Varför är en dom så bra den ena dagen och så dålig den andra?

Jag minns en promenad i Uppsala mellan två seminarier tillsammans med två kurskamrater. Som jur.stud. diskuterade vi naturligtvis juridiska spörsmål. Samtalet pågick medan vi gick nedför Carolinabacken, mot Fyrisån. Det var precis när vi börjat skolningen, i slutet av 1980-talet. Jag var halvung och halvsnupen, men - precis som nu - full av idéer och med en associationsförmåga snabbare en tåget och stringentare än Horace Engdahls dittills samtliga skrivna texter. Det var med den självsynen jag frågade om inte reglerna inom straffrätten, t.ex. om häktning, verkade läskiga. Jag hade upptäckt att egentligen vem som helst på förhållandevis godtyckliga grunder kan bli inlåst. Min känsla var att det i många fall är tillräckligt att en auktoritet misstänker någon för ett begånget brott. "Nej, så är det inte", svarade man och fortsatte "att det är bara brottslingar som kan drabbas av inlåsning. Det finns ju ett system för detta". Bloggarn har senare i livet fått viss bekräftelse på att det krävs ett visst mått av bevisning för att en häktning ska kunna beslutas och genomföras. Men reglerna är trots allt oprecisa. Den som bedömer en framställan av en åklagare, t.ex. om en häktning, sätter många gånger själv ribban för vad som krävs. Ibland är den lägre och ibland högre än kollegornas. Det finns ingen lista med objektivt godtagbara skäl för en häktning. Det handlar till synes och sist om individuella bedömningar. Detta är ju naturligtvis inte ett rättssäkert system. Som del av allmänheten vill man ju bli behandlad som andra, dvs. enligt någotsånär förutsägbara objektivt fastställda kriterier. Av detta kan vi dock på en hyggligt säker grund dra slutsatsen att domstolar inte sysslar med sanning. Man arbetar istället med trovärdigheter, vad som verkar mest rimligt. En del gånger är det trovärdiga dock inte alls sant, eller ens i närheten av att vara sant. För några år sedan satte Hans-Gunnar Axbergs rapport "Felaktigt dömda" igång en het debatt om att det finns många av domstolar oskyldigt dömda i våra fängelser. Exempel på detta dyker ju upp i en ganska jämn takt. Rapporten hade beställts av justitiekanslern Göran Lambertz, landets högsta jurist. Då var Lambertz kritisk mot att systemet inte garanterar oskyldigas rätt att bli friade och anklagade dessutom landets domstolsjurister för att slarva med bevisprövningen. Sammantaget ledde det inte sällan, enligt Lambertz, till justitiemord i våra domstolar. Jag vill istället resonera lite om kvaliteten i domarna. Det gör jag genom att titta på några reaktioner efter det eventuella justitiemord som uppdagades i söndags, då vi fick klart för oss att en för många grova brott fälld känd brottsling tagit tillbaka samtliga sina erkännanden. Agerandet har lett till stor oro inom det juridiska fältet. Vi har fått se rubriker som t.ex. "Förtroendet för rättsväsendet i fara". Lambertz menar nu att de domar som han tidigare granskat och förklarat vara bra möjligen ändå är felaktiga. Han säger att "Saken har hamnat i ett annat läge /.../ Mycket av domarna är baserade på hans erkännanden. Det nya som framkommit är att en polis uppgivit att all information /.../ inte släppts fram". Lambertz uttalanden är särskilt intressanta utifrån den juridiskt självklara utgångspunkten att ett erkännande aldrig får stå för sig självt. Det måste finnas stödbevisning för att en fällande dom ska vara möjlig. Och i ett rättssystem som bygger på fri bevisprövning och som inte förutsätter teknisk bevisning för fällande dom ställs det särskilt höga krav på att domstolsjuristerna utformar domarna med en sådan kvalitet att de tål några törnar, till exempel ett återkallat erkännande. Hur har det egentligen varit med den saken i det nu aktuella fallet? Det gällde tydligen inte där, inte ens då Lambertz extrakontrollerade kvaliteten i domarna. Kvaliteten i domarna verkar, i alla fall utifrån kanslerns uttalanden, kunna ifrågasättas idag. Den har alltså avslöjats som dålig bara för att ett erkännande återtagits. Det är för dåligt.

(Diskussionen om rättssäkerhet bara pågår, utan ände synes det. I samband det rättsliga efterspelet till det berömda helikopterrånet, som utfördes september 2009, klagade advokat Leif Silbersky över på vilka vaga grunder en misstänkt brottsling kan häktas.)

Läs även andra bloggares åsikter om Rättssäkerhet, Häktas, Häktning, Helikopterrånet