Dean Martin, Sammy Davis Jr och Frank Sinatra - några av de stora

Min fru såg i slutet av 1980-talet delar av ”The Rat Pack”. Frank Sinatra och Sammy Davis Jr uppträdde i Scandinavium i Göteborg. En döende Dean Martin hade fått ställa in sin medverkan. Det hade nog varit fantastiskt att få höra hans "Thats Amore" live, men tiden tar liksom nästan alltid ut sin rätt. Gubbarna har inte levt sunt och någon gång är det "pay time". Han ersattes emellertid av inte mindre fantasiska Liza Minelli (minns hennes gestaltning av Sally Bowles i filmen Cabaret). Som jag förstått eftermälet av giget i Göteborg var behållningen ändå Sammy Davis. Ibland undrar jag om inte han var den störste av dem. Och hur underbar är inte hans "Mr Bojangles"? Men av olika skäl tror jag man inte kunde tillåta honom att fronta gruppen. Sinatra var självklar ledare. Hård kille det där. Och intill min fru satt dam på runt 80 år som imponerats. Vid stjärnornas entré skrek hon flera gånger: "Frankie, I love you". Det är idoldyrkan det - av tonårssnitt. Hoppas man aldrig blir gammal till sinnet. En del av oss som inte var fysiskt vuxna när det begav sig för "The Rat Pack" har nog svårt att fatta killarnas storhet. Showerna i Las Vegas är mytomspunna. Jag kommer dock ihåg hur man kunde läsa om fylla och kvinnoskandaler. Ungefär som man inbillar sig att det ska vara när det handlar om superstars. För att särskilt hylla Sinatra lyfter jag fram pärlor som "Fly me to the Moon", "New York, New York" och "Strangers In the Night". Ett axplock! Sicket gäng det var.