Bara för att Obama inte får som han vill måste inte demokratin undanröjas

Många som funderar över det demokratiska systemet. Delar av samhällstoppen tycker exempelvis att FN:s misslyckande med klimatkonferensen i Köpenhamn i slutet av förra året motiverar anti-demokratiska åtgärder. Det anses som ett problem att länder är suveräna, att även små och underutvecklade länder kan göra sin röst hörd. Man får förstå tanken så att det skulle vara bättre om någon hade mandat att peka med hela handen, enligt principen en värld och en lag - med en övervakare. Med en sådan ordning skulle de enligt rådande hegemoni rätta åtgärderna enkelt kunna genomföras utan att något enskilt land eller någon person i strid mot den har möjlighet att hävda sina intressen och på så vis stoppa upp en önskvärt process. Därpå har vi också kunnat läsa om strömhopp från amerikanska senaten av skäl som påminner om detta. Flera demokratiska senatorer har nämligen tröttat på att enskilda senatorer har makt att fördröja och till och med stoppa förslag till reformen på grumliga skäl. Många gånger är de direkt hänförliga till något obskyrt egenintresse. Demokraten Evan Byah pekar på att senator Ben Nelson från Nebraska, och därför med ett förhållandevis litet väljarunderstöd, kan blockera en lagstiftningsprocess och tvinga fram kompromisser, som han gjort med Obamas förslag om sjukvårdsförsäkring. Byah tycker att situationen är så illa att han, liksom flera kollegor, inte vill fortsätta arbeta politiskt på den högsta nivån. Och nu ger sig även Dagens Nyheter på USA:s politiska system genom att kategorisera det som en svårstyrd jätte. "Misslyckandet med sjukvårdsreformen har gett upphov till debatt i USA om landets politiska system. En rad kommentatorer och debattörer har börjat tala om att USA är politiskt dysfunktionellt. Paul Krugman (bilden), Nobelprisbelönad amerikansk ekonom, har jämfört USA med sjuttonhundratalets Polen med sin ineffektiva adelsriksdag där varje representant hade vetorätt", skriver tidningen på ledarplats. Jag skulle, som tidningen också gör, snarare konstatera att trögheten hänger samman med den stolta demokratiska tradition av maktdelning som utgör den konstitutionella grund som USA vilar på. USA tillämpar en maktdelningsprincip som bygger på idén om att makten delas mellan olika institutioner som kontrollerar varandra. Och kanske är det så att den tröga demokratiska processen inte passar vår tid. Med de snabba kast vi lever och med de stora frågar vi har att brottas kanske vi måste ha en annan modell för styrning. Fast vad skulle det vara? Utmärkande för demokratin är just trögheten i systemet. Det är så vi garanterar inflytande för medborgarna. Ett företag drivs självklart mer effektivt. Man kan utan större krångel snabbt byta färdriktning för att ny kunskap eller omvärlden kräver det. Beslutsvägarna för detta är korta. Men när jag hör kritik mot det demokratiska systemet som syftar på att det är svårt att genomföra politiska reformer drar jag öronen åt mig. En stat, eller ens en värld, kan inte skötas som ett vilket företag som helst. Jag känner mig också alldeles säker på att vi skulle ångra oss om vi gjorde det. Politiska beslut måste vara väl avvägda. Utifrån det perspektivet är det också bra att reformer är svåra att genomföra. Och hade det funnits ett samförstånd i den fråga som i USA väckt denna debatt skulle reformen naturligtvis inte möta motstånd i senaten. Men att ändra det politiska systemet för att en gruppering inte får sin vilja igenom är stolligt - och ja, odemokratiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Maktdelning, Barack Obama, Ben Nelson, Sjukvårdsförsäkring, Evan Byah, Paul Krugman