På den här bloggen har vid något tillfälle frågan ställts om varför Internet tillåts finnas i nuvarande oreglerade form. För de flesta är det uppenbart att det fria flödet av information på nätet inte enbart är positivt, som den är för exempelvis den globala demokratiska utvecklingen. Tillgängligheten ger också stora fördelar för terrorister. De erbjuds en möjlighet att näst intill utan begränsningar i tid, och med enkla tekniska medel, kunna kommunicera samt konspirera och intrigera mot samhällen. Vad det kan innebära finns det flera exempel på. De mest kända är Attentatet mot World Trade Center, Madrid- och Londonbomberna. Totalitära stater, som exempelvis Iran och Kina, har dessutom svårt att hindra medborgare att ta del av kunskap från oberoende källor. Ayatollor och kommunistledare gör vad de kan för att lokalt stänga av Internet. Det går naturligtvis inte. Internetanvändarna bryter snabbt igenom ceybermurarna. Vid sidan av dessa hot finns fildelningsdiskussionen. Underhållningsindustrin menar att den illegala nedladdningen på nätet är så omfattande att den förstör möjligheterna att tjäna pengar, och att investeringsviljan därför minska i motsvarande takt. Och vi står samtidigt inför en global tidningsdöd. Få vill längre betala för nyheter. Exemplen är alltså många på att gratiskulturen är här. I detta perspektiv ser den anonyma friheten på nätet, som av många närmast betraktas som en mänsklig rättighet, mest ut som en kraft som makthavare i desperat machiavellianda måste stoppa. Och i skenet av detta tycker nog många att de demokratiska landvinningar som följt i kölvattnet med det fria nätet står sig slätt mot behovet av förändringar för att garantera ekonomisk och politisk stabilitet. Nätet måste med hänsyn till detta idag för vissa makthavare representera en nihilism och anarkism som vi kanske inte sett sedan de röda rörelserna formerade sig i Ryssland under det tidiga 1900-talet. Ska vi acceptera att multinationella företag dokumenterar våra liv och lägger ut dem på nätet som Google genom tjänsten Maps. Vi har ju också vår egna hitta.se, som till skillnad för Google inte maskerar ansikten. Visst är det att kränka enskildas integritet. Och visst finns det tankar om att stoppa kaoset på nätet. I USA funderar man nu på att införa knappen knapp. En switch för att stänga av nätet. Aftonbladets Wolfgang Hansson rapporterade redan i somras om att senator Jay Rockefeller - barnbarn till den kände oljemagnaten John D Rockefeller - jobbar på att ta fram ett sådant lagförslag. Formuleringarna är allmänt hållna och skulle ge presidenten stora befogenheter att själv avgöra när en "cyberkatastrofläge" föreligger, även om det i praktiken handlar mer om att stänga av enskilda servrar än hela Internet. Jay Rockefeller har hela tiden varit starkt kritisk till ett fritt Internet och betecknat det som "ett digitalt Pearl Harbor”. Jag kan inte meddela hur det gått med förslaget. Locket verkar ha lagts på. Men jag tvivlar inte på att det fria Internet inom en snar framtid är historia. Så som vi har det nu med information är helt enkelt för bra för att var sant, både utifrån utgångspunkterna tillåtet och gratis. Och ser vi inget stopp på politiska eller samhällsekonomiska grunder tar det slut på kommersiella. New York Times gick nyligen ut med att tidningen snart stänger gratiswebben. Jag heller inget konstigt i det, för aldrig tidigare har information varit till fritt förfogande för alla. Information och kunskap är som vilken immaterialrätt som helst, ord som metall eller uppfinning. Fler kommer att dra åt kranarna. Därför rekommenderar jag er bloggenläsare att passa på and eat or smoke the banan - för snart är den inte kvar.20100216 Victor Galaz, fil dr i statsvtenskap vid Stockholms universitet, hänvisar i en understreckar i Svenska Dabladet under rubriken Har de sociala medierna öppnat Pandoras Ask, till Clay Shirky (författare till den cyberoptimistiska klassikern ”Here Comes Everybody”) som bland annat sagt följande i debatten om Googles nya hållning gentemot Kina. "I ett land där medborgare fritt kan dela med sig av information och skapa reformvänlig opinion i utlandet, är det svårt att i ett längre perspektiv upprätthålla en auktoritär regim". Även om politisk mobilisering sällan enbart drivs av teknologisk förändring, menar Shirky, i en artikel i den brittiska tidskriften Prospect, att exemplet Iran visar att mobiltelefoner och sociala medier spelar reformvänliga krafter i händerna (”The Twitter Revolution”, Prospect, 6/1 2010). Detta är självklart bra för världen men sämre för förtryckare och andra anti-domokrater.
Andra bloggar Bloggen Omvärldsbevakning
Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Cyberkatastrof, Jay Rockefeller, Barack Obama, Terrorism, Fildelning, New York Times, Tidningsdöden, Google Maps
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar