Ingen slår entreprenören när det gäller att leverera välfärdstjänster

Valet 2010 närmar sig och partierna laddar för fullt, självklart även Socialdemokratin som så många särskilt oroar sig för. Partiets valstrategi är också idag högst oklar. Mona Sahlins gav heller inte någon vägledning i sitt tal i Almedalen. Även jag har funderat över bästa huskur efter nära-döden-upplevelsen i försommarens EU-val. Man blev ju i det närmaste utraderat i storstäderna. Men mycket lite har jag kunnat ordinera, bara en metod för att hitta vägen till makten. Denna har tänkts ut av kommunikationsbyrån JMW och handlar om att partierna måste lyssna på väljarna för att skapa sin politik. Fast så här inför oktobers partikongress höjer Stockholmspolitikern och statshussocialdemokraten Carin Jämtin temperaturen rejält genom att dra igång en moraldebatt. På DN-debatt (28/7) säger hon att det inte ska vara tillåtet att tjäna pengar på välfärdtjänster som vård, skola och omsorg. Hon siktar i första hand in sig på friskolorna, som sedan 1990-talet, då friskolereformen genomfördes, har ökat explosionsartat i just Stockholm. Hon menar att varje krona i skolkapitalistens ficka är en stöld från de fattiga. Även om det finns många problem med reformen, som till exempel friskolornas möjlighet att välja bort elever på osakliga grunder, känns budskapet otidsenligt. Följdriktigt slog några partikamrater snabbt tillbaka med att ”vi socialdemokrater måste sluta motarbeta friskolorna” (DN 30/7). Kommunpolitikerna Robert Noord (Haninge), Lotta Grönblad (Strängnäs), Jonas Nygren (Sundbyberg), Anna Ljungdell (Nynäshamn), Martin Nilsson (Tyresö) och Thomas Johansson (Södertälje) "har svårt att se poängen med att det är acceptabelt att göra vinst på att bygga en skola men inte att driva den". S-bloggaren Magnus Ljungkvist ger ytterligare exempel på hur privata aktörers vinster i vissa fall applåderas och för skarpsinniga resonemang under rubriken Vinsten är budbäraren, låt oss låta bli att skjuta henne. Ur mer kvalitativa aspekter kan jag, mot bakgrund av visst utredningsarbete gällande bland annat personlig assistans och särskilda boenden, konstatera att mottagare av välfärdtjänster i hög grad är nöjda med ett privat utförande och att de privata aktörerna har unika förutsättningar att leverera tjänster utifrån specificerade krav gällande kvalitet och kostnadsramar. Det ligger så att säga i entreprenörens intresse att göra ett så bra jobb som möjligt. Piskan eller moroten ligger i dennes önskan att få förnyat förtroende. På det sociala området och inom skolan finns alltså exempel på att många gärna väljer ett privat initiativ för att få sin välfärdstjänst samt att den offentliga finansiärens uppföljning fungerar bra och att tjänsterna därför hela tiden blir bättre och billigare utförda av privata aktörer. Men för att entreprenörerna ska kunna finnas kvar som leverantörer av välfärdtjänster måste det vara möjligt för dem att tjäna pengar på verksamheten. Vi kan inte konkurrensutsätta kommunal verksamhet enbart med idealism i form av kooperativ och liknande. Efterfrågan är för stor. Dessutom undrar jag från ett mer realpolitiskt perspektiv om inte detta är en icke-fråga. Jag upplever att Stockholmarna är rätt nöjda med hur exempelvis friskolan sköts. Landsortsborna tror jag inte förstår vad Jämtin pratar om. Så istället för att ett hysteriskt systemkramande tycker jag det ligger mer i partiets intresse att hitta sätt så att vi kan vrida ur mesta möjliga ur varje skattekrona. Detta ska den ideologiska debatten på S-kongressen handla om. Ett ställningstagande mot entreprenörskap inom välfärdsområdet ser jag som ett misslyckande. Det kommer sannolikt att få katastrofala följder för partiet, inte minst med hänsyn till att jag måste hitta ett nytt parti. (DN:s Pernilla Ström tycker också till om Jämtins förslag.) (På Arbetarrörelsens tankesmedja stöder man Jämtins förslag.)

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Valet 2010, Carin Jämtin, Välfärdstjänster, Friskolereformen, S-kongress