tisdag 28 april 2009

Kanske galenskapen för med sig det goda och ger oss ett tvåpartisystem

Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson skriver idag på Politikerbloggen att blockpolitiken inte är helig. Utgångspunkten för uttalandet är ett scenario om en ny sammansättning av partier i riksdagen efter valet 2010 som minst sagt kan röra till det parlamentariska läget, ett ut och kanske två in. Troligen kommer inget av dagens block att kunna bilda egen majoritet. Peter Eriksson säger bestämt att han inte tänker sätta sig en minoritetsregering. Istället tycker han att den tänkta parlamentariska situationen motiverar ett rödgrönt samarbete med något av mittenpartierna. Det måsta vara Folkpartiet och/eller Centerpartiet han siktar in sig på, för en spricka i Alliansen verkar nu bara vara möjlig om Kristdemokraterna åker ur. Vi skulle då enligt dagens opinionsläge ha en majoritetsregering bestående av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och/eller Folkpartiet, alla med krav på ministerposter. Är det en önskvärd laguppställning? Naturligtvis inte. Vi skulle ständigt riskera nyval och inget av partierna har kraft nog att genomföra sin politik. Den osäkra politiska situationen riskerar att dra ned oss i ett ekonomiskt och politiskt kaos. Jag vill dessutom, lika lite som de flesta andra väljarna, ha en minoritetsregering. Egentligen önskar jag ett rent tvåpartisystem, varför inte bestående av ett rött och ett blått parti. Men jag kan också, även om det inte garanterar majoriteter, tänka mig en rejält höjd riksdagsspärr, varför inte till 12 procent. Det skulle åtminstone få småtupparna att sluta med sina brösttoner och tvinga dem på rygg för att tigga om kärlek. Denna minoriteternas dominans av svensk politik skulle genast upphöra. En spärr av den arten är också ett effektivt hinder mot att galenskapen tar sig in i det politiska finrummet i form av Sverigedemokraterna och Piratpartiet. Men jag tror ändå att vi i praktiken ganska snart har ett tvåpartisystem. Alliansen, som idag med ett Kristdemokraterna på 3,9 procent har egen majoritet, kommer att inleda ett ännu närmare valsamarbete senast då det står klart att ett av partierna inte tar sig in riksdagen. Det kan ske genom samma valtekniska samarbete som en gång gav kristdemokratiskt samlingsparti ett centermandat. Därmed tvingas rödgrönt att gå till val med en mer synkad plattform. Och kanske kan vi då konstatera att hotet från det galna lett till att vi fått en mer förutsägbar politisk verklighet på riksplanet, eller som man brukar formulerade det: inget ont som också har något gott med sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2 kommentarer:

Hansherman sa...

Frågan är möjligen lite större om man vill. Vårt system bygger på kollektiva beslut i en regering som i enlighet med parlamentarismen tolereras av riksdagen som väljs med ett proportionellt val system.

Alla beslut av regeringen bereds. RK ägnar större delen av tiden åt EU och att bereda varandras ärenden. Det är svårt ställa någon till ansvar. Det är svårt att personväljas.

Lite mer drag är det i England. Majoritetsval i en mans valkretsar. Ministerstyre med två års kontrakt. Om ministern inte lever upp till målen så kan det sluta i TV-sända "förhör" i överhuset om man levt upp till målen.

Med ett majoritetsvals system löses de problem du beskriver.

Själv tycker jag det är rätt spännande med vår beredande regering. Men förändring skulle vara rätt kul också.

Tomas Agdalen sa...

Hansherman: Ställer upp på varje ord. Jag tror att jag bara blir mer anglofil för varje dag. Men så har jag precis kommit hem från Läckerbiten. Så jag är inte så tillräknelig just nu. Men mina vänner håller jag högt. (skrivit på natten i ett annat tillstånd och nu redigerat)