100 steg till gjorde rekryten 1983/84 på nu nedlagda I 14 i Gävle. Det var en underbar tid. Hjärnan hade lämnats vid grindarna. Bara varje veckas torsdagsutgång kändes viktig. Det var ju också så fint ordnat att det fanns en sjuksköterskeutbildning i stan. Slump? Tänk på att jag är uppväxt i en annan tid. Mellan partyna och krigsträningen pågick annan verksamhet, bl.a. en del tv-tittande. Men vi pratar nu om tiden före MTV, då man fick hålla till godo med det som bjöds av statstelevisionen. Det var dock inte alltid fy skam. Jag minns t.ex. pop-tv-klassikern ”The Tube” som visade det nya. Vi satt i våra våra logiments våningssängar och fick oss presenterades band som ”The Smiths”. Hua vad stort det var. Första gången jag såg innovationen handlade det om "This Charming Man". Den köptes så fort jag kunde, varpå singlarna "Hand In Glove" och "What Difference Does It Make?" också snart kompletterade skivsamlingen. Satan vad bra! Den senare har en särskild historia gällande konvolutet. The coverstar Terence Stamp ville inte pryda omslaget "holding a chloroform pad". Därför drogs första upplagan in och ersattes med en bild av sångaren Morrissey hållande ett glas mjölk. Jag har den ursprungliga. Visst var ”The Smiths” och kanske framförallt Morrissey annorlunda. Jag minns t.ex. ett omslag på NME när han citerades med ett uttalande om Margreth Thatcher som rimmade illa med bandets image om peace, love and understanding. En annan detalj berättade Billy Bragg sist han spelade i Stockholm. Det var tydligen jävligt kallt i Morrissey’s hus i Manchester under en nyårsfest. Han vägrar visst att använda el. Här har vi alltså en miljöfundamentalist. För Bragg stannade pk:nivån någonstans innan frosten. Och undra vad hardcorevegetarianen bjöd på till nyårssupén. Sparris funkar ju alltid och känns faktiskt nyårigt. Hur som helst är ”The Smiths” en av historiens mer betydelsefulla popgrupper. Mest för den tokavslappnad attityd i musiken och sången. Även om texter ofta berör de lägre klassernas vardagsproblem, och många gånger är aggressiva, är analyserna ibland något naiva, men vem bryr om såna detaljer i den stora tomheten. Och jag tycker att Morrissey's solokarriär är ok.Läs även andra bloggares åsikter om Morrissey, The Smiths
Inlägg
2 kommentarer:
Som klassisk gitarrstudent i en skola med Bachsektundertoner försvann mitt pop 80-tal som i ett svart hål. Istället för moderna storheter som tex "The Smiths" gömdes de basala känslouttrycken i ett förlåtet "fint" förgånget där pianotangenter faktiskt rimmar på psykpatienter (många kollegor är numera ena riktiga nervvrak).
Att ha levt i dået kräver en NUsnöröjare i absoluta världsklass och det är där "The Smiths" och framför allt Morrissey kommer in. KVALITET KOMMER ALLTID IKAPP! För sju år sedan hörde jag ovan nämda för första gången och där satt den ju, rätta känslan! Bach vs Morrissey, vem vinner? Bach är ju bäst, störst,och smartast men utan att skämmas stoltserar han i diverse oljor i peruker värdiga döttrarnas utklädningslåda. Morrissey har i och för sig vissa rara förtecken men han har jeans och mikrofon och är enbart tre år äldre än anonymt undertecknad, Bach är 324 år äldre!...
Ack ja, måste man välja? Ja just nu är det så, vill verkligen välja...Bach eller Morrissey? Bach eller Morrissey? Bach eller Morrissey?.........Äh, det var nära nu men Bach vann men imorgon kanske det vänder.
Ser just inga störr motsättningar mellan just Bach och Morrissey. Båda känns, utan att jag har en aning om bach politiska hämvist, som ultrakonservativa. Båda gör dessutom ljuv musik.
Men jäklar vad jag muförtiden lyssnar på reklamradion. Jag bara älskar Brittney och Lady Gaga. Så blir det när man växer upp. Man gillar The Clash,Bach och det billiga. Jag sknar bloggen jag hade om skvalmusik.
Skicka en kommentar