Bara barna och nyfikenheten på nästa skandal får oss att leva vidare

Svenska Dagbladets Stefan Eklund funderar över att kvalitetskonsten marginaliserats. Han tänker i första hand på den uppståndelse Anna Odells psykossimulation väckt. Det är inte nog med att den orsakat spaltkilometer text och nästan oändlig tid i etern för nu har även årets upplaga av Konstfacks vårsalong slagit publikrekord. Han förvånas också över att de stollerier som Mohammed Omar fört fram sedan han kommit ut som islamist har rönt ett så stort intresse. Stefan Eklund fråga sig vidare varför kvalitetskonsten inte väcker debatt men slår själv raskt fast att den om vill synas måste bryta en norm. Det måste väl därför betraktas som självklart varför till exempel ”Hassan Loo Sattarvandis roman ”Still”, om det svenska klassamhällets förtryckande mekanismer, och Dramatens uppsättning av Ödön von Horváths ”Kasimir och Karoline”, en högaktuell bild av vad ett samhälle i ekonomisk depression gör med sina medborgare”, inte väcker allmänheten ur sin dvala. Verken är helt enkelt för tråkigt paketerade. En händelse har inte mer tid på sig än det tar att skanna rubrik, bild och bildtext för att fånga en tänkbar adressat. Det gäller alltså att vara effektiv och dessutom ge mottagaren ett mycket bra skäl för att hänga kvar eller kanske till och med gå vidare, som ett präktigt normbrott. Ungefär som det Lars Norén häromåret levererade i sin dagbok när han godtyckligt lämnade ut vänner som ovänner. Och det är inte bara den breda publiken som törstar efter mer än kvalitet. Också litteraturkritikern Jonas Thente efterlyser provokation. Fast har det någonsin varit annorlunda. Jag menar, näst barnen lever vi väl endast för att få ta del av nästa skandal. De flesta av oss är ändå rätt grunda.

Läs även andra bloggares åsikter om Konstnärlig provokation, Lars Norén, Anna Odell, Väcka debatt