Det lånades bättre på Gunnar Strängs tid - men visst fanns inflation

Vi står inför ett stort nationalekonomiskt dilemma. Ingen vet hur man lyckas med konststycket att både hålla konsumtionen igång och spräcka bobubblan. En hög ränta ger inte bara en lugnare bomarknad utan medför också bedövade konsumenter. Målet är att spräcka den påstådda bobubblan utan att markanden i övrigt kollapsar. Dagens låga ränta borgar för full fart på båda fronter. DN:s skriver idag i en huvudledare, under rubriken Farlig lånefest, att Riksbanken måste ta hänsyn till bostadspriserna när den sätter räntan. Inlägget får förstås så att låntagarna ska skrämmas till att inte agera ansvarslöst i sina bostadsaffärer. Sköter de sig inte höjs räntan. Vi får alltså ett slags repressiv räntestraff. Igår förklarade Finansinspektionens generaldirektör Martin Andersson och chefsekonom Lars Frisell, på DN-debatt, att myndigheten ska skärpa kontrollen av bankernas utlåning. De avser att bevaka så att bankerna har tillräckligt hög likviditet. Martin Flodén på bloggen Ekonomista är skeptisk till förslagen samtidigt som han säger nej till bland annat höjd fastighetsskatt, höjd stämpelskatt och minskade möjligheter till ränteavdrag. Han menar att den låga räntenivån är önskvärd för att bidra till en återhämtning av konjunkturen, att det skulle vara olyckligt om utvecklingen på bostadsmarknaden förhindrar denna politik. "Alltså är det rimligt att liksom Riksbanken försöka se alternativa åtgärder för att motverka bobubblor.” Flodén försöker hitta en spetsigare åtgärd. Hans förslag är att tillfälligt förbjuda nybelåning till obunden ränta. ”Ett sådant förbud skulle tvinga hushållen att fokusera mer långsiktigt.” Tanken bygger på att låntagaren i sådant fall handlar rationellt genom att inte förköpa sig - det ser det ekonomiska incitamentet till. Men Flodén konstaterar att hans förslag troligen mest är en skrivbordsprodukt. Inte för att det i sak är dåligt utan för att det är apart och att lagstiftaren sannolikt inte är beredd att göra nödvändiga ändringar i kreditlagstiftningen. Hur vi vänder oss har vi alltså ändan bak. Vi står inför en annalkande inflation och har bara en politik. En som igen kommer att lägger sig likt en våt filt över hela marknaden. Jag har ingen lösning, men konstaterar att det lånades bättre på Gunnar Strängs tid, då lånemarkanden fortfarande var reglerad. Bankdirektörerna fick i led på ministeriet redovisa sina utlåningsvolymer. Den som inte höll sig inom ramarna fick skämmas. Det ville ingen. Därför var det då svårt att få lån. Dagens avreglerade system är därför rättvisare. Den med tillräckliga ekonomiska muskler får låna. Strängs korporativa låda var möjligen praktisk och höll bankerna på mattan. Men vad hade den för effekt? Jag vill minnas att vi också då inflation.

20091112 Jag var helt i onödan bekymrad igår. Nu meddelar både DN och SvD att köpfesten på bomarknaden kan vara över. Trenden pekar på nedåtgående priser. Det hänger samman med att köparna tagit varningarna om räntehöjningar på allvar. Det verkar alltså som att det räckte att ropa högt för att få folket att rätta in sig. Betyder då detta att vi inte längre har en bobubbla? Samtidigt verkar det inte ha varit någon ko på isen, för SCB meddelade idag att vi inte har någon inflation. Och det vara bland annat den sänka räntekostnader som bromsade utvecklingen. Fast den informationen det mest på ända. Hur det skulle gått om Riksbanken höjt räntan?

Läs även andra bloggares åsikter om Styrränta, Boränta, Bobubbla, Fastighetspriser, Bostadsränta, Fastighetsbubbla, Finanskris