100 steg till undrar om vi verkligen behöver ett odemokratiskt FN

Sedan jag läst Arne Ruths och Dilsa Demirbag-Stens artikel på dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet undrar jag vad vi ska med FN till. Den 26 mars antog nämligen dess människorättsråd en resolution om att religionskritik ska betraktas som ett brott. Det spelar alltså ingen roll hur totalitärt eller odemokratiskt ett statsstyre är så länge detta har en religiös utgångspunkt, för då kan det inte kritiseras. Och det finns olika exempel på sådana stater. Däremot är det fullt legitimt att ha åsikter om stater som bygger på liberala demokratiska värderingar. Det senare är naturligtvis helt i sin ordning, men att inte få göra det förra känns som upp och ned vända världen. Men så är ju jag uppväxt på 1970-talet. Under den epok skolorna i Sverige lärde ut vikten av att varje människa har ett kritiskt förhållningssätt till makten, vi tillsammans med våra föräldrar såg filmer som Fahrenheit 451 och lite senare själva lyssnade på samhällsomstörtare som till exempel The Clash. I våra föräldrars ungdom regerade beatnikarna med sin peace, love and understanding. 100 steg till vill veta mera om resonemangen bakom FN:s ställningstagande. Hur det kunde bli på detta vis. Men det har, som Ruth och Demirbag-Sten konstaterar, svensk media inte berättat om. Det har i den frågan varit tyst som i graven. Skribenterna ger en liten vink om tingens ordning genom beskrivningen av att demokratierna numera är i minoritet i FN. Så medan vi i Sverige har haft fullt upp med bland annat Wanja Lundby-Wedin, SAAB och olika skojigheter slängde de på oss en resolution som vi absolut inte vill ha, och det utan att vi ens visste om det. Det säger en del om temperaturen i världen. Den konspiratoriskt lagde skulle också utan att behöva skämmas kunna säga att den utsatts för klassisk entrism. De odemokratiska har kidnappat vårt stolta världssamvete.

Läs även andra bloggares åsikter om FN, FN-resolution, Religion, Religionskritik, Demokrati, Liberalism