Irländaren Phil Lynott solo - en rockikon som stämplade ut för tidigt

För mig var Thin Lizzy först simpel hårdrock. Där hemma i Enköping satt jag på slutet av 1970-talet mest och lyssnade på Elton John när Lizzy hade sin storhetstid. Däremot hade jag en trummande kompis om älskade de irländska rockarna. Jag minns att hans band körde klassikern "The Boys Are Back in Town" på avslutningen i nian i Korsängsskolan (hörde jag inte nyss raden "Dressed To Kill" i låten). Även om jag inte tokdiggade vill jag minnas att det lät bra. Det var liksom tryck i låten precis som i försommarvädret där utanför gympasalen bredvid tekniksalen. Det räckte dock inte för mig. Inte förrän en annan kamrat ett par år senare köpte bandets frontman Phil Lynott's första soloplatta "Solo In Soho" fick jag upp ögonen för den känslige irländarens kvaliteter. Vilken platta! Och efter jag fått klart för mig, sedan jag mognat i min rocksmak, att Lynott utgör del av Johnny Thunder's kompgrupp på garageklassikern "So Alone" visste jag att Mr Lynott var stor. Att han söp ihjäl sig 37 år gammal känns dystert. Men det var väl "burn it out" som gällde. Många är vi med maror. Vi behandlar dem dock lite olika. En del tokbloggar.