Joe Strummer och Norman Mailer borde ha fått vara med oss ett tag tilll

Nu tänker jag öppna en Carlsberg och se filmen "The Futher is Unwritten - Joe Strummer". Kvällens kalas är över och gästerna har lämnat oss. Det finns därför plötsligt tid över, så här på småtimmarna. Varför inte se lite rock´n roll? Joe Strummer är för mig det största som hänt sedan The Beatles och The Rolling Stones. Det går liksom inte att komma runt honom och hans The Clash (vem blir inte sjukt lycklig över låtar som till exempel London Calling, Guns of Brixton, White Man in Hammersmith Palias, Bankrobber, Jimmy Jazz och Lost in Supermarket? Det är när superbloggarn tänker på det här sättet som jag blir så oerhört deprimerad över att Joe Strummer inte finns med oss längre. Han gick ju så tragiskt bort för några år sedan. Det hände ett par dagar före jul, någon dag innan min 39-årsdag - för tidigt. Och det är många som vi skulle behövt ha med oss ett tag till. För att begränsa oss till dem som haft en mer generell betydelse för världen och dess utveckling är just Joe Strummer en och Norman Mailer en annan. Inte för att de skulle ha räddat världsfreden, utan mest bara för att man liksom vill veta lite till. Ok, Strummer hade nått sin konstnärliga pik - The Mescaleros kändes väl lite sådär - men han hade ju så otroligt många oberättade historier inom sig. Han var centrum av musiklondon i mitten av 1970-talet då när punken sparkades igång. När det gäller Norman Mailer får vi aldrig veta hur det gick för patrioten Harlot. Fan, det där med to be continued borde vara förbjudet.

(Från gamla bloggen 4/12-08)