Är svenskt bilindustri dömd att gå under - som varvs- och tekoindustrin?

Det går ju knackigt för Volvo. Biltillverkaren har svårt att sälja bilar. Därför ligger det många varsel över företagets personal. Bloggarn kan tänka sig olika skäl till sakernas tillstånd, fast med lite olika inbyggda möjligheter eller omöjligheter gällande framtida potential. Ett skäl till Volvos usla affärer kan vara den globala finanskrisen. Då skulle eländet kunna förklaras bort med att människor nu väljer att inte konsumera. Vi är ju många med dyra hypotekslån att prioritera. Dessutom är det hög tid att planerar för julklappar och julsnaps. Under dessa förhållanden har vi ett generellt bilbranschproblem. För detta talar att också andra biltillverkare som t.ex. Toyota (bloggarns favoritmärke) befinner sig i ett utsatt läge. I så fall kan man ju tänka sig att de röda siffrorna liksom värker ut i takt med att lågkonjunkturens grepp om oss minskar. Mot denna förklaring talar dock att Volvo gick minst lika uselt redan i april (obegripliga 900 miljoner back det första kvartalet), då ingen ännu dragit i handbromsen och andra biltillverkare blomstrade - till och med huvudägaren Ford. Är nedgången istället ett individuellt problem för Volvo gäller andra villkor. I så fall kan produkten vara död, eller med andra ord inte vara möjlig att sälja. Ska regeringen då lyssna till folket som till 70 procent vill (bloggarn undrar över var och ens förutsättningar att kunna göra en adekvat analys) att staten tillfälligt, inte som ägare, ska stödja Volvo. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin sa dock redan i början av oktober tvärnej till statliga pengar i bilindustrin. Oppositionen i riksdagen pressar nu regeringen på denna punkt. Mona Sahlin (s) föreslår ett tillfälligt statligt ägande av Volvo (och Saab, som ju också går dåligt). Statsminister Fredrik Reinfeldt är kallsinnig och säger att "Staten är ingen bra fordonsägare". Även finansminister Anders Borg är djupt skeptisk. Bloggarn anser att det är av central betydelse att reda ut orsaken till katastrofläget innan regeringen slutligen tar ställning i frågan. Det kan ju finnas anledning att hjälpa Volvo ur en tillfällig svår period, men också det motsatta kan gälla. Idag är det väl ingen som försvarar det självklara i försöken att rädda svensk varvsindustri. Svenska fartyg var omöjliga på världsmarknaden vare sig vi ville det eller inte, trots att det inte saknades behov av fartyg. Varje satsad krona får väl mot denna bakgrund minst ses som förlorad. Det är ju inte helt osannolikt att de hade kunnat ha använts på ett bättre sätt genom en tidigare ingångsatt omställningsprocess. Lika var det med de krampaktiga försöken att hålla svensk tekoindustri igång. Men vad vet jag? Kanske är det annorlunda med bilindustrin? Kanske finns det bra skäl att göra allt för att behålla landets bilindustri även om dess problem i första hand hänger samman med produkten? Men skäl som att rädda spetskompetens räcker inte för bloggarn. Den kan alla gånger användas till annat än att bygga bilar. Och så funderar jag lite över varför ingen verkar vilja äga Volvo (eller Saab).

Läs även andra bloggares åsikter om Saab, Volvo, Finanskrisen, Tekoindustrin, Varvsindustrin

(Från gamla bloggen 29/11-08)