100 steg till: Visst, Rourke är säkert mytoman - men en förutsättning för The Wrestler

söndag 15 februari 2009

Visst, Rourke är säkert mytoman - men en förutsättning för The Wrestler

DN:s filmskribent Kerstin Gezelius skriver idag läsvärt om hyperaktuelle Mickey Rourke. Till skillnad från Gezelius tycker jag det mesta Rourke gjorde under 1980-talet är kvalificerad skit. Filmernas behållningen är aktören själv. Han personifierar smaklöshetens årtionde. Det plastiga och lågkvalitativa decenniumet. Men han var alltid bra och cool. Ofta i en het noirmiljö. Inte heller ska Rourke ha haft en svårare barndom än de flesta andra av oss. Jag ser hans vältrande i pekoraldynga, liksom mytomanin, som en del av förberedelsen inför topprestationen i The Wrestler. Vem kan med den ryggsäcken och med hans 20-åriga supande och knarkande vara mer bevandrad i den trash- och trailermentalitet som wrestlingcirkusen vilar tungt på. 100 steg till hoppas att redan ikväll komma iväg till Heron city för att få ta del av hans magi. Lika fantastiska Marisa Tomei ska jag fundera kring snart.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)

100 steg till - samhällspolitisk blogg av en oberoende socialdemokrat

Jag tar och lanserar mig och bloggen som oberoende socialdemokrat. Ett tag var jag inne på att kalla mig vänsterliberal, men det kan ju vara precis vad som helst. Och eftersom jag tror att Woody Allen skulle varit just oberoende socialdemokrat om han vore svensk väljer jag detta epitet. Jag lever ju ungefär ett sådant låtsasliv. Alla mina vänner med. Vi är alltså snygga kulturradikala med kool stil som har svårt att hålla inne med vad vi tycker. Ett enda meningslös bubbel är vad vi håller på med så fort vi ses. Jag tror på fördelningspolitik och undanber mig därmed allas krig mot alla, men är för den skull ingen systemkramare. Välfärdstjänster ska finansieras gemensamt. Den som är bäst på att utföra dem ska också göra det.- Jag är heller ingen påhejare av höga skatter. Snarare menar jag att konsumtion är den enda vägen till lycka. Genom den skapar vi roller och utrymmen för varandra och stolt självständighet. Det är med en utvecklad konsumtion vi bygger medborgare och välfärd. 100 steg till är en samhällspolitisk blogg om vardagspolitik, offentlig förvaltning och en och annan akademisk abrovinkel.- Jag följer politiker och tjänstemän på olika nivåer för att möjligen kunna uttolka någon logisk drivkraft som hänger samman med en vilja att göra det bättre för oss alla eller motsatsen. Och på 100 steg till kan du till exempel följa Bo Rothsteins hårda arbete för att visa världen att han minsann inte är en bloggande kloakbrunn.- Också personer som Mats Svegfors hyllas, särskilt när han ger uttryck för sin besvikelse över det svenska politiska systemet. En tillfällig favorit är det nya arbetarpartiet och dess vedermödor för att, till den borgerliga pressens förtret, försvara svenska politiska klassiker som exempelvis lagen om anställningsskydd (LAS) och dess turordningsregler. Chansen är också stor att det dyker upp någon postning om det röd-gröna blockets alliansbyggen. Men jag släpper inte kulturen.- Genom ge bloggen en svagare mediepolitisk inriktning kan jag ibland rapportera om olika händelser inom populärkulturen, som till exempel när Georgien vill sjunga om put in i Schlagerfestivalen eller om Eddie Meduzas katastrofala liv. Väl mött alla bloggenläsare.

20100425 Idag körde P1:s Godmorgon, Världen! ett inslag de kallade till höger om höger som tog sin utgångspunkt i Fox-journalisten Glenn Beck, mormonen. Nu älskar amerikanska yttersta högern "Becks frispråkighet". Och han tillåts bre ut sig i sin tevekanal för att leverera en kompott av kärleksbudskap och konspirationer av de mest horribla slag samtidigt som han gör hätska utfall mot Washington. Med gråtande röst berättar den nu nyktre journalisten om hotet från staten. "Partiet måste likt en alkoholist bekänna sitt misslyckande, säger Beck om GOP. Så han slår att alla håll. Många av dem som projicerar sina förhoppningar genom Beck hoppas att han ska vara parhäst med Sarah Palin i kampen mot president Obama. Jag konstaterar att det allt tydligare syns att högern saknar ledarskap och att det öppnar för en maktkamp. Porten öppnas för de mindre moderata krafterna. Jag tycker att det är dags för GOP att signalera att man har kontroll. I annat fall är det svårt att se hur högern ska kunna hålla ihop och undvika en delning som annars brukar vara förbehållet grupper på yttersta vänsterkanten.

20100414 New York Times politiska kommentatorer David Brooks och Gail Collins spekulerar i vem som kommer att leda det republikanska partiet i nästa presidentval. Collins säger sig inte vara del av den suicida vänstergrupperingen som säger sig vara säker på att Sarah Palin kommer att vara GOP:s nominerade kandidat. Brooks säger kryptiskt att han skulle välja någon som har stort inflytande i partiet. Men han konstaterar att bara inom några månader kommer de riktiga politikerna att uppmärksammas de som för politiska kampanjer för att vinna "office" - då kommer amerikanarna att sluta intressera sig för teve-ikoner i reality shows. Bra om så är, säger jag. Hoppas. Men bara att två av de tyngsta politiska journalisterna ägnar veckans politiska samtal åt Palin åtminstone antyder att hon är att räkna med. Fast som jag nyligen skrev i ett tidigare stick är det bra om dårar som Gingrich fortsätter att hylla henne.

20100411 Nu förklarar förre talmannen för representanthuset i Kongressen, och djupt konservative, Newt Gingrich att Sarah Palin har en stor framtid framför sig som toppolitiker och att han gärna ser hennes som president istället för Barack Obama efter nästa val. "Sarah Palin är just nu jätteviktig. Kanske hon för fyrtio procent av landet personifierar mod och klarhet", säger Gingrich till nyhetskanalen CNN. Medan han öste ytterligare superlativ över Palin fick han också fram att hon har potential att fylla ett politiskt utrymme en långt tid framöver. Gingrich lyfte även fram att Palins typ passar bra i vår tid med kablel-teve och radioshower. Jag kan bara konstatera att de blir alltfler de som sjunger Palins lov. Hua! Men kanske är det så att Gingrich är fel stöd. Snarare behöver Palin stöd av mer moderata republikanska grupperingar. Men det är bra att dårarna stöder varandra.

Äldre uppdateringar om Sarah Palin

Har ni hört om Gaddafi (Kaddafi) och hans bittra fejd med Schweiz, som började med att en packad son Hannibal och som utmynnat i att Gaddafi förklarat Jihad mot fjällandet. Idag berättar Ekot vad som hände. Sommaren 2008 hörde personalen på ett de luxe-hotell ljud från det av det mer våldsamma slaget. Den ditkallade polisen kunde konstatera att Hannibal misshandlat sitt tjänstefolk. Men polisen kunde inget göra. Hannibal var naturligtvis utrustad med diplomatpass. Men efter att myndigheterna fortsatt att trakassera Gaddafis älskade son har det utbrutit ett diplomatiskt krig mellan länderna. De skickar ut respektives medborgare. Schweiz har dessutom använt Schengensamarbetet, och därigenom dragit in EU i tvisten, för att hindra medborgare från Libyen att resa in Europa. Bryssel är inte förtjust. Och inte heller Gaddafi, som direkt utfärdade en Jihad mot Schweiz. Nu har också en FN-tjänsteman av digniteten högre sagt att Gaddafi inte kan utfärda en Jihad mot ett land. Tror att just Gaddafi skiter i det. Och detta bilaterala kaos som håller på att utveckla sig till ett internationellt kaos måste vi skölja ner med attraktiva Caipirinha. Lättare att göra än att lösa konflikten. Det är bara att hålla en sexas rom (ljus som mörk) i ett lämpligt glas och röra ner två matskedar rom. Den krossade isen hade du redan fyllt upp botten med. En halva lime i varje glas. Så var du färdig med en ultragalen Gaddafi.

Tycker att det är läge att hylla hippiesarna Mamas And the Papas. I det gänget var det rökigt. Bandet huserade i 1960-talets Californiska love and peace-andan. Men det var också bråkigt. Tjejerna slogs om samma man. Hur det nu blev så slutade det inte bra. Missbruk och självmord var ingredienser. Men på vägen dit gjordes det härliga musik. Den bästa är naturligtvis den klassiska California Dreaming. Men också Monday Monday låter sig höras - en och flera gånger. Ur banden kom senare på 1990-talet tjejpopgruppen Wilson Phillips. Den på P var dotter till John från vår grupp och hon Wilson till Brian i Beach Boys.

100 steg till

söndag 15 februari 2009

Visst, Rourke är säkert mytoman - men en förutsättning för The Wrestler

Inga kommentarer:

100 steg till - samhällspolitisk blogg av en oberoende socialdemokrat

Populära inlägg

Senaste bloggposterna

Senaste kommentarerna till bloggen

100 steg till uppdatera Sarah Palin

En ultragalen Gaddafi - smaskens

Mamas And the Papas - big hippies

Snack i bloggosfären

Lista över bloggers med politik

Bloggarkiv

Aktuellt på svenska bloggar