Det är en anarkistisk och nihilistisk tid. Den påminner på ett sätt om den ryska då på slutet av 1800-talet när Fjodor Dostojevskijs Stavrogin i boken Onda andar verkar för samhällsomstörtning, fast med andra metoder än de vi idag kallar demokratiska. Ett även i verkligheten i spillror slaget Tsarvälde skulle undanröjas med dynamit. Väldet övergick också på riktigt snart i ett politiskt kaos som ledde fram till revolutionerna 1905 och 1917. Men jag vill minnas att Stavrogin inte skulle ha fått vara med om det ifall han varit av kött och blod. I romanen ledsnade nämligen kamraterna tidigt och gjorde sig av med dåren. Nu frågar jag mig hur länge vår tids demokrater ska låna sig till destruktiviteten. Borde inte i DN:s pappersupplaga intervjuade Charlotte Bishop, 22-årig irländska som igår gjorde ett försök att fredligt delta i den urspårade aktion mot G20-mötet i London, och Ann-Sofie Jakobsson, talesperson för arrangören bakom den häromveckan lika urspårade antiisraeldemonstration i Malmö, i besvikelse för en stund rulla ihop banderollerna och bunta pamfletterna och skalla - ”ut med packet”. En viss rådvillhet kan åtminstone jag skönja hos Ann-Sofie Jakobssons när hon förklarar hur hon "bad folk ta av sig masken". Det är nog också bara personer som Bishop och Jakobsson som kan stoppa utvecklingen. En hastig tillbakablick höjer i alla fall inte modet hos mig. I spåren av internationella toppmöten följer numera alltid våld. Det började i Seattle 1999 för att fortsätta i Genua 2001 och Göteborg 2001. Mellan upploppen i Göteborg och London har det varit oändligt många mindre och större i samband med olika politiska händelser. Som det en gång var för Stavrogin handlar det väl, gissar jag, om en strävan hos våldsverkarna efter samhällsförändring. Men vad har en man i en huva som i Malmö sparkar sönder blåljusen på en polisbil att erbjuda i användbart tankegods?Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Upplopp, Demonstrationer, G20, Politiskt våld
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar