Velvet Underground - Andy Warhols megabetydelsefulla konstpopprojekt

Andy Warhol hittade sin poppojke i Lou Reed och satte upp konstprojektet Velvet Underground, bara som ytterligare en del av Factory. En verkstad för kreativitet med en betydelse för samtidskonsten som inte kan underskattas. Ni som känner er mindre uppdaterade kan börja skolningen på ett behagligare sätt genom att se filmen ”Factory Girl" som ju handlar om, tidigare här på bloggen nämnda, Edie Seadwick (på bilden Nico). På youtube finns en liten fantastisk film utlagd om möjlig mysfaktor i "Velvet Underground" en söndagsmorgon, förmodligen vilken som helst. Avslappnat! I början av 1980-talet presenterade Staffan Hildebrand i Filmen G gruppens sång "Venus in Furs". Jag antar att låten skulle utgöra en illustration av all upptänklig destruktivitet. Jag vill minnas att det var delar av Reeperbahn som spelade. De skapade också verkligen en dålig stämningen i filmen, en motpol till det goda. Men låten utgjorde också en slags vändpunkt. Efter den blev allt bättre. Jag tror nog att också "Heroin" skulle ha kunnat spela samma roll eller varför inte "I'm Waiting For The Man". Destruktivt in abnormum. Och faktiskt låter ju inte heller titeln "I'm Not A Young Man Anymore" så där himla rolig. Beskrivningen stämmer dessutom lite väl bra på 100 steg till. Sammantaget får nog konstateras att velvet var en samling allvarsamma ungdomar. Troligen var det en dålig ide att gå till dessa dysterkvistar med problem. Svaret på livets gåtor bestod antagligen mest i att ta mer knark. Inte så mycket mys trots allt. Men jag undrar hur världen skulle ha låtit utan Warhol och Velvet Underground. Mindre mystik, subtil och konstfull kanske.