söndag 7 december 2008

Rensa kultursidorna så att vi kan få berika oss med det viktiga

I Dagens Nyheter slås idag fast att världens litteratur bör delas upp i en kvalitativ och en underkvalitativ grupp. Under rubriken "Sluta dalta med bästsäljarna!" svarar kritikern Malin Ullgren på bokindustrins frontalangrepp med deras egna vapen. När Akademibokhandelns Ulf Lindstrand konstaterar att hans boklåda inte kommer att ge "utrymme för olönsamma böcker" langar Ullgren in salvan att ”vi” inte har utrymme för ”lönsamma, dåliga” böcker (kritikerna som kollektiv gissar bloggarn – kanske också publicisterna och tidningarnas markandsavdelningar backar upp saken). Det är oklart vilka böcker hon syftar på men viss ledning får vi genom att det i slutet av pamfletten beskrivs att sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt har den dåliga smaken att bland andra lista Kajsa Ingemarsson och Liza Marklund som bra och läsvärda författare. Bloggarn, som också är i den politiska branschen, har full förståelse för att Reinfeldt mellan rapporterna söker förströelse, men är samtidigt förundrad över att hon väljer texter med troligen än mer usel språkbehandling samt så trista intrig- och karaktärskonstruktioner. Vid det här laget förstår ni bloggenläsare att jag tar rygg på Ullgren. Hennes utläggning stämmer väl överens med bloggarns lilla utbrott vid elvatiden igår under den något sena lördagsfrukosten (mera som brunch faktiskt). Det var då jag slog näven bordet och undrade hur fan man kan lägga tid på något så uselt berättat och skrivet som nästan alla bästsäljande böcker som ges ut i Sverige. Jag har en gång läst tio sidor i en bok av Liza Marklund - tveksam till kvaliteten. Jag har dessutom bläddrat i en av Stieg Larssons tegelstenar - tveksam till kvaliteten. Jan Guillou har fått sina timmar - tveksam till kvaliteten. Hur ur ett bredare perspektiv ointressant en bok av Kajsa Ingemarsson är kan jag bara gissa utifrån hennes övriga medverkan i media. Känns lite sådär halvtramsig. Ni ska veta att jag gärna läser kriminalromaner (till exempel James Ellroy), halvfilosofiska böcker/livsstilsböcker (kommer inte på någon) och (nutids)historiska verk (till exempel V.S. Naipaul och Doris Lessing). Jag vill borra i varför karaktärerna har en plats i berättelsen och varför världen ser ut som den gör samt på vilket sätt detta ska förändras. Författaren bör ha en ide om hur detta ska beskrivas samt en förmåga att göra det som håller en högre nivå än den som en 19-årig grundstudent på universitetet avkrävs för en godkänd b-uppsats. Det är sällan en svensk bästsäljare når upp till detta. Just nu kan jag faktiskt inte nämna ett enda aktuellt exempel på det, utan vi serveras hastigt skrivna om inte just bara trams "kriminalhistorier" med hårt schabloniserade karaktärer och en så förutsägbar intrig. Men vill människor lägga sin tid på, som Malin Ullgren kategoriserar den, "underhållningslitteraturen" så är det väl, trots allt, upp till var och en. Jag tycker dock, liksom Ullgren, att den inte bör synas på kultursidorna i recensioner och därigenom betraktas som schönlitteratur. Den passar bättre i varuhusens boktravar och i olika annonsblad. Hur då avgöra vad som är vad. Ja, det blir väl en bedömning för proffsen att göra precis som när det gäller de flesta företeelserna. Kanske kan ni bloggenläsare komma på bra kriterier. Jag har ju indirekt presenterat några.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

5 kommentarer:

Anna BH sa...

Å ena sidan måste jag hylla Fru Reinfeldt som har modet att berätta vad hon faktiskt läser trots det kanske knappa "värdet" i dessa böcker. Eller sa hon det kanske för att hon trodde att hon skulle bli mer "folklig" om hon läser det "alla andra" läser?

Å andra sidan kan jag också hålla med Malin Ullgren om att "underhållningslitteraturen” bättre passar i varuhusens boktravar och i olika annonsblad. Eller varför inte låta dessa böcker recenseras i t ex Aftonbladet :-)

andreas_rosenlund sa...

affekt någon???

Tomas Agdalen sa...

Kanske var att ta i att gå ut publikt med detta, men jag tycker faktiskt att Ullgren har en reell poäng i sitt resonemang. Och det passade så väl in i min egen tankestruktur. Jag menar, massproduktion, och då snackar vi inte genomtänkt sådan som Warhols, har inget berättigande på kultursidorna. Ungefär lika lite som Findus fiskpinnar har i de stora mattidningarna att göra. Alla vet att de finns. Det är bara att inhandla när tiden inte räcker till. Men trist är det. Lite så är det menar jag. Men när tänker efter än mer så är den där underhållningslitteraturen verkligen usel. Fan, jag blir förbannad när jag tänker på den.

Hans sa...

Jag läser som fan! Blandar högt och lågt. Liza Marklund kan jag tycka är underhållande och Gulliou har jag läst allt av. Gillar inte uppdelningar. Det som läses har något syfte för någon. Att läsa bara för att kunna säga att det irriterar en, språket är SÅ dåligt, eller O vilken töntig intrig. Det har ju också ett syfte, eller? Alltid retar det någon. Några lästips Michael Connelly, har läst allt. Numera redan när de kommer på engelska. Superbloggaren, ja ibland när det roar en att höra medåldersgnäll!!!

/Hasse

Tomas Agdalen sa...

Hasse: Har också läst allt med Connelly, fram till för tre till fyra böcker sedan. Jag gillar första ”Poeten”. De två inledande med Harry B var också riktigt bra, särskild den som delvis utspelar sig i Mexico - suggestiv. Tyckte att Connelly sedan inte kom vidare med karaktären och intrigerna. Han var fram till dess om inte nyskapande, som Ellroy, så i alla fall välskrivande och genomtänkt. Jag har också en generell känsla av att det är "svårare" att få ut böcker i USA - ställs högre krav. Connelly ”stal” dock senare Ellroys (självbiografiska) story i ”I mina mörka vrår” när Harry B:s mammas mystiska liv skulle skildras. Jag kommer inte ihåg i vilken bok. Connelly visar hur som helst att man kan hålla sig inom kriminalgenrens ramar utan att det blir töntigt. Det har jag hittills inte hittat någon svensk dito som klarar. Men jag har också slutat att läsa ”underhållningslitteratur” eller se skit-tv (synd om er alla som missade förra bloggens trash/trailer-tema). Livet är för kort. Jag måste försöka hinna med det som är bra. Jag får liksom känslan av dödångest när jag slösar bort tid. Bl.a. därför kommer jag aldrig mer att läsa Guillou eller Marklund. Också hon från västkusten går bort och alla andra liknande författare. Ingemarsson har aldrig varit aktuell för mig. Men detta är som sagt på det mer personliga planet. Generellt menar jag, vilket ju debatten handlar också om, att vi bör låta våra kritiker använda sin analytiska förmåga på litteratur som är värd besväret