I väntan på ny musik och litteratur av Ulf Lundell som motiverar vol IV

100 steg till håller som bäst på att beta av julklapparna. Eftersom jag behöver inspireras görs ett uppehåll med Norman Mailers hitlerroman. Det är tunga rader. Istället öppnade jag igår, som den biografi- och dokumentärknarkare jag är, Måns Ivarssons levnadsteckning av Ulf Lundell, "Vill du ha din frihet får du ta den". På tusen sidor behandlas Lundells liv, som fått en logisk indelning i perioderna 1949-1982, 1983-1992 och 1992-2007. De får, bestämmer jag, först anses beskriva görandet av musikern, författaren och superstaren Ulf Lundell, medan den andra handlar om färden mot katastrofen och den sista om livet efter uppståndelsen och återinträdet. En allmängiltig uppdelning av livets hållplatser? Är det då den sista som brukar kallas slutstationen? Vad vet jag? Lundell är idag i alla fall en slagen hjälte som längtar tillbaka. Jag ser därför främst fram emot att läsa om födelsen av den offentliga Ulf Lundell - alltså om åren i slutet av 1960- och i början av 1970-talet. De som formade oss lilljackar. Jag såg Lundell livs levande första gången 1979 på Göta Lejon. Det var "(Oh la la) Jag vill ha dej" hela vägen i tåget till Stockholm och Liebfraumilch i Björns Trädgård. I trenchcoat, hippiefrisyr och snusnäsduk skruvade jag av korken och lekte rebell. Detta romantiska raster över Lundell försvann någon gång i början av 1980-talet med skilsmässa och en fet utdragen fylla. Redan på gamla bloggen undrade jag över när han ska bli min ingen. Inget av det han gjort i musik och text de sista femton åren har intresserat mig. Men jag överväger som sagt att ge honom en ny chans. Det är jag skyldig honom. Vi måste ju ta hand om våra kvalitetsförfattare. De är inte många. Men jag väntar på det rätta materialet. Fast kanske ändå det inte är långt borta. Han ser åtminstone oförskämt fräsch ut, som jag med glädje kunde konstatera när jag strax före jul mötte honom i Sergelgången, till synes välmående och cool i skinnjacka och hoodtröja samt blåjeans och cowboyboots. De djupturkosblåa ögonen är lika intensiva som någonsin förut. Min första tanke var att den mannen alltid har nära till en ny kvinna. Och ligger det något i att kvinnan tog tåget från Österlen till ”stan” så har han inte behövt vänta länge på ny kärlek. Säkert från en kvinna i ett skeda av livet som de brukar befinna sig i när det handlar om Lundell. Men kanske är det den här gången han blir förlöst på nytt för att skapa musik och litteratur som gör det befogat att komplettera Ivarssons biografi med en vol IV - en om uppståndelsen. Jag väntar med stor iver.

Läs även andra bloggares åsikter om Ulf Lundell