onsdag 17 december 2008

Varför är en dom så bra den ena dagen och så dålig den andra?

Jag minns en promenad i Uppsala mellan två seminarier tillsammans med två kurskamrater. Som jur.stud. diskuterade vi naturligtvis juridiska spörsmål. Samtalet pågick medan vi gick nedför Carolinabacken, mot Fyrisån. Det var precis när vi börjat skolningen, i slutet av 1980-talet. Jag var halvung och halvsnupen, men - precis som nu - full av idéer och med en associationsförmåga snabbare en tåget och stringentare än Horace Engdahls dittills samtliga skrivna texter. Det var med den självsynen jag frågade om inte reglerna inom straffrätten, t.ex. om häktning, verkade läskiga. Jag hade upptäckt att egentligen vem som helst på förhållandevis godtyckliga grunder kan bli inlåst. Min känsla var att det i många fall är tillräckligt att en auktoritet misstänker någon för ett begånget brott. "Nej, så är det inte", svarade man och fortsatte "att det är bara brottslingar som kan drabbas av inlåsning. Det finns ju ett system för detta". Bloggarn har senare i livet fått viss bekräftelse på att det krävs ett visst mått av bevisning för att en häktning ska kunna beslutas och genomföras. Men reglerna är trots allt oprecisa. Den som bedömer en framställan av en åklagare, t.ex. om en häktning, sätter många gånger själv ribban för vad som krävs. Ibland är den lägre och ibland högre än kollegornas. Det finns ingen lista med objektivt godtagbara skäl för en häktning. Det handlar till synes och sist om individuella bedömningar. Detta är ju naturligtvis inte ett rättssäkert system. Som del av allmänheten vill man ju bli behandlad som andra, dvs. enligt någotsånär förutsägbara objektivt fastställda kriterier. Av detta kan vi dock på en hyggligt säker grund dra slutsatsen att domstolar inte sysslar med sanning. Man arbetar istället med trovärdigheter, vad som verkar mest rimligt. En del gånger är det trovärdiga dock inte alls sant, eller ens i närheten av att vara sant. För några år sedan satte Hans-Gunnar Axbergs rapport "Felaktigt dömda" igång en het debatt om att det finns många av domstolar oskyldigt dömda i våra fängelser. Exempel på detta dyker ju upp i en ganska jämn takt. Rapporten hade beställts av justitiekanslern Göran Lambertz, landets högsta jurist. Då var Lambertz kritisk mot att systemet inte garanterar oskyldigas rätt att bli friade och anklagade dessutom landets domstolsjurister för att slarva med bevisprövningen. Sammantaget ledde det inte sällan, enligt Lambertz, till justitiemord i våra domstolar. Jag vill istället resonera lite om kvaliteten i domarna. Det gör jag genom att titta på några reaktioner efter det eventuella justitiemord som uppdagades i söndags, då vi fick klart för oss att en för många grova brott fälld känd brottsling tagit tillbaka samtliga sina erkännanden. Agerandet har lett till stor oro inom det juridiska fältet. Vi har fått se rubriker som t.ex. "Förtroendet för rättsväsendet i fara". Lambertz menar nu att de domar som han tidigare granskat och förklarat vara bra möjligen ändå är felaktiga. Han säger att "Saken har hamnat i ett annat läge /.../ Mycket av domarna är baserade på hans erkännanden. Det nya som framkommit är att en polis uppgivit att all information /.../ inte släppts fram". Lambertz uttalanden är särskilt intressanta utifrån den juridiskt självklara utgångspunkten att ett erkännande aldrig får stå för sig självt. Det måste finnas stödbevisning för att en fällande dom ska vara möjlig. Och i ett rättssystem som bygger på fri bevisprövning och som inte förutsätter teknisk bevisning för fällande dom ställs det särskilt höga krav på att domstolsjuristerna utformar domarna med en sådan kvalitet att de tål några törnar, till exempel ett återkallat erkännande. Hur har det egentligen varit med den saken i det nu aktuella fallet? Det gällde tydligen inte där, inte ens då Lambertz extrakontrollerade kvaliteten i domarna. Kvaliteten i domarna verkar, i alla fall utifrån kanslerns uttalanden, kunna ifrågasättas idag. Den har alltså avslöjats som dålig bara för att ett erkännande återtagits. Det är för dåligt.

(Diskussionen om rättssäkerhet bara pågår, utan ände synes det. I samband det rättsliga efterspelet till det berömda helikopterrånet, som utfördes september 2009, klagade advokat Leif Silbersky över på vilka vaga grunder en misstänkt brottsling kan häktas.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2 kommentarer:

Hans sa...

Jung pratar om det magnefika både/och, istället för antingen/eller. Det senare riskerar allt för ofta att bli varken/eller. I det här fallet kan vi börja med att ifrågasätta Superbloggarens polarisering mellen systemet och slarvet. Systemet svarar för "vad" eller ger innehållet och slarvet för "hur", förvaltningen av systemet. Både VADET och HURET behövs. Men det är svårt att direkt polarisera mellan dem. I sanning så slarvas det ofta i distinktionen här i mellan. Allt för ofta är det HUR som blir svaret och medicinen på ett symtom. Det är lättare än att ifrågasätta ett etablerat VAD som har blivit en cementerad sanning med en hord av förvaltande HURARE som belägger innehållet med censur.

Tänk om det är saker utanför själva systemet som är boven, t.ex. medialisering av processerna och det nya tryck som domstolarna står inför. En annan sak kan vara juristernas fastlåsning i det politiska kärriärsystemet. Det finns säkert fler aspekter. Oavsett detta så är slarv i rättssystemet helt oacceptabelt. För vem ska man då lita på?

Tomas Agdalen sa...

Det var en reell och imponerande genomgång av sakernas ting.

Visst kan det vara brister i systemet. Du har ju själv räknat upp några tänkbara. Jag skulle kunna höja handen särskilt för det som gäller möjligheten att samtidig skapa lite vinning för sin egen person. Vi är ju inte mer än människor.

Men som systemet är tänkt ska ett erkännande vara av marginell betydelse. Det ska gå att tämligen säkert säga att en person är skyldig vare sig det finns ett erkännande eller inte. Det är där jag tycker man i systemet försökt bygga en ett lämpligt sätt att lösa ett problem på, men att de enskilda tillämparna brustit i sitt ansvar. Jag ger dig dock rätt i att systemet och den individuella tillämpningen är ett oskiljbart par. De utgör så att säga systemet. Och det har brustit.

Som sagt - i det nu aktuella diskuterade exemplet finns det sannolikt många omständigheter utanför systemet som påverkat till olika mindre lämpliga handlingar. Hur det nu är med detta så landar vi till slut i att domstolarna borde ha skrivit domar med bättre kvalitet eller frikänt.