Mona Sahlin får göra det stora lackmustestet för att prova politiken

Mona Sahlin stod ikväll för det hittills bästa framträdandet under Almedalens pågående politikervecka, åtminstone av de som har sänts i teve. Talet var kanske inte enastående till sitt innehåll. Men vi får ändå komma ihåg att Mona Sahlin, precis som Erik Blixt påpekade i Svt24, var en del i en politisk show. I den handlar det främst om att göra politiska utspel som når ut. Dessa levererade hon alltså enligt mitt tycke med stor säkerhet. Rösten var behärskad, blicken stadig och hållningen förtroendeingivande. Mona Sahlin var rolig och gjorde smart politiska poänger, som när hon refererade till verkstadsarbetaren i Trollhättan som till henne sa att det är bättre med en Saab på parkeringen än med en Maud i regeringen. Sahlin berättade också att hon inte kommer att längta efter Fredrik Reinfeldt om hon blir statsminister och travesterade därmed Reinfeldt som sagt sig sakna Göran Persson. Hon visade dessutom på empati när hon beskrev mamman i Uppsala som istället för att betala a-kasseavgiften valde att köpa en veckas mat till sina barn. Men vad bestod utspelen i? Vid sidan av kloka ord kring klimatet och jämställdheten var huvudnumret rättvisa och trygghet. Hon vill undanröja utanförskapet. En politisk utgångspunkt som alla partier i riksdagen ställer sig bakom. Alltså, som min kamrat i Älvsjö då brukar säga, ett menlöst politiskt utspel. Han prövar alltid en utsagas politiska gångbarhet genom att fråga sig om någon tycker motsatsen. Det är en slags lackmustest. Finns motstånd kan frågan drivas. Tidigare var det till exempel möjligt att göra politiska utspel om kärnkraftens alla fördelar eller att argumentera mot könsneutrala äktenskap. Sedan riksdagspartierna gillar kärnkraft och försvarar allas rätt att få gifta sig är sådana ställningstaganden bara löjliga. Likaså imponeras få av att någon är mot arbetslöshet, fattigdom och brist på utbildningsmöjlighet för alla, inte minst det nya arbetarpartiet. Eftersom samtliga är på banan krävs hårdare arbete för att övertyga. Man måste kunna förklara hur målet ska uppnås. Jag tror att det är detta Folkpartiet kallar en tydlig politik. Om hur alla ska fållas in hörde vi emellertid lite av ikväll. Fast arenan var som sagt inte den rätta för djuplodande av detta slag. Mycket snart måste Socialdemokratin dock presentera en politik som appellera väljarna i de mandatstarka valdistrikten runt storstäderna eller minst delar av de sjutton procent röd-grönt alternativ tappat sedan 2008-års Politikervecka. Ambitionen får sättas efter hur stort partiet vill bli. Men jag tror partiet igen kan bli ett statsförvaltande bara ifall det lyckas attrahera människorna i storstäderna, vilket, i vårt allt mer ekonomiskt socialt skiktade land, sannolikt förutsätter en helt annan politik än den väljare i glesbygden generellt efterfrågar. Det blir en utmaning för Mona Sahlin att formulera den politiken, fast en angelägen.

Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Valet 2010, Fredrik Reinfeldt, Almedalen