Kanske är det som Kulturbloggen idag konstaterar att Demoskops väljarbarometer undergräver förtroendet för opinionsundersökningar. För hur ska man som väljare och mediakonsument kunna ta de uppgifter som idag presenteras i Expressen på allvar. Rödgrönt, som i praktiken haft minst en tioprocentig ledning i alla opinionsundersökningar sedan valet 2006, skulle plötsligt att tappat en sådär en uppåt tio procent (justerat efter påpekande i en kommentar) på bara några dagar jämfört med DN/Synovates undersökning och förlora ledningen mot Alliansen. ”För första gången sedan juni förra året leder alliansen över de rödgröna partierna, 49,2 procent mot 47,4.Demoskops väljarbarometer, som genomfördes på uppdrag av Expressen under tiden 28 april till 5 maj, visar att de rödgröna har förlorat 5,0 procentenheter på bara en månad” rapporterar Expressen. Är detta en information som bör få DN:s politiska kommentator Hanne Kjöller att sluta hänga läpp? Vi kunde ju häromdagen se hur Kjöller redan har gett upp valet i september. Eller ska vi lita på att Demoskop har rätta uppgifterna. Jag är tveksam till dem. Och jag är tycker att det är för tidigt att som Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann dra en slutsats om att väljarna tröttnat på Mona Sahlins politik. Hans förklaring är att väljarna nu har lämnat fasen där de kunnat "önskedrömma om de rödgrönas politik". Rödgrön presenterade sin skuggbudget så sent som i måndags. Därmed har inte den påverkat Demoskops undersökningsgrupp. Dessutom har jag svårt att se något annat hos Rödgrön som kunnat medför ett sådant ras. Mot den bakgrunden säger jag bestämt nej till dagens uppgifter om väljarstödet och fortsätter förlita mig till DN/Synovates. Och även om DN:s politiske kolumist Henrik Brors är försiktigt intresserad av Demoskops resultat vill han vänta och se vad större mätningar visar innan han säkert kan säga att det är en omsvängning på gång. Svt:s väljarbarometer, som är en sammanvägning av samtliga undersökningar, bekräftar DN/Synovates siffror. Därför tror jag att Kjöller får deppa ett tag till.
Min kamrat roade sig idag, medan han förberedde en föreläsning han ska hålla internt inom den koncern han arbetar, med att samköra uppgifter från checkfacebook.com och SCB:s befolkningsstatistik. Han fick därigenom fram helt unika siffror om användandet av facebook. Jag redovisar nedan hur det fördelar sig i Sverige i olika åldergrupper. Och det som är mest förvånande tycker jag är att så få i gruppen 35-44 år är med. Bara 37 procent av gruppen tycker det är mödan värt att nätverka genon detta social medie. Annars hade jag föreställt mig att en stor del av den gruppen faktiskt växt upp med dator som teknik och därmed skulle ha ett naturligt förhållande till nätet. Samtidigt vill jag tydliggöra att facebook är ett överlägset instrument för att demokratisera världen och öka jämställdheten samt undanröja allsköns förtryck. Bara en sådan sak att 34 procent av de Saudiarabiska kvinnorna facebookar visar detta med tydlighet. Så nästa gång ni dissar facebook och kallar användarna för töntar ska ni minnas att inget kommer att bidra till en bättre värld på samma effektiva vis som facebook.com. Mot Sherwoodskogen vet ja!
Ordbombandet som Alliansens håller på med är ett nytt inslag i det svenska politiska livet, i alla fall i den bombmatteversion vi nu ser och mot vilken det är omöjligt att skydda sig. Jag minns när Carl Bildt lanserande begreppet rödgrön röra för att beskriva hur han först uppfattade samarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. En kul och fyndig omskrivning, som inte gick att missförstå. Jag skulle vilja säga att utrikesministern visade prov på stor retorisk förmåga. Fast nu undrar jag om det inte går inflation i de retoriska spetsfundigheterna. Åtminstone jag börja tröttna på ordbriljansen. För en tid sedan pratade finansminister Anders Borg om jobbstoppolitik när han vill kritisera Rödgrönts sysselsättningspolitik. Och häromdagen kunde vi höra biträdande finansminister Mats Odell och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin tala om tobleronepolitik när de kommenterade de första läckagen från den skuggbudget som Rödgrönt idag släppte loss. Med detta ville de få sagt att oppositionen behöver ett plastkort med god kredit för att finansiera reformerna. Bakgrunden till bilden är väl känd. Under gårdagens Agenda i Svt2 slog Borg till med kostnadsslägga och idag har vi en rödgrön dumhet, med vilket han vill förklara för svenska folket att skuggbudgeten innebär ett minskat konsumtionsutrymmer för svenska löntagare och därmed kommer att bidra till en ökad arbetslöshet. I nuläget orkar jag nog inte med mer ordvitsighet och är säker på att fler ur den breda allmänheten är med mig i detta. Därför ställer jag mig först i ledet och ropar efter de politiska ekvibrilisterna som likt DN:s balanserade Henrik Brors kan göra politiska sammanfattningar som vi enkelt kan ta till oss. Det behöver inte vara krångligare än att säga att vi som vid valet 2006 i höst har ett val mellan en bidrags- och en jobblinje, som någon annan kanske skulle kalla en mer empatisk linje mot en mindre empatisk. Men det beror på tycke och smak. Fast jag tror vi får fortsätta att värja oss mot kvickheterna, för visst kommer de att hagla över oss fram till 19 september.
Under rubriken Vinst för Mona Sahlin är en riktig skräll konstaterar Svenska Dagbladets politiska kolumnist Göran Eriksson att Mona Sahlin har ett hygglig chans att vinna valet om hon klarar av sitt alliansbygge. "Alliansbyggande är nämligen också en central del av svensk politik, vilket de borgerliga bevisade i förra valet. Och Mona Sahlin har förändrat en bärande socialdemokratisk princip, den som handlar om att gå till val ensamma och regera ensamma", skriver Göran Eriksson i sin analys av Mona Sahlins förstamajtal Sundbyberg som hon höll igår. Och jag kan på den punkten göra den borgerliga Alliansen fortsatt oroligt. För enligt det politiska skvaller som nått den här bloggarens öron är det just detta som Sahlin är bra på. Jag hörde nämligen på omvägar Vänsterpartiets ordförande mysande beskriva hur bra Sahlin är på att sköta samarbetet i Rödgrön koalition. Och visst visar Sahlin smartness när hon idag lät Peter Eriksson läcka nyheter om att det göra det lättare för småföretagare. Han fick tala för en grupp Miljöpartiet traditionellt värnar om. Mot det bakgrunden tror jag att vi kan känna oss säkra på att det, i alla fall hittills, stora partiet inte i första hand ägnar sig åt politisk kannibalism. Och som Göran Eriksson pekar på att har "sämjan varit god under den senaste veckans presentationer av smakprov ur den rödgröna budgetmotionen. Återstår att se om stämningen är lika god när man på måndag tvingas redovisa finansieringen, och de kompromisser partierna tvingats till". Ja, det är själva nyckelfrågan. Imorgon presenteras oppositionens skuggbudget inför valet. Än så länge tycker jag vi ser prov på god rödgrön synk. Och som sagt, hänger det bara på Sahlins förmåga att nätverka internt kan åtminstone jag lätt tillbakalutat och klappande på magen i skenet av det alltmer övertygande mätningarna av opinionsläge bara säga att det är klart. Hur mycket man än inom det nya arbetarpartiet känner sig säkra på, som jag också hört, att Sahlins impopularitet inom arbetarrörelsen kommer att krossa henne inifrån. LO:s ordförande Vanja Lundby-Wedin verkar koncentrerar sig på att föra fram den inom rödgrönt okontroversiella frågan om att stoppa Lavallagen. Det går inte komma ifrån att Lavalhistorien uppfattas som en elitens projekt för att splittra löntagare. Dessutom är det genialiskt att ur skattehänseende låta bli att röra inkomster under 40.000 kr i månaden. I praktiken tjänar ingen tänkbara rödgrön väljare över den nivån samtidigt som man har en möjlighet att slå in en klassmärkt kil mellan olika grupper. Därmed kan i realiteten ingen säga sig hotas av Sahlin och hennes kamrater. Kan de också få oss att tro att socialförsäkringen kommer att återställas och förfinas utan att sjuka behöver betala förstår jag inte hur Fredrik Reinfeldt och Anders Borg ska kunna knäcka motståndarlaget. Inte kan de vinna på en sådan marginell fråga som priset på bensin, inte nu i den klimatmedvetna tid vi lever i. I den delen regerar Rödgrönts förslag på utbyggd järnväg, särskilt i dessa asktider med ständiga hot om flygstopp.
Bäste Birger Schlaug, förre språkröret för Miljöparitet, gör idag på Dagens DN-debatt upp med mellanmjölkspolitiken i svensk riksdag. Han konstaterar att: "Visionerna är begravda i dagens politik och de rödgröna driver i grunden samma politik som de borgerliga. Målet för de båda blocken är evig ekonomisk tillväxt. I stället har det materiellt mogna samhället nu en fantastisk möjlighet att växla över till det socialt och kulturellt goda samhället. Artikeln publiceras enbart på nätet eftersom vi, gudbevars en generell sanning snart, vi idag har en så kallad (morgon)tidningsfritt. Så ni som vill läsa Schlaug sanningar får helt enkelt gå in på DN:s sajt ovan. Artikeln är så att säga bara ett klick från dig. Och det är härligt att läsa om politik, om att någon vill något. För visst gäller den rubriken Makten kan inte vara allt, som då gällde Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, också Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. I grund och botten kvarstår ingen av Miljöpartiets ursprungliga kompromisslösa parlamentariska utpressarpolitik. Nu ser jag bara en längtan efter portföljer och makt, en anpassningspolitik och tillväxtinriktad latteliberalism. Och jag har sagt det förr och säger det igen: Vore jag fundis skulle jag på stört bilda nytt parti. Dessutom ligger Schlaugs skriverier om den menlösa politiken helt i linje med de jag haft på bloggen om hur den inte-ekonomiskt polariserande politiken skapar utrymme för extremismen. Så både utifrån möjligheten att utveckla landet i en positiv riktning och undanhålla den negativa utvecklingen måste vi har politisk mångfald i de politiska församlingarna. Det vi nu håller på med kommer på sikt att döda intresset för politik och bara vara ytterligare ett steg på vägen mot utvecklingen av förvaltningspartier med ledare som söker makt. Mot den bakgrunden är det viktigt att personer med hög politisk status ryter ifrån. Någon gång måste den här politiska utslätningen. Tack Birger Schlaug. Du har min respekt.
Idag rapporteras attt Rödgrönt drar ifrån igen efter att under en period ha tappat avståndet gentemot Alliansen under ett tag. Det visar DN/Synovates aprilmätning. Och intressantast av allt är att man idag enligt prognosen har egen majoritet. Blir detta resultatet av valet den 19 september får vi alltså en lugn parlamentarisk situation. Varken Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt behöver med lock och pock söka stöd, eller kanske till och med utöka sin koalition, för att marginalisera Sverigedemokraterna. Och Dagens Nyheter sätter rubriken Historisk spurt krävs av alliansen till artikeln om undersökning. Nuvarande tendens är också stick i stäv med vad jag har hört hur man resonerar internt inom Moderaterna. För där ser man Sahlin som en slagen hök. Ingenting tyder idag på detta. Men då har vi inte sett hur väljarna reagerar på den ekonomiska politik som regeringen officiellt presenterar i nästa vecka, men som det läckt något om. Man säger sig exempelvis vilja höja inkomstskatten för de som tjänar mer än 40.000 kr, göra rejäla bensinskattehöjningar, återinföra förmögenhetsskatten igen samtidigt som Rödgrönt föreslår att taket i a-kassan ska höjas. Reinfeldt har mött förslagen om skattehöjning med kritiken "som ett slag i ansiktet för låginkomsttagarna". Att Alliansen ändå får anses som skakat får veckans tobleroneattack anses visa. Reinfeldts valarbetare Mats Odell och Sven Otto Littorin lyfte i veckan fram den gamla tobleronehistorien igen, bara för att poängtera att hennes politik är ansvarslös och kreditfinansierad. Beskrivningen möttes med ett våldsamt utbrott Thomas Östros sida. Mats Odell har doch inte för avsikt att be om ursäkt. Men jag vill minnas att också Alliansens politik betalas med lånade pengar. Så att peka ut någon enskild oansvarig ur den utgångspunkten låter sig idag knappast göra. Jag tror ändå att vi först i nästa mätningen mer närmare oss sanningen för då vet vi hur väljarna svarar mot de olika ekonomiska förslagen. Ger väljarna då grönt ljus för Rödgrönts ekonomiska politik eller vill man se mer av Reinfeldts och Borgs hårdare jobblinje? Hur som kommer vi med all sannolik att behöva huka oss för alla erbjudanden. Makten är populär och de gamla värdena ur led. Och en viktig fråga är om Alliansen nu lyckats misskreditera Sahlin i sådan grad genom att påminna oss om tableroneaffären att hon är omöjlig som statsminister. Det återstår att se. Fast visst har det fäst nu, vilket självklart Svenska Dagbaldets ledarskribent Per Gudmundson passar på att konstaterar i sin ledarblogg. Mitt huvudintresse ligger ändå enbart i att något av blocken får egen majoritet eller på annat sett ser till att Sverigedemokraterna inte kan agerar i riksdagen om partiet väljs in i höst. Tendensen pekar också mot detta. För efter att ha legat under riksdagsspärren i DN/Synovates undersökningar är man nu precis i nivå med den. Så för mig är det sak samma med rödgrönt eller barndgult bara jag slipper brunt.
Republikanerna i senaten har fått ihop tillräckligt med röster för att stoppa president Barack Obamas förslag om hårdare regler mot finanssektorn. Det var i förra veckan som han i ett tal anklagade de som arbetar i sektorn för att inte ha förändrat det beteende som han menar orsakade den senaste finanskrisen. "I slutändan finns det inte någon gräns mellan Main Street och Wall Street. ”Vi lyfter eller faller tillsammans som en nation. Så jag uppmanar er att förena er med mig", sa Barack Obama. Nu verkar det alltså som om inte tillräckligt många vill förhindra det gemensamma fallet, trots presidentens förmaningar. Vi ser fler tecken på att hans auktoritet brister. Men hand har en vår och sommar på sig att visa styrka och peka ut den fortsatta gemensamma riktningen för USA. Och tur är det för honom och demokraterna att republikanerna har svårt att skaka fram ett vettigt alternativ, för ingen - ens högern, vid sidan av den yttersta, kan väl ta karaktärer som Sarah Palin eller mormonen Glenn Beck på allvar. Och inte ska heller den vita mansrörelsen Tea Party kunna vara ett realistiskt hot mot förståndet. Vi får se i november vid kongressvalet om Obama försvagas ytterligare och vilket pris han fått betala för genomförandet av den statliga allmänna sjukförsäkringen.
Under våren kom plötsligt frågan om dödshjälp på tapeten. Det orsakades av att en kvinna önskade dö, utan att få det. Läkarna sa sig vilja hjälpa henne. Läkaresällskapets etiska delegation anser att hon har rätt att besluta om att vården ska avbrytas och hade skrivit till Socialstyrelsen för att få ett klarläggande. Också folkrörelsen ställde sig bakom kvinnans önskan. Gunnar Hagberg, ordförande för föreningen Rätten till en värdig död, anser att det är självklart att kvinnans önskemål ska uppfyllas. Socialstyrelsen uppträdde osäkert. Frågan poppar upp då och då, alltid i samband med ett ömmande fall som väcker allmänhetens känslor. Och varje gång blir expertis och beslutsfattare, om inte handlingsförlamade så i all fall oense. I botten ligger både allmänmoraliska och medicinetiska överväganden. Frågan är naturligtvis med vilket allvar man kan ta på en persons önskan att dö och i vilka fall det skulle vara möjligt att få döden verkställd. Nu har i alla fall Socialstyrelsen lyckats med konststycket att samtidigt slå fast att aktiv dödshjälp ska vara fortsatt förbjuden och tillåta den. Enligt myndigheten ska den person som vill avbryta sin livsuppehållande behandling ha rätt att göra det. Förutsättningen är att han eller hon förstår den information som läkarna ger och konsekvensen av sitt beslut. Prövning får ske utefter individuella omständigheter. Och då undrar jag man ska lösa den fortsatta risken varje läkare står inför att bli åtalad enligt brottsbalkens regler. Måste vi ändå inte inrätta en dödsnämnd som skydda skydda läkarna, för någon absolut rätt att bli dödad föreligger uppenbarligen inte. Och som ni kanske förstår är jag inte imponerad av ropen efter dödshjälp. Jag tycker, som den ateist och modernist jag är, att det är omöjligt att avgöra vem som ska få dö. Att människor lider är en sak som hälso- och sjukvården behöver bli bättre på att ta hand om. Men att lösa det genom att öppet tala om rätten till att dö är förkastligt. Det skulle heller inte förvåna mig om vi inte snart har en kö utanför Socialstyrelsen av dödslängtande människor. Och det som gör mig mest förvånad är att Kristdemokraternas Göran Hägglund tycker att det är bra att vi får en ordning på dödandet. ”En beslutskapabel patient som har information om konsekvenser och alternativa behandlingar ska själv avgöra om behandlingen ska avslutas eller inte” säger Hägglund till Svenska Dagbladet. Och hur vet man att beslutskapaliteten inte bygger på en yttre press eller allmän förvirring. Jag vill avslutningsvis påminna om hur många vittnat om att de är glada över sina misslyckade självmordsförsök.
Under rubriken Washington: Förtroendet i botten beskrev ledarskribenten Johannes Åman i Dagens Nyheter häromdagen att missnöjet i landet pyr. En stor studie från Pew Research Center visar att missnöjet med hur landet styrs är bredare och djupare än på mycket länge. Närmast påminner situationen om den som rådde 1994 under Bill Clintons första mandatperiod. "Bara 19 procent av amerikanerna säger sig nu vara i stort sett nöjda med hur politiken sköts på den federala nivån. 56 procent uppger sig vara frustrerade och hela 21 procent arga". Det står alltmer klart att president Barack Obama arbete att baxa sjukvårdsreformen igenom
Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman skriver idag om den valbloggande gräsroten som ett problem för moderpartiet. När så kallat vanligt folk på allvar släpps in i mediabruset höjs brösttonerna och kvalitéten sänks. "Skvallriga reportrar och kampanjande bloggar kommer att göra allt de kan i valrörelsen för att gräva fram enstaka dumheter och utbrott som ingen annars hade läst. Om och om igen kommer en argsint partimedlem i Klippan eller en frispråkig suppleant i Sunne att göras till representant för ett helt parti. Om och om igen kommer partierna att tvingas ta avstånd från perifera personer de knappt visste fanns, från mossan i de välansade mattorna av 'gräsrötter'. De sociala medierna går från pratglad ankdamm till brett massmedium. Det har såklart även goda sidor, men det innebär oundvikligen att vi går från det initierade och spretiga till något bredare och plattare. Förhoppningsvis avtar det mot slutet av september, ty det är olidligt tråkigt." Vad jag förstår menar Rayman att bloggosfärens inträde på arenan leder till att vi får mindre av politiks diskussion och mer av rent stolleri. Och jag lägger detta till min samlingen av skäl till varför Internet mest är ett problem, i alla fall när det kokar ner till något annat än exempelvis lättillgänglig press och en väloljad infrastruktur. Vid sidan av att Internet på hobbynivå mest är ett verktyg för illegal nedladdning, nätmobbning och för terrorister och allsköns extremism är ett gränslöst rum använder bloggfolket i allmänhet, alltså sådana som jag, för mycket tid till att formulera galna ståndpunkter som i liten omfattning har litet om ens något med verkligheten att göra. Det vore bättre om jag och många andra istället tog hand om våra liv i den verkliga världen. Det finns helt klart ett win win i att var och en gör vad de är bra på, sköta våra jobb och familjer. Och jag hoppas ingen läser den här bloggen för den är mest mitt lilla tankeprojekt och inte tillyxad som ett försök att påverka något. Och den här bloggaren skulle verkligen behöva göra annat än att gödsla världen med mer dynga.
Tillhör du den grupp som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin ägnar djupa studier åt - den femtedel av väljarkåren som kan korsa blockgränserna i höstens val? Sifo presenterar du uppgifter om vilka som kan komma att avgöra valet. Tio procent att de borgliga väljarna säger sig kunna rösta på Socialdemokraterna och nio på Miljöpartiet. Lika många av de rödgröna väljarna skulle kunna tänka sig att rösta på moderaterna. Vi kan alltså utmönstra en relativt stor grupp som det inte spelar så stor roll för vilket parti som har regeringsmakten, så till den grad att den alltså kan avgöra valet. Och mycket försiktigt går man nu fram i de olika lägren. "Valspurten betyder allt", säger valanalytikern och professorn Sören Holmberg till Svenska Dagblandet. Man testar olika budskap i fokusgrupper, antingen bestående av övertygade anhängare eller tänkbara blocköverskridare. Och för Moderaterna framstår det som än viktigare att släta ut sin politik och få den att se ut som om den gäller alla. ”Vi ska betona vikten av ett samhälle som håller ihop”, säger Moderaternas partistrateg Per Schlingmann. Likaså anstränger sig Miljöpartiet för att locka till sig nya genom att bli bredare. ”Det är vår avsikt att lyfta frågor som kan intressera blockbytarna”, säger Miljöpartiets partisekreterare Agneta Börjesson. Men jag undrar i mitt stilla sinne om det är så självklart att för det rödgröna och det blåa laget att det övertygade väljarna blir kvar. I vart falla tror jag att Reinfeldt, Borg och Schlingmann lever farligt. Hur mycket sossar kan de bli utan att kärngrupperna på allvara börjar att ifrågasätta det politiska avkönandet. Hos det rödgröna laget finns det ändå ett rejält rött alternativ hos Ohly, även om det gröna partiet lever farligt ju längre ifrån man kommer sin fundamentala gröna konfliktpolitik för att istället utvecklas till ett förvaltande tillväxtparti. Händer det tvingas Alliansen och den rödgröna oppositionen skruva till sin politik, för utan de fundamentala väljarna finns väl knappast en grund för partierna. Så kanske pendeln snart slår över och vi ändå får en ekonomiskt politisk polarisering i riksdagen, precis som professorerna Stefan Svallfors och Bo Rothstein efterfrågar. För så här slött kan vi inte ha det länge till. Vem vill egentligen ha sju partier och en politik bara för att samtliga eftersträvar makten, särskilt som den ambitionen riskerar att medföra att vi får in ett åttonde brunt parti. Hua! Bevare oss för stollerierna och galenskapen. Ge oss en riktig politiskt polariserad riksdag. Makten i sig kan ju inte vara allt.
Också Dagens Nyheters politiske kolumnist Henrik Bors sällar sig till bloggen och Olof Ruin när han idag konstaterar att ”erfarenheterna från folkomröstningar är dystra för demokratin”. Det är med anledning av att den rödgröna oppositionen i Stockholms stadshus, läs Miljöpartiet, tänker tvinga fram en folkomröstning om Förbifart Stockholm som han konstaterar att just folkomröstningar enbart medför stora och långa politiska tvister. Och det var väl något sådant jag tänkte då jag på mitt Twitter igår skrev att Miljöpartiet kommer att dränka Förbifart Stockholm i politik och att vi därför får fortsätta hålla oss med Genomfart Stockholm. Det var dessutom säkert i linje med Brors tankar som Ruin igår påpekade att frågeställningar som lyfts för folkomröstningar nästan alltid är tagna ur sitt sammanhang och därför gör resultatet otillämpligt. Detta tillsammans med att frågorna nästan alltid ställts utan ett tydligt ja- eller nejalternativ gör valutgångarna än meningslösare. Men som jag skrev på bloggen igår utgör den typen av parlamentarism kärnan hos Miljöpartiet. I deras värld avgörs frågor bäst under stormöten. Jag har också uppmärksammat att många yngre människor ifrågasätter den traditionella representativa parlamentarismen, åtminstone har många svårt att acceptera att riksdagsspärren är så hög som fyra procent. Det anses som odemokratiskt. Och inte minst mot den bakgrunden tror jag att vi står inför ett parlamentariskt paradigmskifte. Fler kommer att kräva en parlamentarism som i mindre utsträckning är representativ och är mer direkt. Så det är bara att tugga i sig rödgrönas krav på folkomröstning om Förbifart Stockholm. Det kommer att blir mer av sådan direktdemokrati i framtiden, också genom att fler särintressen är representerade i riksdagen. Tyvärr är det begränsade till 349 stycken. Men vi kan nog bygga ut riksdagen så att den mer liknar sovjetiska duman - ju fler olika i riksdagen desto mer demokrati.
På den här bloggen står vi helt eniga med professor Olof Ruin om att institutet folkomröstningar på inget sätt självklart utgör en bättre garant för demokratin. Vi har tidigare idoliserat Ruin när han tagit loven av stollerierna om att det skulle vara bra att ha många partier i riksdagen. Liksom vi och Gunnar Wetterberg undrar han akademiskt försiktigt om inte tiden är mogen för en konstitutionell ändring (grundlagsändring) som innebär att det blir lättare att få politiska majoriteter i riksdagen. När det gäller folkomröstningar säger han till Dagens Nyheter att vid” folkomröstning, bryter man ut den ur ett större sammanhang. Ofta är ju politikens uppgift är att binda samman eller att ha en överblick av hur olika frågor hänger ihop”. Dessutom pekar han på att förre röstar än vid allmänna val. Och visst har han rätt i att den rödgröna oppositionens förslag om att låta frågan om Förbifart Stockholm avgöras genom en folkomröstning motiveras av att Stockholms rödgröna koalition inte kommer överens och att sättet att avgöra frågor på ligger ideologiskt nära till hands för Miljöpartiet och dess medlemmar. Men vi på bloggen tycker i praktiken illa om ofoget att överutnyttja av detta närdemokratiska instrument. Det kanske inte finns anledning att gå så långt som Centerpartiets Claes Västerteg och säga att det är “ett desperat försök att måla upp en bild av enighet” bland oppositionspartierna eller Ewa Samuelsson (KD) som kallar förslaget ”för fegt”. Istället tycker måste det slås fast att det är modigt av Miljöpartiet att driva frågan dithän, för troligen kommer man att förlora i popularitet. Stockholmsväljarna, som vill bort från genomfart Stockholm, kommer att inse att Miljöpartiet inte är lattemysiga schablonaktiga Maria Wetterstrand, utan ett militant grönt parti som tycker genuint illa om representativa demokrati och istället vill stormöten om allt möjligt. Alltså, på sätt och vis bomba oss tillbaka till stenåldern, men inte med skarpa vapen utan med vass byråkrati. Man står både i teorin och praktiken för en modell som går på tvärs mot modernismens effektivitet och storskalighet. Hos partiets kärna finns en längtan efter en trögare tomtebolycka. Hur vis ska ha det? Ja, det är bara att välja. Fram till dess får expertisen grunna på om rödgrönas beslut att tvinga Stockholmarna till folkomröstning är förenlig med lagen. Mona Sahlin säger att så är fallet. Men professor Folke Johansson är tveksam.
Det är inte bara vi i Sverige som i år står inför parlamentariskt trubbel. Också England riskerar att vara utan ett regeringsdugligt alternativ, för sedan Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg i förra veckan med dunder och brak gick igenom de brittiska teve-rutorna i den teve-sända valdebatten verkar det som om varken regerande labourledaren Gordon Brown eller den utmanande konservative toryledaren David Cameron kommer att kunna bilda egen majoritetsregering - även om det idag rapporteras att Cameron drar ifrån Brown. Snackisen i UK är ändå Clegg. Utgångsläget är alltså detsamma för de engelska toppolitikerna som det är för Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, fast med en något annan touch. Väljarna på den gröna ön behöver inte oroa sig övar att tvingas kompromissa med intoleransens representanter. Brown eller Cameron kommer att få försöka lirka med liberala och demokratiska Clegg för att söka stöd för sin regering. I dagens Studio Ett diskuterades det politiska läget med Clegg som vågmästare. Londonkorrespondenten Johan Prane kunde inte säkert värdera Liberaldemokraterna utifrån en höger- vänsterskala. Traditionellt har partiet ansetts ligga till vänster, till och med om Labour. Fast om detta är idag osäkert, för Prane upplyste oss om att Clegg har en rikare pappa än Cameron. Så hur Clegg står får vi vänta något med att få klarhet i. Men det måste hur som helst vara som en kall bitter ale i Camerons engelskt konservativa strupe att meningsmotståndaren kommer undan med att vara en rikemanspojk nu när han själv utsätts för spott och spe med hänvisning till att han är född med silversked i mun. Klart är ändå att det blir spännande att följa valet i England. Från att det länge sett ut att bli en promenadseger för de tory är de plötsligt tre om det. Och den specialintresserade kan roa sig med att titta på sajten My David Cameron och se hur de roliga britterna driver gäck med sin eventuelle nya premiärminister. Om ett par veckor vet vi säkert hur det gick.Läs även andra bloggares åsikter om Nick Clegg, David Cameron, Gordon Brown, Labour, Tory, Liberaldemokraterna, Liberal Democrats
Inget av blocken får egen majoritet och Sverigedemokraterna ges en vågmästarroll efter valet i höst. Det är den senaste prognosen enligt Sifos senaste väljarbarometer som bland andra Ekot presenterade idag. Och även om Rödgrönt fortfarande leder så knappar Alliansen in. Idag kan Mona Sahlins koalition räkna in 48, 5 procent av rösterna medan Fredrik Reinfeldts får 45 procent. Med det har oppositionen tappat nära två procent till regeringspartierna. Partiernas siffror i procent med förändringen sedan februari i procentenheter inom parentes: Socialdemokraterna 34,1 (+0,1), Vänsterpartiet 5,4 (-0,2), Miljöpartiet 9,0 (-1,6), Moderaterna 29,8 (-1,0), Centern 4,9 (+0,2), Folkpartiet 6,2 (+0,3), Kristdemokraterna 4,1 (+0,3), Sverigedemokraterna 4,9 (+1,1) och övriga 1,6 (+0,7. Och jag tror att detta resultat väl representerar det vi kommer att ha i när alla lapparna räknas den 17 september. Det innebär att vi kommer att antingen ha en minoritetsregering utan Sverigedemokraterna eller en majoritetsregering utan Sverigedemokraterna. För jag tror inte varken det rödgröna eller blåa laget kommer att ställa upp på allt vad det innebär att inte ifrågasätta den ledande minoriteten bara för att undanhålla det oönskade Sverigedemokraterna från inflytande. Det har inte minst Mona Sahlin satt stopp för. Hon har förklarat att en minoritetsregering skulle innebära politisk kaos. Då återstår att fundera över om något av de båda grupperingarna kan bilda majoritet. För mig har det länge stått klart att Miljöpartiet är nyckeln. MP har inte bara blivit populärare bland väljarna. Partiets vänster-borgliga framtoning gör att man relativt smidigt kan välja mellan röt och blått. Reinfeldt har dessutom redan skickat ut spejare Jan Björklund för att sondera terrängen. Och jag kan inte riktigt se det som realistiskt att ett av Alliansens partier springer över till rödgrön, så istället menar jag att vi kommer att se en blågrön regering efter valet om inte nyval. Allt under förutsättning att brunt kommer in som vägmästare. Detta är det parlamentariska läget. Hur vill du ha det. Jag vill, som jag tidigare redogjort, göra det svårare för partier att komma in i riksdagen. Hur gärna man än vill värna alla enskildas rätt att göra sin röst hörd finns det en parlamentarisk gräns för vad man kan stå ut med. Landet måste kunna styras - eller hur Gunnar Wetterberg och Olof Ruin.
Moderaterna fortsätter sin socialdemokratisering. Under gårdagens inledningstal på partiets konferens i Göteborg kläckte M-strategen Per Schlingmann ny folkhemska ideom, som exempelvis: Det är viktigt med en stark offentlig sektor! Vi måste värna full sysselsättning! Efter att på fjorårets stämma i Strängnäs överraskande pekat ut S-ikonon Tage Erlander som läromästaren och den politiska mentorn går man alltså vidare på trygghetens väg. Och visst blir det alltmer tydligt att Sverige är färdigreformerat och bara står till förfogande som objekt för förvaltning för hugande spekulanter. Jag har sagt det förr men upprepar tanken om att vi kanske inte på väg mot en tvåpartistat - utan mot en enpartistat. Alltså, välfärdsfrågorna att argumentera om finns inte kvar. Alla riksdagspartier älskar höga skatter och välfärd. Och det är ju där själva problemet ligger, för precis som bland andra professorerna Stefan Svallfors och Bo Rothstein påpekat medför frånvaron av ekonomisk politisk polarisering breddar väggen för extremism. Något som också visar sig i empirin genom att Sverigedemokraterna i Skops senaste väljarundersökning ligger stadigt på statistiskt säkerställda fem procent. Jag hävdra dessutom att Schlingmann är särskilt kontroversiell när han å Alliansens vägnar hävdar att "vår syn på välfärden har ändrats, sa Per Schlingmann. Nu ligger fokus på kvalitet och tillgänglighet, inte på vem som driver verksamheten (privata aktörer eller landstingen)". Den diskussionen finns också inom den rödgröna oppositionen. Så mitt budskap till dig är att det, åtminstone på pappret, inte spelar så stor roll hur du väljer i höst bara du väljer rätt. Håll det bruna borta.
Centerpartistiske riksdagsmannen Staffan Danielsson frågar idag sin folkpartistiske riksdags- och allianskollega Mathias Sundin om han nu önskar att den av regeringspartierna surt framförhandlade energiöverenskommelsen röstas ner i juni, bara för att en M-vilde och några samvetskännande Centerpartister ska kunna utöva sin rätt att göra en bedömning av vad som är rätt politik för deras parti. Frågan ställs med anledning av att Mathias Sundin här om dagen på Svenska Dagbladets Brännpunkt hävdade att självständiga riksdagsmän stärker alliansen. Danielsson pekar på att ”innan den borgerliga regeringen enas om förslag till riksdagen sker en nära dialog med riksdagsledamöter och riksdagsgrupper. Denna process kan vara mycket laddad och tuff och påverkar självfallet resultatet. När sedan en enig regering - förankrad i sina riksdagsgrupper - lägger sina förslag till riksdagen har jag deklarerat att det ska väldigt mycket till för att gå emot sin egen regering. I det läget vill Mathias Sundin tillåta sig själva och många andra att ställa ultimativa krav och börja förhandla på nytt med hot om att annars stödja de rödgröna. Ett sådant bristande förtroende för regeringen skulle givetvis försvaga den och kunna leda till dess fall”. Och jag vill tillägga att Sundin inte respekterar utgångspunkterna för den demokratiska parlamentarismen. Vem avgör när intresset är tillräckligt stort för att gå emot en majoritet. Enligt Sundin har varje enskild riskdagsledamot. Och i fallet Göran Thingwall vet vi att det ligger mer bakom frifräseriet än bara vad som är rätt politik för Moderaterna - eller så inte. Idag är det ju svårt att veta vad som är moderat politik. Kanske är det ändå Thingwall som har rätt M-känslan. Då måste han tillåta sig att gå emot sina egna. Dn.se har från igår öppnar en butik för frifräsare. Där hittar du vem som driver dina hjärtefrågor. Seden så har vi snart full kalabalik i riksdagen - eller en polskt en som en del säger.
I morse när jag lyssnade på P1 morgons inslag om Tea Party-rörelsen kom jag att tänka på en nyckelscen ur Vilhelm Mobergs utvandrarepos – då det går upp för Karl-Oskar att överheten följt honom över havet. Det är när en kyrka kräver resurser för att bygga en kyrka. Det var ju ok och påpud av sådana slag han flydde från. Han hade lämnat det gamla världen för att i den nya själv få bestämma över sitt liv. Tea Party rörelsen har slagit igenom stort. Den bildades i våras och hade då sitt första stora konvent, som hölls i cowboymusikens högborg Nashville. Mötet stora dragplatser var förra vicepresidentkandidaten Sarah Palin, ett självklart val kan tyckas med tanke på hennes konservativa linje. Samtycket fortsätter då Palin igår besökte gruppens lokala avdelning i Boston. Och från att ha betraktas som en marginell rörelse, mest för medlemmar i den tokigaste kristna högern, behandlas nu rörelsen med respekt - åtminstone av den moderata tokhögern inom inom GOP. Nyligen beskrev förre talmannen i senaten Newt Gingrich under ett tal på sydstatsrepublikanernas ledarskaps konvent i New Orleans, Louisiana, Palin som en av GOP:s viktigaste politiker och en av dem som kommer att leda partiet i nästa presidentval. Tea Party bildades som en motrörelse till president Barack Obamas förslag om statlig allmän sjukvårdsförsäkring och som han i dagsläget ser ut att baxa hela vägen genom senaten fram till ett färdigt lagförslag. Och priset kan visa sig bli högt för demokraterna, för det var länge sedan det konservativa USA hade en fråga som kunde ena dem. Många är rädda för den överstatlighet som sjukvårdsrefromen innebär och anser den som oamerikansk. Inte sedan Ronald Reagan utsåg dåvarande Sovjetunionen till Ondskans imperium har funnits en fråga med magnetisk kraft att dra till sig republikaner ur olika falangar. Och till hösten har nyval till kongressens båda kamrer. Det är då vi får veta hur det amerikanska folket tagit emot Obamas sjukvårdsreform. En försmak av hur det kan gå fick vi i fyllandsvallet efter Ted Kennedy, det så kallade chockvaltet, i annars traditionellt demokratiska Massachussets. Det kan bli så att demokraterna står inte bara har förlorat sin supermajoritet, utan också befinner sig i minoritet. En sådan utveckling hade aldrig varit möjlig utan dels en fråga som är så kontroversiell nog att bära en hel rörelse. Men för att lite sätta perspektiv på saken måste jag hänvisa till den undersökning New York Times idag redovisar om att lejonparten av de arton procent av amerikaner som identifierar sig med Tea Party är välutbildade vita gifta republikanska män. De till är också rädda för att förlora sin sociala position och göra en resa neråt i klasserna. Så helt i överensstämmelse är inte P1:s beskrivning av Tea Party som en gräsrotsrörelse bland republikaner i allmänhet. Men för att lösa den saken kanske Sarah Palin kan lösa när det är läge att osäkra - hon kan alla gånger se till att också de republikanska kvinnorna mobiliseras. Räcker det, för att knäcka Obama. Vet inte och hoppas inte för världens skull. Fast hur hade Karl Oskar röstat. Mot överhet var han, om än inte välutbildad. Kanske är det ändå han som kommer att avgöra 2013. Fast visst är Sarha Palin för tokig också för USA. Så jag känner mig ganska lugn över att det inte i vart fall blir hon som klår Obama.
Under rubriken Självständiga riksdagsmän stärker alliansen lyfte folkpartistiske Mathias riksdagsmannen fram sin just sin favoritfråga att söndra regeringskoalitionen med. På Svenska Dagbladets Brännpunkt skrev han igår om hur viktig integriteten på nätet är just för honom. "Datalagringsdirektivet är ett klockrent exempel på när man inte ska lyda partipiskan. Det går mot min och Folkpartiets grundläggande liberala ideologi". Under våren har vi också kunnat se den Moderate riksdagsmannen Göran Thingwall brinna för privatläkarnas ekonomiska intressen. För honom måste har rätten att kunna tjäna maximalt med pengar vid en försäljning av sin verksamhet vara en grundläggande moderat politik. Jag menar, innan vi lärde känna Moderaternas som det Nya Arbetarpartiet brukade partiet ständigt arbeta för att staten inte ska lägga sig villkoren för det privat näringslivet. Likaså måste det framstå som självklart för Solvig Ternström att hennes Centerpartiet är emot kärnkraft. För Ternström och hennes partikamrater Eva Selin Lindgren och Sven Bergström är det därför antagligen okontroversiellt att gå emot den av allianspartierna framförhandlade energiöverenskommelsen, som de hotar att göra tillsammans med just Göran Thingwall. I söndagens Agenda berättade flera politiker, bland andra före detta riksdagskvinnan Cecilia Wikström (FP), om hur man centralt försökt piska in dem i partifållan inför viktiga voteringar i riksdagen. Och listan med enskilda riksdagsmäns olika hjärtefrågor kan säkert göras lika lång i meter som antalet ledamöter. Samtliga 349 delegater skulle nog någon gång gärna hänvisa till Mathias Sundins självständighetsförklaring om att det "borde vara riksdagens uppgift att vakta mot den sortens förslag. Det som står i grundlagen, att riksdagen är folkets främsta företrädare och att regeringen är ansvarig inför riksdagen tycks ha fallit i glömska. Lite elakt, men bara lite, kan man säga att riksdagsuppdraget handlar om att trycka på rätt knapp. Vilket som är rätt knapp avgör partiledningen", att åtminstone en dag slippa vara ett rundningsmärke eller en del av ett transportkompani. Men hurruni, det tycker inte jag. För mig består riksdagen av ett antal partier, samtliga invalda på ett partimandat. Jag är inte intresserad av vad olika riksdagsmän har för agenda. Mitt fokus ligger på att vi har en långsam stabil politisk social och ekonomisk utveckling. En del förslag gillar jag bättre än andra. Några inte alls. Men jag accepterar dem alla som ett utslag av den folkvilja som partierna representerar. Jag vill absolut inte ha polsk riksdag, som till och med moderata Anne-Marie Pålsson värjde sig emot i Agenda. Så ni i riksdagen, lägg ner alla tankar på självständighetsdeklarationer och ställ in er i ledet.
Apropå gårdagens bloggpost om hur vad vi ska göra med det galna nätet vill jag idag också lyfta fram att det pågår Acta-förhandlingarna på Nya Zeeland om nätets framtid. Dessa handlar i huvudsak om hur den illegala fildelningen ska stoppas. Förhandlingarna går i praktiken till så att USA dikterar villkoren för Japan, EU med flera länder. För USA ligger det en stor pott pengar i att kunna häva gratiskulturen. Och många menar nu att den kompromiss EU-kommissionen och EU-parlamentet träffade om Telekompaketet, vilket Ipred är en del av, sannolikt får stryka på foten. USA trycker på för att leverantörerna ska göras skyldig att kontrollera sina abonnenter och vid brott mot upphovsrätten stänga av sin kund från tjänsten. Detta kommer snart också att vara en verklighet. Inget land, eller ens en sammanslutning av EU:s dignitet, kan stå emot USA. Och många enskilda länder står reda vid perrongen och en del har redan en platsbiljett, som exempelvis Frankrike som infört sådan regler genom antipiratlagen Hadopi. Men om utvecklingen får vi nästan inget säkert veta, eftersom Acta- diskussionerna Wellington förs under strikt sekretess. Och då spelar det ingen roll att EU-parlamentet vann striden mot EU-kommissionens om att kräva en större öppenheten. USA fortsätter att sätta dagordningen och bestämma taketen - och locket är på.
Jag har tidigare undrat över vad nätet ska göra med oss och vart det ska ta oss. Kan vi hantera den frihet och det ansvar som mer av en slump lagt oss i händerna? Det finns de som inte tycker det. Under förra året rasade en het debatt om de restrektioner EU vill införa genom Telekompaketet. Man har arbetet bland annat för att göra leverantörerna av Internettjänster. Det handlar om att skydda den upphovsrättsliga industrin mot illegal fildelning. En fråga som inte slutligen löst till fullo än. Men Internet medför även andra problem. Och i USA överväger man därför på visa håll att ta fram en knappen knappen som president Barack Obama skulle kunna stänga av nätet med. Framförallt vill man göra det mindre enkelt för destruktiva krafter att samordna sig via nätet, som exempelvis terrorister. Erfarenheterna kring World Trade Center-attentatet samt London- och Madridbomberna visar att det idag är nästan omöjligt att hitta de som vill förstöra. Även intoleransen frodas genom nätet. Dagens Nyheter beskrev häromdagen att Internet innebär ett uppsving för ultrahögern. "
Igår skrev jag om den moderata riksdagsledamoten Göran Thingwall under rubriken Bevara oss från den politiska vilden och det personliga politiska mandatet. Han har hoppat av sin riksdagsgrupp och hotar att fälla Alliansens energiöverenskommelse enbart för att regeringen vägrar att ändra reglerna för försäljning av privatläkares kliniker. Hans partiordförande Fredrik Reinfeldt säger att Thingwall, som är privatläkare med egen klinik, enbart handlar i egen sak. Dagens Nyheters Henrik bror konstaterar i dagen papperstidning att det är tveksamt om väljarna vill ha solokörande politiker. "Göran Thingwalls utpressningsförsök mot regeringen för att tjäna miljoner på sin läkarpraktik har alla som hyllar självständiga riksdagsledamöter att sätta kaffet i vrångstrupen", förklarar Brors. (något som ju aldrig hyllats på den här bloggen) Samtidigt skriver Hans Olsson under rubriken Visst är det omoraliskt att Thingwall egentligen är en kärnkraftsanhängare. Man beskriver den ändring i lagen som upprör honom. Riksdagen antog i mars 2009 en ändring i lagen om ersättningsetablering inom sjukvården. Den upphävde S-regeringens tidigare stopplag och gav cirka tusen läkare som har egna mottagare och får ersättning genom den offentliga nationella taxan möjlighet att sälja sin privatkliniker. Men i lagen finns begränsningen att den som köper måste gå över till det vårdsystem och ersättningar som landstinget infört. Thingwall röstade emot regeringens proposition eftersom begränsningarna enligt hans bedömning medför att priset på hans privatklinik sjunker med flera miljoner kronor. Där har vi det egenintresse som hans partiordförande Fredrik Reinfeldt kallar egenintresse. Vi kan nu se att pressen ökar. Snart får vi veta vilket material Thingwall är gjort av - soft bomull eller av kallt stål. Hittills har han i alla fall inte gett uttryck för att vilja vara ett rundningsmärke. Han gick inte emot sin partilinje när uranfrågan nyligen var uppe till omröstning, men det kan ha berott på att hans röst då inte var avgörande. Som sagt, den 217 juni vet vi mer.
Inlägg
Alla kommentarer
