Jag konstaterade för ett par veckor sedan att det fungerat dåligt att ta debatten med Sverigedemokraterna. Allt sedan Aftonbladet publicerade SD-ordförande Jimmie Åkessons debattartikel i oktober har hans parti gått som tåget för att i november nå upp till 7,2 procent i Sentio Recearch undersökning. I början av veckan konstaterade också SCB att Sverigedemokraterna sannolikt tar sig in i riksdagen i samband med valet 2010. Enligt SCB:s undersökning har SD för partiet betryggande 5.1 procent av väljarna bakom sig. Det ser nu ut som om SD tar sig in i riksdagen. Många är experterna som förklarar Sverigedemokraternas nyvunna etablering som ett seriöst politiskt parti med den exponering medierna givet partiet under hösten. Idag skriver också Björn Johnson, statsvetare och forskaren vid Malmö högskola, att vi har en naiv syn på Sverigedemokraterna. Johnson tar sin utgångspunkt i den "dagordningsfunktion" som medierna har. "Som journalisten Anders R Olsson nyligen påpekade (DN Debatt 1/12) så är medborgarnas bild av integrationens problem i hög grad en mediekonstruktion. De flesta svenskar har aldrig satt sin fot i Rosengård, Bergsjön eller Gottsunda. De hämtar sin ”kunskap” om bilbränderna, de segregerade enklaverna och de kriminella ungdomsgängen från mediernas nyhetsrapportering. Den bild som erbjuds där är skev och ensidig. Integrationsfrågan har blivit synonym med dess värsta avigsidor. SD gynnas också av att medierna hyser ett fullkomligt oproportionerligt stort intresse för det lilla extremistpartiet. Detta intresse – SD fick trots allt bara knappt 3 procent i det senaste riksdagsvalet – gynnar självklart partiet. Med den kunskapen och med hänsyn till facit kan vi i fortsättningen skruva ner de förväntningar på folkbildande effekt som en debatt har. I själva verket har den antagligen i sig liten betydelse för att förändra ett opinionsläge eller för att förhindra en oönskad utvecklig i till exempel en extrem riktning. Snarare behöver debatten syretillförsel från det verkliga livet för att frågorna ska kunna konkretiseras och därigenom få människor att ta ställning i någon riktning. Och med en rapportering om problem i invandrarfrågor samtidigt som det förs en invandrarkritisk offentlig debatt som på ett tydligt sätt legitimerar ett vi-och-dom-uttryck ger uppenbarligen ett negativt resultat - invandrarfientligheten får fästa. Jag tycker också att den Schweiziska folkomröstningen om förbud mot minareter är ytterligare ett exempel på det. I dagen Konflikt, med bland andra journalisten Dilsa Demirbag-Sten och skribenten Ozan Sunar, kunde man man nämligen höra om att frågan om minareter överhuvudtaget inte varit på den franska dagordningen innan den nu aktualiserades genom omröstningen om förbud mot minareter. Så är det inte längre. Det bör därför stå var och en klart att man måste tänka noga på hur man debattar och vad man vill uppnå samt i vilken övrig kontext detta görs. Och som situationen utvecklats sig har vi snart skiten inte bara i teve utan också i riksdagen - som ett brev på posten skulle jag förnumstigt säga, vilket jag också självklart gör.Läs även andra bloggares åsikter om Björn Johnson, Dilsa Demirbag-Sten, Ozan Sunar, Sverigedemokraterna, Valet 2010
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar