På dagens DN-debatt oroar sig Bo Ekman över de svårigheter världens ledare har att komma överens om klimatåtgärder. Under rubriken Ny världsordning ett måste efter debaclet i Köpenhamn beskriver han hur vi har en världsordning som inte är utformad för att möta dagens problem. Han menar snarare att världen missköts genom nationernas ständiga kamp att hävda sina intressen. Som intäkt för sitt påstående tar han misslyckandet under FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i slutet av förra året (COP15). Världens ledare lyckades inte ena sig om egentligen någonting. Och absolut inte om ett juridiskt bindande dokument för att hindra en global uppvärmning. Framförallt vände sig fattiga länder och länder i kraftig industriell utveckling, som exempelvis Kina och Indien, mot krav från rikare länder med en industriell utvecklig bakom sig. De upplevde villkoren som ensidiga. I realiteten stod klass och klimat emot varandra. Den demokratiska synen på hur frågor inom FN behandlas gjorde att konferensen inte slutade enligt de mål man satt upp inför den. Och Ekman kritiserar nu just den omständigheten. Han konstaterar följdenligt att "makten fortfarande är organiserad styckevis och helt i enskilda nationer, som tillkommit genom historiska tillfälligheter och politiska skeenden. /.../ Ingen nation, ingen institution äger legitimitet att sköta helheten /.../ Den nuvarande ordningen /.../ har visat sig ineffektiv när globaliseringen flyttat en del av lösningsbehoven också till överstatlig nivå". Bo Ekman underteckna artikeln som grundare och ordförande av Tällberg Foundation. På deras sajt står att läsa det organisationen funnits i tre decennier och att den fördjupar sig i frågor relaterade till förändringar i business och samhället. Organisationens fokus är att föra samman världens ledare för diskussioner och reflektioner. Man menar dessutom att vi nu står inför en historisk utmaning där business-as-usual inte är bra nog. Det riktas en kritik mot det behov av fossila bränslen världen är uppbyggd kring och att det saknas en förändringsvilja. Man slår fast att världen därför behöver en ny kreativ lösning grundad på ett ömsesidigt beroende och ett ledarskap byggt på mod och integritet. Tällberg flaggar också för det möte de ordnar i juni i Leksand mellan entreprenörer, opinionsbildare, lokala och internationella ledare inom politiken och det civila samhället samt inom business för att "Rework the world". Men är det realistiskt att tala om att upphäva länders rätt att vara självständiga? Hur gör man det? Går det att tänka sig en världsregering som enbart står för det goda. Jag är tveksam. Maktdelning på lokal och internationell nivå måste vara en förutsättning för en gynnsam utveckling. Anti-demokratiska lösningar är aldrig ett alternativ, hur goda än avsikterna är. Jag tror man kommer längre med att skapa ekonomiska incitament som skapar en förändringsvilja. Det är ju ändå sin överlevnad, om än något kortsiktig, som man slås emot internationella klimatavtal. Man skulle kunna säga att det är ett annat sätt att se på saken än det neokonservativa som Ekman och Tällberg Foundation står för.
Läs även andra bloggares åsikter om Tällberg Foundation, Demokrati, COP15, FN:s klimatkonferens, Global uppvärmning, FN
Var det verkligen salt sill vi ville ha, Tellström?
-
Richard Tellströms 800-åriga måltidshistoria kan få Augustpriset på måndag.
Annina Rabe brottas med den svenska självbilden.
3 timmar sedan
Inlägg
3 kommentarer:
Jag håller med om att anti-demokratiska lösningar inte är ett alternativ. Men jag tycker din beskrivning av att "De upplevde villkoren som ensidiga. I realiteten stod klass och klimat emot varandra." är mer än lovligt förskönande. Vad "De" - rika industriländer som Kina och Indien - krävde var att de inte skulle behöva skriva på några bindande åtaganden alls! Utan endast "de andra" skulle binda sig. En orimlig stådnpunkt tycker jag. Och ganska svårsmält för de flesta andra industriländer (bland dem finns ju t.ex. Grekland, Portugal, Slovenien osv - som kanske har en del problem med den uppdelning i rika och fattiga länder som Kina använder sig av)
Du har rätt i att jag förenklat. Men vad jag försöker beskriva är att vår syn på rättvisa inte är självklar. Att länder som befinner sig i den utvecklingsfas vi var för hundra år sedan ser vår rättvisa som orättvis. Att vi därför har en konflikt som inte går att lösa. Det är också därför som röster höjs om en ny världsordning. De andra anses inte förstå vad det handlar om eller sitt eget bästa. Vi får en utilitaristisk diskussion som den andra vägrar köpa. Man kanske kan se det som att Kina, Indien och Afrikas länder för alla dessa länders talan.
Kina, Indien Sydkorea mfl ligger inte efter oss (om man med "oss" menar de länder som förband sig för vissa utsläppsmål). Man kan kanske se det som de för de fattigas talan - men också som att de med detta trick besparar sig själva en kostnad som andra industriländer måste ta.
Självklart ska inte utvecklingsländer ta en lika stor smäll som gamla i-länder men fördelningen 100% på vissa iländer och 0 % på andra i-länder (vilket ju var Kinas förslag) är inte rättvis hur man än definierar rättvisa.
Det jag tycker är trist med denna fråga är att vi i toleransens namn försöker acceptera en oacceptabel icke-lösning
Skicka en kommentar