måndag 5 januari 2009

Bloggarn väljer "Deep Throut" framför Dalai Lama sju dagar i veckan

Jag har alltid varit intresserad av människors drivkrafter. De säger så mycket mer än själva handlingen. I fokus ligger naturligtvis inte det uppenbara. Jag undersöker - likt den värsta konspiratorikern - istället vilka egentliga orsaker som finns i bakgrunden. Det är ju en barnlek att lista ut att en politikers utspel i första hand syftar till att nå makten. En kritik betyder därför inte självklart att objektet för denna bedöms som uselt. Snarare rör det sig om ett behov av att synliggöra ett alternativ - realistiskt eller skenbart, jfr t.ex. förra årets heta FRA-debatt. En politikers höga tonläge ska därför nästan undantagslöst tas med en nypa salt. Det gör i alla fall bloggarn som också är ryggradsmässigt misstänksam mot förkunnare av alla de slag, Dalai Lama ej undantagen. Där har vi en man som reser under falsk flagg. Han säljer kärlek och humanism med ett vinnande leende men vill egentligen "moralbomba" oss till ett medeltida tänkesätt för att säkra en maktstruktur som följer en metafysisk ordning. Jag står därför med öppen mun inför hans popularitet i vår ”upplysta” demokratiska värld. Det har ju ändå kostat blod, svett och tårar att bygga upp en stat som utgår från en modernt utvecklad syn på mänskliga rättigheter. Och man kan inte rättfärdiga ett filosofiskt trossystem enbart på den grunden att dess företrädare förföljs av en supermakt. Men det finns ju exempel på mer god religiös förkunnelse. Ni lite äldre bloggenläsare har säkert sett filmen om icke-våldskämpen Mahatma Gandhi. Där fanns bara godhet. Han arbetade emot all form av förtryck. Ett annat - låt säga då pånyttfött - illustrativt exempel på genomgående godhet stod den tyske industrimagnaten Oskar Schindler för när han räddade människor från förintelsen, i vart fall om vi, som bloggarn, tar till oss den bild regissören Steven Spielberg förmedlar i "Schindler's List". Lika anspråkslös var nog ändå inte Mark Felt när han uppträdde som ”Deep Throut” och avslöjade Watergateskandalen. Många av oss som sett 1970-talsrullen "Alla presidentens män" har hänförts av den fram till 2005 okände informatörens rättspatos. Med risk för den egna karriären och, kanske än värre, säkerheten matade han journalisterna Carl Bernstein och Bob Woodward på ”The Washington Post” med uppgifter. I samband med Felts bortgång i december 2008 tog dock spekulationerna fart om hans motiv. Dagens Nyheter (19/12-08) beskriver ett par mindre smickrande. "Ett skäl var hans djupa lojalitet mot FBI och att Nixons hejdukar hade försökt förmå justitiedepartementet och underrättelseorganisationen CIA att köra över FBI i utredningen av inbrottet för att mörklägga allt. Ett annat kan vara att han hade blivit förbigången av presidenten när en ny FBI-chef skulle utses efter den legendariske J Edgar Hoover, som just hade avlidit". Frågan är hur det gått om CIA spelat med öppna kort och Felt blivit etta på FBI? Ja, vem vet? Kanske någon annan känt sig kränkt och manad att läcka och vi hade ändå fått en win win-situation? Felt hade dock fått det svettigt. Det är emellertid en annan historia. Konklusionen i denna blogg får ändå bli att lagom med ilska och avundsjuka inte sällan kan gynna den gemensamma samhällsnyttan. Det tror jag inte för ett ögonblick att Dalai Lamas budskap kan bidra med. Detta klargörande firar ”100 steg till” med att sång om omoralen. Håll till godo alla supermoralister!

2 kommentarer:

Hansherman sa...

Jag väljer båda/och. Inte antingen/eller. Det blir oftast varken/eller. Håller med om att drivkrafter är intressant. Jag undersöker också och precis som Superbloggaren så innebär det ofta att jag inte fattar något. Då kan det vara bra med lita Dalai Lama visdom som en hjälp på vägen. Han pratar t.ex. om tålamod och lidande som underskattade faktorer på vägen till lycka. Så ha lite tålamod och lid lite så kommer det snart en ny blogg som är fasansfullt kul att kommentera.

Tomas sa...

Många är de som söker tålamodet och lidandet. En är Sharon Stone. Hur skön var inte hon i Total Recall? Men jag väljer ändå det ljuva livet direkt, tillsammans med Anita Ekberg, som var minst lika skön i la dolce vita.