100 steg till hyllar Marc Almond - en av de som förändrade normen

100 steg till var inte värst på Soft Cell när duon var som mest creedigt, sådär runt 1980. Jag fattade inte synt. För mig var de veklingar i snebena och löjliga skor. En del hade ju också konstiga kläder. Direkt omanliga. Hemma i Sverige hade vi band som Lustans Lakejer med Johan Kinde. Jag minns mycket tydligt depeches genombrott. Vilka tönterier, tyckte jag. En svan på konvolutet? Jag ratade skivan vid OBS Gränbys utförsäljning. Vid den tiden poserade jag istället som minijack, lyssnade på "Midnatt i city" och reste till hovet för att se The Boss. Poetkillen, det var jag det! Först senare förstod jag att det inom synten odlades en alternativ livsstil. Där fanns arvtagarna till cabaretscenen. Det var i dessa kretsar som det rådande normsystemet ifrågasattes. Nu kan man därför inte annat tycka än att Marc Almond är en av de konstnärer som visat vägen och höjt medvetandegraden en bit över den amöbiska nivån. Det är nu jag inser att den norm jag levde efter måste, och är på väg att, dö ut. Vi var som dinosaurier eller galna hippies. Vad det led hittade till slut alltså även den här tönten fram till syntscenen och Soft Cell. Mitt första möte bestod i Almonds duett med Gene Pitney i slagdängan "Something's Gotten Hold of My Heart". Soft Cells stora hit är "Tainted Love". En annan goding är "Memorabilia". Marc Almond har flera gånger under de senaste åren uppträtt på Södra teatern här i Stockholm. Tyvärr utan att jag varit där. Slött! Jag har ju bara dryga kvarten dit med tunnelbanan. Och där finns god öl . Nästa gång, då jävlar!