Kanske är vi inte på väg mot en tvåpartistat - utan mot en enpartistat

Nu ser också statsvetaren Nils-Eric Hallström att ett inträde av Sverigedemokraterna i riksdagen efter valet 2010 på allvar utmanar blockpolitiken. På SvD:s Brännpunkt beskriver han att blockpolitiken måste omprövas, att dagens riksdagspartier, för att hindra att SD får politiskt inflytande, måste arbeta för att göra breda blocköverskridande överenskommelser. Han menar att "Sverigedemokraternas goda utsikter att efter valet bli riksdagens vågmästare borde stämma de sju riksdagspartierna till eftertanke. Dagens cementerade blockpolitik kan inom något år vara historia". Också jag har varit inne på liknande tankar. I våras resonerade jag om att, för det fall SD får en vågmästarroll, den gruppering av alliansen och rödgrönt som har flest mandat bör tillåtas att bilda en minoritetsregering. En lösning som också DN:s Peter Wolodarski häromdagen lyfte fram som tänkbar för att manövrera ut Sverigedemokraterna. Fast jag har dessutom gått än längre genom att spekulera om att vi går mot ett rent tvåpartisystem. Under rubriken ”Kanske galenskapen för med sig det goda och ger oss ett tvåpartisystem” förde jag fram att vi antagligen, till följd av att SD etablerar sig på riksplanet, snart har ett tvåpartisystem. Men när jag ser på den politik som de båda framtida partikonstellationerna driver undrar jag om vi i realiteten inte har en enpartistat. Den hårda socialliberala vinkel som Moderaterna fört in i Alliansen har inneburit att det är svårt att urskilja någon betydande skillnad mellan det blåa och det rödgröna laget. Man driver framgångsrikt en omställnings- och socialpolitik med jobbinriktning som måste motsvara sådan politik som enligt författaren Anders Nilsson utgör den egentliga kärnan i traditionell socialdemokratisk politik. Under den nu pågående S-kongressen i Älvsjö har han kommit med en rapport om hur man ska möta storstadsväljarna. Anders Nilsson berättade att S traditionellt sett inte i första hand är ett parti för de sämst ställda, utan för de stora väljargrupperna. Detta innebär att vi i praktiken har två partier men bara en politik. Hur rödgrönt med Socialdemokraterna i spetsen ska lyckas övertyga de flesta om att de är bäst på att föra den politiken är det i nuläget svårt att säga något säkert om. Alliansen är som samlad enhet för bra på att driva just den politiken för att det ska finnas några enkla svar. Enligt min mening kan möjligen en svidande valförlust för Alliansen med ett kraftigt internt ifrågasättande inom Moderaterna om den inslagna vägen på nytt få Socialdemokraterna i slagläge. Men dit är det fortfarande lång väg. Men det spelar väl mindre roll nu när vi ändå har en regering som på det stora hela för en S-politik, eller den enda politiken som efterfrågas. Det blir liksom same-same.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Tvåpartisystem, Enpartistat, Alliansen, Moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Jobbkongressen

Kanske galenskapen för med sig det goda och ger oss ett tvåpartisystem

Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson skriver idag på Politikerbloggen att blockpolitiken inte är helig. Utgångspunkten för uttalandet är ett scenario om en ny sammansättning av partier i riksdagen efter valet 2010 som minst sagt kan röra till det parlamentariska läget, ett ut och kanske två in. Troligen kommer inget av dagens block att kunna bilda egen majoritet. Peter Eriksson säger bestämt att han inte tänker sätta sig en minoritetsregering. Istället tycker han att den tänkta parlamentariska situationen motiverar ett rödgrönt samarbete med något av mittenpartierna. Det måsta vara Folkpartiet och/eller Centerpartiet han siktar in sig på, för en spricka i Alliansen verkar nu bara vara möjlig om Kristdemokraterna åker ur. Vi skulle då enligt dagens opinionsläge ha en majoritetsregering bestående av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och/eller Folkpartiet, alla med krav på ministerposter. Är det en önskvärd laguppställning? Naturligtvis inte. Vi skulle ständigt riskera nyval och inget av partierna har kraft nog att genomföra sin politik. Den osäkra politiska situationen riskerar att dra ned oss i ett ekonomiskt och politiskt kaos. Jag vill dessutom, lika lite som de flesta andra väljarna, ha en minoritetsregering. Egentligen önskar jag ett rent tvåpartisystem, varför inte bestående av ett rött och ett blått parti. Men jag kan också, även om det inte garanterar majoriteter, tänka mig en rejält höjd riksdagsspärr, varför inte till 12 procent. Det skulle åtminstone få småtupparna att sluta med sina brösttoner och tvinga dem på rygg för att tigga om kärlek. Denna minoriteternas dominans av svensk politik skulle genast upphöra. En spärr av den arten är också ett effektivt hinder mot att galenskapen tar sig in i det politiska finrummet i form av Sverigedemokraterna och Piratpartiet. Men jag tror ändå att vi i praktiken ganska snart har ett tvåpartisystem. Alliansen, som idag med ett Kristdemokraterna på 3,9 procent har egen majoritet, kommer att inleda ett ännu närmare valsamarbete senast då det står klart att ett av partierna inte tar sig in riksdagen. Det kan ske genom samma valtekniska samarbete som en gång gav kristdemokratiskt samlingsparti ett centermandat. Därmed tvingas rödgrönt att gå till val med en mer synkad plattform. Och kanske kan vi då konstatera att hotet från det galna lett till att vi fått en mer förutsägbar politisk verklighet på riksplanet, eller som man brukar formulerade det: inget ont som också har något gott med sig.

Läs även andra bloggares åsikter om Tvåpartisystem, Peter Eriksson, Riksdagsspärr, Valtekniskt samarbete, Sverigedemokraterna, SD

Partierna håller ihop - men i betongblock och med än mindre skillnader

Under rubriken Håller de ihop resonerar svenskans Göran Eriksson om riksdagens småpartiers verklighet. Frågan är om Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet inom Alliansen samt Miljöpartiet och Vänsterpartiet inom rödgrönt tvingas osynliggöra sin profil för kollektivets skull. Och visst vill vi helst veta vad Socialdemokraternas Mona Sahlin och Moderaternas Fredrik Reinfeldt tycker. De står för alternativen - det borgerliga mot socialistiska. Först får de förklara hur välfärdsfrågorna ska lösas, till exempel socialförsäkringen och jobben. Och i skenet av detta tycker jag Göran Hägglund, Maud Olofsson, Jan Björklund, Peter Eriksson (i gårdagens partiledardebatt i Svt:s Agenda) och Lars Ohly liknar småkraxande kråkungar, som ingen riktigt är intresserad av. I skarpt läge vill vi ändå höra de vuxna tala. Och då riktas intresset mot Sahlin och Reinfeldt. På sikt tror jag det är en ohållbar situation. Men inte att det leder till att blocken upplöses. Istället stärkas de i takt med att småpartierna förminskas. Partierna måste helt enkelt närmare sig varandra än mer. Småpartierna för att inte utraderas och de stora för att de inte kan vinna utan stöd. Det ligger därmed i samtliga partiers intresse att alla är med. Effekten blir att det så småningom utmönstrats två alternativ, ett blått och ett rött med varsin politik. Vi kommer då i huvudsak höra de stora tala utifrån två tydliga paraplyer, som i ett rent tvåpartisystem - i betongblock. Detta har jag också skrivit om både en och flera gånger. Men alltfler tror att vi är på väg mot ett tvåpartisystem, låt vara på informella grunder. De konstitutionella förändringarna dröjer, även om de efterfrågats av både historikern Gunnar Wetterberg och statsvetaren Olof Ruin. Men med två starka block som representerar två linjer finns hyggliga garantier för att vi får fram en stabil regeringsmajoritet. Mardrömmen är ju att det inte ska vara möjligt att bilda regeringen utan stöd för extremister. En sådan parlamentarisk situation vill få ha. Därför kommer nuvarande riksdagspartier håller ihop.

Läs även andra bloggares åsikter om Tvåpartisystem, Socialdemokrater, Moderater, Alliansen, Rödgrönt, Valet 2010

Det block som får majoritet med Miljöpartiet bildar regering - så det så

Också statsvetaren Olof Ruin ger sig in i diskussionen om det konstitutionella problem ett inträde i riksdagen av Sverigedemokraterna medför. På DN-debatt skriver han att "Miljöpartiet kan få en nyckelposition i ett kaotiskt läge efter valet" och problematiserar kring problemet med nya småpartier i riksdagen. Det är en fråga som jag först gången skrev om den 22 april. Först utifrån de framgångar Piratpartiet rönte. Men i takt med att Sverigedemokraterna vann politisk terräng förflyttade mitt intresse mot dem. Senaste häromdagen med anledning av Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlins utspel om att rödgrön opposition inte ställer sig främmande inför ett samarbete med småpartierna inom alliansen. Och visst riskerar Sverige, som Ruin slår fast, att om ett år hamna i en tilltrasslad och nästan kaotisk situation genom att vara fastlåst i en uppdelning i två block och samtidigt ha ett valsystem som kan bereda väg för ett protestparti i vågmästarposition. Han beskriver några olika varianter på lösning. Den mest logiska är kanske den om att Miljöpartiet bildar minoritetsregering. Så istället för att leka med Miljöpartiet, som nu alla vill, blir det i den situationen miljöpartiet som leker. Det är en märklig utveckling att fåtalet leder de många. Ruin problematiserar också kring hur illa vår blockpolitik passar med vårt proportionella valsystem. "Vill man verkligen ha ett tvåpartisystem, som dagens blockuppdelning närmar sig, borde man ha ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar. Av erfarenhet vet vi att sådana valsystem inte bara befordrar uppkomsten av två stora partier utan också försvårar för små att etablera sig i den vågmästarposition som det nu finns risk för att Sverigedemokraterna kan komma att inta. Men någon sådan vilja till förändring av valsystemet har inte visats". På den punkten har Ruin rätt. Jag har i flera månader krävt ett riktigt tvåpartisystem för att det här landet ska kunna regeras. Även historikern Gunnar Wetterberg har talat om behovet av att ändra konstitutionen för att det ska vara möjligt att skapa stabila regeringar. Han är oroad över att flera småpartier är på väg in i riskdagen. "Nu borde det vara på tiden att utvärdera detta drygt hundraåriga experiment", säger Wetterberg och syftar på vårt nuvarande proportionella valsystem. Det tycker jag också för inget tyder på att tendensen med fler småpartier upphör. Som en långsiktig lösning tror jag mindre på Ruins förslag om att störst block bildar regering. Jag har alltså ändrat mig. Men det är orealistiskt att räkna med att en gruppering under fyra år lägger ner sin politik. Om inte nyval menar jag att det nog blir så att det block som kan bilda majoritet med Miljöpartiet bildar regering. Så det så.

Läs även andra bloggares åsikter om Olof Ruin, Gunnar Wetterberg, Majoritetsval, Enmanskretsar, Proportionellt valsystem, Sverigedemokraterna, SD, Miljöpartiet

Tror inte jag vill ha in ett Piratparti i riksdagen efter 2010 års val

Vi ska inte underskatta Piratpartiets möjlighet att till hösten ta säte i i EU-parlamentet. Partiet gick häromdagen ut med att man till medlemsantalet nu är Sveriges fjärde största parti. Intresset för partiet har också varit enastående sedan förra veckans dom mot The Pirate Bay. Det är många ungdomar, och äldre, som känner sig besvikna. En del av dem återsåg jag i videobutiken i helgen. Det var länge sedan jag behövde trängas bland hyrfilmerna, smågodiset och läsken. Partiets ordföranden Rickard Falkvinge berättar för DN att de tagit sikte på Europaparlamentet. "Som jag ser det nu är vägen till Bryssel öppen. När vi är där ska vi till att börja med engagera oss i medborgarrätt, medborgarrätt och medborgarrätt", säger han. Med det tror jag Falkvinge i första hand menar att partiet ska verka för rätten att gratis ladda upp och ned underhållning på nätet. Det är väl en sak att piraterna kommer in i EU-parlamentet. Där finns redan en hel del underliga grupperingar som marginaliserats. Väl där kommer piraterna att drunkna i en formalism de ännu inte kan stava till. Det är bland annat omöjligt att agera på egen hand. Partiet måste tillhöra en grupp och hålla sig inom dess politiska ramar. Det finns inte någon grupp av betydelse som stöder visionen om fri fildelning. Äganderätten hålls tvärtom högt därute i Europa. Med detta menar jag sammantaget att det inte blir så mycket verkstad i Bryssel för Piratpartiet, utom möjligen en del käftande om olika integritetsfrågor. Jag är dock mer orolig för att Piratpartiet kan stöka till det rejält i 2010 års riksdagsval. Hur blir det med regeringsbildandet om Piratpartiet och/eller det andra lilla partiet väljs in? Sannolikt sker det på bekostnad av något av de borgerliga partierna. Varken kvarvarande del av Alliansen eller röd/grönt lär då kunna bilda regering utan stöd. Det är nu jag igen börjar tänka stort, på ett tvåpartisystem. För mig saknar det betydelse om valsystemet är representativt eller majoritärt. Jag vill bara att att riksdagen iten ska överhopas av småpartier som utnyttja sin position för att kohandla till sig ett oproportionerligt stort inflytande. Ge mig istället lugn och ro och då och då ett byte av majoritet, men mellan partier eller block som gått till val på en politik som gett absolut majoritet. Kanske är det snart läge för Alliansen att gå till val på en gemensam lista.

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, EU-parlamentet, Valet 2010, Tvåpartisystem, Vågmästare

SD-framgång ger alltså en rödgrön-grön/blå eller en blågrön koalition

Mona Sahlin ställer nu ultimatum och kräver att det ska bildas en majoritetsregering efter valet om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och får en vågmästarställning. "Det skulle bli politiskt kaos med en minoritetsregering", förklarar hon för DN. Vi är många som funderat över vilka konsekvenser ett inträde i riksdagen av SD får. Om inget av blocken får egen majoritet har jag tillsammans med många andra resonerat kring att största block bör bilda minoritetsregering. Något som DN:s Peter Wolodarski förespråkat. Någon har också framfört att blocken i en sådan situation måste göra breda överenskommelser. Jag har även framhållit att situationen med många småpartier med extrem politik på sikt leder till ett åtminstone informellt tvåpartisystem. De större blocken tvingas att jobba närmare varandra inom koalitionen för att vi ska kunna ha en ekonomisk och politisk stabilitet. Nu säger alltså Mona Sahlin att Socialdemokraterna för det fall inget block får egen majoritet kommer att söka stöd hos Folkpartiet och Centerpartiet för att bilda regeringen. Och så måste det i den situationen bli oavsett vilket block som är störst. Det är inte realistiskt att tro att riksdagen kan fungerar genom att ett block under en mandatperiod helt slutar att ta politiska initiativ. Det är självklart också sådana övervägande som ligger bakom Folkpartiet Jan Björklunds invit till Miljöpartiet. Nu talar allt för att vi med andledning av valet 2010 kommer att ha ett regeringssamarbete över blockgränserna. För ingen tror väl idag att Sverigedemokraterna inte får en vågmästarroll. Störst block kommer att regera, antingen rödgrönt med Folkpartiet alternativt Centerpartiet eller blått lag med Miljöpartiet. Ja, så blir det -i alla fall enligt dagsnoteringen för idag rapporterar DN att undersökningsföretaget Synovates nya opinionssiffror visar det hittills högsta väljarstödet för SD. Partiet får 4,7 procent. "Sverigedemokraterna verkar ha parkerat sig på en något högre nivå, som ligger närmare 4 än 3 procent", säger Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring. DN:s kolumnist Henrik Brors konstaterar at SD har fått stigande siffror hos de flesta opinionsinstitut efter Aftonbladets publicering av partiledaren Jimmie Åkessons debattinlägg för en månad sedan där muslimer pekades ut som ett hot mot Sverige". Bereder alltså på en rödgrön-grön/blå eller en blågrön koalition.

Andra bloggar: Dagens Arena Jinge.se Peter Andersson Röda Malmö

Läs även andra bloggares åsikter om Majoritetsregering, Tvåpartisystem, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Jan Björklund, S, MP, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, SD, minoritetsregering

Övriga medier ikapp 100 steg till - flera tror på tvåpartisystemet

Expressen rapporter idag om TV4:s uppgifter om att alliansens planerar att gå till val med en gemensam lista. Första steget är i praktiken taget genom att Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet redan har idag en gemensam partibeteckning "Allians för Sverige" registrerad. "Jag tycker att man ska göra det av offensiva skäl och visa på den borgliga styrkan", säger P J Anders Linder, ledarskribent på Svenska Dagbladet, till Expressen. Visst ser det idag ut som om att alliansen får svårt att vinna valet 2010. Koalitionen har hittills inte i någon väljarundersökning sedan valet 2006 haft egen majoritet. Och enligt de siffror som Skops redovisade igår sitter för dagen det blåa laget med 47,6 procent och det rödgröna med 47,3. Över dagens politiska verkligheten skuggar dessutom Sverigedemokraterna i en potentiell vågmästarroll som de flesta vill undvika. För att hindra ett parlamentariskt kaos och skapa en trovärdig riksdagsmajoritet efter valet 2010 har respektive block sänt inviter till delar av motståndarblocket. Mona Sahlin kan tänka sig samarbeta med Folkpartiet och Centerpartiet medan Jan Björklund bjudit in Miljöpartiet. Men den minnesgoda läsaren av den här bloggen har ju förut sett att jag spekulerat om att alliansen ifall den känner sig hotad och Kristdemokraterna ser ut att åka ur riksdagen sannolikt samlar sig under en gemensam lista. Om inte 2010, så 2014. Den dagen borgerligheten tar detta steg är det också slut på småpartiernas tyranni genom att vi i praktiken då har ett tvåpartisystem. Miljöpartiet kan till exempel inte längre självklart räkna med en hög politisk utdelning bara genom att, som Per Gahrton nyligen förklarade MP:s politik strategi, spela ut blocken mot varandra. Det gör istället att Sveriges riksdag kan bedriva en långsiktigt stabilare politik. Vi behöver heller inte längre oroa oss för att extremiska småpartier tillåts dominera den politiska agendan. Så mitt råd till borgarna är: gå ihop för Sveriges skull. Jag vill ha ett blått och ett rött lag. Fast för att vi i realiteten ska få en hållbar politisk situation krävs en konstitutionell förändring. Den som både historikern Gunnar Wetterberg och statsvetaren Olof Ruin nyligen ropat efter. De har varnat för de konsekvenser vårt proportionella valsystem får genom att mandaten delas på ett sätt mellan partierna så att det i praktiken blir näst intill omöjligt att bilda en regering, eller ens för en väljare att inför ett val kunna förutse hur en sådan skulle kunna komma att se ut. Många talar nu om majoritetsvalssystem, för den politiska stabilitetens skull. I ett sådant valsystem kan inte småpartier spela ut de större blocken mot varandra, för att i minoritetens namn vinna oproportionerliga fördelar.

Andra bloggar: Stockholm enligt Ankersjö Peter Andersson med rätt att tycka

Läs även andra bloggares åsikter om Allians för Sverige, Tvåpartisystem, Alliansen, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Jan Björklund, Per Gahrton

Med Sverigedemokraterna som vågmästare kan vad som helst hända

Det är inte bara OS- och VM-år 2010. Nej för oss sport- och politiknördar är det full pott. Precis som det var 2006 och kommer att bli 2014 är det i år Valår i Sverige. I september förväntas vi alla röstberättigade att lägga våra röster på vår favorit. Och som de stora medierna tänker jag göra en sammanfattning av det inhemska politiska läget. På riksplanet har vi alltså en alliansregering, eller koalitionsregering som det heter på politikerspråket, bestående av Nya Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet Liberalerna och Kristdemokraterna. I opposition sitter Rödgrönt samarbete med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vi har därmed en tydlig tvådelad indelad riksdag. Något förenklat kan man säga att den vi har en höger- och en vänsterfalang. Den som följer diskussionerna inför valet kan dessutom se att analytikerna i allt mindre utsträckning talar om partier. Istället fokuseras det tvåpartisystem som vi i praktiken har. Det hänger inte minst samman med Sverigedemokraternas framgångar i slutat av 2009. Båda alliansen och rödgrön har sagt sig komma att vägra samarbeta med SD. Mitt avstamp inför valåret blir därför att lyfta fram den särskilda frågan om vilken betydelse det har för kommande regeringsbildning att Sverigedemokraterna troligen tar plats i riksdagen, som jag menar i nuläget är valets viktigaste. För även om Sverigedemokraterna i en undersökning nyligen fått opinionssiffror som ligger under riksdagsspärren har partiet under en lång tid haft stabilt väljarstöd som klart överstiger fyra procent. Och så sent som för en vecka sedan ställde sig en väljare av åtta sig positiv till SD-koalition. Under alla omständigheter får vi ställa in oss på ett liv med Sverigedemokraterna i riksdagen. Hur det går med bildandet av regering är högst oklart. Vi får trots allt räkna med att inget av blocken när ända fram. För även om SvD idag redovisar Sifo-siffror som ger rödgrön egen majoritet visade Skops mätningar i DN bara häromdagen, att ingen av grupperingarna vinner absolut majoritet. Mot bakgrund av att ingen kommer att vilja samarbeta med partiet har vi med detta valutfall en politisk kris. Mona Sahlin har nämligen nyligen bekräftat att Socialdemokraterna inte eftersträvar en situation med minoritetsregering. Och med det besked som alliansen tidigare gett om kan vi ha en situation där det inte går att bilda regering. Och då tror jag att bara Miljöpartiet kan rädda situationen. Det mot bakgrund av att de både Folkpartiet och Centerpartiet, som Sahlin sagt sig kunna samarbeta med, är mindre lierad i sin koalition än Miljöparitet. Det har också MP:s grundare Per Gahrton nyligen strukit under. Han förklarade till och med att det gröna inslaget i rödgrönt är ett experiment som ska utvärderas till nästa val. Jag tror att den kan komma att ske tidigare om vi får ett parlamentariskt läge med SD som vågmästare. I så fall tvingas Miljöpartiet ställa upp för Sveriges skulle genom att bilda en beslutsför regering av blågrönt slag. Och så stor skillnad är det inte mellan alliansens grundvärderingar och MP:s. Så sammanfattningsvis handlar kommande val i första hand om SD kommer in och i så fall om det sker på bekostnad av att något av nuvarande block når egen majoritet.

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Rödgrönt, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Sverigedemokraterna, SD, Vågmästare, Valet 2010, Tvåpartisystem, Nyval

Cuf:s Magnus Andersson fimpar Centern - tvåpartisystemet snart på plats?

Jag har av och till funderat över om Centern har ett ungdomsförbund och kommit fram till att det är tveksamt. Det har snarare verkat som om Folkpartiet har två. Ett i Luf och ett i Cuf, för inte har centerungdomarna de senaste åren drivit traditionell centerpolitik så det ångat om’et. Man hade kunnat förvänta sig att de gröna ungdomarna med hjärtans lust i näbbstövlar skulle prioritera det naturnära. Fast i takt med att moderpartiet gjort upp med det interna kärnkrafts- och EU-motståndet samt lämnat Åsa-Nisse-marxismen bakom sig har förbundet sett allt mer tokliberalt ut, eller libertarianskt som man brukar kalla riktningen over there. Det visar inte minst den kampanj som ungdomsförbundet driver för att upphäva sexköpslagen. Annars tycker jag att just den frågan bättre borde lämpa sig för en politisk organisation med ett mer tydligt uttalat liberalt synsätt än det som man brukar förknippa Centern med. Men idag i Almedalen, som för att ställa allt till rätta, lanserar ungdomsförbundets ordförande Magnus Andersson idén om att skrota Centern. Partiet ska, enligt hans mening, istället gå ihop med Folkpartiet. "Vi i Centerpartiet har blivit mer frihetliga i synen på arbetsmarknad, skatter och frihandel. Vi har också tron på den frihetliga människan som en grundsyn", säger han till Expressen. Därpå, helt i linje med min djupaste partipolitiska övertygelse, konstaterar Magnus Andersson att det nu bara finns socialism och konservatism som regeringsalternativ. Alltså bör vi, med andra ord, så snart det är möjligt införa ett tvåpartisystem för rikspolitiken, som ju även statsvetaren Gunnar Wetterberg är inne på. Den nya politiska realiteten ställer också enligt honom nya konstitutionella krav. Dessutom kunde DN:s Henrik Brors förskräckt häromdagen (26/6) redovisa opinionssiffror som tyder på att vi är på väg mot ett niopartisystem, men då räknade han inte med F!. Så Magnus Andersson, du har mitt fulla stöd för din tanke om att vi numera har ett blått och ett rött lag. Jag vill lägga till att vi inga därutöver behöver om grundidén med riskdagen är att den ska vara ett instrument för att styra detta land. Småpartierna får maka in sig i det lag de känner sig mest hemmahörigt i. Och ska vi hålla galenskapen utanför den yttersta politiska makten är vi därvid tvungna. Bast!

20091119 På Folkpartets landsmöte dök frågan upp om att slå ihop Folkparitet och Centerpartiet. Aftonbladet skriver, under rubriken Lika barn leka bäst, FP:s medlemmar vill se partiet växa ihop med C till ett parti.

Läs även andra bloggares åsikter om Magnus Andersson, Cuf, Luf, Centerpartiet, Folkpartiet, Tvåpartisystem, Almedalen

Sverigedemokraterna kommer att sakna inflytande i nästa riksdag

Det är deppigt och jobbigt att acceptera men det ser ut som om Sverigedemokraterna får en position som potentiell vågmästare när nästa riksdag ska formeras. Det framgår av den opinionsundersökning som Aftonbladet nu redovisar. Utgången har också bekräftats i andra mätningar. Med sina nu uppmätta 4,6 procent kan SD alltså få fördela makten. Fast jag tror inte partiet kommer att kunna göra så mycket av sitt valresultat. De rödgröna, minus Vänsterpartiet som vid ställningstagandet tillfälligt var ute ur spelet, har ju redan bestämt sagt att de inte kommer att samarbeta med SD. Kan inte tänka mig att vänsterledaren Lars Ohly skulle ha en annan uppfattning i den fråga. Och även om det hittills varit mer outtalat hur Alliansen tänker göra bedömer jag att de i ett skarpt läge ger samma besked. Istället får, efter talmannens sondering, det block som vid valet 2010 har högst procent i uppdrag att bilda minoritetsregering. Den blir därefter tvungen att söka stöd utanför sin krets för varje proposition. Det kommer aldrig att göras hos SD utan hos oppositionspartierna samfällt eller enskilt. Efter att helt ha neutraliserats under mandatperioden ser jag framför mig hur SD inte längre intresserar någon utanför de mest högerextrema fraktionerna. Men för att det scenariot ska falla ut måste riskdagsledamöterna i de båda blocken hålla sig i ledet och inte virra runt när partipiskan viner. Sedan är det ju ingen hemlighet att jag helst av allt vill ha ett tvåpartisystem för att hålla ytterligheterna utanför den reella politiska makten.

(Enligt ny väljarundersökning från 17/7 i DN kan SD få tillräckligt med röster i Skåne för att ta sig in i riksdagen.)

20091025 DN:s Peter Wolodarski menar i en signerad ledare att största block bör bilda regering om Sveriedemokraterna tar sig in i riksdagen vid valet 2010. Även F!-ledaren Gudrun Schyman var nyligen ute i samma ärende. Allt handllar om att stoppa Sverigedemokraternas möjlighet till inflytande.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, SD, Valet 2010, Partipiska, Minoritetsregering, Regeringsbildning

Kom igen nu beslutsfattare - låt oss slippa få in skiten i teveapparaterna

Budskapet i attacken på dagens DN-debatt utgör enligt min mening bara ytterligare skäl för våra folkvalda att snabbt som ögat se över reglerna för den politiska representationen på riksplanet. För sedan jag läst hur två medieforskare underkänner TV4:s beslut att vägra Sverigedemokraterna reklamtid drabbas jag genast av dubbel magont. Jag är ju redan orolig inför den parlamentariska katastrof som kommer att följa med att vi får in flera småpartier i riksdagen. Det kommer att bli omöjligt att bilda en majoritetsregering med politisk trovärdighet. Nu ska jag dessutom lida över risken att få in reklam om Sverigedemokraternas politik i min teve. Och bara så länge partiet står utanför riksdagen har TV4 en chans att hålla mot. Sedan är det absolut fritt fram att påstå vad som helst mellan till exempel Bygglov och nyheterna. Kom igen nu och rensa upp i röran, för det krävs krafttag. Överenskommelsen mellan de etablerade riksdagspartierna och oss väljare om att hålla ytterligheterna utanför har sagts upp, av väljarna. Vi är uppenbarligen inte mogna att ta ansvar för en parlamentarism med en fyraprocentspärr. Ta oss i örat, slå oss men för allt i världen höj samtidigt spärren till riskdagen. Tolv procent tycker jag känns som ett den minsta möjliga garantin för att klokskapen ska kunna få en chans.

Läs även andra bloggares åsikter om Riksdagen, Fyraprocentspärr, Sverigedemokraterna, SD, Tvåpartisystem, Politisk reklam,

S måste rädda MP:s Maria Wetterstrand från politikernas sophög

De popularitetssiffror för Maria Wetterstrand som idag presenteras av DN gör det inte lättare för Miljöpartiet att kasta ut henne från toppen 2011 när partiet stadgeenligt ska utse nya språkrör. Partiet skiftar ledning vart nionde år. Och medan vi ser allt mindre av Peter Eriksson går Wetterstrand opinionsmässigt från klarhet till klarhet. Partiet är för dagen det tredje största. Maria Wetterand har klättrat snabbt från fjärde till andra plats på förtroendetoppen, förbi både Socialdemokraternas Mona Sahlin och Centerpartiets Maud Olofsson. Enligt DN/Synovates mätning säger 38 procent av väljarna sig ha stort förtroende för Wetterstrand, jämfört med förra mätningens 29 procent. Hon får mycket beröm för sina framträdanden i teve och i riksdagen det senaste halvåret. Så om partiets medlemmar inför den nyligen genomförda kongressen i Örebro var oroliga över partiets framtida ledning har de nog snart panik. Dessutom har varannan rödgrön sympatisör stort förtroende för MP-språkröret. Hur kommer MP-världen att fungera utan Maria Wetterstrand och hur kan nya språkrör fungera om nuvarande tagit plats i 2010 års nya regering? Det är frågor som det idag inte finns svar på men som nog ger en och annan ond i magen. Men det finns en lösning som jag varit inne på tidigare. Vägrar MP att göra Maria Wetterstrand till en riktigt vanligt partiledare, nu när politiken ändå är ensad (likriktad med de övriga sex riksdagspartierna), får Socialdemokraterna transformera Wetterstrand till sin och låta henne bli ordförande för det gamla arbetarpartiet. För även om Miljöpartiet i grunden är ett högerparti ser medlemmarna och ledningen sig som vänstermänniskor. Och ska vi ha ett informellt tvåpartisystem i riksdagen spelar det väl mindre roll vem av Mona Sahlin och Maria Wetterstrand som är på toppen. Den bäste ska vara hövding. När jag i samma veva reder ut de eventuella alternativen och plötsligt projicerar en bilda av pysslaren Thomas Bodström som den främste inser jag att vi måste rädda Wetterstrand från politikens sophög. Ändrar inte Miljöpartiet sina statuter måste istället Socialdemokraterna lyfta fram henne som sin drottning.

Läs även andra bloggares åsikter om Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Språkrör, Valet 2010