lördag 31 oktober 2009

Kanske är vi inte på väg mot en tvåpartistat - utan mot en enpartistat

Nu ser också statsvetaren Nils-Eric Hallström att ett inträde av Sverigedemokraterna i riksdagen efter valet 2010 på allvar utmanar blockpolitiken. På SvD:s Brännpunkt beskriver han att blockpolitiken måste omprövas, att dagens riksdagspartier, för att hindra att SD får politiskt inflytande, måste arbeta för att göra breda blocköverskridande överenskommelser. Han menar att "Sverigedemokraternas goda utsikter att efter valet bli riksdagens vågmästare borde stämma de sju riksdagspartierna till eftertanke. Dagens cementerade blockpolitik kan inom något år vara historia". Också jag har varit inne på liknande tankar. I våras resonerade jag om att, för det fall SD får en vågmästarroll, den gruppering av alliansen och rödgrönt som har flest mandat bör tillåtas att bilda en minoritetsregering. En lösning som också DN:s Peter Wolodarski häromdagen lyfte fram som tänkbar för att manövrera ut Sverigedemokraterna. Fast jag har dessutom gått än längre genom att spekulera om att vi går mot ett rent tvåpartisystem. Under rubrikenKanske galenskapen för med sig det goda och ger oss ett tvåpartisystem” förde jag fram att vi antagligen, till följd av att SD etablerar sig på riksplanet, snart har ett tvåpartisystem. Men när jag ser på den politik som de båda framtida partikonstellationerna driver undrar jag om vi i realiteten inte har en enpartistat. Den hårda socialliberala vinkel som Moderaterna fört in i Alliansen har inneburit att det är svårt att urskilja någon betydande skillnad mellan det blåa och det rödgröna laget. Man driver framgångsrikt en omställnings- och socialpolitik med jobbinriktning som måste motsvara sådan politik som enligt författaren Anders Nilsson utgör den egentliga kärnan i traditionell socialdemokratisk politik. Under den nu pågående S-kongressen i Älvsjö har han kommit med en rapport om hur man ska möta storstadsväljarna. Anders Nilsson berättade att S traditionellt sett inte i första hand är ett parti för de sämst ställda, utan för de stora väljargrupperna. Detta innebär att vi i praktiken har två partier men bara en politik. Hur rödgrönt med Socialdemokraterna i spetsen ska lyckas övertyga de flesta om att de är bäst på att föra den politiken är det i nuläget svårt att säga något säkert om. Alliansen är som samlad enhet för bra på att driva just den politiken för att det ska finnas några enkla svar. Enligt min mening kan möjligen en svidande valförlust för Alliansen med ett kraftigt internt ifrågasättande inom Moderaterna om den inslagna vägen på nytt få Socialdemokraterna i slagläge. Men dit är det fortfarande lång väg. Men det spelar väl mindre roll nu när vi ändå har en regering som på det stora hela för en S-politik, eller den enda politiken som efterfrågas. Det blir liksom same-same.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2 kommentarer:

MrPerfect72 sa...

Valsammarbete aer vettigt foer smaapartier, anser jag, men inte foer partier som ligger vael oever 4%.

Om andelen roester paa ex. V skulle paaverka hur stor vaenstervridningen av koalitionen blir av sossarna saa vore det bra att redovisa detta innan valet.

MP skulle kunna motsvara miljoevridningen/liberalvridningen av koalitionen. De som vill hoegervrida sossarna kan ju roesta paa S, helt tydligt.

MrPerfect72
www.aktivdemokrati.se

PS. Det är viktigt att dela upp texten i mindre stycken foer läsbarhetens skull

Tomas Agdalen sa...

MrPerfect72: Borde styckeindela. Funderar på att byta mall för att få ordning på texten.