söndag 18 januari 2009

Hur är det man brukar säga - äpplet faller inte långt ifrån trädet?

Någon här hemma var uppe och stökade inatt sedan en kräksjuka gjort sig påmind. Klanen kände sig därför lite så där idag, vilket naturligtvis ledde till att våra ambitiösa planer för dagen gick i stöpet. Det fick bli tv. Tur i oturen var väl det nu när det gavs tillfälle att se klassikern "E.T.". Att det var ogjort hänger troligen samman med att jag kategoriserade den som en barnfilm vid premiären 1982. Man trodde sig vara en tung tänkande människa vid den tiden med glasklara rätta uppfattningar om vad som är bra och dåligt. Men sån superhöjdare! Så fint Steven Spielberg behandlade det evigt aktuella temat kärlek och vänskap. Och det slog mig att det sannolikt är just den kvaliteten - känslan för de stora frågorna - som gjort att så många av hans tidiga filmer fortfarande står sig. När som helst ser i alla fall jag med glädje t.ex. både "Hajen" och "Närkontakt av tredje graden"? Filmer som egentligen borde ha löjets skimmer över sig, inte minst med hänvisning till senare årtiondens teknikutveckling. 100 steg till drar dock inte mer i den tråden utan fokusera istället skådespelerskan Drew Barrymore. Hon gjorde som sexåring en lysande rollgestaltning i E.T. Fast hon är nästan alltid perfekt när det ska till att spelas in film. Hon äger åtminstone mitt synfält. Och som vi satt och trollbands uppkom frågan om hennes bakgrund. Jag hade liksom för mig att hon kommer från en skådespelarfamilj. En snabb koll i Wikipedia visar att det är så (tack för att sajten finns). Farfadern John Barrymore växte upp i en philadelphisk teaterfamilj. Han blev legendarisk, bl.a. för en gestaltning av Dr Jekyll och Mr Hyde. Och John Barrymore hade en profil som hjälpte honom att överlevde ljudfilmens inträde. För Drews far John Drew Barrymore handlade det dock mest om skitfilm och missbruk. Han var född i Beverly Hills och gjorde filmer som "Roma Contro Roma/War of the Zombies". Sina sista decennium tillbringade han under eremitiska förhållanden i den kaliforniska öknen. Det var nog en del kvasireligiositet och blossande. Med denna bakgrund är det lättare att förstå Drews tidiga missbruksproblematik. Redan som tolvåring blev hon inskriven på behandlingshem av sin mamma Jadi Barrymore. Drew har kommenterat sin uppväxt med att hennes ”far var knarkare och alkoholist i 30 år. Trevlig kombination, va? Sånt föder dåligt beteende /.../ Det var svårt för mig att växa upp med. Det var kaotiskt och skrämmande." Jag hittade också farmor Doleres Costello (på bilden tillsammans med farfadern - halvstiligt par). En av de största stumfilmsstjärnorna och till utseende inte helt olik sondottern. Tror ni att det även idag görs såna här familjer? Som ni kanske förstår är jag lite specialintresserad av familjer med betydelsefull historia och jag har för avsikt att snart återkomma med en annan av USA:s ur den synvinkeln mer intressantare. Sedgwick's är inte vilken kattskit som helst. Dess medlem Edie ska t.o.m. vara den omsjungna i "Just Like A Women".

Läs även andra bloggares åsikter om

2 kommentarer:

Anna BH sa...

Jag gillar också Drew men har lite svårt att bestämma mig för om jag verkligen borde göra det? Kanske borde man av princip inte gilla fd barnstjärnor för att på mesta sätt minska risken för kommande tragedier a´la Drew Barrymore mm mm?

Sen hör ju jag till dem som alltid med stor förtjusning har glupat fantasi-filmer. Jag är så tacksam för att mina normer aldrig satt stopp för sådant. Ett trevlig tips i den genren är "Never ending story". Se den!

Tomas sa...

Det finns de här hemma som lever i en annan verklighet än jag. Undra jag om inte den filmen du nämner finns i någon hylla. Får kolla.