesterar på Svenska Dagbladets Brännpunkt mot att facken inte längre ska tillåtas vidta stridsåtgärder mot utländska arbetare på den grunden att de inte har ett svenskt kollektivavtal. Ändringen motiveras av den blockad Byggnads och Elektrikerbundet utsatte det lettiska företaget Laval för 2004 och som senare underkändes och betraktades som olaglig. Laval skulle utföra ett uppdrag åt en svenska byggherre i Waxholm. Man anställde lettiska arbetare med lettiskt kollektivavtal. Uppdraget kunde aldrig slutföras. Istället fick vi ett flerårigt rättsligt efterspel som alltså verkar pågå i det oändliga. Efter att EG-domstolen kritiserat svenska regler som ger facken rätt att tränga ut utländska kollektivavtal till förmån för svenska, oavsett innehåll (lex Britannia-bestämmelserna) konstaterade Arbetsdomstolen att aktuell stridsåtgärd stred mot EG-rätten. Därför dömdes fackföreningarna att betala skadestånd till Laval, som vid den tidpunkten, till följd av de fackliga åtgärderna, gått i konkurs. Efter en utredning har regeringen lagt ett förslag där fackens rätt till stridsåtgärder begränsas mot utländska företag med tillfällig personal i Sverige, för att harmonisera svensk rätt gentemot EG-rätten. Österberg, Brink och Holm menar dock att regeringen "öppnar för lönedumpning och illojal konkurrens". Vidare skriver trion att det "rödgröna kommer /.../ att garantera att den svenska modellen där fack och arbetsgivare förhandlar om löner och villkor och tecknar kollektivavtal även ska kunna tillämpas fullt ut på utländska företag som bedriver verksamhet i Sverige". För mig innebär utgångspunkten enbart ett mer politiskt korrekt sätt att uttrycka det som blockadvakterna skanderande den där morgonen. De har kritiserats hårt för att de skrek Go home åt letterna, vilket också aktuella fack i efterhand bett om ursäkt för. Men ett stopp för andra kollektivaavtal än svenska syftar i första hand till att skydda svenska arbetare. Det är inte tu tal om den saken. Detta är heller inte ett märkvärdigt ställningstagande av en politisk rörelse som står nära svensk arbetarrörelse. Det är dock juridisk omöjlig. Vi kan helt enkelt inte gå emot EU-rätten på denna punkt. Det skulle uppfattas som ett förbjudet handelshinder. Fast vi har också att ta hänsyn till olika moraliska dilemman. Med vilken rätt stänger vi i praktiken arbetsmarknaden för alla utom den svenska arbetarna. Ingen alls. Så både på formella och informella grunder måste vi acceptera att vi lever i en globaliserad värld. Det betyder att vi inte kan vakta jobben så som vi gjort medan gränserna var stängda. Hur vi ska rädda de svenska arbetstagarna är jag inte man att lösa. Och självklart är de svenska arbetstagarna de stora förlorarna i det gigantiska maktspel som nu pågår över en långt större spelplan än tidigare. Men är verkligen det enda alternativet att bygga nya murar. Bättre kan ni Östberg, Brink och Holm.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag 9 februari 2010

Göran Hägglunds patientsäkerhetsreform riskerar att bli kontraproduktiv

Socialminister Göran Hägglund har idag ut slagit på trumman för ett stärkt patientskydd. Han presenterade regeringens förslag till ny lag om detta. Åtgärden motiveras av att cirka 100.000 patienter årligen drabbas av en undvikbar vårdskada och cirka 3.000 avlider till följd av vårdskador. Detta leder till cirka 630.000 extra vårddygn, vilket motsvarar omkring 5,7 miljarder kr. Socialstyrelsen har konstaterat att vårdskador huvudsakligen beror på brister i struktur och arbetsrutiner". Olika frågor aktualiseras inför detta. Först den om hur man tänker rätta till bristerna? Det står helt klart att struktur och arbetsrutiner ska piskas fram, genom övervakning av Socialstyrelsen. Men mot vad ska piskan vina? Man skulle kunna tänka sig åtminstone två alternativ, den strukturella eller individuella nivån. Vad som står på spel klargörs tydligt i kommentatorsfältet till Ekots nyhetsrapportering. Medan signaturen Maria sjuksköterska "blir arg av att regeringen kommer med oigenomtänkta förslag /.../ där personal kan förlora sin legitimation när majoriteten av de fel som begås inom vården i själva verket är grundade i systemfel", menar signaturen syrran att förslaget innebär ett bättre skydd för sjukvårdspersonalen eftersom patienten får rapportera vad som har hänt, inte bara vem som har gjort fel. Syrran påpekar också att Socialstyrelsen, till skillnad från hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), redan har ett fokus mot systemfel. Fast Hägglund var tydlig om att piskan ska riktas sjukvårdspersonal, det vill säga främst mot sjuksköterskor och läkare. Förslagen syftar bland annat till att göra det lättare att sparka och tillämpa andra disciplinåtgärder mot personal. En förutsättning för genomförandet för en sådan reform borde vara att man samtidigt stärker upp riktlinjerna för vad var och en förvänts göra i olika situationer. Men det låter sig inte göras eftersom den huvudsakliga sjukvården är beroende av att personalen ständigt tar egna beslut anpassade efter varje individuellt fall. All sjukvård är i grund och botten en ad hoc-verksamhet. Det visar inte minst fallet med barnläkaren på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Hon har åtalats för det uppsåtliga brottet dråp sedan ett nyfött barn, utan att någon vet hur, fått en dödlig dos smärtlindring. Behandlingen uppfattades inte som anmärkningsvärd förrän det allmänna rättsväsendet reagerade genom att en åklagare ingrep. Tidigare har det också visat sig att man inom sjukvården saknar checklistor. Varje sjukhus och avdelning har nästan uteslutanden egna rutiner. Tvärtemot vad de flesta tror är sjukvården alltså inte reglerad. Mot den bakgrunden ifrågasätter jag den närmast ingenjörsaktiga teknokratiska grund som regeringens förslag om stärkt patientsäkerhet vilar på. Sjukvårdspersonalens rättssäkerhet eftersätts för att göra bredare politiska poänger. Men jag menar att reformen istället kommer att få den effekten att sjukvårdspersonal i allt större grad vägrar att göra riskfyllda ingrepp. På sikt kan vi få en amerikansk situation som medför att sjukvårdspersonal behöver gardera sig på olika sätt för att inte göra misstag eller för att inte täcka upp kostnadsbortfall till följd av händelser i arbetet. Därför ska det bli intressant att följa den sjukvårdsekonomiska och fackliga diskussionen kring det paradigmskifte som nu eventuellt införs gällande tillsynen av svensk sjukvård. Frågan är då hur mycket vi sparat. Detta juridifierande av hälso- och sjukvården, som på allvar börjat i och med åklagarns attack mot barnläkaren och i vars anda Hägglund fortsätter i, kan få långt nu oanda och inte önskvärda effekter. Också Expressen problematiserar om patientmakten. Tidningen varnar för att personal nu i större utsträckning kan komma att mörka misstag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

söndag 7 februari 2010

Rockefeller fixar knappen knapp åt Obama så han kan fimpa Internet?

På den här bloggen har vid något tillfälle frågan ställts om varför Internet tillåts finnas i nuvarande oreglerade form. För de flesta är det uppenbart att det fria flödet av information på nätet inte enbart är positivt, som den är för exempelvis den globala demokratiska utvecklingen. Tillgängligheten ger också stora fördelar för terrorister. De erbjuds en möjlighet att näst intill utan begränsningar i tid, och med enkla tekniska medel, kunna kommunicera samt konspirera och intrigera mot samhällen. Vad det kan innebära finns det flera exempel på. De mest kända är Attentatet mot World Trade Center, Madrid- och Londonbomberna. Totalitära stater, som exempelvis Iran och Kina, har dessutom svårt att hindra medborgare att ta del av kunskap från oberoende källor. Ayatollor och kommunistledare gör vad de kan för att lokalt stänga av Internet. Det går naturligtvis inte. Internetanvändarna bryter snabbt igenom ceybermurarna. Vid sidan av dessa hot finns fildelningsdiskussionen. Underhållningsindustrin menar att den illegala nedladdningen på nätet är så omfattande att den förstör möjligheterna att tjäna pengar, och att investeringsviljan därför minska i motsvarande takt. Och vi står samtidigt inför en global tidningsdöd. Få vill längre betala för nyheter. Exemplen är alltså många på att gratiskulturen är här. I detta perspektiv ser den anonyma friheten på nätet, som av många närmast betraktas som en mänsklig rättighet, mest ut som en kraft som makthavare i desperat machiavellianda måste stoppa. Och i skenet av detta tycker nog många att de demokratiska landvinningar som följt i kölvattnet med det fria nätet står sig slätt mot behovet av förändringar för att garantera ekonomisk och politisk stabilitet. Nätet måste med hänsyn till detta idag för vissa makthavare representera en nihilism och anarkism som vi kanske inte sett sedan de röda rörelserna formerade sig i Ryssland under det tidiga 1900-talet. Ska vi acceptera att multinationella företag dokumenterar våra liv och lägger ut dem på nätet som Google genom tjänsten Maps. Vi har ju också vår egna hitta.se, som till skillnad för Google inte maskerar ansikten. Visst är det att kränka enskildas integritet. Och visst finns det tankar om att stoppa kaoset på nätet. I USA funderar man nu på att införa knappen knapp. En switch för att stänga av nätet. Aftonbladets Wolfgang Hansson rapporterade redan i somras om att senator Jay Rockefeller - barnbarn till den kände oljemagnaten John D Rockefeller - jobbar på att ta fram ett sådant lagförslag. Formuleringarna är allmänt hållna och skulle ge presidenten stora befogenheter att själv avgöra när en "cyberkatastrofläge" föreligger, även om det i praktiken handlar mer om att stänga av enskilda servrar än hela Internet. Jay Rockefeller har hela tiden varit starkt kritisk till ett fritt Internet och betecknat det som "ett digitalt Pearl Harbor”. Jag kan inte meddela hur det gått med förslaget. Locket verkar ha lagts på. Men jag tvivlar inte på att det fria Internet inom en snar framtid är historia. Så som vi har det nu med information är helt enkelt för bra för att var sant, både utifrån utgångspunkterna tillåtet och gratis. Och ser vi inget stopp på politiska eller samhällsekonomiska grunder tar det slut på kommersiella. New York Times gick nyligen ut med att tidningen snart stänger gratiswebben. Jag heller inget konstigt i det, för aldrig tidigare har information varit till fritt förfogande för alla. Information och kunskap är som vilken immaterialrätt som helst, ord som metall eller uppfinning. Fler kommer att dra åt kranarna. Därför rekommenderar jag er bloggenläsare att passa på and eat or smoke the banan - för snart är den inte kvar.

20100216 Victor Galaz, fil dr i statsvtenskap vid Stockholms universitet, hänvisar i en understreckar i Svenska Dabladet under rubriken Har de sociala medierna öppnat Pandoras Ask, till Clay Shirky (författare till den cyberoptimistiska klassikern ”Here Comes Everybody”) som bland annat sagt följande i debatten om Googles nya hållning gentemot Kina. "I ett land där medborgare fritt kan dela med sig av information och skapa reformvänlig opinion i utlandet, är det svårt att i ett längre perspektiv upprätthålla en auktoritär regim". Även om politisk mobilisering sällan enbart drivs av teknologisk förändring, menar Shirky, i en artikel i den brittiska tidskriften Prospect, att exemplet Iran visar att mobiltelefoner och sociala medier spelar reformvänliga krafter i händerna (”The Twitter Revolution”, Prospect, 6/1 2010). Detta är självklart bra för världen men sämre för förtryckare och andra anti-domokrater.

Andra bloggar Bloggen Omvärldsbevakning

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

torsdag 4 februari 2010

Centerpartiets Maud Olofsson satsar hellre på sig själv än alliansenprojekt

Centerpartiet samlar nu sina trupper i dagarna två för att hålla kommundagar i Göteborg. Men inte med de bästa förutsättningarna. Det är kris. Partiet ser i opinionsundersökningar ut att närmast ha halverat sitt väljarstöd sedan valet 2006. I dagsläget är det inte ens säkert att Centerpartiet klarar riksdagsspärren på fyra procent vid valet i september. Nyligen förklarade partiledaren Maud Olofsson kräftgången med att hon som kvinna fått utstå mer kritik med anledning av skandalen kring Vattenfall och krisen i fordonsindustrin än om hon varit man och att detta gett ett negativt utslag i opinionen. Idag säger hon istället till Dagens Nyheter att Centerpartiet varit för dåliga på att sälja det man åstadkommit i regeringsarbetet. Men det har också framförts intern kritik mot att partiet inte varit tillräckligt ideologiskt liberalt, eller frihetligt. Något Olofsson tänker råda bot på, för idag gick hon till angrepp mot Las. Olofsson vill göra arbetsrätten till valfråga. På partiets hemsida står att Centerpartiet kommer att "ta tydliga steg för att skapa ytterligare flexibilitet och öppenhet på arbetsmarknaden". Hon tror heller inte att bara Centerpartiet går i sådana tankar. "Folkpartiet har närmat sig oss och Kristdemokraterna har också öppnat för det. Och jag vet att det finns en diskussion även inom Moderaterna", säger hon till TT. Jag är tveksam till genomförbarheten. Det är som att välja mellan pest eller himlen. För en polarisering om arbetsrätten rubbar grundvalarna för regeringsmakten. Det vet Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann - den moderata trojka som gjort upp med gammelmoderaterna och planlagt Nya arbetarpartiet. Trion drog dessutom projektet ett varv till i höstas då man under moderatstämma i Strängnäs hyllade S-ikonen Tage Erlander och folkhemsbygget. Inför valet 2006 lade man helt enkelt om kursen i många principiella frågor för att ta udden av kritik från vänster och bli statsmannamässigt. Borgerliga käpphästar stoppades långt in i garderoben. Man tycker numera exempelvis att arbetsrätten utgör en viktig del av trygghetssystemet. Detta var också alldeles säkert en förutsättning för 2006 års valseger. Och en kil i detta kan säkert ge en och annan allmänborgerlig röst till krisande småpartier inom alliansen. Men i motsvarande grad öppnas flanken mot arbetarrörelsen. Den striden kan Reinfeldt inte vinna. Därför kommer också Maud Olofsson att övertygas om att inte profilera sig i denna fråga. Ett pris hon och Centerpartiet får betala för makten, med risk för att åka ur riksdagen. Alternativt raser hela alliansprojektet.

Andra bloggar: Jinges Tianmin.info Dick Erixon Världens Eko Rasmus Lenefors Annie Johansson Stockholm enligt Ankarsjö Kent Persson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

onsdag 3 februari 2010

Miljöpartiet ger upp idén om att vara ett litet oppositionsparti - eller?

Vad är motsatsen till ett litet oppositionsparti? Ett stort förvaltande parti, skulle jag säga. Det tydligaste exemplet är Socialdemokraterna. Men också Moderaterna har genom sitt projekt Nya arbetarpartiet visat statsbärande ambitioner. Och är det den utvecklingen Miljöpartiet ser framför sig nu när man gör sig redo för att möta höstens väntade succéval. Enligt Aftonbladet håller Miljöpartiet som bäst på att anpassa sin kostym för tolv procent. Det tror jag är en rimlig utgångspunkt. Förhandstipsen är nu att MP kan få var femte röst i Stockholm. Det innebär bland annat att man mentalt ger upp synen på sig själv som just ett litet oppositionsparti. Partiet avser därmed att inte göra samma misstag som Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet i valen 1998 och 2002. Alla tre ökade plötsligt stort från ett val till ett annat, men lyckades sedan inte upprepa bedriften. "De misslyckades för att de fick in många som inte visste vad uppdraget innebar, då förvaltar man inte väljarnas förtroende", säger Magnus Johansson från partistyrelsen. Det handlar alltså inte bara om att lära upp fler funktionärer, utan också om att lära nya som gamla att de har makt och mandat. En klok och ansvarsfull strategi, fast långt ifrån den miljöpartiets grundare Per Gahrton bara för några veckor presenterade som partiets. Gahrton förklarade att man inte alls har bundit sig för en rödgrön koalition. Nuvarande samarbete ska utvärderas till valet 2014. Och det kan leda till att man väljer att samarbeta med de borgerliga partierna. Ställningstagandet hänger på vilka miljöpolitiska fördelar man kan vinna. Men så brukar inte ett statsbärande parti resonera. Just den katogorin partier vill man veta var man har på den politiska skalan. Om det tills slut är Gahrtons miljöanarkism eller partistyrelsens statsbärarlinje som kommer att gälla återstår att se. Det finns nog fundisar som vill ha ett ord med i saken. Men ska vi kunna ta partiet på allvar får de lämnas vid vägkanten och Maria Wetterstrand inrättas som en riktig partiledare. Det är i alla fall mitt råd.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag 2 februari 2010

Vem är Barack Obamas Josh Lyman nu när han så väl behöver en?

Okej, jag följer upp president Barack Obamas vedermödor inför den avslutanden bataljen om införandet av en statlig allmän sjukvårdsförsäkring. På något vis ska presidenten baxa reformen hela vägen genom senaten. Det har han lovat det amerikanska folket. Men hittills har amerikanarna kastats mellan hopp och förtvivlan. Och det gäller både de som är för och emot. Från att i valrörelsen inför presidentvalet, under parollen yes we can, fått väljarna att tro att de själva kan förändra sin situation har reformarbete stöttolika hinder. Kompromissviljan har dock inte saknats. Obama har för att få över de mest konservativa demokraterna accepterat att den statlig ersättning inte får omfatta aborter. En överenskommelse som av partiets radikala flank kallats en undfallenhet. I början av december såg det mot den bakgrunden ut som om en reform med den konstruktionen omöjligen skulle passera senaten. Men så på självaste julaftonen gav senaten klartecken för fortsatt arbete, även om det var med minst möjliga marginal. Obama räknade in de absolut nödvändiga sextio senatsrösterna av sammanlagt hundra. Alla demokrater röstade för. Då hade demokraterna en så kallad supermajoriet i senaten. Fast det var en månad före "Chockvalet i USA". Fyllnadsvalet i Massachusetts efter den avlidne demokraten, och förespråkaren av sjukvårdsreformen, Ted Kennedy vann, till mångas förskräckelse och förvåning, republikanen Scott Brown. Detta i en traditionellt demokratisk stat. Brown hade dessutom gjort nej till sjukvårdsreformen som sin huvudfråga. Och i ljuset av att Obama vid presidentvalet vann staten med tjugosex procent är resultatet än mer märkvärdig. Den självklara kommentaren i USA är att valutgången är ett underkännande av Obamas förslag till sjukvårdsreform. Bakslaget kan, som Aftonbladets Wolfgang Hansson konstaterat, också sätta krokben för hela reformen. Presidenten har ju inte längre supermajoritet. Därför är Obama, som Hansson vidare skriver, i största behov av en nystart som innebär att han hittar tillbaka till mittenväljarna. Men idag är det oklart vilken strategi Obama har. Han borde avgjort frågan innan fyllnadsvalet. Och vi vet inte när frågan igen ska behandlas av senaten. Antagligen pågår tuffa förhandlingar. Och vi som sett teve-serien Vita huset vet hur dessa går till. En Josh Lyman syr ihop en politisk deal. Lee Atwater och Karl Rove är ett par exempel på tidigare hårdföra förhandlare och strateger i Vita huset som banat vägen för bland annat Reagan och Bush:arna. Så då kan man undra vad som pågår och vilka republikan som bearbetas av Obamas folk och till vilket pris de kan övertygas - om det ens är möjligt. En insats också för att Barack Obama ska ha en chans att sitta en andra mandatperiod. Det är viktigt att Obama leverera i sjukvårdsfrågan Han har inte råd att missa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 1 februari 2010

Partierna håller ihop - men i betongblock och med än mindre skillnader

Under rubriken Håller de ihop resonerar svenskans Göran Eriksson om riksdagens småpartiers verklighet. Frågan är om Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet inom Alliansen samt Miljöpartiet och Vänsterpartiet inom rödgrönt tvingas osynliggöra sin profil för kollektivets skull. Och visst vill vi helst veta vad Socialdemokraternas Mona Sahlin och Moderaternas Fredrik Reinfeldt tycker. De står för alternativen - det borgerliga mot socialistiska. Först får de förklara hur välfärdsfrågorna ska lösas, till exempel socialförsäkringen och jobben. Och i skenet av detta tycker jag Göran Hägglund, Maud Olofsson, Jan Björklund, Peter Eriksson (i gårdagens partiledardebatt i Svt:s Agenda) och Lars Ohly liknar småkraxande kråkungar, som ingen riktigt är intresserad av. I skarpt läge vill vi ändå höra de vuxna tala. Och då riktas intresset mot Sahlin och Reinfeldt. På sikt tror jag det är en ohållbar situation. Men inte att det leder till att blocken upplöses. Istället stärkas de i takt med att småpartierna förminskas. Partierna måste helt enkelt närmare sig varandra än mer. Småpartierna för att inte utraderas och de stora för att de inte kan vinna utan stöd. Det ligger därmed i samtliga partiers intresse att alla är med. Effekten blir att det så småningom utmönstrats två alternativ, ett blått och ett rött med varsin politik. Vi kommer då i huvudsak höra de stora tala utifrån två tydliga paraplyer, som i ett rent tvåpartisystem - i betongblock. Detta har jag också skrivit om både en och flera gånger. Men alltfler tror att vi är på väg mot ett tvåpartisystem, låt vara på informella grunder. De konstitutionella förändringarna dröjer, även om de efterfrågats av både historikern Gunnar Wetterberg och statsvetaren Olof Ruin. Men med två starka block som representerar två linjer finns hyggliga garantier för att vi får fram en stabil regeringsmajoritet. Mardrömmen är ju att det inte ska vara möjligt att bilda regeringen utan stöd för extremister. En sådan parlamentarisk situation vill få ha. Därför kommer nuvarande riksdagspartier håller ihop.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,