Fantasins par Wetterstrand och Fridolin gör Miljöpartiet till numero ett

Många av oss som minns Miljöpartiets utpressningsförsök 2002 hickade till imorse när Folkpartiets Jan Björklund bjöd in partiet till 2010 års borgerliga regeringsdiskussion. Ska historien upprepa sig på så vis att MP spelar ut blocken mot varandra för att få bästa möjliga sakpolitiska genomslag och därmed hota det rödgröna samarbetet? Det kan man med fog undra efter att ha hört Björklund mässa hur han "ser framför sig en alliansregering som söker bredast möjliga stöd över blockgränsen för olika typer av politiska förslag". Utspelet hänger naturligtvis samman med att alliansen vill hitta samarbetsalternativt för att undvika att behöva bilda regering med Sverigedemokraternas stöd. Situationen är särskilt prekär nu när Kristdemokraterna är på väg ur riksdagen. Borgarna gör alltså vad de kan för att garantera fortsatt regeringsställning utan att behöva söka stöd höger ut. Så även Reinfeldt, som idag säger sig hellre avgå än att ha SD med i regeringsunderlaget, är positivt inställd till MP som koalitionspartner. Även om de slutliga konstellationerna i riskdagen kommer att bestämmas med hänsyn till det parlamentariska läget efter valet 2010 tror jag Peter Eriksson är uppriktig, och alltså nu saknar en plan B, när han idag i Ekot säger att de investerat för mycket i det rödgröna samarbetet för att det ska bli aktuellt med ett blockbyte bara på grund av kortsiktiga partipolitiska överväganden. Man vill inte bli ett stödparti åt Moderaterna. Detta trots att det nog ligger en del i DN:s kolumnist Henrik Brors konstaterande i dagens papperstidning om att de rödgröna kompromisserna kan komma att stå MP dyrt. Brors pekar bland annat på att MP vill dra in 32 miljarder kronor i energi- och miljöskatter medan de rödgröna kollegorna nöjere sig med 3,2 miljarder. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har däremot fokus på traditionell rättvisepolitik. De vill istället exempelvis prioritera återställda bidragsnivåer samt inkomst- och förmögenhetsskatter. Björklund har därmed inte helt hoppat i galen tunna när han nu flirtar med MP, men värre bryderi har de nog ändå med den ångest medlemmar känner inför nioårsregeln. Enligt stadgarna ska språkrören nämligen bytas ut 2011, efter att de innehaft positionen i nio år. Partiets avsikt är minska risken för stagnation, som ska garateras av reglebundna ledarbyten. Men Expressen beskriver idag hur man internt nu fruktar Wetterstrands avgång. ”Det finns ingen som kan matcha Maria”, säger en MP-politiker om den kommande maktkampen i partiet. Grön ungdoms Maria Ferm fyller i med ”att man aldrig har haft ett så populärt språkrör”. Ja, hur ska det gå? Ska man satsa på en Åsa Domeij eller Yvonne Ruwaida? Båda med bäst före datum. Vill MP ha den urvattnade Carl Schlyter i toppen. Och vem är Ulf Holm och Mikaela Valtersson? Fast visst finns det finns en lysande framtid för Miljöpartiet utan dagens ledarpar. Den stavas Gustav Fridolin. Och med Maria Wetterstrand skulle Miljöpartiet ha en närmast obegränsad potential. Jag tror att Miljöpartiet med dessa parhästar kan bli numer ett. Men så kommer det inte att bli, för partiet valde i våras att inte gå vidare med det förslag om stadgeändring som skulle ge möjlighet till omval av nuvarande språkrör. Fast Miljöpartiet kommer att överleva också nästa språkrörspar, även om det blir ett stålbad för dem. Att etablerar som partiets ledning blir svårt när den förra sitter som statsråd, antagligen nästan löjligt. Vem är det som i den situationen som egentligen bestämmer i partiet. Det är då vi kan börja diskutera kring begreppet formell och informell makt. Sedan är det en helt annan sak att ingen verkar sakna Peter Eriksson - den gamla sossen.

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson, Gustav Fridolin, Valet 2010, Socialdemokraterna, Alliansen, Rödgrön allians