måndag 22 december 2008

Julledig på 100 steg till

Superbloggarn har varit kraftigt förkyld och inte orkat tänka klart. Det syns inte minst på de senaste osammanhängande inläggen. Jag har nu bestämt att jag tar bloggledigt över jul och nyår. Väl mött på andra sidan. Då ska jag ta tag i den analytiska stringensen. (Vilken märklig känsla det är att en morgon få vakna upp utan feber, att få vara stark igen. Nu väntar julklapparna för barnen och julsnapsen för bloggarn.)

fredag 19 december 2008

100 steg till menar att vi har att se fram emot en ultranyliberalism

Under rubriken ”Krisen ingen naturkatastrof” jämför idag kulturskribenten Stefan Jonsson i Dagens nyheter svensk och tysk ekonomijournalistik. Han har iakttagit skillnader i hur den pågående globala finanskrisen behandlas. ”I Sverige gäller /.../ den enskildes plånbok och svenska företags besvär" medan man i Tyskland hellre tar ”fasta på orsakerna och skildrar politiska, ideologiska och vetenskapliga sammanhang". Detta sätter Jonsson i relation till den i världen pågående diskussionen om ett ekonomiska paradigmskifte (jfr. Göran Rosenberg i samma tidning 10/12 där han förutser liberalismens död och "Samhällets återkomst”). Vidare beskriver Jonsson att man t.ex. i Le Monde diplomatique diskuterat idéer som idag förespråkas av dem som igår förespråkade nyliberalism. Den egennyttiga entreprenören har bytts mot ansvarsfulle och vidsynte disponenten. Och de som tidigare trodde och hoppades på näringslivets girighet, de tror och hoppas i dag på näringslivets moral. Genom att tyska tidningar publicerar idéartiklar om kapitalismens kris på sina ekonomisidor undersöks orsakerna till krisen och granskas tänkbara alternativ till den rådande ekonomiska världsordningen. Det ”skapar förutsättningar för ett förnuftigt politiskt samtal om vilka åtgärder som behövs”. Möjligen har vi enligt Jonsson en förstående renässans för marxism och/eller värdekonservatism. 100 steg till är tveksam till analysen. Jag tror snarare vi har att se fram emot en tid av ultranyliberalism. Det bl.a. mot bakgrund av de villkor president George W Bush idag ställde för miljardlånet till USA:s bilindustri. Inte bara cheferna måste se över sina krav. Det gäller även de hittills ”privilegierade” bilarbetarna. Olika villkor, som t.ex. pensions- och sjukförmåner, kommer att bli föremål för omprövningar och försämringar. Detta för att få tillbaka konkurrenskraften. Lite så uppfattar jag också den svenska regeringens hållning mot Saab och Volvo. Det låter som en ytterligare anpassning mot de markandsekonomiska principerna. Så, hur nu diskussionen än förs om olika politiskt potentiella ekonomiska system så verkar ändå den nu osexiga marknadsekonomin vara svaret även framöver. Varje industri tvingas att i en global konkurrenssituation motivera sin överlevnad genom att ge så stora avkastningar som möjligt. För oss med knappa marginaler blir det än viktigare att bevaka plånbokens tjocklek. Jag tror inte världen är mogen att igen pröva något av de olika alternativa system som tillämpades under förra seklet, i vilka plånboksfrågorna, i alla fall på ett teoretiskt plan, var mindre viktiga för enskilda. Och jag hoppas för alltid slippa den ”vidsynte disponenten”. Jag vill ha en seriös motståndare i avtalsförhandlingarna, som jag dessutom kan betrakta mig jämbördig mot.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 18 december 2008

Vackre Syd Barrett grundade Pink Floyd och gick bort sig bland pillren

Pink Floyd bildades på 1960-tal av den bildsköne och experimentelle Syd Barrett. Då var bandet ett av många andra spännande i ett vibrerande poplondon. Det var alltså ett på många sätt annat band än det som på tidigt 1980-tal, utan Syd Barrett, slog till med mastodontprojektet, och kanske bandets konstnärliga höjdpunkten, "The Wall". Plattan slutade i en megauppsättning på Wembley och en lätt surrealistisk film med en ung Bob Geldof i huvudrollen, som fram till dess mest var känd för att ha sjungit låten om måndagar. Superbloggarns första möte med Pink Floyd skedde dock genom vinylen "Wish Your Were Here". Plattan inhandlades någon gång i skiftet 1970/1980-tal på Paus i Enköping. I titellåten beskrivs hur de övriga i bandet saknade Syd Barrett som en dag, efter ett decennium av pillerätande, tog sitt pick och pack och flyttade hem till sin mamma i trakterna av Oxford - den engelska universitetsorten. Där blev han kvar medan Pink Floyd alltså erövrade världen. Sedan Barrets utträde ur världen som vi känner den talade han inte med någon utanför familjen om det ställningstagande han gjorde den där morgonen när han plötsligt bara vara borta. För övrigt talade han inte om något alls, som jag har förstått det. Syd Barret skrev en av 1960-talets bästa poplåter. Hör David Bowie framföra "See Emily Play" på obeskrivligt fantastiska "Pin Ups". Ni som är med i Facebook kan gå med i den särskilda gruppen för Syd Barrett. På Youtube finns hur mycket som helst om Syd Barrett. Några sköna och tidstypiska toner finns i denna jam session. Lyssna också på Pink Floyds tribut på "Shine On You Crazy Diamond". Konstnärer som Syd Barrett bar populärmusiken ett steg längre. Tack för det!

Finns ett tillväxtsamhälle som förre språkröret Schlaug kan leva med

Superbloggarn lyssnade igår på en skön diskussion i P1:s Studio ett mellan miljöpartiets gamle språkrör Birger Schlaug och Svenskt Näringslivs ekonom Jonas Frycklund. Det var nolltillväxt mot tillväxt eller icke-konsumtion mot konsumtion. Ni som har följt gamla bloggen vet på vilka grunder jag hyllar konsumtion, men det låter ju alltid vettigt när människor säger att vi inte kan fortsätta att pressa jorden på dess tillgångar. En linje som Schlaug företräder. Ett motsatt synsätt faller liksom, i alla fall i teorin eller förresten kanske också i praktiken, på sin orimlighet. Fast samtidigt ligger det ju något i det Frycklund säger om att den panik nuvarande icke-konsumtionen nu skapar visar hur viktigt det är att tillväxten hålls igång. Den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, har ju sänkt sin styrränta till den extremt låga nivån noll för att få igång hjulen. Bloggarn tänker också på sitt orange kuvert som ibland dyker upp, slumpmässigt i tid verkar det som. Det enda jag förstår av informationen är rutorna som visar storleken på min månadsinkomst som pensionär utifrån olika tillväxtprognoser. Summan i rutan utan tillväxt skrattar jag inte åt. Jag funderar också över hur vi ska kunna hålla igång sjukförsäkringssystemet, med bl.a. sjuk- och föräldrapenning, när tillväxten upphör. Dessutom undrar jag vad folk ska arbeta med i ett samhälle utan ekonomiskt tillväxt? Är det inte helt enkelt så att det förre språkröret egentligen talar om är ett annat samhälle än det vi idag har skapat? Ett med en mindre utvecklad social ingenjörskonst. Ett där det inte är självklart att varje person ska få det bättre. Man kommer kanske istället att ange en levnadsstandard på en lägre nivå som var och en får nöja sig med. Hur länge ska det t.ex. dröja innan det faktum att vi är många som dagligen förflyttas till och från olika arbetsplatser på allvar ifrågasätts utifrån miljösynpunkt? Här i Stockholm reser många minst ett par timmar om dagen. Jag kan tänka mig att det finns resurser att spara genom att t.ex. bara en medlem av ett kollektiv förvärvsarbetar. Naturligtvis innebär det en inskränkning i individers frihet och möjlighet till personlig utveckling, men nu är det miljön vi pratar om och den går väl före - eller hur? Vilket pris är vi beredda att betala för miljön? Kan vi ha tillväxt och en nöjd Schlaug? Kan vi ha ett modernt människovänligt samhälle utan tillväxt? Inte vet jag, men det lät inte så igår.

onsdag 17 december 2008

Varför är en dom så bra den ena dagen och så dålig den andra?

Jag minns en promenad i Uppsala mellan två seminarier tillsammans med två kurskamrater. Som jur.stud. diskuterade vi naturligtvis juridiska spörsmål. Samtalet pågick medan vi gick nedför Carolinabacken, mot Fyrisån. Det var precis när vi börjat skolningen, i slutet av 1980-talet. Jag var halvung och halvsnupen, men - precis som nu - full av idéer och med en associationsförmåga snabbare en tåget och stringentare än Horace Engdahls dittills samtliga skrivna texter. Det var med den självsynen jag frågade om inte reglerna inom straffrätten, t.ex. om häktning, verkade läskiga. Jag hade upptäckt att egentligen vem som helst på förhållandevis godtyckliga grunder kan bli inlåst. Min känsla var att det i många fall är tillräckligt att en auktoritet misstänker någon för ett begånget brott. "Nej, så är det inte", svarade man och fortsatte "att det är bara brottslingar som kan drabbas av inlåsning. Det finns ju ett system för detta". Bloggarn har senare i livet fått viss bekräftelse på att det krävs ett visst mått av bevisning för att en häktning ska kunna beslutas och genomföras. Men reglerna är trots allt oprecisa. Den som bedömer en framställan av en åklagare, t.ex. om en häktning, sätter många gånger själv ribban för vad som krävs. Ibland är den lägre och ibland högre än kollegornas. Det finns ingen lista med objektivt godtagbara skäl för en häktning. Det handlar till synes och sist om individuella bedömningar. Detta är ju naturligtvis inte ett rättssäkert system. Som del av allmänheten vill man ju bli behandlad som andra, dvs. enligt någotsånär förutsägbara objektivt fastställda kriterier. Av detta kan vi dock på en hyggligt säker grund dra slutsatsen att domstolar inte sysslar med sanning. Man arbetar istället med trovärdigheter, vad som verkar mest rimligt. En del gånger är det trovärdiga dock inte alls sant, eller ens i närheten av att vara sant. För några år sedan satte Hans-Gunnar Axbergs rapport "Felaktigt dömda" igång en het debatt om att det finns många av domstolar oskyldigt dömda i våra fängelser. Exempel på detta dyker ju upp i en ganska jämn takt. Rapporten hade beställts av justitiekanslern Göran Lambertz, landets högsta jurist. Då var Lambertz kritisk mot att systemet inte garanterar oskyldigas rätt att bli friade och anklagade dessutom landets domstolsjurister för att slarva med bevisprövningen. Sammantaget ledde det inte sällan, enligt Lambertz, till justitiemord i våra domstolar. Jag vill istället resonera lite om kvaliteten i domarna. Det gör jag genom att titta på några reaktioner efter det eventuella justitiemord som uppdagades i söndags, då vi fick klart för oss att en för många grova brott fälld känd brottsling tagit tillbaka samtliga sina erkännanden. Agerandet har lett till stor oro inom det juridiska fältet. Vi har fått se rubriker som t.ex. "Förtroendet för rättsväsendet i fara". Lambertz menar nu att de domar som han tidigare granskat och förklarat vara bra möjligen ändå är felaktiga. Han säger att "Saken har hamnat i ett annat läge /.../ Mycket av domarna är baserade på hans erkännanden. Det nya som framkommit är att en polis uppgivit att all information /.../ inte släppts fram". Lambertz uttalanden är särskilt intressanta utifrån den juridiskt självklara utgångspunkten att ett erkännande aldrig får stå för sig självt. Det måste finnas stödbevisning för att en fällande dom ska vara möjlig. Och i ett rättssystem som bygger på fri bevisprövning och som inte förutsätter teknisk bevisning för fällande dom ställs det särskilt höga krav på att domstolsjuristerna utformar domarna med en sådan kvalitet att de tål några törnar, till exempel ett återkallat erkännande. Hur har det egentligen varit med den saken i det nu aktuella fallet? Det gällde tydligen inte där, inte ens då Lambertz extrakontrollerade kvaliteten i domarna. Kvaliteten i domarna verkar, i alla fall utifrån kanslerns uttalanden, kunna ifrågasättas idag. Den har alltså avslöjats som dålig bara för att ett erkännande återtagits. Det är för dåligt.

(Diskussionen om rättssäkerhet bara pågår, utan ände synes det. I samband det rättsliga efterspelet till det berömda helikopterrånet, som utfördes september 2009, klagade advokat Leif Silbersky över på vilka vaga grunder en misstänkt brottsling kan häktas.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 16 december 2008

Superbloggarn firar examen på Bergamott och inväntar världsförändring

Idag har det varit en stor dag på jobbet - ett slags examen. Superbloggarn är dessutom extremnöjd med dagens upplevelse. Vi har kunnat skörda fett efter en kortare tids hårt arbete. Det började redan i morse för att fortsätta hela dagen. Jag och mina arbetskamrater hann också med ett besök på en konsthall. Jag behövde kompensera lite efter att ha konstaterat att det var länge sedan var på en sådan inrättning. Nu handlade det om en annan hall. Men kultur som kultur. Om allt går sin gilla gång är det tänkt att bloggarn och hans kamrater ska ha medverkat till en viss förändring av världen som träder ikraft den 1 januari 2010. Väntan på att detta ska inträffa påbörjas ikväll på restaurang Bergamott. En fransk bistropärla på Kungsholmen. Det har jag hört från flera håll, bl.a. från min ena kamrat på Ringvägen som önskar att han varit där. Under kvällen träffas alltså superbloggarn på Hantverkargatan i huvudstaden. Vem kunde tro det för 20 år sedan? Det firar vi med fransk 1990-tals pop (Rita Mitsouko - en ny bekantskap för mig). Väl mött alla superbloggenläsare!

måndag 15 december 2008

Kolla aldrig en historia, ändra aldrig ett paradigm och påstå vad som helst

Många av oss vill ju inte göra livet svårt i onödan. Det gäller i högsta grad för superbloggarn. Det ska vara chill, som det heter på nysvenska. Finns det en metod, förklaring och åskådning utmejslad varför tänka till? Bloggarn gör därför alltid som jag brukar. Det som fungerade igår gör det säkert också idag. Det mest går liksom på rutin. I linje med detta gäller för journalisten den klassiska devisen ”spräck aldrig en story genom att kolla den”. För den religiösa gäller ”ändra aldrig ett paradigm”, vilket förre ärkebiskopen K G Hammar fick erfara sedan hans idéer om att olika beskrivningar i bibeln mer bör uppfattas symboliskt än bokstavligt förkastats. På liknande metafysiskt vis kör man på i politiken genom att skylla allt elände på en ond makt. Det visar inte minst Mona Sahlins huvudlösa och oförsonliga kritik mot alliansen för att ha orsakat att Sverige ramlat från första till tredje plats i en internationell jämställdhetsranking (World Economic Forum Gender Gap Index). En rosenrasande Nyamko Sabuni (jämställdhetsminister) påpekar att placeringen baseras på uppgifter från 1998-2006, dvs. då vi hade röd-grön regering (se också Katrine Kielos kommentar på Dagens Arena). Men vem lärde sig något av denna blunder? Inte oppositionen i alla fall, för dit får vi räkna de olika fackförbunden i LO-kollektivet. Häromdagen utsattes nämligen alliansen för en ny mindre genomtänkt attack från detta håll. Kommunal berättade att nya regler i sjukförsäkringen gör att många av deras medlemmar (på sikt runt 70.000 tyckte jag mig höra) efter årsskiftet riskerar att stå utan sjukersättning. Förbundet tvingades dock efter bara någon dag att nyansera sig. Man har nämligen tecknat ett avtal med arbetsgivarna som ger den sjukskrivne ytterligare ett halvårs frist. Men vem bryr sig om sakförhållanden när det går att göra en poäng. Och vi kommer nästan alltid enbart ihåg det vi hörde först. Justeringarna i efterhand uppfattas sällan. Så går det till i den stora världen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 14 december 2008

Individuella beslut för miljön kräver rätta ekonomiska incitamenten

Vi har ju sedan flera år varit så duktiga på att handla och tanka grönt. Men den i grunden historiematerialistiske bloggarn är inte ett dugg förvånad över att den mer "idealistiskt" inriktade miljötrenden plötsligt stannat av. Materialismen, och därmed kanske även cynismen, firar nya triumfer. Dagens Nyheter rapporterar nämligen idag att färre "svenskar tar hänsyn till miljön när de köper varor och tjänster, särskilt mat, jämfört med förra året". Utredaren Lotta Lagerberg, från Länsförsäkringar, säger att lågkonjunkturen förmodligen spelat ”en avgörande roll. De dåliga tiderna gör att många väljer efter prislappen". Liknande utveckling verkar gälla för den hos oss tidigare så populära etanolen. I slutet av november kunde vi nämligen i samma tidning först läsa att höjt etanolpris satt käppar i hjulet för miljöbilssatsning för att efter ytterligare någon dag få det konstaterat att färre "tankar etanol när bensinen är billig". Något bolag har sålt bensin för under 10 kr litern. Bloggarn har dock inte kommit över så billig bensin. Min leverantör har hittills som lägst haft ett pris på 10,09 kr litern, men min rabatt på 25 öre litern har ändå gjort mig till en ekonomisk vinnare. Jag behöver dock för dagen inte riskera en sådan position genom att välja "fel" drivmedel till bilen eftersom min enbart kan köras på bensin. Jag tvingas emellertid att göra valet mellan eko-ägg för 25 kr paketet och de för 16 kr från frigående höns. I sämre tider är det uppenbarligen svårare att hålla fast vid idealen. Jag menar, vi saknar tydligen beredskap för att ur egen ficka betala för en bättre miljö. Det är väl också logiskt. De flesta måste ändå först och främst oroa sig för att månadens debet och kredit går ihop - boräntan och elräkningen ska betalas. För att ändra människors beteende i önskad riktning behövs därför acceptabla ekonomiska incitament, alternativt helt slopade valmöjligheter. Så funkar det. Hur långt vågar man gå nu med global finanskris och allt?

Joe Strummer och Norman Mailer borde ha fått vara med oss ett tag tilll

Nu tänker jag öppna en Carlsberg och se filmen "The Futher is Unwritten - Joe Strummer". Kvällens kalas är över och gästerna har lämnat oss. Det finns därför plötsligt tid över, så här på småtimmarna. Varför inte se lite rock´n roll? Joe Strummer är för mig det största som hänt sedan The Beatles och The Rolling Stones. Det går liksom inte att komma runt honom och hans The Clash (vem blir inte sjukt lycklig över låtar som till exempel London Calling, Guns of Brixton, White Man in Hammersmith Palias, Bankrobber, Jimmy Jazz och Lost in Supermarket? Det är när superbloggarn tänker på det här sättet som jag blir så oerhört deprimerad över att Joe Strummer inte finns med oss längre. Han gick ju så tragiskt bort för några år sedan. Det hände ett par dagar före jul, någon dag innan min 39-årsdag - för tidigt. Och det är många som vi skulle behövt ha med oss ett tag till. För att begränsa oss till dem som haft en mer generell betydelse för världen och dess utveckling är just Joe Strummer en och Norman Mailer en annan. Inte för att de skulle ha räddat världsfreden, utan mest bara för att man liksom vill veta lite till. Ok, Strummer hade nått sin konstnärliga pik - The Mescaleros kändes väl lite sådär - men han hade ju så otroligt många oberättade historier inom sig. Han var centrum av musiklondon i mitten av 1970-talet då när punken sparkades igång. När det gäller Norman Mailer får vi aldrig veta hur det gick för patrioten Harlot. Fan, det där med to be continued borde vara förbjudet.

(Från gamla bloggen 4/12-08)

Bil-, varvs, eller tekoindustri same same - varför inte producera allt igen!

Jag har redan tidigare ställt mig skeptiskt till att statliga medel ska användas för att rädda svensk bilindustri. Jag har ju i grunden den liberala åsikten att bilarna får sälja sig själva. Regeringen har ju som tur är samma inställning. Söderut resonerar olika regeringar dock annorlunda. Ännu har vi inte sett konkreta åtgärder, vare sig från Merkel eller Sarkozy. Franske presidenten har emellertid slagit fast att han inte kommer att medverka till att någon del av fransk bilindustri går under. Bloggarn tvivlar inte ett ögonblick på sanningshalten i detta påstående. Ni ska veta att man inom fransk politik, vänster som höger, i första hand är nationalistiskt konservativ. Liberalismen, som väl uppfanns i dessa trakter, har liksom aldrig fått fotfäste i Elyséepalatsets korridorer. Och det är när jag kommer till denna punkt som allt bara går runt, för som vanligt saknas fasta världsliga hållpunkter när det verkligen blåser till. Nu håller nämligen tokliberalerna i den amerikanska kongressen på att köra över demokraterna genom att förhandla fram ett statligt räddningspaket på obegripliga 15 miljarder dollar (120 miljarder kr) till amerikansk bilindustri så att den kan hålla näsan över ytan fram till Barack Obamas tillträde, alltså ända till den 20 januari 2010. Från den dagen är detta USA:s nye presidents huvudvärk. En som jag faktiskt tycker verka likna en riktig migränattack, för jag undrar nämligen hur mycket ytterligare medel som måste fram för att rädda General Motors, Chrysler och Ford? Och vilka omständigheter medför Volvo och Saabs konkurrentländers centrala statsaktioner. Ja, vi ska alltså inte enbart konkurrera med produktkvalitet, utan också med olika staters muskler och då är det inte länder som Moldaviens som ska knäckas. Nu blev jag väldigt pessimistisk. Klarar vi detta motstånd? Det känns inte så. Skulle vi inte istället för att skjuta in statliga medel i en kanske snart död svensk bilindustri lika gärna kunna satsa dem - så som min kamrat från Älvsjö, bördig från självast Sjuhäradsbygden, till groggen ibland drömmande skrockar - på en återuppbyggnad av svensk tekoindustri? Eller varför inte väcka en slumrande varvsindustri?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

(Från gamla bloggen 6/12-08)

Naturvetare ska inte själva presentera sina forskning

På Dagens Nyheters debattplats presenteras idag ny virologisk forskning. För den medicinskt obevandrade bloggenläsaren kan jag berätta att virologi har att göra med virus, cellstrukturer och spridning av sjukdomar. Men det var ingen rolig läsning. Inte för själva slutsatsernas skull, utan mer för den smått stolliga presentationen av budskapet. Och det är så typiskt att naturvetare inte begriper bättre än att de måste virra in sig i begrepp om ras, för att i nästa andetag konstatera att det vore illa om upptäckten av nu aktuella ”genetiska skillnader skulle ge ny näring åt rasistiska argument". Varför var det nödvändigt att beskriva omständigheterna på detta sätt? Diskussionen har ju genom uttalandet liksom redan öppnats. Hade det inte varit tillräckligt att klargöra att vi människor har olika förutsättningar också när det gäller virussjukdomar? Varför i artikeln dela upp mänskligheten i vi och dom? Men så här blir det ofta när naturvetare ska uttrycka sig. De förstår ofta inte att de befinner sig i ett samhälligt sammanhang där deras tolkningar och beskrivningar får egna liv. Istället blir de förvånade och besvikna då de misstolkas. Ge dem en pressekreterare med omdöme så kanske vi i fortsättningen på mornarna på den i Sverige viktigaste mediaplatsen slipper mötas av rubriker i stil med "Forskning påvisar olikhet mellan etniska grupper". Och varför publicerades artikeln i detta skick?

(Från gamla bloggen 3/12-08)

Superbloggarn tar strid med Expressens recensent - "Womenizer" bäst!

Nu började precis TV4:s sänding av dokumentären om Britney Spears (BRITNEY: for the record). Bloggarn har ju hårdbevakat Spears de senaste dagarna samt haft härliga långa utläggningar om trash- och trailermentalitet, som jag vill påstå att jag vet det mesta om (se också om Axl Rose). Jag har nu lyssnat på Britney Spears nya platta "Circus". Det har jag gjort gratis och legalt på Spotify. Jag är dock oense med Expressens recensent på så sätt att jag tycker allt är skit utom "Womenizer". Karin Winther gillar "Unusual You". Så där tycker jag, som mer föredrar en speedad Spears. Hur som helst är DVD:n påslagen med recordlampan lysande. Imorgon förmiddag ska också jag och ett par andra här hemma få veta varför de "galna åren” inträffade.

Läs även andra bloggares åsikter om

(Från gamla bloggen 6/12-08)

Finansminister Anders Borg på hittar på nya ord - "underskottsfalangen"

Det har varit stor moderat fest i Sollentuna. Högern har haft framtidskonvent. Bloggarn var naturligtvis som vanligt inte på plats. Det är jag som bekant aldrig när det händer saker av politisk vikt (minns hur det var med Almedalen i somras - sicken looser man är). Som vanligt tvingas bloggarn rapportera om andras rapporter. Och Victor Bernhardtz på dagens arena vet att berätta hur finansminister Anders Borg på konventet hittade på en ny benämning. LO, TCO och Svenskt Näringsliv går enligt Borg numera under det sköna samlingsnamnet "underskottsfalangen". Med detta vill han mota i grind de som tror att det rådande ekonomiska kaoset med finanskris och allt kan motivera en förändring av den statsbudget som lades i höstas. "Underskottsfalangen" - tack för den finansministern, men Pär Nuders "köttberg" knäcker du inte. Jäklar så nöjd han såg ut där i bloggarns morgon-tv den där dagen han sa det. Nuder kom väl aldrig riktigt tillbaka efter den poetiska utflykten. (För min kamrat på Ringvägen bjuder bloggarn på en cashfavorit.)

(Från gamla bloggen 2/12-08)

Så blånekar en president och så finns kanske inte problemet längre

Jag lovar att aldrig mer byta adress på bloggen. Och dessutom ska jag, för det fall jag ändrar mig, länka mindre ofta mellan bloggarna. Det säger jag efter att i fyra timmar suttit och länkat om utan att ha kommit längre än till blogg 200. Ni anar inte hur den här galne superbloggarn maniskt skriver, kväll efter kväll - helt sjukt. Jo, förresten det ser ni ju. Nu har jag bestämt mig för att slutligen lägga ner svensk penningpolitik som tema för bloggen. Dagens pay off känns bra och de är nog dugliga de där aktörerna. Jag menar, de har säkert examen från Handels och allt och begriper precis när det är dags att hissa segel och spinnaker – självklart, som min kamrat från Älvsjö så träffande konstaterade, mitt i stormen. Bloggarn hurrar och utropar - varför inte pröva vad skutan tål! Nu gick den ju bara nästan runt, kanske. Annars menar jag att Pakistans president Asif Ali Zardari står för veckans politiska utspel. Den mannen vet allt om politiskt arbetet. Han har nu fullt upp med att hantera den politiskt brännheta frågan om pakistanska medborgares eventuella medverkan i förra veckans blodiga terroristattack mot lyxhotellet Taj Mahal i indiska Bombay. Istället för att nedlåta sig till att inför indierna medge att han saknar kontroll över sitt land – hua, det är inte att tänka på - går han ut stenhårt och hävdar att de s.k. Bombaymännen är eller var statslösa. Se och lär alla bloggenläsare - så blånekar man. Zardari kan fortsätta som om Pakistan inte har ett islamistproblem när landet i själva verket är som en moderkaka för al-Qaida. Visst, alla attentatsmännens ursprung kanske inte var pakistanskt med nog kom de till hotellet direkt från pakistanska terroristläger. I den mesta litteraturen på området förklaras landet vara centrum för rekrytering för al-Qaida. Och nu pekar USA ut just en pakistansk terrorgrupp som skyldigt till attentatet. Vi får väl se hur presidenten reagerar om USA:s utrikesminister Condoleezza Rice gör verklighet av sitt hot om att stödja en indisk attack mot terroristlägren på pakistanskt territorium utifall Pakistan inte agerar. Som om Indien och Pakistan inte tidigare hade problem i relationerna. Vi får nog ha klart för oss att de där kidsen, för äldre än så var inte "attentatsmännen" (Indien har fått sitt Columbine, säger Björn Kumm), har lyckats ställa till en kris som kan få allvarliga effekter och som blir svåra att överskåda. Sannolikt var det väl också syftet med aktionen.

(Från gamla bloggen 4/12)

En säger bu och en säger bä - vem kan man lita på?

Det verkar vara med svensk bilindustri som med svensk penningpolitik, dvs. osäkert vad som egentligen gäller. Om penningpolitiken säger en bu och en annan bä och så blir det lite hur som helst - nästan lite på måfå. Vem kan man lita på? Ifråga om svensk bilindustri torgför i dagens Aftonbladet en expert att Sverige står sig bra utan, medan en annan ser katastrofen närma sig. Ta me fan att någon av bedömningarna görs på en objektiv grund. Det är mycket tyckande som ska framstå som vetenskapligt grundad. För att fortsätta på samma spår rekommenderar idag Privata Affärer Riksbankens chefen Stefan Ingves att imorgon "Ta i rejält". Det handlar om nya beslutet om nivån på styrräntan. Ekonomiska experter siar att den kommer att justeras ned minst en procent. För bara någon månad sedan var det ju självklart med motsatt åtgärd och Ingves sa nyligen att det fortfarande är för billigt att låna pengar. För bloggarn är det bara att hänga med så gott det går - men vilket fiasko det senaste halvårets penningpolitik ändå måste uppfattas som om man inte ser det som en framgång att man lyckats spä på det ekonomiska kaoset och på så sätt, mer slumpmässigt, lyckats uppnå målet med sin politik - att få bukt med inflationen. Är det detta som är svensk penningpolitik? I så fall behövs en ny? Är det inte det behövs ändå en ny för fiaskot bör inte få upprepas. Och hur är det med svenskt bilindustri? Står vi och faller med den? Vem vet? Bloggarn saknar också om detta djupare kunskaper, men ska på minuten av Riksbankens offentliggörandet imorgon skicka ett mejl till min personlige bankman och fråga med hur mycket min boränta kommer att sänkas. Jag följer nämligen min finansministers uppmaningar, i alla fall i detta. Gör som bloggarn - på dem, det finns pengar att hämta nu inför inköp av julklappar och julsnaps!

(Från gamla bloggen 3/12-08)

Statstjänstemän på jobbet för att räkna - vad mer kan begäras

Påminna om en sköna blogg från början av juni där polisens intresse för statistik diskuterades. Det kvantiatativa går före det kvalitativa. Det gäller ju att visa resultat. Alla vill ju framåt i karriären - i alla fall de med karriärsmöjligheter. Bloggen blev plötsligt väldigt aktuell i dag när vi fick en rapport om att "Polisen prioriterar statistiken före säkerheten när nykterhetskontroller görs". Byråkraten bloggarn moraliserar inte över detta. Vi statstjänstemän vill ju alla visa att vi gör ett bra jobb. Varför då krånglig till det med att få en åtgärd på halsen som tar en massa värdefull tid? Då är det, som i den nu konkreta situation, bättre att vara på en plats där inget kan hända och göra sina små kontroller. Det är ju ändå kvantitativa mål som vi har, inte kvalitativa.

(Från gamla bloggen 2/12-08)

Fredagsdrinken (en Fredagsfeting)

Som vi säger vissa fredagar i bandithagen - "ikväll älskling kör vi en fredagsfeting". Och då handlar det alltid om klassikern "Cuba Libre". Närmare jamaicansk hembygdskultur kommer vi inte här i välordnad söderort. Men inget slår ju en rom och cola i värmen. Blunda nu och tänk er värsta beachen med palmer och barer och allt. Så har bloggarn också en gång haft det i Västindien. Det var hemgjord rom i olika varianter dygnet runt. All annan sprit importerades och var därför svindyr. Men varför önska något annat? Så nu slår vi i skön söderhavsstämning igång fredagsdrinken genom att plocka fram ett glas som passar en klädsam grosshandlare. Fyll upp hela med is. I med en sexa rom (vit eller mörk - same same but different). Försöker få plats med så mycket Coca Cola som möjligt. Pepsi är ok till chipsen, men väl söt för drinken. Toppa med en skiva citron eller en klyfta lime (se bilden). Fetingen intas med fördel sedan maten ätits och kaffet dukats av - sent. Ungefär då fredagsdansen ska till och starta. Och just fredagsdansen ska ni inte slarva med. Så lite senare på fredagskvällen ska isen, glasen, colan och frukten fram som ett litet hjälpmedel för att till en skön rytm hitta rätt feeling. Be cool out there!

(Från gamla bloggen 28/11-08)

Kronjuveler eller nationalklenoder - statliga pengar blir det ändå inte

Den häromdagen kallsinnige bloggarn hörde ikväll en hel del snack på rapport om Volvo, kronjuvel och så on. Vidare kritiserade före detta folkhälsominister Morgon Johansson (s) idag i riksdagen näringsminister Maud Olofsson för att hon troligen blir den som "kan få begrava Volvo". Hans partiordförande Mona Sahlin vill ju, till skillnad från statminister Fredrik Reinfeldt, inte utesluta ett statligt ägande av nationalklenoden från Göteborg. Jag tyckte att jag gick långt bara genom att problematisera kring ett statligt stöd av Volvo (och Saab) och jämföra med de bortkastade försöken att rädda svensk teko- och varvsindustri. Men mina profetior är inget mot Svenska Dagbladets läsares dom. Utgångspunkten bland dem är, vad annat kunde förresten väntats, att marknadskrafterna ska få råda. Någon hade tänkt i liknande banor som Johansson och tyckte att man ska låta "Volvo självdö" samtidigt som en annan läsare menar att vi inte ska hemfalla oss åt nationalism. Det är emellertid, som alltid, andra tongångar i Frankrike och Tyskland. Både president Nicolas Sarkozy och förbundskansler Angela Merkel är beredda att satsa pengar i sina länders bilindustrier. GM och Ford vill ju i linje med detta bli av med Saab respektive Volvo för att visa på en åtgärdsvilja och därigenom beviljas lån av statliga medel i USA. Mitt tips är dock att alliansen inte kommer att satsa pengar i svensk bilindustri. Det tror jag inte heller oppositionen skulle ha gjort i motsvarande läge, men nu är en opposition aldrig det. Det förklarar också varför det är så enkelt att tycka när man inte behöver ta ansvar för något enda litet. Och så Maud Olofsson - argumentet för att staten går in i banksystemet och inte i bilindustrin är att vi inte kan låta det finansiella systemet gå under. Rikets säkerhet hotas inte på samma sätt av svårigheterna i bilindustrin.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

(Från gamla bloggen 2/12-08)

John, Paul, George och Ringo - mesta sköna megasuperstars

Har ni alla bloggenläsare hört något så sjukt som att det finns människor därute som inte gillar Beatles. Jag har en vän som säger sig inte göra det. Då undrar jag lite mer exakt vad det är man inte gillar. Kan det vara den orebelliska attityden, bandmedlemmarnas fulhet eller den usla musiken? John, Paul, George och Ringo (sickna sköna namn och varför alltid i den ordningen) hade ju det längsta håret man kunde ha på den tiden. De var ju heller inte fulast i världen. I alla fall inte på bild. Jag tycker de är skitsnygga. Kanske handlar det om den sopiga musiken och texterna som i till exempel. : "Help", "Hej Jude", "I Am the Walrus" "Elianor Rigby", "With a Little Help From My Friends" (mästarversionen med Joe Cocker), "Lucy In the Sky With Diamonds" eller "Come Together" (tar det aldrig slut – nej här är flera: "Get Back", Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band och "Let It Be"). Det finns mer, kanske 1 000 till. Det är när jag ser sådana här listor framför mig som jag lägger sig på golvet framför datorn och gråter. Jag tillbedjer gudarna. Varför fick inte bloggarn chansen att verka i samma kreativa miljö? Grejen är att jag nu, vid snart 45 år, ser att jag missade tåget. Jag hade miljön omkring mig, men saknade förmåga att se och fånga in den. Vi var många där hemma med en enastående potential. Nu sitter vi var och en för sig med hyggligt framgångsrika karriärer, men tillsammans hade vi kunnat bli superstars på vilken himmel som helst. Slumpen avgör om man träffar den rätta. Vi är många oförlösta genier. Men jag jobbar på revansch.

Läs även andra bloggares åsikter om
(Från gamla bloggen 28/11-08)

Nätet bästa vapnet för demokratiseringen - men varför får det finnas?

Idag är det frågor av mer existentiell natur som avhandlas här på bloggen och de gäller det fantastiska nätet. För tänk efter, egentligen är det ju bra konstigt att Internet får finnas. Jag menar, som min kamrat från Älvsjö idag så skönt frågade sig, hur ska man kunna fortsätta styra ett land på det sätt som görs t.ex. i Pakistan om landets ministrar av journalister riskerar att få, utifrån ett obegränsat informationsflöde, kritiska frågor? Man har ju i den delen av världen på många platser under en period av minst 2000 år gjort allt för att det inte ska kunna ske. Elitskikten vet ju att innehavaren av information äger makten och den ska på inget sätt spridas. Min kamrat hade i en dokumentär om Al-Jazeera, arabvärldens CNN, sett ett exempel på hur förvånad och upprörd en pakistansk minister kan bli i en sådan situation. Det spelar heller ingen roll att det i USA är svårt att se Al-Jazeera via satellit. Det är bara att koppla upp sig på antingen den arabiska och den engelska nätversionen. Och sedan den engelska sändningen kommit igång kan miljontals muslimer av dem som inte tidigare förstod det som sades på kanalen nu tillgodogöra sig dess hela innehåll. Här hemma skrämmer ett litet fildelargäng skiten ur våra lagstiftare genom ett s.k. nätuppror så till den grad att de lägger fram förslag som för en rättsstat annars är helt främmande. På andra sidan Atlanten står en hel nöjesindustri med Vita Huset bakom sig och protesterar mot svensk flathet. Vi håller på att sänka en hel underhållningsbransch. Det är svårt att ta till sig hur många dollar det kan handla om. Genom att nätet existerar fritt och obegränsat behöver olika grupper inte längre träffas fysiskt. Man kan istället kommunicerar via olika chattrum. Är det inte fantastiskt? Men det betyder också att medlemmar i terroristceller, t.ex. i tyska Hamburg, fritt kan konspirera utan att de måste träffa varandra, subversiva finansiärer eller beslutsfattare i mörka gränder. Hur ska CIA möta detta när konspiratörerna inte straffats tidigare och därför inte finns i ett enda register? Det är troligen i de flesta fall omöjligt. Samtidigt utnyttjas nätet för allsköns sexhandel och nästan varje dag får vi veta att bedrägerierna på Internet ökar samt att vi har gjort det enkelt för de kriminella, vilket har skapat den perfekta näringen för olika typer av organiserad brottslighet. Bloggarn själv älskar nätet. Jag hoppas att det kan få finnas kvar för alltid, men mest för att det förenklar mitt liv på en massa triviala sätt. Jag behöver t.ex. inte längre gå till banken eller köpa tågbiljett över disk och kan läsa kvällstidningarna gratis. Och ur ett allvarligare globalt demokratiseringsperspektiv kan Internets betydelse inte underskattas. Men kan någon förklara för mig och andra mindre upplysta varför makthavare, t.ex. i USA, med hänsyn till alla risker internet står för när det gäller stabiliteten i samhället helt enkelt inte dragit ur pluggen? Någon har sagt mig att det inte finns någon superplugg, utan att det låg i det militära upplägget bakom nätverket att det helt enkelt ska vara omöjligt att stoppa - lite som en hydra, i alla fall för en del makthavare. Eller så är det bara så att det är värt mycket mera att bara låta det pågå. (DN.se börjar den 20 juli 2009 en intressant artikelserie om Internets historia.)

(Från gamla bloggen 1/12-08)

Är svenskt bilindustri dömd att gå under - som varvs- och tekoindustrin?

Det går ju knackigt för Volvo. Biltillverkaren har svårt att sälja bilar. Därför ligger det många varsel över företagets personal. Bloggarn kan tänka sig olika skäl till sakernas tillstånd, fast med lite olika inbyggda möjligheter eller omöjligheter gällande framtida potential. Ett skäl till Volvos usla affärer kan vara den globala finanskrisen. Då skulle eländet kunna förklaras bort med att människor nu väljer att inte konsumera. Vi är ju många med dyra hypotekslån att prioritera. Dessutom är det hög tid att planerar för julklappar och julsnaps. Under dessa förhållanden har vi ett generellt bilbranschproblem. För detta talar att också andra biltillverkare som t.ex. Toyota (bloggarns favoritmärke) befinner sig i ett utsatt läge. I så fall kan man ju tänka sig att de röda siffrorna liksom värker ut i takt med att lågkonjunkturens grepp om oss minskar. Mot denna förklaring talar dock att Volvo gick minst lika uselt redan i april (obegripliga 900 miljoner back det första kvartalet), då ingen ännu dragit i handbromsen och andra biltillverkare blomstrade - till och med huvudägaren Ford. Är nedgången istället ett individuellt problem för Volvo gäller andra villkor. I så fall kan produkten vara död, eller med andra ord inte vara möjlig att sälja. Ska regeringen då lyssna till folket som till 70 procent vill (bloggarn undrar över var och ens förutsättningar att kunna göra en adekvat analys) att staten tillfälligt, inte som ägare, ska stödja Volvo. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin sa dock redan i början av oktober tvärnej till statliga pengar i bilindustrin. Oppositionen i riksdagen pressar nu regeringen på denna punkt. Mona Sahlin (s) föreslår ett tillfälligt statligt ägande av Volvo (och Saab, som ju också går dåligt). Statsminister Fredrik Reinfeldt är kallsinnig och säger att "Staten är ingen bra fordonsägare". Även finansminister Anders Borg är djupt skeptisk. Bloggarn anser att det är av central betydelse att reda ut orsaken till katastrofläget innan regeringen slutligen tar ställning i frågan. Det kan ju finnas anledning att hjälpa Volvo ur en tillfällig svår period, men också det motsatta kan gälla. Idag är det väl ingen som försvarar det självklara i försöken att rädda svensk varvsindustri. Svenska fartyg var omöjliga på världsmarknaden vare sig vi ville det eller inte, trots att det inte saknades behov av fartyg. Varje satsad krona får väl mot denna bakgrund minst ses som förlorad. Det är ju inte helt osannolikt att de hade kunnat ha använts på ett bättre sätt genom en tidigare ingångsatt omställningsprocess. Lika var det med de krampaktiga försöken att hålla svensk tekoindustri igång. Men vad vet jag? Kanske är det annorlunda med bilindustrin? Kanske finns det bra skäl att göra allt för att behålla landets bilindustri även om dess problem i första hand hänger samman med produkten? Men skäl som att rädda spetskompetens räcker inte för bloggarn. Den kan alla gånger användas till annat än att bygga bilar. Och så funderar jag lite över varför ingen verkar vilja äga Volvo (eller Saab).

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

(Från gamla bloggen 29/11-08)

Sköna win win-situationer - målet med all mänsklig verksamhet

Axl Rose är tillbaka på världsscenen och är topplacerad på svenska digilistan. Det sker i skepnad av Guns N´s Roses, men utan de gamla kamraterna - eller hur? Jag vet inte säkert. De här rockarna från USA:s västkust har nämligen aldrig riktigt intresserat bloggarn. Jag räknade in dem i kategorin "halvtunn halvhård meningslös pudelrock". Rosorna gjorde dock i början av 1990-talet en hygglig cover på Bob Dylans "Knocking´on Heaven´s Door". Men Axl Rose är väl ensam sedan han som jag förstått det, apropå bloggens trash- och trailertema, bråkat gruppen sönder och samman. Det är ett gammalt trash- och trailerordspråk att du alltid ska förstöra det du själv eller din granne med svett byggt upp. Men i den här bloggen tänkte jag främst uppmärksamma den nye politiske och konstruktive Axl Rose. En sida jag alltså aldrig uppmärksammande då det förra gången begav sig. All trashmentalitet är som bortblåst. Och det känns som ett affärsmässigt klockrent projektet att starta upp något som kallas "Chinese Democracy". Axl Rose är kritisk till den kinesiska ledningens agenda. Det är det ju många i Kina som också är, kanske en miljard personer. Nu finns det de som ifrågasätter hans omvärldsanalys, som ska ha sitt ursprung i en nyhet om kinesernas behandling av Dalai Lama. Men bloggarn har också tidigare på ett mer generellt sätt funderat kring kinesisk politik och människosyn (man har en syn på detta som mer fokuserar rätten till goda ekonomiska förusättningar för landets medborgare). Kan Mr Rose ge lite draghjälp åt kampen för en västerländsk typ av mänskliga rättigheter samt tjäna ett par spänn finns det ju en skön win win-situation. Och det är väl ändå detta som brukar bli resultatet av ett väl utfört socialt samspel människor emellan, som vi också för att det överhuvudtaget ska hända något positivt bör sträva efter att vilja ha. Den social samvaron är en förutsättning för mänsklig evolution och urskiljer oss från övriga flercelliga varelser. Så är det i alla fall möjligt att tolka och tillämpa den tes som Dagens Nyheters vetenskapsredaktion presenterar idag. Den får väl närmast uppfattas så att det är detta intresse som driver utvecklingen framåt och som definierar oss som människor. Kanske lite som man brukar argumentera för att kapitalismen med viss reglering är det perfekta smörjmedlet för att driva oss att vilja utveckla samhället - som ett hjälpmedel för, eller ett sätt att formulerar, hur vi ska kunna göra det bättre för oss. Så alla ni därute – sätt igång med en massa social samvaro eller, för att använda ett mer modernt uttrycksätt – nätverka så mycket ni orkar. Det kommer att bli både en personlig och samhällig pay off.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

(Från gamla bloggen 30/11-08)

Hanoi Rocks - mer otursförföljda finnar än skidjätten Juha Mieto

En gång på tidigt 1980-tal kunde man i svensk press läsa om några finska kids som flyttade från Helsingfors till Stockholm, närmare bestämt till Södermalm. Det var Hanoi Rocks som ville ta ett steg på vägen mot världsscenen. Killarna såg väldigt glada och förväntansfulla ut på bilden. Jag tror att det var Dagens Nyheter som rapporterade. Det har också bland söderbor berättats många sköna historier om Hanoi Rocks tid i trakten. En rör bloggarns kamrat på Nytorgsgatan. Han fick genom sin kamrat en möjlighet att försöka kränga på sig Michael Monroes kvarglömda röda ormskinnbrallor. Jag kan säga att min kamrat är liten, typ 173, och nätt. Men Mr Monroe är mindre. Det fanns inte en chans att få på sig brallorna. De gick knappt över knäna. Varför det stora genombrottet inte kom har jag tagit upp tidigare (inför det internationella genombrottet avled trummisen under en fyllstyrning av Mötley Crües dito - tror jag det var). För ett par år sedan sändes i svensk tv en dokumentär om bandets gitarrist Andy McCoy. Rörande om hur illa det kan gå. Och för att få perspektiv på hur mycket otur Hanoi Rocks hade sätter jag det i relation till Juha Mietos skidmiss i OS Lake Placid 1980 - två hundradelar efter Thomas Wassberg. Mer otur än så hade Hanoi Rocks med sin karriär. Det säger en del. Bloggarn har sett Monroe live på 100 Club i London som guest artist till London Cowboys. Det var en fantastiskt spelning. Kanske den bästa jag upplevet.

(Från gamla bloggen 28/11-08)
Läs även andra bloggares åsikter om ,

I svensk grundskola utbildas och belönas i första hand ledartyperna

Det var länge sedan bloggarn läste en så skön och samtidigt klarsynt text som Annika Ström Melins i senaste numret av tidskriften arena (#6/2008) där hon skriver om "Vänsterns hårda skola". Hon konstaterar att "Socialdemokratin och vänstern har skapat ett system som belönar högt självförtroende och rätt klassbakgrund". Detta är på kornet den tanken och analysen bloggarn haft i huvudet och på tungan det senaste året. Det handlar om bloggarns möte med skolsystemets metod för att sålla inför gymnasievalet. Och i Stockholm är detta en för framtiden inte obetydlig verksamhet. De barn med högsta betyg får gå i de bästa skolorna. Och precis som Ström Melin vidare beskriver är det de elever som har högt självförtroende, förmåga att ta sig fram i grupp och vill ha högsta betyg i alla ämnen som får veta vad som krävs och kan inrikta sig på det. Eleven med sämre tro på sin egen förmåga kanske nöjer sig med godkänt. För att i någon del konkretisera det hela handlar det bl.a. om att en elev som har alla rätt på alla proven inte kan få högsta betyg om han eller hon inte snackar (tillämpar) kunskapen muntligt under lektion. Däremot kan en elev som har sämre resultat på proven (VG eller lägre) "snacka upp" ett betyg. Stringensen i "snacket" kan läraren ha överseende med. Vi gillar barn och ungdomar som är framåt och som står för sina åsikter. Ledartyperna urskiljs och mössen tämjs. Kanske inte medvetet, men ledarna tar så mycket kraft att det inte blir något över för de andra. De brukar ju heller inte protestera. Bekvämt! Så uppfattar bloggarn att belöningssystemet är utformat. Var det så skolan skulle vara?

(Från gamla bloggen 30/11-08)

Bättre än sex säger bloggarn - nu börjar festen om igen!

Bloggarn läser ju typ allt, t.ex. Fantomen och Illustrerad vetenskap, som fan läser bibeln. Idag har jag under det dagliga scannadet av nyhetsbruset haft en upplevelse bättre än sex. Jag har nämligen i tidningen Privata Affärer (väl suspekt namn på tidningen, men den handlar faktiskt om affärer och aktier och sånt) läst att vi snart kan "Räkna med lägre räntor och starkare krona". Har ni bloggenläsare sett vackrare och sexigare sammansättning av ord? Nej, säger bloggarn samtidigt som jag ger det privata ekonomiska rådet: sälj för tusan inget inom det närmaste halvåret. Vare sig mormors silverskål eller bostadsrätten på Hornsgatan. Håll istället ut. Det blir bättre tider. Snart börjar köpfesten om. Och kanske kan bloggarn ändå fira sommarn vid franska atlantkusten. Vi längtar så här i Bandhagen efter surfvågorna. Satan vad det ska handlas bordeaux! Detta firar bloggen med skön tysk schlager, ungefär lika skön som en halvtorr Liebfraumilch. Men ibland är man så glad att glädjen döljer just kvaliteten. Allt är bara fantastiskt. Livet är ändå bra härligt. Vem bryr sig då om att en löjlig kräksjuka är på ingång? Så, alla bloggenläsare – nu kan ni räkna med bloggarn igen.

(Från gamla bloggen 28/11-08)

Världens skönaste Cramps - och historien om bra och dålig progg

Så jävla skönt att bli av med texten om Motvind (hade tidigare en post i marginalen till vänster). Det finns ju så mycket bra progg. Varför lyfta usel? Och i hur många poster ska jag snacka upp Röda bönor för att också ni ska älska gruppen. Också jämfört med Nationalteatern är Motvind tunt - pretantiöst. Nationalteaterns Kolla kolla t.ex, är stor humor och allvar. "Vilken idioti ti ti ti att sälja av ett pari ti ti ..". Så snyggt! Till slut hittade jag också "Sent en lördag kväll". Ge mig en elgitarr och jag ska köra - mer punk än så får ni aldrig. Men nu är det Cramps det gäller. Ett rätt cool band från amerikanska västkusten, som tydligen startade upp i New York. Lite av urpunkgrupp som märkligt nog inte nämns i urpunkboken "Please kill me". Kanske uppfattas Cramps mer som ett konceptband? Hur som helst är dom etta på Fredrik Strages youtubialista som han vunnit Stora Journalistpriset för. Okej, jag har efter viss motvilja gått in och kollat vad karln gjort. Jag tänkte nog lite så att en grabblista inte skulle motsvarar kraven för vad som kan kallas ett stort journalistiskt värv. Men jag kan konstatera att det han gjort är rätt skönt, i alla fall för en kalenderbitare som jag. Mycket info är det och saker och ting som jag inte tidigare sett har presenterats. Ettan på Strages lista är "Live at Napa State Mental Hospital". Jag rekommenderar samtliga bloggenläsare att glo i listan. Den ger bra koll över viktiga rockhändelser.

(Från gamla bloggen 23/11-08)

Läs även andra bloggares åsikter om

Låt er inte luras där ute - "Money talks" sju dagar i veckan året runt

Också den här månaden har bloggarn betalat räkningar. Och inte kändes det bättre ikväll, så uppropet SlutaPungslå.Nu (gällande grön skattexäling på el) gäller fortfarande - i allra högsta grad. Som en direkt reaktion på Riksbankens i oktober gjorda justering av styrräntan fick jag dock lite lindring genom att räntan på vårt hypotekslån sänktes med 0.6 procent. Den till synes begränsade enheten gör stor skillnad. Ni minns kanske att jag var mindre optimistisk om att bankerna skulle komma att följa penningpolitiken. Snarare utgick jag från att de istället skulle öka på sina marginaler. Branschen saknar ju inte behov av kompensation. Min sänkning genomfördes faktiskt innan finansminister Anders Borgs utspel om att vi låntagare i motsvarande utsträckning som styrräntan sänks ska kräva sänkt boränta. Bloggarn kommer trots detta att fortsätta sin bevakning. Hur som helst så är det ju snart helg. Det ser jag självklart fram emot, även om det inte är någon stor baluns på lut. Alla "ruvar väl in" julen - den nära förestående. Att det snart är jul vill bloggarn uppmärksamma genom att spela Franz Ferdinands finstämda Jacqueline, som faktiskt inte hörts på ett tag här Bandhagen. Dessutom missade jag deras nyligen lite svalare mottagna spelning på Debaser Medis. Den hade jag velat se, men nu är ju det ekonomiska läget så att jag får avvakta utsvävningar av det slaget. Bloggarn fick av samma anledning häromdagen också tacka nej till min kamrat i G:a Stans förslag om att vi på Mosebackes Södra teatern ska avnjuta vårt senaste internationella sköna supertjärnskott Lykke Li. Hon som i somras sa några väl valda ord om det här landet och om oss som vistas inom dess gränser (sanningens ord säger bloggarn som är för vacker för sig själv). Även hennes konsert skulle sannolikt ha kommit att bli en bra upplevelse. Det gick bloggarn bet på. Och så säger de i medelklassen att pengar inte betyder något. De är bra ruttna när de försöker lura i oss att det finns högre värden. Naturligvis i rent egenintresse. Men nu vet ni bloggenläsare hur det är ställt: "Money Talks"! Nej, för tusan - vi släpper det materiella för att ge oss in i veckas sista arbetsdag. Väl mött där ute!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

(Från gamla bloggen 27/11-08)

Britney Spears ingen medelklasspersonlighet - vare sig förr eller nu

Det är många sköna personligheter som trängs på den här bloggen - stora som små ur ett värdsligt perspektiv. Martin Luther King är en av de stora. Av elefanterna saknas dock t.ex. Mohammed Ali. Kanske hittar jag snart en intressant vinkling på honom. Idag kunde jag också konstatera att inte heller Britney Spears är representerad. Det gäller i och för sig många popstjärnor. Hon intresserar dock bloggarn särskilt genom sin komplicerade personlighet och en, för någon kommen ur liknande trashmiljö, begriplig familjesituation. Där saknas det som utgör fundamentet hos medelklassen - självkontrollen. Britney Spears pockade idag på min uppmärksamhet medan P3 körde Digilistan, där hon mot alla odds är placerad. Spears har ju haft en del problem. Resan började emellertid sagolikt. Hon blev barnstjärna genom att tillsammans med Christina Aguilera och Justin Timberlake (vilken casting!) få göra ”Mickey Mouse Club”. Karriären tog sedan raketfart med lolitalåten "Baby One More Time". Efter säkert ett tjugotal superhits, skilsmässa och nytt giftermål valde Spears, 24 år gammal, att ta en paus för att satsa på familjebildning. Vi är framme vid 2005. Då påbörjades ett sällan skådat personligt destruktivt inferno uppspelat med hela världen på parkett. Var dag skandaliserades hon än mer. I vilken ordning händelserna följde är för bloggarn oklart, men vid sidan av att Britney Spears inför öppen ridå missbrukade droger och skällde på folk förlorade hon vårdanden om sina barn, rakade av sig håret offentligt och fördes av polis till psyket för tvångsvård. Allt detta skedde under en period på högst ett par år. Vem överlever det? Tydligen Britney Spears för sakta, som en fågel Fenix, reser hon sig ur askan. Eftersom skandalerna upphör kan det ske i skymundan. Hon inleder därför med en fiaskoartad comeback det lilla sammanhanget, tackade - med hänvisning till att hon arbetade på en ny stil - nej till Rihannas tokhit "Umbrella" och fick träffa barnen igen. Spears gör senare comeback i det större formatet med ett applåderat inhopp i populära serien "How I met Your Mother", varpå hon släpper "Piece of Me" som slår stort och är den enda låt bloggarn köpt på nätet. Nya Britney har därmed gjort entré. I våras sopade hon följdenligt banan med den internationella popeliten genom att vinna MTV-priset för årets platta, allt medan hennes mamma planerar för att avslöja dotterns skandalliv. Då förstår ni det kaos och hot om undergång som ständigt ligger över Britney Spears. Det hindrade henne dock inte från att få ut "Womenizer", låten som sparkade igång den här bloggen. Den 30 november ska hon tala ut i MTV:s 90 minuter lång dokumentär om de ”galna åren”. Nya platta släpps ett par dagar senare. Sannolikt blir, vare sig vi vill det eller inte, nästa år ännu ett i Britney Spears tecken. Hur gick det till? Kvinnan var ju uträknad - av alla. Skulle tro att vi här helt enkelt ser en begåvning av sällan skådat slag med en benvilja, eller ett överjag, som kan slås av och på efter behov. För fler detaljer avvaktar bloggarn dokumentären. Men så här kan det gå till i trailermiljöer. Du balanserar hela tiden på avgrundens rand. Det finns nästan aldrig något trist mellanläge, som i en villa i söderort. (Inför Stockholmskonserterna i juli 2009 listar DN:s Fredrik Strage de bästa klippen med Britney Spears på Youtube. Se också DN:s Agnes af Geijerstam om Spears förmåga att producera under katastrofperioder.)

Läs även andra bloggares åsikter om

(Från gamla bloggen 23/11-08)

Ingen räddning synes för white trash - fortsatt dömda till undergång

Bloggen har ju haft trashtema. Jag kan ju ha tagit ut svängarna något när det gäller Britney Spears, men hon och hennes familj illustrerar på många sätt den livsstil som brukar förknippas med Hillbillys boende i södra delarna av bergskedjan Appalacherna i USA. Det handlar sammanfattningsvis om en för medelklass outhärdlig smaklöshet och en förmåga att nästan alltid göra fel – självdestruktiviteten är liksom en naturlig del av livet. Svensk motsvarighet skildrades för några år sedan i Susanna Alakoskis prisade "Svinalängorna". Vad jag inte vet om white trash är inte värt att känna till och ni med några generationer i skötsam och strukturerad medelklass vill inte veta. Men en mer uthärdlig ingång till underklassernas underklass är den gamla fina serien Knallhatten, som ju gick i min barndoms Expressen. Det finns också många andra exempel från det verkliga livet på personer direkt komna från en trailertillvaro som lyckats i olika utsträckning. En är Dolly Parton, som en gång beskrivit att hon som barn, utan att känna till omständigheterna, såg hemortens prostituerade kvinnor som de vackraste. Ytterligare ett exempel är Larry Flynt som så genialiskt skildrades av den lika mycket white trash Woddy Harrelson, son till yrkesmördare till pappa och en fanatiskt religiös mamma, i fantastiska filmen The People vs. Larry Flynt. I den gör dessutom lika mycket white trash Courtney Love, med en pappa som på riktigt menar att dottern mördade Kurt Cobain, en skådespelarinsats som visar att hon borde ha övervägt att skifta karriär. Medan Dolly kör på med en av nästan alla hyllad musikkarriär och tar hand om sin familj genom att låta den driva Dollywood har Flynt haft en krokigare väg. Sedan Flynt byggt ett porrimperium, efter Hugh Hefners mall fast hardcore, valde han istället för utveckling och förvaltning av verksamheten att föra krig mot republikanerna, den kristna högern och TV-predikanter för att till slut framstå som en fullständig galning när han ställde upp i Kaliforniens guvernörsval mot republikanen Arnold Schwarzenegger under mottot "Rösta på en snusklangare som bryr sig". Nästan alltid går det åt helvete för de sämst ställda, även om de försöker förändra och det för ett ögonblick ser ut som om man klättrat på statusstegen. Nu hör det ju självklart inte till vanligheten i trashvärlden att det finns mycket pengar. Jag har bara här försökt lyfta fram en mentalitet som jag tycker mig se oberoende av de materiella förhållandena. Och för att flytta ner resonemanget på en mer folklig nivå hänvisar jag till en på Arbetets museum i Norrköping pågående fotoutställning som får det att vända sig i min mage. Man hoppas att den där uppvisade destruktiviteten och hopplösheten någon gång ska upphöra. Det är emellertid inte sannolikt, och absolut inte om vi ska lyssna till samhällsfilosofin på modet. Mikael Löfgren presenterade nämligen i gårdagens Dagens Nyheter den konservative tänkaren Theodore Dalrymples bok "Livet på samhällets botten". Författaren saknar all optimism och konstaterar att det handlar om "Tjuvar, knarkare, spelare, unga mödrar, hedersmördare” och ”alla skyller de på omständigheterna, ingen tar ansvar för sina handlingar. Systematiskt kartlägger Dalrymple” eventuella möjligheter till förändring. ”Han har lätt för att finna målande uttryck för sin misantropi: Är detta ett land utan speglar? (apropå lördagsfirande engelska flickors alltför trånga kläder). Eller när han jämför diskotekdans med skottars dryckesvanor: "för att utplåna minnet av sitt liv." Den inte helt politiskt korrekte, men ändå av bloggarn hyllade, nobelpristagaren i litteratur V.S. Naipaul drar liknande slutsatser när han i "Magisk sådd" dömer samma engelska underklass till undergång då den saknar förutsättningar för annan utgång. En riktigt dystopisk inställning enligt bloggarn. Med det lägger jag ner för kväll.

Läs även andra bloggares åsikter om

(Från gamla bloggen 24/11-08)