100 steg till tror på filmkritikerna - men riskerar du bli samma förlorare?

Ok, alla läsare av 100 steg till. Nu är det dags att planera för årets enda biobsök. The Wrestler är här och som den mottagits. En enig kritikerkår hyllar den som för dagen ingen annan film. I Svenska Dagbladet ges filmen nästa full pott under rubriken "The Wrestler - Rapport från fallrepet". Aftonbladet tycker filmen är hjärtslitande. Och Expressens Mats Olsson, som just nu troligen inte har så mycket att göra, rapporterar från arrangörskatastrofen i Val d'Isere om "Fantastiskt om fallna stjärnor". Jag skulle tro att Olsson har rejält tråkigt i alperna. Men det ska det alltså inte vara under en enda sekund i filmen där Mickey Rourke spelar en brottare på dekis och fantastiska Marisa Tomei gör en avdankad strippa. De speglar, föreställer jag mig, det självklara i att vi behöver varandra. Det blir dessutom så tydligt genom två outsiders. Och plotten är mer generellt allmängiltig än du kanske vill erkänna och vill uppfatta, för den är perfekt kontextuellt placerad. Vi kan i all vår medelklassighet förfasa oss över förlorarna. Vi är åskadare. Vi tror att bara de andra är förlorare. Istället balanserar vi alla ständigt vid avgrunden. Finansmannen Mats O Sundqvist är just nu en av dem som står allra närmast. En annan dag är det kanske jag. Vem tänkte ut allt detta eviga tema och såg till att det blev en film? Vem castade Rourke och Tomei? Det är sådan här professionalitet som gör mig lycklig. Inga halvmesyser, utan varje enskild detalj är beaktad med den ömhet och respekt den förtjänar. Jag ryser av vällust bara genom att tänka på den fina upplevelse jag kommer att få när jag ser filmen.