måndag 30 november 2009

Hemvist - för Per Gahrton eller den vanlige ursprunglige Miljöpartisten?

Kanske är det som Hanne Kjöller idag skriver i pappers-DN att Per Gahrton är hemlös. Hon syftar Gahrtons utläggning på DN-debatt igår. Han gjorde klart att det rödgröna samarbetet är ett experiment för Miljöpartiet. Med det menar han att MP efter valet 2010 ska utvädera samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det är inte otänkbart att de i framtiden väljer andra koalitionspartners. Kjöller däremot lyfter fram det faktum att Peter Eriksson och Maria Wetterstrand gjort MP realpolitiskt parti istället för det nejsägarparti som Gahrton bildade 1981. Och kanske är det så att heller inte Miljöpartiväljaren längre har en hemvist. För kanske passar inte Maria Wetterstrands latteliberalism den ursprungliga Miljöpartisten som enligt Gahrton
  1. vill ifrågasätta om det bästa botemedlet mot miljö- och resurskrisen var obegränsad BNP-tillväxt av samma slag som orsakat problemen,
  2. vill förhålla sig pragmatiskt till politikens metoder, men ideologiskt till målen,
  3. vägrade acceptera den endimensionella höger-vänsterskalan,
  4. inte vill fastna i de gamla ideologierna,
  5. vill etablera en ny politikerroll, eller
  6. vägrade acceptera blockpolitiken och eftersträvade att bli ”vågmästare” i ett levande parlament, utan blockbildningar.

Med hänvisning till hur Miljöpartet, genom Maria Wetterstrand och Peter Andersson, marknadsförs kanske ändå den ursprunglige miljöpartisten får anses ha marginaliserast. För i takt med en växande regeringsambitionen måste MP bli ett parti som andra med kompromissbar politik, inte minst för att behålla och locka över nya storstadsväljare. Och med Sverigedemokraterna i riskdagen ser Miljöpartiet bli den spelare man kommer att använda för att hålla SD från allt inflytande över regeringsbildandet. Det vet båda blocken. Och därför vill alliansen knyta Miljöpartiet närmare sig. Och hur man än vrider och vänder på det nuvarande parlamentariska läget har inget block i dess nuvarande utformning egen majoritet. I den senaste DN/Synovates-undersökningen fick rödgrönt 48,7 procent och det blå laget 45,4. Vi får därför se om ens någon gruppering vinner. Står vi där med ett blått och ett rödgrönt lag utan majoritet, men med SD som vågmästare, blir kanske huvudfrågan om rödgrönt ska blandas med blått eller är det blått som ska spädas med grönt. Allas primära intresse bör ju i den situationen vara att till varje pris hindra Sverigedemokraterna från inflytande. Samtidigt verkar alternativet minoritetsregering var uteslutet. Så hur en regeringsbildning kommer att se ut efter valet 2010 är högst osäkert. Och på så vis har Gahrton rätt. Enligt hans mening ska regeringsbildandet inte vara klart före valet. Så nog kommer vi att få en politisk kohandel nästa år av ett slag vi aldrig tidigare upplevt med anledning av att Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen. Det betyder också att Gahrton på inget sätt än så länge är hemlös. Han kan bo både under blå och röd flagg.

Andra bloggar: Johannes Danielson.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

söndag 29 november 2009

Än fler förlorar på Obamas sjukvårdsreform - nu också kvinnorna

Apropå min bloggpostning häromdagen om att många har att förlora på president Barack Obamas sjukvårdsreform måste jag lyfta fram Godmorgon Världens rapport idag om att demokraterna tvingats kompromissa med republikanerna om den fria aborten för att komma så långt med sjukvårdsförslaget som man gjort. Som det beskrivs i inslaget är abortfrågan alltid levande i USA, men sedan något år i tillfällig träda. Amerikanska kvinnors rätt till fri abort sedan 1973. Då gjordes saken till en federal angelägenhet genom Högsta Domstolens avgörande i Roe mot Wade, vilket betydde att alla kvinnor i landet fick samma rätt. Men abortmotståndarna arbetar ständigt för att beslutanderätten ska återföras till delstaternas kompetens. Och har naturligtvis tagit chansen enligt principen ju kontroversiellare ett förslag är desto större är möjligheten att nå politiska kompromisser. Den kompromiss som hittills varit föremål för omröstning i senaten vid två tillfällen innehåller alltså ett nytt villkor om att den allmänna sjukvårdsförsäkringen inte ska omfatta abort. Frågan har fram till idag överhuvudtaget inte nämnts i svensk medier. Men är het i USA. Godmorgon Världen sände dessutom glimtar av en minst sagt upprörd debatt från senatsomröstningen. Många menade att överenskommelsen innebär en backlash som kastar kvinnofrågan flera hundra år tillbaka i tiden. Det är i vart fall klart att Obamas eftergift i abortfrågan är ett villkor för att hans vision om en statlig allmän offentlig sjukvårdsförsäkring ska materialiseras. Och varför skulle konservativa republikanerna inte passa på att göra egen politik när möjligheten öppnar sig. Sådan är politikens villkor. Men som sagt: det är många som har att förlora på Obamas sjukvårdsreform. Nu också kvinnorna. Vilken avvägning väger tyngst? En omröstning kvar innan vi vet svaret. I veckan avgörs det. (OBS äldre bild. Jag har inte hört talas om några massiva demonstrationer med andledning av abortkompromissen)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

lördag 28 november 2009

Det block som får majoritet med Miljöpartiet bildar regering - så det så

Också statsvetaren Olof Ruin ger sig in i diskussionen om det konstitutionella problem ett inträde i riksdagen av Sverigedemokraterna medför. På DN-debatt skriver han att "Miljöpartiet kan få en nyckelposition i ett kaotiskt läge efter valet" och problematiserar kring problemet med nya småpartier i riksdagen. Det är en fråga som jag först gången skrev om den 22 april. Först utifrån de framgångar Piratpartiet rönte. Men i takt med att Sverigedemokraterna vann politisk terräng förflyttade mitt intresse mot dem. Senaste häromdagen med anledning av Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlins utspel om att rödgrön opposition inte ställer sig främmande inför ett samarbete med småpartierna inom alliansen. Och visst riskerar Sverige, som Ruin slår fast, att om ett år hamna i en tilltrasslad och nästan kaotisk situation genom att vara fastlåst i en uppdelning i två block och samtidigt ha ett valsystem som kan bereda väg för ett protestparti i vågmästarposition. Han beskriver några olika varianter på lösning. Den mest logiska är kanske den om att Miljöpartiet bildar minoritetsregering. Så istället för att leka med Miljöpartiet, som nu alla vill, blir det i den situationen miljöpartiet som leker. Det är en märklig utveckling att fåtalet leder de många. Ruin problematiserar också kring hur illa vår blockpolitik passar med vårt proportionella valsystem. "Vill man verkligen ha ett tvåpartisystem, som dagens blockuppdelning närmar sig, borde man ha ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar. Av erfarenhet vet vi att sådana valsystem inte bara befordrar uppkomsten av två stora partier utan också försvårar för små att etablera sig i den vågmästarposition som det nu finns risk för att Sverigedemokraterna kan komma att inta. Men någon sådan vilja till förändring av valsystemet har inte visats". På den punkten har Ruin rätt. Jag har i flera månader krävt ett riktigt tvåpartisystem för att det här landet ska kunna regeras. Även historikern Gunnar Wetterberg har talat om behovet av att ändra konstitutionen för att det ska vara möjligt att skapa stabila regeringar. Han är oroad över att flera småpartier är på väg in i riskdagen. "Nu borde det vara på tiden att utvärdera detta drygt hundraåriga experiment", säger Wetterberg och syftar på vårt nuvarande proportionella valsystem. Det tycker jag också för inget tyder på att tendensen med fler småpartier upphör. Som en långsiktig lösning tror jag mindre på Ruins förslag om att störst block bildar regering. Jag har alltså ändrat mig. Men det är orealistiskt att räkna med att en gruppering under fyra år lägger ner sin politik. Om inte nyval menar jag att det nog blir så att det block som kan bilda majoritet med Miljöpartiet bildar regering. Så det så.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

fredag 27 november 2009

Rödgrön Stockholmsopposition kovänder i den stolliga badhusfrågan

Politik handlar sällan om sakfrågor. Det vet vi. Men man blir ändå överraskad varje gång man står inför det, som nu efter veckan efter bataljen i Stockholmsförorten Aspudden kring det gamla badhuset. Efter att samtliga partier, utom Vänsterpartiet, varit överens om att riva Aspudden svängde plötsligt Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Stockolm. Partierna är beredda att ge Aspuddens badförening en ny chans. Det var tydligen för mycket för de rödgröna politikerna att se polisen storma medelklassen i Hägersten och avhysa, som ABC nytt kallade dem, latteockupanterna, som om de vore radikal miljörörelse - likt 1980-talets berömda trädkramarna och fjällväktarna. DN:s Malin Siwe beskriver i dag under rubriken Magplask för eget ansvar hur staden försökt riva det nedgångna badhuset sedan i mitten av 1980-talet. Men 1987 lät man ändå föreningen ta över driften mot att den ansvarar för renovering in- och utvändigt. Självklart saknade den ideella föreningen ekonomiska förutsättningar att fullfölja sitt åtagande, med den följden att fastighet idag är i förfall. Stockholm stad beräknar kostnaden för en nödvändig ansiktslyftning upp till 14 miljoner kronor. En prislapp som för bara en vecka sedan var omöjlig för en bred politisk majoritet. Fast jag undrar om det finns så många röster att hämta på att gulla med de kulturradikala i Aspudden. I alla fall är det inte den här typen av nostalgitrippar som kan vända Socialdemokraternas nedåtgående trend. Min känsla är att få tycker badhusföreningens krav är rimliga. Jag tycker att de rent av är stolliga. Riv rucklet. Badhus har vi i parti och minut i Stockholmsområdet. Det går heller inte att utöva motion på ett adekvat vis i en femton meter lång bassäng. Knappt ens att stoja i den fler än två åt gången. Nej, mitt råd är att annan politik måste till för att Stockholm ska bli rött igen. Kanske kunde man börja med att bygga de tre bostadsfastigheterna som är planerade på badhustomten.

20091208 DN meddelar nu att det ska byggas en förskola på tomten där Aspunndenbadet har legat. Rivningen påbörjades häromdagen.

Andra bloggar: Epsteins STHLM

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

SD-framgång ger alltså en rödgrön-grön/blå eller en blågrön koalition

Mona Sahlin ställer nu ultimatum och kräver att det ska bildas en majoritetsregering efter valet om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och får en vågmästarställning. "Det skulle bli politiskt kaos med en minoritetsregering", förklarar hon för DN. Vi är många som funderat över vilka konsekvenser ett inträde i riksdagen av SD får. Om inget av blocken får egen majoritet har jag tillsammans med många andra resonerat kring att största block bör bilda minoritetsregering. Något som DN:s Peter Wolodarski förespråkat. Någon har också framfört att blocken i en sådan situation måste göra breda överenskommelser. Jag har även framhållit att situationen med många småpartier med extrem politik på sikt leder till ett åtminstone informellt tvåpartisystem. De större blocken tvingas att jobba närmare varandra inom koalitionen för att vi ska kunna ha en ekonomisk och politisk stabilitet. Nu säger alltså Mona Sahlin att Socialdemokraterna för det fall inget block får egen majoritet kommer att söka stöd hos Folkpartiet och Centerpartiet för att bilda regeringen. Och så måste det i den situationen bli oavsett vilket block som är störst. Det är inte realistiskt att tro att riksdagen kan fungerar genom att ett block under en mandatperiod helt slutar att ta politiska initiativ. Det är självklart också sådana övervägande som ligger bakom Folkpartiet Jan Björklunds invit till Miljöpartiet. Nu talar allt för att vi med andledning av valet 2010 kommer att ha ett regeringssamarbete över blockgränserna. För ingen tror väl idag att Sverigedemokraterna inte får en vågmästarroll. Störst block kommer att regera, antingen rödgrönt med Folkpartiet alternativt Centerpartiet eller blått lag med Miljöpartiet. Ja, så blir det -i alla fall enligt dagsnoteringen för idag rapporterar DN att undersökningsföretaget Synovates nya opinionssiffror visar det hittills högsta väljarstödet för SD. Partiet får 4,7 procent. "Sverigedemokraterna verkar ha parkerat sig på en något högre nivå, som ligger närmare 4 än 3 procent", säger Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring. DN:s kolumnist Henrik Brors konstaterar at SD har fått stigande siffror hos de flesta opinionsinstitut efter Aftonbladets publicering av partiledaren Jimmie Åkessons debattinlägg för en månad sedan där muslimer pekades ut som ett hot mot Sverige". Bereder alltså på en rödgrön-grön/blå eller en blågrön koalition.

Andra bloggar: Dagens Arena Jinge.se Peter Andersson Röda Malmö

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

torsdag 26 november 2009

Det bara inte vänder för Socialdemokraterna i Stockholm - Panik nu?

Istället för att arbetar för att nå Socialdemokraternas mål på ett fyrtioprocentigt väljarstöd i valet 2010 ser det ut som om Mona Sahlin får koncentrera sig på överlevnad. Partiet har nämligen tappat ytterligare i Stockholm och ligger nu där strax under 20 procent. Ingen förbättring har alltså skett i opinionsläget för Stockholms-S sedan nära-döden-upplevelsen i sommarens EU-val. Vad det betyder för var riket i stort har DN:s politiske kolumnist Henrik Bros klargjort tidigare. Utan framgång i Storstäderna kommer det sannolikt att gå dåligt i valet för rödgrön allians. På samma sätt som att valet 2006 avgjordes av storstadsväljarna pekar allt mot att det också blir fallet 2010. I dagsläget är Moderaterna dubbelt så stora som Socialdemokraterna. Och Miljöpartiet är nästan lika stort som sin allianspartner. Siffrorna bygger på ett Skops underlag sedan de frågat ett antal personer vilket parti de tycker bäst om. Det finns liten anledning att ifrågasätta resultatet ifråga om Socialdemokraterna och Miljöpartiet eftersom det på ett hyggligt vis motsvarar hur EU-rösterna fördelades på dessa partier i Stockholm. Den socialdemokratiska parollen inför valarbetet kommer att vara "ända in i kaklet". Så måste det nog bli om man ska kunna vända trenden. Men jag tror att det bara kommer att göra ont. Det finns ingen guldmedalj på andra sidan. Inte ens en silver- eller bronsmedalj. Det är nu som vi måste börja inrätta oss efter att vi, liksom andra jämförbara länder i Europa, har ett 20-25 procent stort socialdemokratiskt arbetarparti. SAP blir aldrig mer statsbärande.

Robert Collin - jag var hela tiden säker på att Koenigsegg inte håller

Aftonbladets Robert Collin menar att landets motor- och industrijournalister är kappvändare som förr hyllande Koenigseggs upplägg för att köpa Saab för att nu byta fot. "Vad är det som händer. Nu är det plötsligt ingen som någonsin trodde på Koenigsegg. Minns jag fel? Var inte Christian Koenigsegg pojken med guldbyxorna i somras? Han, och bara han, kunde vända Saab och rädda Värstsverige. Tidningar, radio och tv och framförallt Maud Olofsson öste lovord över affären och mannen med entreprenörandan, han som hade rätt känsla för Saab. Han som kunde utveckla bilar med bara en handfull dedikerade ingenjörer. Han som kunde föra Saab tillbaka till den entusiastbil vi alla kommer ihåg (eller gör vi? Var det Saab 92, med tvåtaktaren?) Minnet är kort" summerar Collin på sin blogg. Jag vet inte vad DN:s Lasse Swärd eller vad SvD:s Jonas Fröberg tyckte tidigare. Men jag har under hela resans gång sett regeringen med statsminister Reinfeldt i spetsen hålla emot alla stolliga krav om att staten ska äga bilföretag bara för att rädda jobben. Och jag har svårt att förstå den rödgröna oppositionen mot regeringen i denna fråga. Den rimmar dåligt ihop med den svenska modellen som bland annat innebär att det sjuka ska skäras bort för att ge plats åt det friska. Därför har både DN:s ledare och Aftonbladets läsare rätt när de konstaterar att Saabs problem inte kan lösas av staten. Men jag sa från första dag att lilla sportbilsföretaget Koenigsegg inte ska driva mainstreambilföretag som Saab. Ett övertagande av Saab har Koenigsegg Group AB aldrig haft vare sig muskler eller kompetens till. Det är bra att det äntligen kom i dager. (Här kan ni läsa det jag skrivt om Saab på nya bloggen - scrolla på bara. Fanns en del på gamla bloggen också, men det är en tragisk historia.)

Andra bloggar om Saab: Lasses blogg Fredrik Segerfeldt S-Buzz Arne Lernhags blogg Martin Mobergs blogg Ola Möller

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 24 november 2009

Wetterstrands och Ohlys retorik inget med verkligheten att göra

På DN-debatt skriver idag Centerpartisterna Gustav Andersson, Per Ankersjö och Kerstin Lundgren att Miljöpartiet står långt till vänster om Socialdemokraterna. De tre Stockholmspolitikerna ställer sig inte bakom Sanna Raymans beskrivning av Miljöpartiet som latteliberalistiskt. De bedömer alltså heller inte språkröret Maria Wetterstrands försäkran om att Miljöpartiet är socialliberalt som trovärdigt. Skribenterna pekar på att Miljöpartiet seglar på en på en positiv opinionsvind. De är inte helt otroligt att partiet är näst störst i Stockholm med anledning av valet 2010. "En grund för denna uppgång är att Miljöpartiet i växande utsträckning har lyckats skapa bilden av att de är ett mittenparti /.../ Men i Stockholms län /.../ följs inte liberala ord av handling" förklarar debattörerna. De lyfter bland annat fram att Stockholms-MP slår fast att alla akutsjukhus ska ägas och drivas i egen regi. "Det innebär att man i likhet med Vänsterpartiet kommer att kräva att S:t Görans akutsjukhus ska återgå i landstingets regi om det blir ett majoritetsskifte. Mot bakgrund av att Capio S:t Göran är mycket välfungerande och kan redovisa både nöjda patienter, nöjd personal och intressant nytänkande i vårdens kultur och organisation är det en radikal förändring som egentligen enbart kan motiveras från en socialistisk ideologisk ståndpunkt". De konstaterar vidare att med Miljöpartiet nationellt pratar om bättre företagarvillkor går man i Stockholms län till val på att inga vårdverksamheter ska kunna gå med vinst till sina ägare. Jag å min sida ser inget konstigt i detta. Högkvarter går sällan i takt med verksamheten på golvet. Men jag vill vända på cuttingen och säga att det är centralt man är ideologisk. Lokalt har man ofta fulle upp med att fixa och trixa för att då vardagen att gå ihop. Så när Wetterstrand utropar sig till en god företrädare för konkurrensens fördelar får det tas med en nypa salt. Precis samma gäller Ohyls jämfört Wetterstrand omvända nationella inställning till offentliga sektorn. Den enda kommun som styrs av Vänsterpartiet kan knappast sägas göras det med en utpräglad vänsterpolitik. Fagerstas starke man Stig Henriksson förklarar Vänsterpartiets absoluta majoritet i Fagersta med den ohelig allians mellan vänsterpartiet och de borgerliga bildade. Ja, när partitopparna krumbuktar retoriskt vet vi vad som lägger lokalt - the real ting: blod, svett och tårar. Budgeten ska igenom och helst gå ihop.

Andra bloggar: Stockholm enligt Ankersjö och Dick Erixon

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag 23 november 2009

Vi kanske ändå inte ska räkna bort ett blågrönt samarbete efter valet

Under rubriken En tom latteliberalsim skriver idag Svenska Dagbladets Sanna Rayman om hur Miljöpartiet självt definierar sig som liberalt. Hon beskriver att det är logiskt eftersom Miljöpartiet i grund och botten delar borgerlighetens syn på exempelvis Las och friskolor samt individualitet i övrigt. Sammantaget innebär det att man anser att så mycket som möjligt ska lämnas åt den enskilda individen att själv bestämma över. Det är inte självklart att människors välfärd måste administreras genom stora generella system. Sanna Rayman konstaterar samtidigt att "språkröret Maria Wetterstrand i veckan lade ut en krok i en debattartikel på Newsmill.se (17/11), där hon förklarade att Miljöpartiet är en naturlig hemvist främst för socialliberaler". Så vi ska kanske ändå inte avskriva ett blågrönt samarbete efter valet 2010. Jan Björklunds invit till Miljöpartiet om ett samarbete för ett par veckors sedan orsakades bland annat av att Sverigedemokraterna för närvarande går oroväckande bra. Han vill för det fall SD får en vågmästarroll försäkra sig om att MP stöder alliansen istället för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Men Wetterstrand hänger sannolikt upp sin förklaring på att Miljöpartiet går bra i storstäderna hos de lattedrickande liberalerna med sin, som Sanna Rayman påpekar, livsstilspolitiska värderingar. Ett segment som MP skulle skulle vilja sikta in sig på. Det är heller inte osannolikt att de är näst största parti i Stockholms stad redan efter nästa val. I städerna finns få röda väljare. Därför gäller det att ha garderat sig åt alla håll och kanter för att ha bästa utgångsläget i olika förhandlingar. Man får inte göra sig omöjlig. Miljöpartiet har också rensat ut olika vänsterinslag i sin politiska meny som EU-motstånd och anti-tillväxt. Snart är de nog ett alldeles vanligt parti med vanlig politik och en riktig partiledare. Och vi har inte glömt MP:s utpressningsförsök 2002 då man undersökte vilket av de blåa och röda blocket som gav bäst utdelning. Då var det inte viktigt att ta hänsyn till att väljarkåren i första hand definierar sig som vänster. Kärnkraften då? Ja, har MP kompromissat om kärnkraften en gång så går det säkert en gång till. Osvuret är alltid bäst. Särskilt i politiken.

Andra bloggar: Jinge.se Rolf Eriksson Stockholm enligt Ankarsjö

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

söndag 22 november 2009

Ska Jan Björklund förstöra alliansen möjlighet att vinna valet 2010?

Folkpartiet är numera ett parti möjligt på en mängd nya vis, som för gammelmoderater. Men Folkpartiet är efter helgens landsmöte i Växjö samtidigt mindre möjligt, inte minst för Miljöpartiet. Den invit som partiets ordförande Jan Björklund nyligen riktade till Miljöpartiet om samarbete efter valet 2010 får i belysning av mötet beslut om kärnkraft betraktas som meningslös. Aktuellts politiske kommentator Mats Knutson rapporterade igår på sitt Twitter att Björklund anser att beslutet inte innebar en ändring av partiets inställning till kärnkraft. Men Knutson menar att Centerpartiet lär uppfatta det som svek mot energiuppgörelsen. DN skriver också idag att Folkpartiet öppnar för mer kärnkraft. Beslutet går "längre än den energiöverenskommelse som tidigare gjordes med de borgerliga allianspartierna, i vilken slås fast att de tio befintliga kärnkraftsreaktorerna ska få ersättas när de tjänat ut, men att det inte ska byggas fler". Även om Björklund glider på orden går det inte att missförstå partiledningens ambition att lösa vårt elberoende med mer kärnkraft. Man har nu "öppnat för möjligheten att bygga fler kärnkraftverk än de tio vi har", som Knutson summerar saken. Men Folkpartiet är snart också omöjligt för socialliberaler. Debatten på landsmötet om arbetsrätten var så hård att partiets mer humanistiska förkämpar tvingades gjuta oljor på vågorna. Birgitta Ohlsson påminde delegaterna om att ett samhälle bör garantera viss trygghet. Karin Pilsäter var kritisk till att så många vill avskaffa kravet i Las på saklig grund vid uppsägningar. Johan Person beskrev att de arbetsgivare han träffat inte uppgett Las som ett problem. Och visst blir arbetsrätten en svår nöt att knäcka för alliansens inför valet 2010. Moderaternas Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann såg till att inte ta strid med arbetarrörelsen på den punkten. Enligt många bedömare avgjorde detta valet 2006. En inriktning som Reinfeldt valt att utveckla genom att under Moderaternas partistämma tidigare i höst hylla den socialdemokratiska ikonen Tage Erlander och tanken på folkhemmet. Mitt intryck av landsmötet är att Jan Björklund gör vad han kan för att profilera sitt parti som ett alternativ för högerväljaren. Kanske är det den roll de inofficiellt fått inom alliansen. Men jag undrar hur bekväm partiets socialliberala falang är med kidnappningen. Antagligen lika lite som gammelmoderaterna i sitt parti. Det märkliga är att vi fått upp och nedvända världen med ett mjukare Moderat partiet som ett nytt arbetarparti och ett hårdare Folkparti. Om Björklund driver sin linje för långt kan det bli så att han till sist avslöjar alliansen och ger den rödgröna opinionen de argument de behöver för att vinna valet 2010. Och som Johan Skytte skriver i dagens Svd har Alliansen hittills inte haft ledningen i någon opinionsundersökning efter förra valet. Senast skilde det fyra procent till rödgrönts fördel. Hur är det man brukar säga? Den som gapar efter mycket ...., va? Jan Björklund och övriga partier i det blå laget får ta sig en funderar över vad som är viktigt: att vinna val eller att enskilda partier blir stora och obetydlig?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Andra bloggar om Landsmötet: HBT-sossen Makthavare Kent Persson (m) blogg Peter Andersson - Med rätt att tycka Alliansfritt Sverige

lördag 21 november 2009

Den socialistiska fredagsdrinken - gott först följt av en bitterhet

Jag tänkte vi ska uppmärksamma att Folkpartiet slutligen tagit loven av sitt socialliberala baktunga arv och utmejslat sig som ett högerparti. Partiets ordförande Jan Björklund har under landsmötet i Växjö gjort klart med att med att man vill göra upp med arbetsrätten och ladda nya kärnkraftverk. Därmed får man konstatera att FP står så långt ifrån spionen Kim Philby och hans fosterland Sovjetunionen som det är möjligt. Det är i det närmaste samma avstånd som till Fredrik Reinfeldts Nya arbetarparti. Märklig äro världens gång. Men för att minnas hur det än gång varit blandar vi ikväll den socialistiska drinken Vargtass. Den är lika lätt att göra som det socialistiska systemet var att hitta på fast mer smart. Så nu är det bara att knacka på hos grannen och konfiskera en vodka och en flaska lingondricka. I ett longdrinkglas fyllt med is häller du en sexa vodka. Späd med lämplig mängd dryck. Garnera med grönt blad av något slag. Sugrör kan du ha liggande bredvid. Kan vara bra att ha vid bortåt den tionde drinken. Lev väl.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 18 november 2009

Den enskilda inidividen riskerar att bli förlorare i Obamas sjukvårdssystem

Många av oss i Sverige har svårt att förstå varför inte USA har eller inte genast inför en allmän statlig sjukförsäkring. Landet lägger per capita ner långt mer pengar på sjukvård än till exempel de västeuropeiska länderna utan att nå en bättre effekt. Istället gäller det motsatta. USA har till exempel en lägre genomsnittsålder än andra jämförbara länder, 72 år mot exempelvis Sveriges 82 år. Det borde därför stå klar för var och en i USA och som är vid sina sinnens fulla bruk att landet bara har att vinna på att ersätta sitt sjukvårdssystem med ett som liknar vårt. Ändå agerar stora grupper kraftfullt emot president Barack Obamas vision om ett statligt sjukvårdssystem om ska omfatta nästan alla medborgare. Vi har bland annat sett extremhögern marschera mot reformen och vanliga förhållandevis ekonomiskt svaga personer vilt protesterande. Även om det bland politikerna i första hand är republikanerna som är emot finns också en misstänksamhet hos många demokrater. Det är oklart om inflytelserikare maktgrupper finansierar motståndet. Det finns sådana påståenden. Men det är i så fall inte självklart att de enbart agerar i eget intresse. Vid en närmare analys av förslaget och dess effekter i relation till bilden av USA som självständighetens nation förstår man att Sarah Palin når fram med sin vulgärretorik om att Obama vill införa dödspatruller. En attityd hon i senaste numret av Newsweek kritiseras för. Nyuppvaknade liberaler ser henne först nu som ett realistiskt hot och anklagar henne för "att dupera en obildad allmänhet med skamlösa förenklingar". Hur det nu är med den saken kan vi inte bortse från att 80 procent av USA:s befolkningen är försäkrad. Cirka tio procent har valt att vara oförsäkrade. Många av dessa får sitt skydd genom kyrkan. Andra, inte minst ungdomar, gör andra ekonomiska prioriteringar. Kvar finns en nominellt stor grupp som behöver hjälp för att komma i åtnjutande av sjukvården på lika villkor som andra. Som förslaget nu är utformat ska 94 procent av amerikanarna få tillgång till en allmän sjukvård. Men för många försäkrade innebär Obamas sjukvårdssystem en försämring. Det beror på att varje försäkringstagare förlorar sin juridiska rätt att kräva vård enligt en personlig överenskommelse med en försäkringsgivare. I nuvarande system har försäkringshavaren ett avtal om exakt vilken vård denne har rätt till. En äldre person behöver till exempel inte oroa sig över att inte få en ny höftled vid behov. En förälder till ett funktionsnedsatt barn kan kräva den vård som avtalet ger rätt till. Så är det inte inom svensk sjukvård. I den görs prioriteringar utifrån medicinska kriterier, ibland inte helt lätta för den oinitierade att förstå. Samtidigt som sjukvården ur ett kollektivt perspektiv med Obamas förslag blir effektivare riskerar därmed den enskilda individen att hamna i mindre fördelaktig rättslig ställning i ett allmänt statligt sjukvårdssystem. Därför är det inte bara försäkrings- och läkemedelsindustrin samt sjukvården som uppfattar sig som förlorare. Den i amerikansk statsbildning så centrala gestalten som den enskilda individen riskerar alltså också att få stryk i Obamas system. Därför ser många förslaget som ett hot eller mer som en Win-lose-lösning än Win-Win-lösning, i den betydelsen att staten vinner men den individuella medborgare förlorar. Varje enskild medborgare i USA tvingas alltså ta ställning till om man är mogen att sätta kollektivet framför individen. I detta sammanhang måste vi ta hänsyn till att USA saknar utilitaristisk tradition på det personliga planet - i alla fall med en statlig infrastruktur. Den attityd man har till den egna personens och familjens intressen liknar mer stamsamhällets vi-och-dem-tänkande. Det är i alla fall de signaler motståndarna till sjukvårdsreformen sänder ut när de försöker hindra att ett förslag antas som skulle innebär att flera får det bättre till en lägre kostnad. Och det är när vi har den bilden klar för oss som vi lättare förstår de mekanismer som ligger bakom kriget mot Obamas sjukvårdsreform.

20091121 DN:s Lennart Pehrson rapporterar att Senaten röstar om Barack Obamas förslag till om en allmän statlig sjukvårdsförsäkring. Under rubriken Nu hård match väntar Obamas vårdreform beskriver Pehrson att Vita huset nu arbetar för att de demokratiska senatorerna ska rösta för. Republikanerna sluter samfällt upp mot. Obama har inte råd att förlora en enda av sina 58 demokrater och två oberoende.

20091122 I natt röstade sextio av de hundra senatorerna i USA:s kongress för att fortsätta debattera Obamas sjukvårdsreform. De motsträviga senatorerna från Louisiana och Arkansas övertygades om att inte gå emot. Men Mary Landruei och Blansche Lincoln reserverade sig med att säga att de slutligen kan komma att gå emot förslaget. Senator Judd Gregg sa dock att lagförslag som passerar den första omröstningen brukar bli lag. Obamas vision lever alltså vidare. Jag gratulerar USA för att ha bestämt sig att fortsätta överväga att bli ett riktigt land.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Andra bloggar om Obamas vision: USA-val.se och Det progressiva USA

måndag 16 november 2009

IF Metalls Löfven och Säikkälä känner sig lurade av arbetsgivarna

Vad menade skribenterna Stefan Jonsson, Göran Rosenberg och Göran Greider med att finanskrisen kommer att ta död på liberalismen och att en ny samhällsordning skulle vara i vardande? Det funderande jag på häromdagen under rubriken Kan facket stå emot arbetsgivarnas i nya ultranyliberalistiska världen? Då sammanfattade jag den tveksamhet till herrarnas resonemang som jag beskrivit i flera bloggposter. För att åskådliggöra detta har jag hittat på begreppet ultranyliberalism. Med det menar jag att arbetsgivarna tidigare inte haft med idag jämförbara möjlighet att välja. Globaliseringen har medfört att alla världens arbetare konkurrerar om samma jobb. Dessa och arbetaren flyttar närmast obehindrat över stora området. Och inom en inte allt för avlägsen framtid kommer också tjänstemannasidan att behöva förhålla sig till detta. De som trott och hoppats på en annan näringslivets moral än den krassa ekonomiska är fel ute. De tänkter utnyttja sitt vinnarläge maximalt. Det finns än mer anledning att prata om ultranyliberalism och ifrågasätta giltigheten i skribenterna idéer - och då särskilt Stefan Jonssons messisaktiga väntan på den vidsynte disponenten som ersättare för den egennyttiga entreprenören - när man idag ser Metalls utspel mot Svenskt näringsliv i Aftonbladet. IF Metalls Stefan Löfven och Veli-Pekka Säikkälä är besvikna över den uteblivna payoffen från att de i våras accepterade lönesänkningar. Löfven och Säikkälä konstaterar att "istället för att visa tacksamhet och respekt för dem som stod upp och tog smällen för att rädda företagens resultat bekostar nu arbetsgivarna stora annonskampanjer i flera tidningar för att angripa industriarbetarna. Annonsernas budskap att arbetarna ska stå med mössan i hand medan ledningarna åter tar ut orimliga löner känns minst sagt unken. Lika förlegad är den bakomliggande synen på industriell utveckling". Men detta har ju båda jag och Mona Sahlin förutsett. Även Kommunal vägrade att delta i diskussioner om sänkta löner. Ordföranden Ylva Thörn slog fast att detta är en lösning som hon "aldrig kommer att acceptera", trots hot om uppsägningar. Och hennes ställningstagande stämmer överens med den svenska modellen. Olönsamma verksamheter ska omstruktureras eller läggas ned. Man ska inte utföra konstgjord andning i onödan. Omställning är nyckelordet. Medan Jonsson, Rosenberg och Greider har en profetia om att rovdriftens tid på arbetsmarkanden är över lyfter alltså jag fram ultranyliberalismen, en ism med motsats innebörd, som ett tankeexperiment. För att överleva msåte vi göra som vi tvingsts till så många gånger förr, finna nya roller för oss själv. Ingen kommer nämligen att göra det åt oss. Men att hålla fast vid det gamla ser jag på sikt inte som en realistisk överlevnadsstrategi. Och den gode disponenten, finns han eller hon ens som filosofisk tankefigur?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

söndag 15 november 2009

Att ta debatten med Sverigedemokraterna har hittills fungerat dålig

I somras satte journalisten Stefan Jonsson upp näven för att slå fast att medierna måste granska Sverigedemokraterna innan det är för sent (DN 25/8). Det med anledning av att det stod allt mer klart att SD tar sig in i riksdagen. Jonsson menade att partiet bara kan motarbetas med en öppen debatt. På så vis skulle deras värdegrund avslöjas och väljarna övertygas om att inte rösta på dem. Den rationelle Jonsson hänvisade till en uppsats om att det saknas resonemang om Sverigedemokraternas bakomliggande ideologi samt undersökningar av vad de faktiskt gjort och inte gjort i kommuner där de har makt. "Tänk om vi för varje artikel om hur SD bör granskas också fick en artikel som granskade SD. Tänk om alla som frågar sig vem Sverige­demokraten egentligen är också söker upp en Sverigedemokrat och klargör sin ståndpunkt". Aftonbladet valde att ta upp stafettpinnen. Man lät publicera en debattartikel skriven av partiledaren Jimmie Åkesson samtidigt som man bullade upp med en mängd artiklar som skulle visa hur ovärdiga de är att ta plats i riksdagen. Under en veckas tid var det SD i alla dagstidningar och etermedier. Frågan är om detta var rätt åtgärd. Författaren Lena Sundström som granskat utvecklingen av främlingsfientlighet i Danmark, och beskrivit den i boken Världens lyckligaste folk. Jag uppfattar henne så att ju mer främlingsfientligheten exponeras desto elakare fäster den. Politiken blir i samma grad som den diskuteras accepterad som normal, i vart fall mindre kontroversiell. De Sifosiffror som idag presenteras av SvD pekar på att det danska exemplet är giltigt för Sverige. Sverigedemokraterna har nu 5,8 procent och är i dagsläget större än både Centerpartiet och kristdemokraterna. SD har ökat med 1,1 procent sen Aftonbladet drog igång sin antikampanj. ”Sverigedemokraterna har varit starkt exponerade före och under den här mätperioden. Det har varit en ordentlig marknadsföring av deras budskap", säger Toivo Sjörén, chef för Sifos opinionsundersökningar till SvD. Det bör väl nu stå klart för alla att argumentet inte biter på de missnöjda och främlingsfientliga. DN:s politiske kolumnist Henrik Brors menare i alla detta. "Till väldigt stor del beror nog uppgången på den enorma uppmärksamhet som Sverigedemokraterna fick under de sista veckorna i oktober. När Aftonbladet upplät sina spalter för partiledarens attack mot muslimer där de pekades ut som ett hot mot Sverige så ledde det till en större uppmärksamhet än partiet fått någonsin tidigare", beskriver Brors. Nu handlar det mer om de ska bli vågmästare eller inte. Vi troligen genomlida en mandatperiod med främlingsfientlig galenskapen och kanske minoritetsregering. Sannolikt får vi samma utveckling som när Ny Demokrati tändes och slocknade på 1990-talet. Och i den delen har de som Jonsson hänvisar till rätt. När det kommer till kritan får Sverigedemokraterna svårt att leverera. Det föder besvikelse bland väljare och rastlöshet internt. Så min medicin för att begränsa skadorna är att ligga lågt och, som alliansen idag säger, ta debatten i sakfrågorna när den är skarp. Man ska inte göra reklam för SD, vilket Aftonbladet först hade en policy om. Men hur det än går för Sverigedemokraterna betyder antagligen deras inträde i riksdagen att politiken vinklas i deras riktning. Som Lena Hennel skriver i SvD ges populismen ofta ett vidgat utrymme också av de etablerade partierna när ett populistiskt parti kilar in sig. Så var det med Ny Demokrati och så blir det säkert med SD.

20091119 DN rapporterar att Sverigedemokraterna når nya rekordsiffror. Hela 7,2 procent av väljarna skulle enligt en opinionsmätning rösta på SD om det vore val idag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Andra bloggar om Sverigedemokraterna: Dexion Jonas Morian Peter Andersson P-O. Kjellberg

fredag 13 november 2009

Alla KGB-typer som håller på med sorgearbete 20 år senare - LÄGG NER!

Halt, sa vakten bestämt när jag igår steg in i lokalen. Men vänligt? Det minns jag inte. Jag synade lokalen för att se om first lobbyist passerat. Tydligen inte än, kunde jag konstatera genom en okulärbesiktning av den dittills fåtaliga publiken. Jag lät hänga in rocken i garderoben i restaurangen på Malmskillnadsgatan, i hörnet i slutet av trappan som börjar nere på Tunnelgatan. Ni vet de steg som många menar att Christer Pettersson, med en släpande haltande stil, flydde via en kall februarinatt 1986, då Sverige förlorade oskulden. Jag tummade på mitt inköpta exemplar av FIB/Kulturfronts nyutgivna huvudnummer. Det från 1973 med kanske det mest klassiska av alla svenska journalistiska arbeten. Det med Jan Guillous och Peter Bratts IB-avslöjande. Redaktionen hade hux flux bestämt att så här 36 år senare ha ett re-releaseparty för utgåvan. Festen hölls på restaurang KGB. Spektakulärt? Klart rabaldret kring Guillous KGB-spionaffär var för bra att slarva bort. "Jag var ung och kollosalt naiv" har föremålet förklarade sina skumraskaffärer inför gårdagens event. Och Guillou ser ut att komma hel ur skandalen. Det gör bara den som inte skyr elden. För där stod han tre trappor ned och mötte våra nyfikna blickar. Efter bara ett litet tag, med ett par tjeckiska innanför västen, tog first lobbyist, född 1970, mod till sig och ropade på sin lätta skaraborgska – ”hörrudu Guillou varför skrev du inget i boken om KGB-kontakten”? "Bludder, bludder, bludder... det fanns så många grejer att skriva om ... bludder och bludder", får Guillou ur sig. First lobbyist syftade på Guillous under hösten utgivna biografi Ordets makt och vanmakt - Mitt skrivande liv. Strax före hade en finsk journalist, som såg ut att ha varit med när det begav sig, efter att ha frågat två gånger, fått Guillou att förklara att han blev maoist 1971. Hos gränsvakten vid utsläppet överhörde jag vår finske vän när han, medan han satte manchesterkepsen på plats, berättade att KGB-historien slagits upp stort i Finland. KGB är ett mindre problem där än Kinas Mao. Guillou betraktas numera möjligen med mindre skepsis öster ut. Och vi släpptes ut från KGB:s kvarter utan några som helst problem. KGB är inte vad det varit. Men är Guillou det? Han har under hösten i samband med marknadsföringen av sin biografi stolt trumpetat ut han är socialist. Vad menar han med det? Kan man vara det? Är det att ta på allvar eller bara något han håller sig med för att göra sig intressant i salongerna på Öfre Östermalm? Ja, ingen vet säkert hur hans version ska uppfattas. Men man kan inte hylla totalitäritet och samtidigt behålla en journalisk trovärdighet. Kanske dags att göra en ohly för att fortsätta få vara med att leka. Hur IB-affären nystades upp har utredaren Lars Olof Lampers beskrivit på Brännpunkt i Svd. Guillou sa att Lampers vet mer om detta än han själv. Det var en norskt, en .........

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdag 11 november 2009

Det lånades bättre på Gunnar Strängs tid - men visst fanns inflation

Vi står inför ett stort nationalekonomiskt dilemma. Ingen vet hur man lyckas med konststycket att både hålla konsumtionen igång och spräcka bobubblan. En hög ränta ger inte bara en lugnare bomarknad utan medför också bedövade konsumenter. Målet är att spräcka den påstådda bobubblan utan att markanden i övrigt kollapsar. Dagens låga ränta borgar för full fart på båda fronter. DN:s skriver idag i en huvudledare, under rubriken Farlig lånefest, att Riksbanken måste ta hänsyn till bostadspriserna när den sätter räntan. Inlägget får förstås så att låntagarna ska skrämmas till att inte agera ansvarslöst i sina bostadsaffärer. Sköter de sig inte höjs räntan. Vi får alltså ett slags repressiv räntestraff. Igår förklarade Finansinspektionens generaldirektör Martin Andersson och chefsekonom Lars Frisell, på DN-debatt, att myndigheten ska skärpa kontrollen av bankernas utlåning. De avser att bevaka så att bankerna har tillräckligt hög likviditet. Martin Flodén på bloggen Ekonomista är skeptisk till förslagen samtidigt som han säger nej till bland annat höjd fastighetsskatt, höjd stämpelskatt och minskade möjligheter till ränteavdrag. Han menar att den låga räntenivån är önskvärd för att bidra till en återhämtning av konjunkturen, att det skulle vara olyckligt om utvecklingen på bostadsmarknaden förhindrar denna politik. "Alltså är det rimligt att liksom Riksbanken försöka se alternativa åtgärder för att motverka bobubblor.” Flodén försöker hitta en spetsigare åtgärd. Hans förslag är att tillfälligt förbjuda nybelåning till obunden ränta. ”Ett sådant förbud skulle tvinga hushållen att fokusera mer långsiktigt.” Tanken bygger på att låntagaren i sådant fall handlar rationellt genom att inte förköpa sig - det ser det ekonomiska incitamentet till. Men Flodén konstaterar att hans förslag troligen mest är en skrivbordsprodukt. Inte för att det i sak är dåligt utan för att det är apart och att lagstiftaren sannolikt inte är beredd att göra nödvändiga ändringar i kreditlagstiftningen. Hur vi vänder oss har vi alltså ändan bak. Vi står inför en annalkande inflation och har bara en politik. En som igen kommer att lägger sig likt en våt filt över hela marknaden. Jag har ingen lösning, men konstaterar att det lånades bättre på Gunnar Strängs tid, då lånemarkanden fortfarande var reglerad. Bankdirektörerna fick i led på ministeriet redovisa sina utlåningsvolymer. Den som inte höll sig inom ramarna fick skämmas. Det ville ingen. Därför var det då svårt att få lån. Dagens avreglerade system är därför rättvisare. Den med tillräckliga ekonomiska muskler får låna. Strängs korporativa låda var möjligen praktisk och höll bankerna på mattan. Men vad hade den för effekt? Jag vill minnas att vi också då inflation.

20091112 Jag var helt i onödan bekymrad igår. Nu meddelar både DN och SvD att köpfesten på bomarknaden kan vara över. Trenden pekar på nedåtgående priser. Det hänger samman med att köparna tagit varningarna om räntehöjningar på allvar. Det verkar alltså som att det räckte att ropa högt för att få folket att rätta in sig. Betyder då detta att vi inte längre har en bobubbla? Samtidigt verkar det inte ha varit någon ko på isen, för SCB meddelade idag att vi inte har någon inflation. Och det vara bland annat den sänka räntekostnader som bromsade utvecklingen. Fast den informationen det mest på ända. Hur det skulle gått om Riksbanken höjt räntan?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 9 november 2009

Kan facket stå emot arbetsgivarnas i nya ultranyliberalistiska världen?

Mitt under mesta finanskrisen i vintras siade några glada kulturradikaler om en ny tid, eller kanske mer en gammal ny tid. Skribenten Göran Rosenberg inledde med att förutse liberalismens död och samhällets återkomst (DN 10/12-08). Makten skulle snart förskjutas från marknaden till staten eftersom marknaden misslyckats med att lösa människors behov av trygghet. Någon vecka senare hänvisade skribenten Stefan Jonsson till en kontinental debatt och beskrev hur den egennyttiga entreprenören snart kommer att ersättas av den vidsynte disponenten (DN 19/12-08). De som tidigare trodde och hoppades på näringslivets girighet, de tror och hoppas i dag, enligt Jonsson, på näringslivets moral. Kan tänka mig att Jonsson bidat sin tid sen han för sex år sedan intervjuade marxisten Immanuel Wallerstein som berättade om kapitalismens snara död (DN 27/11-03). Han satt ju redan med facit. Skribenten Göran Greider avslutade för den här gången de profetianska tankarna (DN 28/1-09). Han pekade på olika keynesianska satsningar, både internationellt och här hemma, och menar att statens betydelse kommer att öka och måste erkännas (DN 28/1-09). Jag var redan då skeptisk till Messisstämningen. Och snart landade Metalls överenskommelse med arbetsgivarna om sänkta löner för sina medlemmar, motiverade av behovet av att rädda jobben. Jag lanserade i skenet av detta, i motsats till kulturradikalernas vision, begreppet ultranyliberalism. Enligt min mening kommer verklighetens folk att få slita hårt och billigt för att inte bli av med jobben till lågprisländerna. Och jag var inte ensam i min negativa inställning. Också Mona Sahlin målade upp en dystopisk bild när hon med anledning av detta talade om ett kommande samhälle där bara den starke överlever. Inte blir jag heller mindre stärkt i min övertygelse efter att ha läst Svenskt näringslivs utgångspunkter inför 2010 års avtalsförhandlingar. Det saknas utrymme för löneökningar samtidigt som arbetsgivarna bland annat kräver att arbete ska utföras när det behövs och att företag ska räddas. Mot detta står arbetarrörelsens på pappret okompromissbara krav på ökade löner. Men efter att Metall blottat strupen en gång undrar jag om facken har tillräckliga muskler. Få lär i alla fall skrämmas. Den globala marknaden finns där, hur gärna man än vill bortse från den. Facken är därför så rädda att förlora jobben dit så att de tvingas vika sig lätt igen. Kanske inte idag eller imorgon men helt säkert i övermorgon. Vad ska de annars göra i den ultranyliberalistiska ordningen, med de egenyttiga entreprenörerna? Där inte längre överenskommelsen mellan arbetsmarknadens parter gäller om att företag som inte kan betala marknadsmässiga löner ska gå under. I stället kan arbetsgivarna välja den som säljer sig för lägsta lönen. Det är en lång väg från idén om solidarisk lönepolitik, faktiskt närmare det gamla disponentsamhället vi en gång hade.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

söndag 8 november 2009

Ska president Barack Obama ändå baxa igenom sjukvårdsreformen?

Från att ha varit näst intill uträknad och driftkucku för en icke-politik har USA:s president Barack Obama visat handlingskraft och intagit politisk terräng genom att vinna ytterligare en omröstning om den statliga allmänna sjukförsäkringen. Representanthuset röstade i natt efter en lång och het debatt, med siffrorna 220-215, för Obamas vision. Kongressens budgetanalytiker har bedömt att förslaget gör att runt 96 procent av befolkningen täcks av en sjukförsäkring mot dagens 80 procent. Det är bland annat mot den bakgrunden som Obama hyllade beslutet som "historiskt" och sa sig vara övertygad om att även senaten kommer att anta denna version av förslaget. DN:s Anders Bolling har närmare beskrivit olika fakta kring förlaget och dess effekter samt förklarat de olika politiska turerna. Och kanske blir slutet gott nu när även den för några dagar sedan djupt pessimistiske Lennart på USA-bloggen idag menar att Obama nog trots allt ser ut att kunna baxa reformen hela vägen. Men han sätter ändå upp ett varningens finger för den kristna högern. Många kyrkor betalar för sina fattiga församlingsmedlemmars sjukvårdskostnader. Utan den rollen tappar kyrkorna sannolikt greppet om dem som i sitt beroende av denna välmening kompromissar med den religiösa saken. Accepterar man det? Knappast. Det är alltså inte bara kapitalet, i form av försäkringsbolag och läkemedelsföretag, som har att förlora på ett förverkligande av den dröm som många delar med Obama. Som jag tidigare berört här på bloggen ska heller inte kraften i kritiken från dem som förlorar på att fler släpps in i sjukvårdssystemet inte underskattas. De handlar om de med försäkringar som garanterar dem en viss vård och som leds av förre vicepresidentkandidaten Sarah Palin. Den gruppen kommer att få göra eftergifter. Dessutom ogillar de flesta generellt federalt inflytande. Men hur den nu än går blir striden i Senaten stenhård. Många har olika intressen att försvara. Mycket hänger på i vilken omfattning Obama kan mobilisera sina partikamrater. Och just idag talar nästan allt för att också USA snart har samma typ av allmänna sjukvårdsförsäkring som den moderna demokratiska världen i övrigt. Men bara häromdagen såg det ju annorlunda ut. Demokraterna går just nu dåligt i olika val. Därför kan politiker från konservativa stater för sin politiska överlevnad tvingas att distansera sig från Obama. Man får i detta sammanhang inte ta allt för lätt på att 39 demokrater i Representanthuset faktiskt röstade emot sin president och att bara en republikan gick emot sin partilinje. Fortfarande är därmed osvuret bäst. Det här är nämligen politik på högsta nivå och då finns det alltid olika syn på vad som är bäst för de flesta. I sådana sammanhang ges ibland egenintresset företräde. Och då vet man aldrig vad som händer eller rättare sagt vem som har det mesta och viktigaste egentintresset.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 7 november 2009

S måste rädda MP:s Maria Wetterstrand från politikernas sophög

De popularitetssiffror för Maria Wetterstrand som idag presenteras av DN gör det inte lättare för Miljöpartiet att kasta ut henne från toppen 2011 när partiet stadgeenligt ska utse nya språkrör. Partiet skiftar ledning vart nionde år. Och medan vi ser allt mindre av Peter Eriksson går Wetterstrand opinionsmässigt från klarhet till klarhet. Partiet är för dagen det tredje största. Maria Wetterand har klättrat snabbt från fjärde till andra plats på förtroendetoppen, förbi både Socialdemokraternas Mona Sahlin och Centerpartiets Maud Olofsson. Enligt DN/Synovates mätning säger 38 procent av väljarna sig ha stort förtroende för Wetterstrand, jämfört med förra mätningens 29 procent. Hon får mycket beröm för sina framträdanden i teve och i riksdagen det senaste halvåret. Så om partiets medlemmar inför den nyligen genomförda kongressen i Örebro var oroliga över partiets framtida ledning har de nog snart panik. Dessutom har varannan rödgrön sympatisör stort förtroende för MP-språkröret. Hur kommer MP-världen att fungera utan Maria Wetterstrand och hur kan nya språkrör fungera om nuvarande tagit plats i 2010 års nya regering? Det är frågor som det idag inte finns svar på men som nog ger en och annan ond i magen. Men det finns en lösning som jag varit inne på tidigare. Vägrar MP att göra Maria Wetterstrand till en riktigt vanligt partiledare, nu när politiken ändå är ensad (likriktad med de övriga sex riksdagspartierna), får Socialdemokraterna transformera Wetterstrand till sin och låta henne bli ordförande för det gamla arbetarpartiet. För även om Miljöpartiet i grunden är ett högerparti ser medlemmarna och ledningen sig som vänstermänniskor. Och ska vi ha ett informellt tvåpartisystem i riksdagen spelar det väl mindre roll vem av Mona Sahlin och Maria Wetterstrand som är på toppen. Den bäste ska vara hövding. När jag i samma veva reder ut de eventuella alternativen och plötsligt projicerar en bilda av pysslaren Thomas Bodström som den främste inser jag att vi måste rädda Wetterstrand från politikens sophög. Ändrar inte Miljöpartiet sina statuter måste istället Socialdemokraterna lyfta fram henne som sin drottning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag 5 november 2009

President Barack Obama alltmer ensam i sin kamp för att förändra USA

Igår oroade jag mig över USA:s president Barack Obamas möjligheter att driva en självständig politik. Idag beskriver USA-bloggen hur de oavhängiga nu lämnar president Obama. Väljarna utan självklar politisk hemvist söker en ny. Och eftersom presidenten, till skillnad från förre presidenten Bush gjorde, saknar en sammansvetsad politisk koalition bakom sig, utan hämtar stöd av en blandning av progressiva och konservativa demokrater, kan nästa års kongressval bli en mardröm för honom. Särskilt mot bakgrund av att demokraterna häromdagen förlorade två viktiga guvernörsval. Det handlade om Virginia och New Jersey. Stater som stödde Obama under presidentvalskampanjen. Nu handlar det snart om att hinna att distansera sig från en impopulär förlorare. Många menar därför att Obamas allians är i gungning och att jublande republikaner är på frammarsch. Att Obama är försvagad står alltmera klart. Lennart på USA-bloggen skriver att "valresultatet betyder att Obama nu inte kommer att kunna få de allt mer oroliga demokraterna bakom sig i klimatfrågan och sjukförsäkringsfrågan." Liksom jag vid flera tillfällen skrivit är Lennart nu mer övertygad om att Obama bara sitter mandatperiod ut. Jag tror att norska fredspriskommittén gjorde sitt för att påskynda förloppet. Att bli thorbjørnad är ingen lek. Man kan på ett par dagar gå från att vara lovande med en lysande framtid till att vingla framför stupet. Närmaste dagargna ligger det mycket i potten för Obama. Många har satt stor tilltro till att han ska göra världen bättre. Hinner han vända trenden eller är han snart uträknad? I den andra vågskålen finns kanske Sarah Palin.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Klimatkonferensen, Sjukvårdsreformen, Fredrik Reinfeldt, Sarah Palin, Afghanistan, Irak, Fredspriset, Thorbjørna, Nobel Peace Prize, Thorbjörna

onsdag 4 november 2009

Fredspriskommittén tillkännagivande var proppen ur för Obamakomiken

Fredspriskommitténs thorbjørning av USA:s president Barack Obama har inneburit att han nu är tillåtet villebråd för häcklarna. Tillkännagivande visade sig verkligen vara den politiska björntjänst presidenten allra minst behövde i detta läge när så mycket står på spel för honom. Men proppen är ur och det är helt i sin ordning att urskiljningslöst driva med presidenten och hans hittillsvarade icke-politik. Många politiska komiker och kommentatorer gör sig lustiga på hans bekostnad. De upprättar långa listor över allt han inte gjort och himlar med ögonen när de konstaterar att han exempelvis inte stängt Guantanamofängelset inom utlovad tid eller stoppat krigen i Irak och Afghanistan. Ingen tror heller att Obama kan undvika att utöka konflikterna. Så det är nu mer tvärtom mot vad han lyfte fram som sina hjärtefrågor under presidentvalkampanjen - eller status que jämfört med George W Bushs dagar. Man beskriver därför Obama som den som gått från yes we can till no we can't. Aftonbladets Wolfgang Hansson anger i sin blogg den politiska stämningen i USA som så att Obamas smekmånad nu är över, nästan ett år efter att han tillträdde posten. Att presidenten är svag visar också hur trögt förhandlingar löpte med Fredrik Reinfeldt och några av hans EU-kollegor inför decembers klimatkonferens i Köpenhamn. Och nu säger man att förväntningarna på konferensens måste tonas ner. Vad som mot den bakgrunden ligger bakom Obamas uttalande om behovet av "att öka tempot för att nå framsteg i Köpenhamn och för att hindra en framtida ekologisk katastrof" är oklart. Ännu mindre kan något entydigt sägas om vilken vikt man ska lägga i orden. Vi vet att det kan komma att kosta för det amerikanska folket att göra allvar av en radikal klimatpolitik. USA står ändå för en fjärdedel av de samlade koldioxidutsläppen. Obama behöver därför hålla hemmaopinionen lugn så att mörkermännen med kapital och informell makt inte får fritt spelrum med sitt intrigerande. Inte minst för att skapa utrymme för sin vision om en statlig allmän sjukvårdsförsäkring. Blir det för många inrikespolitiska konflikter minskar förutsättningarna att baxa igenom reformen. Detta arbete har heller hittills inte varit smärtfritt. Hur konstigt det än låter verkar få vilja ha den. Visionen riskerar därför att bli rejält urvattnad - om det ens blir något kvar, särskilt med en kraftlös president i ledningen. Men det är åtminstone helt säkert att Obama snart måste visa att han är en smart politiker och inte bara en talare. Han kan inte mycket längre vara en do nothing president. Ändrar han inte på detta blir han inte omvald. Och det skulle medföra en stor politisk pinsamhet samtidigt som det är dåligt för alla de goda saker han står för. Det är med honom det finns ett mandat att förändra. Han måste därmed hålla den inrikespolitiska balansen och undvika att hamna i samma politiska limbo som Bill Clinton, att tvingas koncentrera sig på att försvara sin person istället för att driva politik för flertalet. Jag ser dock ingen självklar väg eller stig att inleda marschen längs. Jag förutsätter emellertid att Obama snart finner en. Alternativet är nämligen obehagligt, för ett intill nyligen skadeskjutet GOP håller som bäst på att slicka såren. Gläntas det på Vita husets dörrar är republikanerna strax inne igen. Och främst är då kanske den reaktionära Sarah Palin, som nu bidar sin tid och håller kontakt med omvärlden via sin facebook. Hua. Får inte Obama ordning på sina grejer ser det internationella politiska läget inte bra ut - snarare riktigt läskigt galet oförutsägbart.

20091112 Svante Axelsson, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen, och Lasse Gustafsson, generalsekreterare Världsnaturfonden, kräver på SvD:s Brännpunkt att EU:s ordförande Fredrik Reinfeldt, tillika vår statsminister, sätter press på USA inför klimatkonferensen.

20091113 Rödgrön opposition kritiserar nu regeringen för att för tidigt gått ut med ett budskap om att förväntningarna på Köpenhamnskonferensen bör skruvas ner. Maria Wetterstrand menar att man inte kan gå in med en så defensiv utgångspunkt i en förhandling.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,