Ingen räddning synes för white trash - fortsatt dömda till undergång

Bloggen har ju haft trashtema. Jag kan ju ha tagit ut svängarna något när det gäller Britney Spears, men hon och hennes familj illustrerar på många sätt den livsstil som brukar förknippas med Hillbillys boende i södra delarna av bergskedjan Appalacherna i USA. Det handlar sammanfattningsvis om en för medelklass outhärdlig smaklöshet och en förmåga att nästan alltid göra fel – självdestruktiviteten är liksom en naturlig del av livet. Svensk motsvarighet skildrades för några år sedan i Susanna Alakoskis prisade "Svinalängorna". Vad jag inte vet om white trash är inte värt att känna till och ni med några generationer i skötsam och strukturerad medelklass vill inte veta. Men en mer uthärdlig ingång till underklassernas underklass är den gamla fina serien Knallhatten, som ju gick i min barndoms Expressen. Det finns också många andra exempel från det verkliga livet på personer direkt komna från en trailertillvaro som lyckats i olika utsträckning. En är Dolly Parton, som en gång beskrivit att hon som barn, utan att känna till omständigheterna, såg hemortens prostituerade kvinnor som de vackraste. Ytterligare ett exempel är Larry Flynt som så genialiskt skildrades av den lika mycket white trash Woddy Harrelson, son till yrkesmördare till pappa och en fanatiskt religiös mamma, i fantastiska filmen The People vs. Larry Flynt. I den gör dessutom lika mycket white trash Courtney Love, med en pappa som på riktigt menar att dottern mördade Kurt Cobain, en skådespelarinsats som visar att hon borde ha övervägt att skifta karriär. Medan Dolly kör på med en av nästan alla hyllad musikkarriär och tar hand om sin familj genom att låta den driva Dollywood har Flynt haft en krokigare väg. Sedan Flynt byggt ett porrimperium, efter Hugh Hefners mall fast hardcore, valde han istället för utveckling och förvaltning av verksamheten att föra krig mot republikanerna, den kristna högern och TV-predikanter för att till slut framstå som en fullständig galning när han ställde upp i Kaliforniens guvernörsval mot republikanen Arnold Schwarzenegger under mottot "Rösta på en snusklangare som bryr sig". Nästan alltid går det åt helvete för de sämst ställda, även om de försöker förändra och det för ett ögonblick ser ut som om man klättrat på statusstegen. Nu hör det ju självklart inte till vanligheten i trashvärlden att det finns mycket pengar. Jag har bara här försökt lyfta fram en mentalitet som jag tycker mig se oberoende av de materiella förhållandena. Och för att flytta ner resonemanget på en mer folklig nivå hänvisar jag till en på Arbetets museum i Norrköping pågående fotoutställning som får det att vända sig i min mage. Man hoppas att den där uppvisade destruktiviteten och hopplösheten någon gång ska upphöra. Det är emellertid inte sannolikt, och absolut inte om vi ska lyssna till samhällsfilosofin på modet. Mikael Löfgren presenterade nämligen i gårdagens Dagens Nyheter den konservative tänkaren Theodore Dalrymples bok "Livet på samhällets botten". Författaren saknar all optimism och konstaterar att det handlar om "Tjuvar, knarkare, spelare, unga mödrar, hedersmördare” och ”alla skyller de på omständigheterna, ingen tar ansvar för sina handlingar. Systematiskt kartlägger Dalrymple” eventuella möjligheter till förändring. ”Han har lätt för att finna målande uttryck för sin misantropi: Är detta ett land utan speglar? (apropå lördagsfirande engelska flickors alltför trånga kläder). Eller när han jämför diskotekdans med skottars dryckesvanor: "för att utplåna minnet av sitt liv." Den inte helt politiskt korrekte, men ändå av bloggarn hyllade, nobelpristagaren i litteratur V.S. Naipaul drar liknande slutsatser när han i "Magisk sådd" dömer samma engelska underklass till undergång då den saknar förutsättningar för annan utgång. En riktigt dystopisk inställning enligt bloggarn. Med det lägger jag ner för kväll.

Läs även andra bloggares åsikter om Britney Spears

(Från gamla bloggen 24/11-08)