100 steg till menar att vi har att se fram emot en ultranyliberalism

Under rubriken ”Krisen ingen naturkatastrof” jämför idag kulturskribenten Stefan Jonsson i Dagens nyheter svensk och tysk ekonomijournalistik. Han har iakttagit skillnader i hur den pågående globala finanskrisen behandlas. ”I Sverige gäller /.../ den enskildes plånbok och svenska företags besvär" medan man i Tyskland hellre tar ”fasta på orsakerna och skildrar politiska, ideologiska och vetenskapliga sammanhang". Detta sätter Jonsson i relation till den i världen pågående diskussionen om ett ekonomiska paradigmskifte (jfr. Göran Rosenberg i samma tidning 10/12 där han förutser liberalismens död och "Samhällets återkomst”). Vidare beskriver Jonsson att man t.ex. i Le Monde diplomatique diskuterat idéer som idag förespråkas av dem som igår förespråkade nyliberalism. Den egennyttiga entreprenören har bytts mot ansvarsfulle och vidsynte disponenten. Och de som tidigare trodde och hoppades på näringslivets girighet, de tror och hoppas i dag på näringslivets moral. Genom att tyska tidningar publicerar idéartiklar om kapitalismens kris på sina ekonomisidor undersöks orsakerna till krisen och granskas tänkbara alternativ till den rådande ekonomiska världsordningen. Det ”skapar förutsättningar för ett förnuftigt politiskt samtal om vilka åtgärder som behövs”. Möjligen har vi enligt Jonsson en förstående renässans för marxism och/eller värdekonservatism. 100 steg till är tveksam till analysen. Jag tror snarare vi har att se fram emot en tid av ultranyliberalism. Det bl.a. mot bakgrund av de villkor president George W Bush idag ställde för miljardlånet till USA:s bilindustri. Inte bara cheferna måste se över sina krav. Det gäller även de hittills ”privilegierade” bilarbetarna. Olika villkor, som t.ex. pensions- och sjukförmåner, kommer att bli föremål för omprövningar och försämringar. Detta för att få tillbaka konkurrenskraften. Lite så uppfattar jag också den svenska regeringens hållning mot Saab och Volvo. Det låter som en ytterligare anpassning mot de markandsekonomiska principerna. Så, hur nu diskussionen än förs om olika politiskt potentiella ekonomiska system så verkar ändå den nu osexiga marknadsekonomin vara svaret även framöver. Varje industri tvingas att i en global konkurrenssituation motivera sin överlevnad genom att ge så stora avkastningar som möjligt. För oss med knappa marginaler blir det än viktigare att bevaka plånbokens tjocklek. Jag tror inte världen är mogen att igen pröva något av de olika alternativa system som tillämpades under förra seklet, i vilka plånboksfrågorna, i alla fall på ett teoretiskt plan, var mindre viktiga för enskilda. Och jag hoppas för alltid slippa den ”vidsynte disponenten”. Jag vill ha en seriös motståndare i avtalsförhandlingarna, som jag dessutom kan betrakta mig jämbördig mot.

Läs även andra bloggares åsikter om Ultranyliberalism, Finanskrisen